Mode, Nyheter, Politik/samhälle

New York lagstiftar för unga modellers rättigheter

 Doutzen Kroes, Sara Ziff, Coco Rocha och Jenna Sauers under launchkvällen av modellförbundet the Model Alliance i februari 2012.

Doutzen Kroes, Sara Ziff, Coco Rocha och Jenna Sauers under launchkvällen av modellförbundet the Model Alliance i februari 2012.

Coco Rocha, Sara Ziff med flera från the Model Alliance under presskonferensen för den nya lagstiftningen.

Medan skådespelare, sångare och dansare under 18 års ålder besitter lagliga rättigheter och skydd i staten New York i USA, har aldrig modeller haft samma rättigheter. Inte förrän nu.

En ny lag om skydd av minderåriga modeller kommer att träda i kraft inom 30 dagar i New York. Lagen kommer att reglera hur mycket minderåriga flickor och pojkar får jobba.

Det var i tisdags som guvernör Andrew Cuomo undertecknade den nya lagstiftningen, vilken erkänner alla modeller under åldern av 18 som barnartister, och därmed regleras deras rättigheter enligt samma arbetsskydd som gäller för skådespelare och dansare som ännu inte fyllt 18 år.

De nya reglerna omfattar bland annat en begränsning av antalet timmar varje modell får jobba, en jobbgräns satt vid midnatt, och minst 12 timmars ledig tid mellan jobben.

Även en ”ansvarig person” per varje minderårig modell måste utses av arbetsgivaren under varje jobb, som ser till att övervaka den minderårige under arbetstid. Arbetsgivaren måste även se till att en sjuksyster finns tillgänglig vid behov, och att den minderåriga modellen kan tillgodogöra sig skolundervisning under arbetstid.

Initiativtagare till lagen är modellen och filmmakaren Sara Ziff, samt modellen Coco Rocha, som själv började jobba som modell vid en ålder av 15.  forts->

Modellen Ondria Hardin gick Marc Jacobs vårvsning 2012, när hon var 13 år.

> Amerikansk press rapporterar hur Coco Rocha hade tårar i ögonen när hon under en presskonferens berättade om den nyinstiftade lagen:

Det här är verkligen personligt och väldigt känslomässigt för mig. När jag började som modell, reste jag till många olika ställen ensam, utan ett förkläde eller några verkliga juridiska rättigheter. Jag är så glad att det nu förändras för barnen – för de är barn – i framtiden.

Idag inleder majoriteten av dagens modeller, nästan 55 procent, sin karriär mellan åldrarna 13 och 16 år. Det är något som Coco Rocha tror kommer att förändras i och med den nya lagen.

Modeller i åldrarna 18, 19, och äldre, som tidigare ansetts ‘för gamla’ kan nu komma att få mer jobb på grund av den nya lagen. De unga flickorna kommer också tas om hand på ett sätt när de är yngre som förbereder dem för bättre karriärer när de blir äldre. Det här kommer bara att främja dessa flickans karriärer,” säger Coco Rocha till Huffington post.

Hur blir det då med kryphål, där modeller inte räknas som ”anställda”, eftersom de är ofta fristående företagare? ”Under barnarbetslagen i Usa  betraktas barn som arbetstagare även om de är egenföretagare,” förklarar Susan Scafidi, grundaren av the Fashion Law Institute.”Det finns inget kryphål.

Det ska bli spännande att se hur det här på ett direkt sätt kommer att påverka New York Fashion Week i februari. Troligtvis kommer armadan av modeller ha en högre genomsnittsålder än på årtionden.

Läs mer hos the Model Alliance, HÄR.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Mode, Nyheter

Jil Sander lämnar Jil Sander… för tredje gången.

 

Den tyska modeskaparen Jil Sander, känd för sin skarpa minimalistiska stil som varje säsong visar under modeveckan i Milano, har under helgen officiellt lämnat modehuset som bär hennes namn. Igen. Det blir för tredje gången.

Enligt uppgift från modehuset är andledningen av personlig, med hänvisning till hennes flickvän och partner Dickie Mommsen.

Jil Sander började designa under eget namn 1968, när hon var 25. 1989 registrerades företaget på börsen och köptes i slutet av nittiotalet upp av Prada. Stora bråk ledde till Sanders avhopp från sitt eget modehus i början av 2000…för att sedan göra en comeback tre år senare. Den varade inte särskilt länge. Stora bråk ledde återigen till hennes avhopp 2004.

Jil Sander höll sig utanför från modevärlden fram till 2009, när hon inledde ett hyllat samarbete med japanska klädjätten Uniqlo under namnet J+.  Inte heller det varade emellertid särskilt länge.

I februari 2012, när den dåvarande chefen över design Raf Simons skulle lämna Jil Sander för sin position på Dior, fick vi veta att Sander själv skulle göra comeback under eget namn igen. Den posten skulle nu vara i knappt två år och tre kollektioner, med våren 2014 som hennes sista.

Hösten 2014 kommer att designas av ett in-house team på modehuset Jil Sander. Vem som kommer att ta över posten som designer nu återstår att se. WWD spekulerar att det här kan vara spiken i kistan för det en gång så framgångsrika modehuset.

Rodeo

Intervju, Mode, Nyheter, Politik/samhälle

Philip Warkander om Weekdays nya kollektion ”S/HE”

Weekdays nya kollektion”S/HE” erbjuder plagg som vill ställa sig utanför könsnormen.

http://vimeo.com/77738202

”Förhållandet mellan kropp, kläder och identitet inte längre kan baseras kring förlegade arketyper. Weekday vill ge människor en chans att existera som mer än bara manlig eller kvinnlig, och det är dags för oss att ompröva hur vi designar”, förklarar klädkedjan Weekday om sin nya kollektion, ”S/HE”, som släpps i vår.

I det första konkreta samarbetet mellan akademi och industri, har Weekday tagit hjälp av världens första och enda doktor i mode, Philip Warkander från Helsingborg, för att ta fram en helt ny linje kläder.

S/HE är en kollektion som kan bäras av vem som helst, hur du än önskar. Den är inte androgyn, det vill säga utan kön, och den erbjuder ingen definitiv lösning på vårt snäva system av könskodat mode – men det är en kollektion som försöker få oss tänka annorlunda när det kommer till könsidentiteter och kläder. Rodeo har pratat med Philip Warkander för att ta reda på mer om MTWTFSS/HE.

– Jag känner starkt för den här kollektionen. Jag älskar verkligen att ha varit engagerad i ett arbete där teori appliceras och där akademi får möta industri. Det är viktigt att akademin inte stänger in sig i själv utan ingår i dialog med omvärlden. Särskilt modevetenskap och modeindustri tror jag har mycket att lära av varandra.

 MTWTFSS/HE når Weekdays butiker till våren.

MTWTFSS/HE når Weekdays butiker till våren.

Philip Warkander, som blev den förste att disputera inom fältet modevetenskap som vetenskaplig disciplin i våras med avhandlingen ”This is all fake, this is all plastic, this is me – An ethnographic study of the interrelations between style, sexuality and gender in contemporary Stockholm, bor just nu i Paris där han jobbar som lektor i Fashion Stylling och Fashion Business vid Istituto Marangoni. Men det var strax innan flytten från Stockholm som Weekday tog tag i honom för att sätta igång ett samarbete.

– I början av 2012 pågick hen-debatten för fullt i det offentliga samtalet, och många debattörer hade understrukit behovet av att tala om kön på andra sätt än de gängse och etablerade, vilka många menar reproducerar en snäv och binär könsförståelse.

Weekday MTWTFSS/HE.

Weekday kände till Philip Warkander och hans idéer kring relationen mellan mode, kläder och kön. Och de ville ta fasta på den rådande önskan i samhällsklimatet och öppna upp låsningar kring hur kön kan gestaltas, med mode som redskap, inom Weekday-kontexten, berättar han.

Det första som designteamet var tvungna att angripa, för att få fram en kollektion långt från gängse könskodningar, var storlekarna.

– En av de stora utmaningarna när det gäller relationen mellan kropp och plagg och hur vår förståelse av den relationen reproducerar könsstereotypa idéer, är storlekssytemet. Herr- och damdesign utgår från två olika typer av tänkta kroppar. Det finns alltså redan i designprocessens standardförutsättningar en binär könsförståelse.

När storlekssystemet regleras, förändras hur själva designen i sig förhåller sig till den föreställda kroppen under, fortsätter Philip Warkander.

Weekdays lösning på storlekarna blev att helt enkelt införa ett nytt storlekssystem för S/HE. Storlekarna märks med 1, 2 och 3.

Weekday MTWTFSS/HE.

Och det var där, i det som reproducerar en begränsande idé om hur kroppar blir könade, som designteamet på Weekday ville lösa upp och öppna upp genom designen. Och Philip Warkander kom till deras hjälp.

– När Weekday hörde av sig blev jag intresserad, men funderade mycket kring hur jag skulle lägga upp det. Jag har länge önskat att arbeta mer utanför akademin med att använda teori i praktiken. Eftersom deras utgångspunkt var ett allmänt intresse och vilja att tänka nytt, snarare än en konkret och specifik formulering, bestämde jag mig för att börja rätt så brett. Jag lät dem läsa modeteoretiska texter och fick dem att ta del av de samtal om mode och kön som förs inom akademin. Därefter gav jag en föreläsning för designteamet, på samma tema, vilket följdes av ett seminarium där de fick tillfälle att ställa frågor och berätta om sina tankar och perspektiv.

Weekday MTWTFSS/HE

Philip Warkander berättar hur han började brett, sedan smalnade han successivt av ämnet, och övergick till dialogform där alla i Weekdays designteam fick resonera fritt.

– Det var på så vis som vi gemensamt bestämde oss för vad kollektionen skulle innebära och hur detta skulle förmedlas rent designmässigt. Jag designade alltså inte utan erbjöd ett perspektiv på designprocessen.

Philip och designteamet valde att titta på Weekdays egen designhistoria, och se vad som kunde göras med den. De specifika plagg de valde att använda sig av var de som är mest utpräglade för Weekdays historia: bombarjackan, t-shirten, läderjackan, denim, rutigt och trenchen. Vad kan man göra för att bryta ner dem?

”Särskilt glad är jag att vi inte valde den enkla lösningen att dölja eller distansera plaggen från kroppen – istället arbetar vi i dialog med kroppen, tillåter kroppen att synas och ta plats.”

– Vi kände att det vore kontraproduktivt att vara för tydlig och exakt i vad vi ville erbjuda. Därför lösgjorde vi oss från de ursprungliga tankarna kring något androgynt eller unisex, för att istället lämna plats åt den framtida användaren av plaggen till att själv bestämma hur kläderna ska könskodas.

Designteamet fick på egen hand översätta alla tankar från Philips textgenomgång, föreläsning och seminarium till plagg. De bestämde tillsammans på vilka sätt designen skulle öppna upp, ifrågasätta och dekonstruera kön.

Så småning om nådde designteamet och Philip fram till den kollektion som finns idag, med inslag av transparens, förlängningar av vissa plagg och dekonstruktioner av andra.

– Plaggen går delvis in i varandra och kan skapa olika typer av outfits, men kan också fungera var för sig. Min roll i själva designprocessen var underordnad kreatörernas, då jag i det läget mest kunde fungera som ett bollplank. Det slutgiltiga resultatet ser ut som det gör tack vare designteamets kompetens och intresse för designlösningar i linje med våra gemensamma tankar – om kön som något performativt.

Weekday MTWTFSS/HE.

Vilka plagg ur kollektionen anser du bäst representerar idéerna ni ville få fram? 

– Jag tänker att hela kollektionen fungerar på det sätt vi ville, i hur kläderna fungerar tillsammans och var för sig. Särskilt glad är jag att vi inte valde den enkla lösningen att dölja eller distansera plaggen från kroppen, exempelvis genom att arbeta med svarta draperade sjok – något som inom mode ofta har setts som ett sätt att gestalta kön på bortom det gängse. Istället arbetar vi i dialog med kroppen, tillåter kroppen att synas och ta plats. Olika könskoder skapas i relation med olika typer av kroppar, något som kan accentueras på olika sätt beroende på hur kläderna bärs.

Weekday MTWTFSS/HE.

När ni gick igenom Weekdays designarkiv, blev du förvånad över vilka plagg som var typiska för Weekdays estetik? På ett sätt representerar Weekdays arkiv vår samtid och hur unga klätt sig de senaste tio åren?

– Med tanke på att jag både personligt och professionellt levt med Weekday i åtminstone tio år var jag väldigt bekant med dess estetik, men det som slog mig var att vi alla var så överens om vilka plagg det var som var de mest utmärkande, vilka mönster och plagg som utgjorde navet i arkivet. Kunskapen om Weekdays designhistoria var något som alla relaterade till på samma sätt, trots våra olika erfarenheter och ingångspunkter. Säkert är det, som du säger, för att Weekday varit så närvarande i den svenska modebilden, ofta också på rent konkret sätt som en del av mångas basgarderob. Det är också därför designarkivet fungerar som en så bra utgångspunkt: märket har varit tongivande inom samtida svenskt mode, och därför är det intressant att se vad som händer när vi öppnar upp och dekonstruerar det som Weekday själva varit med att skapa och förmedla i fråga om mode, kroppslighet och kön.

7

Weekday MTWTFSS/HE.

Ur Weekdays arkiv blev det bombarjackan, t-shirten, läderjackan, denim, rutigt och trenchen som blev utgångspunket för S/HE-kollektionen. Philip berättar att han upplevde det som befriande att börja skissa fram sätt som dessa typiska plagg kan omtolkas på.

– Vi släpper på inte bara förståelsen av hur kön uttrycks genom kläder, utan också vad som faktiskt utgör en t-tröja eller en bombarjacka. Trots att det var ett krävande arbete för alla inblandande fanns där det också en känsla av lättnad. Det var lustfyllt att se hur vi kunde öppna upp inte bara könskoder utan också våra låsningar av hur olika typer av plagg bör definieras genom sin form.

Det anmärkningsvärda med kollektionen är att plaggen fortfarande kan fungera feminina eller maskulina, om bäraren väljer att använda dem så. De erbjuds inte i en förutbestämd skepnad, men exempelvis kan ett liv av en bombarjacka användas som en kjol eller en topp och stylas feminint, för den som vill.

Var det medvetet?

– Det är fullt möjligt att de kan kännas feminina, och det finns ingen poäng i att de inte skulle göra det. Kläderna kan vara feminina på en kvinna men också, via styling och kombination, göras till maskulina, androgyna, allt samtidigt eller ingetdera. Det är upp till bäraren att bestämma hur de ska stylas och därigenom se vilken typ av könskoder som tydliggörs.

– Kollektionen ska förstås som ett redskap, inte en given lösning. Som vi säger i filmen är det inget bestämt eller givet, utan något som måste uppstå i varje unikt möte mellan kropp och plagg. Att en kvinna ser feminin ut i kollektion står därför inte i kontrast till vad vi vill erbjuda med den, utan det är istället helt upp till användaren att känna efter vad den vill förmedla.

11

Weekday MTWTFSS/HE.

Weekday hade på ett sätt kunnat erbjuda dessa plagg endast som de är utan att faktiskt berätta bakgrunden och idén och märka dem ”S/HE”. Vad blir skillnaden när de faktiskt går ut med detta tydliga budskap och tanke bakom kollektionen, plötsligt skapas på ett aktivt sätt ett nytt rum för kläder att befinna sig i, eller?

– Tankarna som uttrycks i filmen finns förstås redan i plaggen, och syns i skärning, material och storlekssystem i kollektionen i sig. Att säga att vi skapar ett nytt rum vet jag inte om vi gör. Ett rum har fyra väggar, golv och tak och är därmed avgränsande och kategoriserande, medan kollektionen i sig kommer att införlivas i människors liv och garderober, och på så vis ha en brokig och oförutsägbar framtid.

Vilket plagg är din personliga favorit?
– Åh, svår fråga! Det här är ett projekt jag känner starkt för och jag kan inte peka på ett plagg jag föredrar framför de andra. Snarare kan det finnas looks och kombinationsmöjligheter som jag tycker är mer eller mindre intressanta och tänkvärda. Det är ju det som är själva poängen med kollektionen, dess performativa inställning till mode och kön understryks genom att den är öppen, flexibel och möjlig att bära på flera olika sätt, beroende på humör, känsla och sammanhang.
3

Weekday MTWTFSS/HE.

 Philip Warkander

Philip Warkander.

MTWTFSS/HE kommer finnas i Weekday-butiker från vecka 5, 2014.

Agnes Grefberg Braunerhielm

Intervju, Mode

Intervju: Minju Kim är årets vinnare av H&Ms designpris

Minju Kim_ H&M_studio_14

Minju Kim hade aldrig tänkt att bli modeskapare. Men så plötsligt stod hon där i valet mellan tre av världens bästa modehögskolor: Central Saint Martins, Parsons, och Royal Academy of Arts i Antwerpen. Hon hade kommit in på alla. Valet föll på Antwerpen: där hon kände en fin, konstig ande som lockade.

Och innan Minju Kim tagit master i juni i år, hann hennes bachelorkollektion bli utsedd till vinnare av H&Ms nyinstiftade modepirs, H&M Design award. Hon vinner 50 000 euro och en egen kollektion producerad för H&M. Plaggen kommer i butik den 17 oktober – och denna gång kommer kollektionen dessutom att säljas på Opening Ceremony i New York.

För Rodeo berättar Minju om hur det var att ha Walter Van Beirendonck som lärare, och om att se sig själv i små groteska monster med en klibbig, spöklik textur.

HM DA A4_mods.indd

Du har sagt att du inte var intresserad av mode från början. Hur kom det sig att du blev modedesigner?

– Det kanske låter konstigt men jag började med mode endast på min mammas inrådan. Efter att jag tagit studenten i Nya Zeeland kom jag in på konstprogrammet vid universitetet i Auckland. Men mina föräldrar blev plötsligt livrädda att jag skulle bo där för evigt. De tog snabbt tillbaka mig till Korea. Där var det enda valet att söka till Samsung Art and Design Institute. Jag kunde välja mellan industri-, mode- eller produktdesign. Det blev mode för att de andra två kändes alldeles för grafiska och stela.

 Hur var det att plöstligt byta från konst till mode?

– Väldigt märkligt egentligen… Jag minns min första dag i skolan: jag bar ett par lappade byxor med sex fickor, och pappas fiskehatt. Alla såg nog mig som en konstig typ… Jag kan fortfarande inte förstå att jag numera älskar mode.

I Antwerpen kunde jag plötsligt njuta av allt, av mitt tecknande, och bara fokusera på det jag älskar. Jag kunde uttrycka min fantasi utan regler.

Efter examen från Samsung-institutet i Seoul började du på Royal Academy of Arts i Antwerpen. Hur kom det sig?

– Att studera i Korea var en ren utbildning för mig, att följa en exakt kurs. Jag såg på design som hemläxa. Jag försökte alltid att vara en bra elev som ville få fina betyg. Jag visste inte då hur man kunde njuta av design. I slutändan ville jag bara åka tillbaka till Nya Zeeland för att bli konstnär. Det var därför jag inte kunde börja arbeta för vårt företag efter att jag tagit examen från skolan. Men när jag läst på om mode- och konstskolan i Antwerpen kände jag på något sätt en konstig ande där, kopplad till navet i mitt lyckliga liv i Nya Zeeland.

 Du tog examen från modelinjen på kungliga konsthögskolan i Antwerpen i år. Hur har utbildningen varit?

–  När jag ser mina illustrationer från första året idag, ler jag mycket. I Antwerpen kunde jag plötsligt njuta av allt, av mitt tecknande, och bara fokusera på det jag älskar. Jag kunde uttrycka min fantasi utan regler. Här i Antwerpen kan jag designa för mig själv, inte för någon annan.

Minju Kims vinnarkollektion.

Vad är de största skillnaderna och likheterna mellan de två examen inom mode du har från Seoul respektive Antwerpen? Vad har du fått med dig?

– De modeskolorna jag gått är olika, men det har gjort mig starkare också. På grund av Antwerpen-skolan kan jag nu höja min röst modemässigt och skrika! Och samtidigt kan jag faktiskt göra det jag ritar, skapa ett starkt hantverk, på grund av det jag fått med mig från institutet i Korea. Jag har haft väldig tur!

När Minju Kim designar ritar hon först upp ett universum av figurer, groteska monster, dregglande och smältande flickor. Det är därifrån, ur sin alldeles egna värld, hon sedan hämtar sina kollektioner.

Din kollektion är inspirerad av skräck-mangakonsnären Ito Junji och den fascination du har för manga. Berätta mer: Vad  från manga vill du förmedla i din design?

– När jag läste Ito Junjis mangaserier, blev jag glad och förvånad över hur han förvandlar dessa vackra flickor till groteska monster med en klibbig, spöklik textur. Trots att det han ritar är svart-vitt är det närmare 3D-teckning för mig. Jag känner som om hans flickor ska hoppa ut ur ramen och trycka sitt ansikte mot mitt. Jag drömde en hel del om dem. Det var något som kom starkt till mig. Under denna tid när jag skapade kollektionen var jag också väldigt fokuserad på relationer runt omkring mig, och jag kände ett starkt samband med Ito Junjis flickor och mig själv… Det är nog svårt för mig att förklara exakt.

Illustrationer av Minju Kim. Foto: Antwerp.be

Som lärare på Kungliga Konsthögskolan i Antwerpen du har haft Walter Van Beirendonck, som jag också tycker är mycket inspirerande som designer. Hur var det att ha honom som lärare ?

– Jag känner det som att han vet vad jag älskar. Han håller eleverna i handen och leder oss i rätt riktning. Jag har alltid haft problem med att översätta min tecknade värld till modedesign, så vi jobbade med att känna av mina illustrationer mycket nära för att sedan kunna skapa exakt samma stämning i designen.

– Jag fick så mycket hjälp av Walter Van Beirendonck i att föra mina speciella karaktärer ut ur papperet. Jag kommer aldrig att glömma den tid då jag studerade i hans klass, det minnet motiverar mig fortfarande till att bli modedesigner.

Ur Minju Kims bachelorkollektion. Foto: Antwerp.be.

Du har sagt tidigare att efter examen tänkte du göra praktik men också studera ”borta från mode”. Hur ser du på framtiden idag?

– Jag tänkte att erfarenhet är viktigt för mig, då jag tidigare aldrig trott att jag kunde vara designer. Jag vill gärna vara med och stötta en annan designer med min hantverksskicklighet och min stora energi. Men…dessa dagar ser jag mig i en annan värld. Jag vill bara vara glad för mig själv, vara kreativ, göra roliga saker, fördjupa mig i min värld. Just nu vill jag inte vakna upp från min skola och mitt drömliv där. Jag vill göra vad jag vill och vara mer experimentell, och njuta av att rita. Om det är möjligt vill jag bara fortsätta att göra vad jag har gjort nu i skolan… Drömma fram mode.

Minju Kim mottar H&M Design Award av H&Ms designchef Ann-Sofie Johansson under Stockholm fashion week.

Vad betyder mode för dig?

– Lycka, lek och kärlek.

Hur, i din perfekta värld, skulle du se att folk klädde sig?

– Jag bryr mig inte om exakt hur folk ser ut och klär sig, men jag önskar att folk blev mer säkra i att visa vad de älskar, och att uttrycka sig! Var dig själv. Det kan vara den perfekta världen.

Minju Kims H&M Design award-kollektion kommer i butik den 17 oktober, och kommer förutom i H&Ms butiker och online att säljas på Opening Ceremony i New York. Priser från 200 till 1 500 kronor. Se alla lookbilder nedan.

  • HM DA A4_mods.indd
  • minju_kim_aca12_100
  • 8013_1
  • 8013_2
  • HM DA A4_mods.indd
  • HM DA A4_mods.indd
  • HM DA A4_mods.indd
  • HM DA A4_mods.indd
  • HM DA A4_mods.indd
  • HM DA A4_mods.indd
  • 8013_PR_02
  • Minju Kim_ H&M_studio_14

Agnes Grefberg Braunerhielm

Intervju, Mode, Reportage

Intervju: Paolo Roversi på Fotografiska

 Foto: Märta Thisner. Paolo Roversi fotograferad på Fotografiska den 3:e oktober 2013.

Foto: Märta Thisner. Paolo Roversi fotograferad på Fotografiska den 3 oktober 2013.

I sin första stora retrospektiva utställning får publiken på Fotografiska möta en av vår tids största modefotografer. Paolo Roversi skapar i sina bilder sitt eget, drömlika universa, befriat från både plats och tid. Rodeo har träffat honom och pratat om modefotots gåta, och att spela mandolin för Anna Wintour.

TEXT: AGNES GREFBERG BRAUNERHIELM.

– Varje bild är en liten hemlighet, säger Paolo Roversi, och visar mig en kort film han har skapat specifikt för utställningen som just öppnat på Fotografiska i Stockholm. I filmen fladdrar ett citat av Diane Arbus förbi: “En bild är en hemlighet om en hemlighet, desto mer den säger dig desto mindre vet du.

Paolo Roversis fotografiska värld är mystisk. Hans bilder har ett skimmer över sig, något som verkar tillhöra en annan värld än den vi befinner oss i. Det ter sig nästan omöjligt att stämpla hans foton med sammanhang eller plats. Det finns heller ingen poäng i att fundera kring datering på Roversis bilder. Kalla dem tidlösa. Eller snarare att de finns i en egen, parallell tid.

 Sharon, Paris 1996. Foto: Paolo Roversi.

Sharon, Paris 1996. Foto: Paolo Roversi.

– Mina bilder handlar mycket om att subtrahera, att plocka bort, skala av. Kvar finns en tomhet, både i blicken och i rummet. I tomheten kan du se djupt ner.

När Paolo Roversi talar är det med en säregen röst. Han föddes och växte upp i Ravenna, Italien, men har tillbringat nästan hela sitt vuxna liv i Paris. Följaktligen ligger hans engelska någonstans mellan fransk och italiensk accent. Hans stämma är hes och raspig, och när vi pratar nickar han med ett konstant: “Oui, oui”.

Retrospektiven “Secrets” som han just har hängt på Fotografiska, är Roversis första stora separatutställning. Bilderna som valts ur hans enorma arkiv tillhör inte de allra mest kända, även om många finns med där, som porträtten på Natalia Vodianova eller den kända bilden “Sasha” ur Yohji Yamamoto-katalogen 1985. Utställningen fokuserar på porträtt: nakna, påklädda och de lite udda, samt på stämningsfulla bilder av Paolo Roversis egen studio.

Noot, Bianca, Paris, 2000. Foto: Paolo Roversi.

”Noot, Bianca”, Paris, 2000, för Comme des Garçons. Foto: Paolo Roversi.

För första gången ställer Paolo Roversi även ut flera självporträtt. Ett av dem har han tagit på sig själv i det fönster varifrån världens första fotografi togs år 1826 (Utsikt från fönstret i Le Gras av Nicéphore Niépce). Och efter att Paolo Roversi fotat sig själv där, i fönsternischen tillsammans med sin älskade polaroid-kamera, övernattade han på golvet under fönstret. Porträttet säger mycket om hans förankring vid minnen, förälskelse och historia, tre ämnen som också spelar en stor roll i Roversis fotografi.

Han lotsar mig genom utställningen. När vi kommer fram till en serie bilder som är ett nyare modejobb verkar han inte riktigt minnas vilket magasin det var för. Däremot minns han hur bilderna, som ser utsmetade och nästan målade ut, kom till.

Den här tekniken kallar jag STORT MISSTAG. Min assistent råkade lägga fotopappret upp och ned. Bläcket smetades ut. När jag såg den första bilden blev jag först förvånad, men sedan fortsatte vi så. Tillsammans med det knäppa sminket blev det magiskt att få färgen sådär smetig. Jag älskar misstagen, man ska alltid omfamna dem. De är en gåva. När en bild inte blir som du förväntar dig är det det bästa som kan hända. Finns det något tråkigare än när det blir precis som du tänkt dig?

"Audrey and Audrey", Paris, 1998. Foto: Paolo Roversi.

”Audrey and Audrey”, Paris, 1998. Foto: Paolo Roversi.

Innan Paolo Roversi upptäckte fotografi hade han planer på att bli författare eller jobba med teater. Men att  plocka upp en kamera vid 17 års ålder gjorde honom både frälst och förälskad. Han satte upp ett eget mörkrum i källaren. Åren innan karriären som modefotograf tog fart ägnade han sig åt porträtt- och reportagefoto.

Men idag är det modejobb för italienska Vogue, Dazed & Confused, W och Vanity Fair (för att nämna några) som gäller, och kampanjer för Comme des Garçons, Yohji Yamamoto, Dior, Lanvin och Guerlain, och så vidare. Paolo Roversi tillhör modevärldens mest respekterade och eftertraktade fotografer. Men han jobbar enligt egna villkor. Modebranschens ibland bisarra system där hierarki och namn går före uttryck har Roversi inte mycket respekt för.

"Audrey", Paris, 1998. Foto: Paolo Roversi.

”Audrey”, Paris, 1998. Foto: Paolo Roversi.

Historien där han, istället för att leverera bilder, skickade en videofilm på sig själv till Anna Wintour, är idag ökänd. I filmen spelade han mandolin och sjöng en sång om varför han vägrar ställa upp på Wintours och amerikanska Vogues krav.

Paolo Roversi finns heller inte med i Voguepedias utförliga register över modevärldens viktigaste fotografer (Anna Wintour är känd för att ha en rätt diger burn list vid det här laget). Och även franska upplagan av Vogue har fått en törn av Paolo Roversi.

– Jag gick upp på franska Vogues redaktion efter att jag plåtat mitt första jobb för dem. Det var fantastiska bilder! Alla på polaroid. Jag la upp dem på bordet och chefredaktören kom in. Hon gick fram till bilderna, tittade på kläderna och bockade av på sin lista: Chanel, Dior, Balmain, Armani… Sen gick hon. Då plockade jag långsamt tillbaka vartenda en av mina bilder och stegade ut utan ett ord. De bad sedan om ursäkt. Jag tror man måste markera på det sättet. Du kan inte ställa upp på att endast leverera bilder för att göra annonsörerna nöjda.

Guinevere van Seenus för Another Magazine. Foto: Paolo Roversi (digitalt).

Guinevere van Seenus för Another Magazine. Foto: Paolo Roversi (digitalt).

Det är i mellanrummet, “annorstädes”, som Paolo Roversi letar efter sina bilder. Han försöker hålla sig avslappnad och öppen inför misstagen. Oftast är det där han upptäcker något nytt i både bilder och modeller.

En Roversi-bild är också alltid ett samarbete mellan honom själv och motivet, framhåller han. Och oavsett om det är någon av hans musor – exempelvis Guinevere van Seenus eller hon som sedermera kom att bli hans fru, Laetitia Firmin-Didot – eller sin egen kamera som Roversi fotograferar, ser han det som ett porträtt.

"Guinevere with purple lips", Paris, 1996. Foto: Paolo Roversi.

”Guinevere with purple lips”, Paris, 1996. Foto: Paolo Roversi.

Vi går in i den del av utställningen med utvalda bilder ur serien Nudi”. Upp mot dussintalet modeller står  nakna mot en vit bakgrund. Ett av porträtten är daterat till 1992. Det är Kate Moss, naken framför kameran, som hänger lite på höften. Det är precis i början av hennes modellkarriär och när bilden togs måste hon precis ha fyllt arton år.

– Där var hon ung, säger Paolo Roversi. En baby. Till ett par av dessa fick jag ringa föräldrarna och be om tillstånd innan jag tog  nakna bilder. Laetitia Casta, till exempel, hon var bara sjutton år då. För de som inte fyllt arton ringer jag alltid och frågar deras mamma. Jag kan inte minnas att någon någonsin sagt nej. De flesta föräldrar ser till att känna till mig, och de vet att det inte finns något erotiskt i mina nakna porträtt. Mina “nudis” är så långt från pornografi du kan komma. De är motsatsen till pornografi, menar Paolo Roversi.

"Eva", Paris, 2002. Foto: Paolo Roversi.

”Eva”, Paris, 2002. Foto: Paolo Roversi.

Paolo Roversi representerar en fotokonst som, i alla fall just nu, är på utgående. Han fotograferar helst med 8×10 polaroid, en form av stor polaroidkamera med exponeringstid på en, två eller tre sekunder, ibland upp till en halv minut. I utställningen på Fotografiska hänger tre bilder han tagit digitalt, bland annat en av Alicia Vikander. När vi passerar de digitala bilderna fnyser han. Han gillar Alicia (“vi pratades vid tidigare idag, men tyvärr är hon i Italien och filmar, så hon kunde inte komma på vernissagen”), men han är inte entusiastisk över det digitala formatet.
– Det går att radera bilden om du inte är nöjd med den och ta en ny på en millisekund.

Paolo Roversi rycker på axlarna. Med det digitala fotot förlorar fotografen uppmärksamheten och kontakten med sin modell, tycker han.

– Det viktigaste hos mina modeller är ögonen, förklarar han sedan. Därefter kommer uttrycken hos läpparna och händerna. Men det är i ögonen du ser en person.

"Saskia", Paris, 2012. Foto: Paolo Roversi (digitalt).

”Saskia”, Paris, 2012. Foto: Paolo Roversi (digitalt).

– Alla går vi runt med en slags mask till vardags. En fejkad mask. Vi säger “hej hur mår du? bara bra, bara bra”, men vi menar det inte. Det är en mask med ett avståndstagande.

Om den masken finns där som en överlevnadsstrategi, då är Paolo Roversis mål är att plocka bort den i sina bilder. Plocka bort masken både från ansiktet och från rummet. Då hittar han djupet och tyngden både i det avskalade och i ”mellanrummet”.

Roversi går fram till en bild av sin egen studio. Studion står tom så när som på ett par övergivna högklackade skor. Bilden verkar betyda extra mycket för honom.

Det här fotografiet är så symbolisk för mig som fotograf. Det berättar om mig och min studio, min scen, min teater. Här finns ingen tid, inget rum…här har alla mina drömmar tagit form. Det berättar om närvaro och frånvaro. Varje fotografi har sitt eget drama, har du tänkt på det?

"Natalia", Paris, 2003. Foto: Paolo Roversi.

”Natalia”, Paris, 2003. Foto: Paolo Roversi.

– Ett fotografi är alltid där, men samtidigt inte. När du tittar på en bild är det som en dröm. Det är därför jag är förälskad i fotografi. Det är som ett spöke mellan verklighet och dröm. Det är en plats för drömmar, minnen, lust, och ett annat liv.

Fotografen Laurence Sackman sa flera gånger samma sak till Roversi under den tid då han var Sackmans assistent: “Ditt stativ och din kamera måste vara väl fixerade, men dina ögon och ditt sinne ska alltid vara öppet och fritt.” Det är ord som Paolo Roversi nästan 40 år senare håller som sitt bästa råd.

– Fotografi är inte en reproduktion av verkligheten. Det är mer en uppenbarelse. Jag älskar det ordet. Uppenbarelse…. Jag kan prata om det i tre år.

Paolo Roversi fotograferad på Fotografiska den 4 oktober 2013. Foto: Märta Thisner.

Paolo Roversi fotograferad på Fotografiska den 3 oktober 2013. Foto: Märta Thisner.

Utställningen ”Secrets” visas på Fotografiska i Stockholm till och med den 12 januari 2014.

 

Agnes Grefberg Braunerhielm
Rodeo: Just nu