Marie-Louise De Geer (idag Ekman) tillsammans med Gunila Axén i Pierre Cardin. Paris, 1967.
Foto: Carl Johan De Geer.

Det var året innan “Summer of love” och ett galet svenskt gäng bestående av Carl Johan De Geer, Gunila Axén, Marie-Louise Ekman och Rebecka Tarschys åkte till Paris för att dokumentera haute couturens stundande död. Det blev ett modereportage med en twist. Idag, 46 år senare, visas bilderna igen med rubriken: Vi hade fel. 

1967 stod ungdomsrevolten i full blom och med den slog ett mode för unga igenom. Den första generationen med tillgång till p-pillret uttryckte sig genom musik, färg, utseende och kläder. Killarna lät håret växa, tjejerna klippte sitt och tog på sig minikjol, tights och lågskor. Men hos Paris modehus verkade inte mycket hända. De fortsatte med sin dyra, damiga och – med nya tidens blick – dammiga haute couture. I Sverige förutspådde ett gäng unga och orädda konstnärer (och många med dem) Paris-haute couturens förestående död. Och just detta gäng kom med idén att dokumentera vad de trodde skulle bli en av de sista säsongerna av dyrbart mode från Paris.

– Inför resan minns jag hur vi sa: “Vi kan bete oss hur vi vill på de här modehusen. De är så orimligt elitistiska att nästa år finns de inte kvar. Så det gör inget om vi blir portförbjudna”, berättar fotografen Carl Johan De Geer under Fashion talks på Stockholms modevecka.

Carl Johan De Geer och hans dåvarande fru, idag känd som Dramaten-chefen Marie-Louise Ekman, samt formgivare Gunila Axén och DN-journalisten Rebecka Tarschys begav sig 1967 till Paris för att skildra den “borgerliga” modestadens dödsryckningar och samtidigt vända ut och in på haute couturen, ganska bokstavligen. Resultatet blev en artikel och ett modejobb med Marie-Louise och Gunila som modeller.

Nu publiceras för första gången bilderna i en bok i samband med en utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Där får vi se bilderna i sällskap med mode från den tiden – det mode som skulle dö. Namnet på boken och på utställningen? Vi Hade Fel.

– Du-reformen i Sverige gjorde att vi såg det omöjligt hur det kunde finnas något så högt, fint och viktigt som Christian Dior och Pierre Cardin, fortsätter Carl Johan De Geer, för dagen klädd i en rätt snygg vinröd manchesterkostym från den gamla revolterande 70-talsmärket  Schreiber & Hollington.

– Det framstod orimligt.

Upplägget för denna kaxiga resa var att åka runt till alla Paris största modehus, knacka på dörren, och be att få plåta Marie-Louise och Gunila i de senaste alstren rakt upp och ner på gatan utanför. Det låter som en omöjlighet – särskilt idag – men gick faktiskt förbluffande lätt.

– Yves Saint Laurent var det enda stället där vi inte fick komma in. Alla de andra bara gapade av förvåning, och släppte in oss. Hos Chrisitan Dior var vi tvungna att först gå runt med överdragskläder över kläderna, de var ju hemliga. Det var egentlien rätt märkvärdligt att vi fick fotografera dem.

– Modehusen började själva bli oroliga, sticker Rebecka Tarschys in. Det fanns en nervositet i Paris då, inför de nya moderörelserna från London och sådana som oss som kom och begärde saker de inte var vana vid.

Meningen var att göra ett modejobb som också fungerade som safari i haute couture-land: Hur känns det att ha på sig kläderna? Hur blev de bemötta av modehusen? På den tiden tyckte Carl Johan De Geer att haute couture-modet var borgerligt i överkant och fjantigt, berättar han.

– Då tyckte vi till och med det var borgerligt att diska. Men idag har jag faktiskt ändrat åsikt. Pierre Cardin till exempel, som är på omslaget av boken, och Dior, tycker jag nu är ganska fint.

På det revolterande 60-talets tid trodde De Geer att haute couturens modehus skulle lägga ner inom kort. Idag vet vi att de utgör några av Frankrikes största industrier.

– Vi påstod att de här borgerliga modehusen skulle försvinna, Dior, Cardin, Nina Ricci, alla som vi tyckte var borgerligt exklusivt överdrivna och dyrbara. Men: Vi hade fel.  

Titeln på boken och utställningen är emellertid något Gunila Axén gärna kontrar.

– Men, de har ju försvunnit, menar hon. De stora Paris-modehusens mode, idag, fungerar bara som marknadsföring för parfym och andra lättsålda produkter. Vi hade ju rätt!

CARL JOHAN DE GEER BERÄTTAR SJÄLV OM BILDERNA:
”
Om fotoboken Vi hade fel (Orosdi-Back förlag): “Titeln tycker jag själv är väldigt rolig, men ett stort bokförlag nekade dock att ge ut en fotobok med den namnet, de sa att man kan inte ge ut en fotobok med ett så negativt namn. Då fick jag byta förlag.”

“Det här är Gunila och Marie-Louise hos Louis Féraud tror jag. Här ser man en slags släng av hippiemodet: som en glorifierad afghanpäls.” 
GUNILA AXÉN: “Det var som ett sätt att göra hippiemode för miljonärer. “

“Jag plåtade ganska mycket människor rakt upp och ner på gatan också. Jag tycker det är intressant nu att det här är 46 år sedan men man upplever inte det här som en bild från Åsa-Nisse-tider. Man skulle inte, på sommaren, helt ramla baklänges om de här två personerna kom gående på en gata. Däremot skulle man bli förvånad om den där bilen dök upp. Den är väldigt rymdinspirerad, det är någon fransk bil, som man inte ser så ofta. Jag var ju mer intresserad av bilarna egentligen…”

“Det här är omslaget på fotoboken. Det är Pierre Cardin, utanför hans firma. Då tyckte jag nog att det här var borgerligt i överkant, fasansfullt dyrt naturligtvis. Nu när jag ser det tycker jag faktiskt att det är rätt fint. Jag har ändrat åsikt lite. Det är ju ett fantastiskt hantverk. Det kunde jag inte uppskatta då. Då var jag för det begagnade, det billiga, det trasiga. Det här var långt ovanför den värld jag levde i.”

“Det här är hos Christian Dior. Här var Marie-Louise och Gunila tvungna att ha överdragskläder dels för att de duggregnade ute och sen så var ju kläderna som sagt hemliga.”

“Christian Dior igen. Här står vi mitt på Champs-Élysées. Jag tyckte detta mest var fjant då, jag tog det som ett jobb för Dagens Nyheter som vilket annat jobb som helst, som jag var tvungen att göra för att betala hyran. Alla jobb jag gjorde som fotograf på den tiden satte jag in i pärmar sedan där det stod ‘Tråkiga Jobb’ på ryggen, och ställde undan dem. Och de fick stå undanställda i 45 år. Nu när jag tagit fram dessa bilder för första gången tycker jag ju att de har ett värde. Och det som är så speciellt med foton över huvud taget är ju att man kan ju inte ta dem igen. Alltihop är borta. Att Marie-Louise skulle bli chef på Dramaten det kunde vi ju inte ana, då, kan man väl säga. Jag tycker hon är käck verkligen.” 

“Ja. Här blev de ju lite tantiga. Nina Ricci. Det är ju i tantigaste laget.”
GUNILA: “Jag minns att vi tyckte att det stacks!”

“Här har vi Schreiber & Hollington. Ett helt annat typ av mode. Bland de som vi tyckte var borgerliga, konservativa modehus, så fanns det några helt nya uppstickare. En av dem var Schreiber & Hollington. För mig var det mer hemma, för det var likt Mah Jong. Här står jag i unisexoverall och fotograferar, den är från Schreiber & Hollington också. Det här var en anda som mer fanns i Sverige, om man jämför med Dior och Cardin.”

Marie-Louise Ekman i  Schreiber & Hollington.

“Detta är hos Paco Rabanne. Det är otroligt fint med blomblad infogade i plexiglas i klänningarna. Rabanne tyckte väldigt mycket om att det var lösa bitar som satt i hopsatta med olika nitar och ringar, det kunde blåsa lite genom kläderna.”

“Också Paco Rabanne. Här kan vi ganska tydligt se att han just det året gjorde kostymerna till filmen Barbarella med Jane Fonda, en sience fiction-film. Och Gunilas huvudbonad ligger inte långt från Prinsessan Leia i Star Wars, som ju kom många år senare. Jag tycker det här är begåvat gjort, och man bör väl säga att jag som ung konstnär godtog vissa saker i Paris ändå. Det här tyckte jag var rasande fräckt, och blev förtjust i det redan då.”

“Här är jag själv hos Paco Rabanne, inte i en motorcyckeljacka, för vinden skulle ju blåst något fruktansvärt igenom eftersom det glipar överallt. Men den är ganska fin tycker jag.”

Klipp ur det färdiga reportaget i Dagens Nyheter 1967. Bild från Karina Ericson Wärn, som också skrivit förordet till fotoboken Vi hade fel.

REBECKA TARSCHYS, som gjorde reportaget för Dagens Nyheter, berättar själv:
“Vi skulle visa hur de här modehusen var och vad de sa till oss. Texten gick ut på att berätta precis hur kläderna kändes, om de var sköna att ha på sig och om man stod ut med dem, och hur vi blev behandlade av modehusen. Känslan då var att fokus inte kommer att stanna kvar på de här modehusen. Vi visste att fokus skulle komma att skifta till prêt-à-porter och till vad som hände i London då, med det yngre modet på gatan. Det var väldigt djärvt av oss att plåta Paris-modet på gatan som vi gjorde.”
CARL JOHAN DE GEER: “Jag minns att på något av de där finare ställena, där de hade mycket guldstolar, om det var Dior eller Cardin, satte jag mig i en soffa i 1700-talsstil, och då gick benen av och den föll ihop i ett moln av damm. Det såg jag som en symbolisk händelse för kapitalismens krasch. “

Utställningen på Waldemarsudde pågår t.o.m. den 28:e april 2013.

Fotoboken “Vi hade fel” finns nu i handeln.

Bilder: Orosdi-Back och Prins Eugens Waldemars Udde.  

Vill du fortfarande ha mer? Då finns en film – med Prins Eugens Waldemarsudde som avsändare – där Carl Johan De Geer fortsätter att berätta mer: