• Start
• Trend
  • Krönika
  • Modenyheter
  • Recensioner
  • Rodeo Reflektion
  • RODEO RUNWAY
  • Tävlingar
  • Världsturné
  • Webbteve
  • Blogg Agnes B
  • Blogg Filippa Berg
  • Blogg Gustav B
  • Blogg Marcella
  • Blogg Pamela B
  • Blogg Rodeo Red.
• Shopping
  • Rodeo Shopping
  • Rodeo väljer
• Skönhet
  • Blogg Fifty Scents
  • Blogg Killer Colours
  • Blogg Tattoologist
• Inspiration
  • Festbilder
  • Intervju
  • Blogg Another Amy
  • Blogg Const
  • Blogg Ingmari Lamy
  • Blogg Johan W
  • Blogg Lisa/Jon
  • Blogg Lisa Magnusson
  • Blogg Niotillfem
  • Blogg Tattoologist
• Bloggar
  • Agnes B
  • Another Amy
  • Attitudes
  • Const
  • Fifty Scents
  • Filippa Berg
  • Gustav Broström
  • Ingmari Lamy
  • Johan Wirfält
  • Killer Colours
  • Lisa/Jon
  • Lisa Magnusson
  • Marcella Mravec
  • Nike i New York
  • Niotillfem
  • Pamela Bellafesta
  • Rodeo Red.
  • Tattoologist
  • Wasima
• Info
  • Läs tidningen
  • Kontakta oss
  • Annonsera
  • Köp tidningen

Till tonerna av Judas Priests “Grinder” avslutar Tiger of Sweden modeveckan med en skräll. Inför visningen är förväntningarna höga och på bara en kvart är lokalen sprängfylld.

Kollektionen New Heroes är inspirerad av kontrasterna mellan Stockholm och Berlin, ljus och mörker, hårt mot mjukt, och vid frågan om vem som är deras hjälte svarar Tigers damdesigner enstämmigt “David Bowie”. Det syns. Snortajta kostymer i terrakotta på herrsidan blandas med hellånga klänningar och rustika västar i färskinn på damsidan. ”Vi har jobbat extremt mycket med clashen, kontrasten, mellan materialens egenskaper, färger och silhuett” säger Ronnie McDonald, designer på herrsidan. “Kontrasten mellan Stockholm och Berlin är nyckeln i kollektionen, nylon möter mohair, plast möter ludd.”

Det mjukt androgyna som Tiger gärna visar på catwalken tar sin form i blockmönstrade kostymer i grått och svart och hellånga koftor i kabelstickning på herrsidan. På damsidan är den hellånga mjuka basen i siden genomgående men bryts upp av enorma pimpjackor i fårskinn och nättare a-linjeformade kappor. Sammantaget är det en dämpad kollektion med referenser till 1930-talets klassiska filmskurk där stora trilbys och spetsiga creepersliknande skor anger tonen.

Förväntningarna är alltid höga inför Tigers visning, man vet att man kan räkna med en ordentlig show, influgna toppmodeller (i år bl.a James Smith och Jacob Coupe) och några snygga showpieces att blogga om. Och det får man även den här gången. Men det är precis samma show som förra säsongen, samma plats, samma modell som öppnar (Frida Gustavsson) och i princip samma kläder. Tiger gör det bra – men jag skulle ändå önska att Tiger, som för några år sen var branschens mest framåtsträvande, nu ligger lite i bakvattnet. Nu får de rycka upp sig för att slå oss med häpnad nästa säsong!

Déjà vu är franska för ”redan sedd” och avser den till synes ologiska känslan av att någonting man upplever för första gången egentligen redan har hänt. Det är också namnet på Hernández Cornets höstkollektion, vars tema är upprepning och repetition, ofullständiga och oförverkligade idéer. Det är en intressant utgångspunkt, antagligen en av modeveckans mest intellektuella. Dessutom relevant för sammanhanget; vissa hävdar ju att allt mode sedan 70-talet egentligen är repetitioner av sådant som redan existerar. Det är kanske en onödigt sträng syn, men sant är åtminstone att modet förutsätter upprepningen för att fastna, och sedan efter att i flera säsonger utforskat en viss silhuett landa i det där nya. Som kanske inte känns så nytt, trots allt.

I den här kollektionen återkommer ett antal kärnplagg – förklädesklänningar, raka kappor, shorts, ryggsäckar – i såväl i naturmaterialen ull och skinn som PVC.  Just förklädesklänningarna i skinn påminner för övrigt om slakterilooksen från Bottega Venetas vår 2009, så där kanske en déjà vu-upplevelse hos en och annan åskådare. I övrigt saknas ytliga likheter med det italienska lyxmärket, förutom i ett avseende: Hernández Cornet inger en svårdefinierad känsla av legitimitet. Att designern Ana Hernández verkar inom ett större perspektiv än det inhemska.

Svenskt mode tycks ha något sorts internt rykte om sig att vara svart och svårmodigt. Jag kanske har hängt med för kort tid, men i mina ögon har snarare präglats av lekfullhet och ungdomlighet. Vilka knappast är några negativt laddade ord, men den där ständiga glimten i ögat kan ärligt talat vara lite väl bländande ibland. Hernández Cornet känns därför som en otroligt välkommen motvikt med sitt konceptuella anspråk.

Allt är lite annorlunda med en Odd Molly-visning.

Det första du lägger märke till är publiken på front row. Jämfört med modeveckans andra visningar är den delvis en annan. För förutom de vanliga chef- och moderedaktörerna syns här ansikten som Soffi Propp, Lars Wallin, Lena Ph och Linda Sundblad. Alla har väldigt stort hår. Och du har inte sett dem tidigare under veckan.

Känslan är också lite av ett glatt mingelparty. En halvtimme efter insläpp står de inbjudna fortfarande upp och pratar. Trots att champagnen tagit slut och att det är utsatt tid för showstart. Först när lamporna släcks kastar folket ner sig i sina platser.

När visningen väl börjar fortsätter Odd Molly att utmärka sig. Känslan och stylingen är signerad Jonas “Superstylisten” Hallberg, och helt enligt hans manér ler modellerna brett så att nästan kindtänderna syns när de stegar ut med svängande höfter på den schackrutiga catwalken. När modellerna nått ända ner slänger de en kyss mot fotograferna. Eller så ritar de ett hjärta i luften. När de vänder om med extra stuns i benen gör de high-five med modellen de möter. Klatsch!

Och när visningen är slut och alla de blondlockiga modellerna svängt ett extra varv på catwalken, regnar det inte bara ner confetti. Det sprutar även ut guldgirlander och ett hav av röda ballonger väller över publiken. Upp dyker igen Caroline Winberg, Vicky Andrén och de andra modellerna med ansiktet fullt av stora vita solskensskratt bärandes på en skylt av utskurna ord som säger “10 YEARS!“. Bredvid catwalken tornar en liten tårta upp sig med tända ljus i form av siffrorna 1 och 0.

Odd Molly har alltså funnits i tio år. Lika länge som Acne och alla de andra. Och, slår det mig, medan den delen som brukar benämnas som “modesverige” gått från lite halvtaskigt sydda jeans till att visa på modeveckorna utomlands, funderar jag kring Odd Mollys kläder.

Det vi fick se på visningen var söta små broderade negligéer parade med färgglada stickade koftor eller ponchos med fransar. Det som stack ut var ett par broderade jeans och en virkrat set. Men annars är det här samma kläder Odd Molly alltid har sålt – i alla fall sedan då de började figurera i dagspressens alla näringslivsbilagor.

Samtidigt kan brodyrälskaren i mig inte låta bli att intressera sig för många av de tyger och stickade mönster Odd Molly använder sig av. Och därför är det så trist att de ägnat sig åt samma snärtigt mysklyschiga estetik i tio år. Vad de visar under modeveckan är ingen som helst ambition att göra sig delaktig i modevärlden. Odd Molly är ungefär lika mycket mode som Victoria’s Secret.

Och det är i den parallelen det bubblar upp en inre irritation och frustration över Odd Molly. De där Odd Molly-tjejerna på catwalken som ler och flirtar med kameran är så tillgängliga. De är behagliga, möter allt med ett leende och en volang. Det är en form av tillgänglighet som är motsatsen till protester och ljudliga handlingar som gör stämningen obehaglig. Likt ett regn av konfetti och ett hav ballonger, gör Odd Molly-kvinnan dig glad och mysig. Det är hennes uppgift. Det är allt vad Odd Molly uttrycker, och gärna så bokstavligt som möjligt.

Det är intressant att Josefin Strid lägger stor vikt vid recensioner. Till Rodeo sa hon här om veckan att hon tror att mer kritik lyfter modesverige på lång sikt, vilket inte är en helt ovanlig åsikt, men som ganska sällan kommer från designerledet. Speciellt när samtalsämnet är skapandeprocessen. Men inför arbetet med höstkollektionen har Josefin Strid lagt fokus på reflektion: dels “var var jag, var är jag, var vill jag”, men också: vad tycker omgivningen om det jag skapar, och hur använder jag konstruktiv kritik för att utvecklas?

Jag själv är en “relator”: jag bryr mig om vad folk tycker och försöker använda denna egenskap som verktyg i mitt jobb. Att känna in omvärlden, lagom mycket, utan att tappa sig själv. Ni fattar. Jag tycker att det måste finnas plats för den personlighetstypen i alla yrkesroller. Så jag förstår Josefin Strids tänk.

Samtidigt, när de välskräddade männen seglar ner för visningspodiet, är min första tanke att Josefin Strids tydlig styrka är att hon går en egen väg. Hon verkar inom egna ramar och utvecklas i egen takt. Ett exempel på det egensinniga är att hon till hösten väljer att bara visa herrkläder. Hon utforskar maskulinitet, tolkar om omtolkar, bänder på gränserna, ifrågasätter med design som verktyg.

Och jag tror att hon uppfyller sina egna mål: kollektionen känns självklar utan att överraska. I lager på lager, från lätta tyger till tvättat läder, trippar Josefin Strids modell fram. Det är manliga modeller – men bäraren skulle lika gärna kunna vara kvinna. Konstruktion och form är ingen revolution, men sättet att tänka får en guldstjärna.

Efter flera säsonger av idogt arbete att försöka glömma perioden då hoodies med JL-tryck, är dom nu i sin prime time. Med influgna toppmodeller som James Smith och Miuccia Pradas favorit Benjamin Eidem visade J.Lindeberg sin höstkollektion med en intim visning på huvudkontoret.

Inspirationen kom från arktiska landskap, skog, hav och den svenska tundran men var svårtydd i kläderna. Det var svårt att se vad
konjaksfärgade mockaloafers och sportcoats i nylon hade med nordligaste Sverige och midvinterkyla att göra. I övrigt var det ett frosseri av spännande detaljer (en del krystade, hur ofta har man smokingkavaj, vadderade shorts och långkalsonger?), utsökt skräddade plagg och HELT FANTASTISKA SKOR. Mitt absoluta skomakarhus(?) Alfred Sargent har för hösten samarbetat med J Lindeberg och gjort otroliga loafers och grova vandrarkängor.

Presentationen var typisk för J Lindeberg, enkel, exklusiv och en smula konstlad, referenserna till den italienska herrmodeveckan Pitti Uomo var tydliga med ullkostymer under västar i nylon och tunga paletåer. Småmönstrade skjortor i prickigt och blommigt matchades med ankelkorta kostymbyxor och toppades med dubbla monk straps som skulle kunna få vilken italienare som helst att gå i döden av avundsjuka.

Det som fick mig att gå i spinn var dock de outfits som var ton-i-ton, ett hav av blå kashmir med paisleyscarf. Murriga sammansättningar där Belstaffliknande läderjackor fick liv med kritstercksrandiga kostymer och tegelröda argylestrumpor. Sammataget var det en mycket fin kollektion där J Lindeberg visade sitt sanna jag, ett jag som förhoppningsvis stannar och
håller långt bort från hoodies med tryck.

När skådespelerskan och Almódovar-musan Rossy de Palma lyses upp av en strålkastare på Minimarkets visning påminner det mig för en sekund om den där scenen i ”Mulholland Drive”, på ”El Club Silencio”, den tysta klubben. Där förklarar en man, en magiker, att allt är en illusion. Det finns ingen orkester. En kvinna presenteras som ”Rebekah del Rio, Los Angeles gråterska” och börjar sjunga tills hon kollapsar och faller ihop, men sången fortsätter.

Scenen markerar ett uppvaknande från en dröm. Att tro på magi förutsätter optimism, en förmåga att försätta sig själv i ett drömtillstånd där allt verkar möjligt och rimligt – eller en förmåga att svälja sina invändningar inför det omöjliga och orimliga. Minimarkets höstkollektion är inspirerad av just illusioner och magi, vilket under själva showen anknyts till med spökmusik och nämnda de Palma som uppträder med trolleritricks tillsammans med svärdslukerskan Jewels Good. David Lynch-associationen håller för övrigt inte särskilt länge – det är en lekfull uppvisning, vilket också kan sägas om själva kollektionen.

Färgskalan rör sig mellan orange och grönt och profilen är bekant ungdomlig. Här bjuds inte på några halsbrytande överraskningar à la illusionskonst, men silhuetterna är fina och det finns många bra plagg, exempelvis de broderade meshbyxorna burna under kjol och ytterplaggen i svart ull. Som om man gått och grävt i såväl trollkarlens som den utsmyckade assistentens garderob.

Det är många tankemönster som samtidigt samsas i höstens Cheap Monday-kollektion. Dels har designteamet (som nu leds helt av Ann Sofie Back, med Frida Hofslagare som närmste man) fastnat för våra små evolutionära byggstenar – som DNA, fossiler, periodiska systemet och naturens långsamma cykler. Samtidigt riktas blicken också åt andra hållet, ut i universum och dess oändlighet.

Den naturhistoriska inspirationskällan dyker upp i jeansens tvättar – som går i alla nyanser av grått – och i prints samt en färgskala där starkt klorofyllgrönt och rosa sticker ut.

En annan inspirationskälla är österländsk filosofi och kampsport. Det ger en slags mjukhet i plaggen, som andas disciplin. Silhuetten är lös och ledig, med vida byxor som ett nyckelplagg. Samtidigt föreslår stylingen ett tyglande av den lösa silhuetten, där skärp kommer i dubbla lager, hängslen håller ett grepp om fållar, tröjor kopplas ihop med jeanslinningen eller där sportbh:ar placeras utanpå tröjan.

I slutändan är det den här lekfulla stylingen i kombination med ett bra soundtrack som följer med dig efter visningen. Det är en nästan Grey Gardens-osande uppmaning till att leka med plaggen. Kanske en Edie Bouvier om hon vore en enkel, rå och kaxigt stilfull ungdom i en storstad i början av 2010-talet.

Varför inte själv ta kontrollen över plaggen och bära dem på ett nytt sätt – kanske kan det bli nästa stadie i modets evolution?

Cheap Monday är ett varumärke som i grunden känns självklart och rakt-på-sak. Därför är det också det absolut självklara stället att erbjuda den här typen av lekfulla och inspirerande modeidéer.

Av de sex finalisterna som hämtats från designskolor runtom Europa, står Stine Riis som vinnare av 50 000 euro.

Stine Riis är dansk, men representerar Storbritannien i tävlingen då hon gått London College of Fashion.
Förutom prispengarna blir en del av hennes examenskollektion även producerad och kommer att säljas i utvalda H&M-butiker. I priset ingår naturligtvis också denna visning på modeveckan.

Först – vad härligt med H&M på schemat! H&M brukar nöja sig med att vara en tyst aktör, till skillnad från exempelvis Topshop i London. Förhoppningsvis blir det ett stående inslag på modeveckan.
Stine Riis visar sin examenskollektion från London, och det hela är ovanligt färdigt – och kommersiellt – för en designstudent. Kreativiteten är inte lika sprudlande som vi brukar få se på catwalken hos till exempel Beckmans eller Borås Textilhögskola. De plaggen är väl å andra sidan lite svårare att kränga i H&M-butiker.
Det finns en mogenhet hos Stine Riis som är imponerande.

Hon är utbildad i London, men danskheten lyser igenom i de blockmönstrade färgvalen. “Jag har en dansk approach till mode, men åren i London har gjort mig mer internationell i mitt formspråk”, säger Stine själv.
Materialmixarna är intelligenta – och frekventa. Jag hoppas att det är mark hon fortsätter att utforska i sitt eget märke, som hon  planerar att lansera till sommaren 2013.

Man har läst mycket om den starka kvinnan på sistone. Dagmar har döpt sin höstkollektion till Den svenska kvinnan, och inspirationen grundar sig i vad man just beskriver som “två starka kvinnor” – Lisbeth Salander och Sigrid Hjertén. Två kvinnor som båda varit institutionaliserade.

“Starka kvinnor har en svaghet”, säger Dagmars Karin Söderlind.
Hur som helst – om Dagmar AW12 är en egen definition av “den starka kvinnan” så vill jag vara henne. Dagmars kvinnor är nämligen superfierce.

Frida Gustavsson, Caroline Winberg och Dorothea Barth-Jörgensen inleder visningen, i just den ordningen. Frida ser ut som ett fashionabelt får. Ett väldigt snyggt,  fashionabelt och ekologiskt får. De  pälsiga (alpacka?)-jackorna är faktiskt gjorda i en mattfabrik – ingen av Dagmars vanliga leverantörer klarade att göra dem.
Allt är avancerat – från stickningarna till cut outs i läder till färgkombinationerna (som är de bästa vi ser under den här modeveckan). Burgundy matchas med neon och en mörkt petrolblå med en smutsig, grön pastell.

Den opraktiska (men som vi älskar den) trenden med kappa utan ärmar fortsätter, härligt lång i Dagmars tappning.
Från Sigrid Hjerténs värld har man hämtat colour blocking (som känns rolig för första gången på länge nu), från Lisbeth Salander har man hämtat detaljer som blixtlås och tatueringsmönster, vilka går igen i hela kollektioner.
Som vanligt under modeveckan önskar man sig ett par ingångar mindre – jag känner inget behov av att se en svart, draperad kort klänning på catwalken.
Det är å andra sidan min enda anmärkning – hösten 2012 är Dagmars starkaste kollektion hittills och en av veckans absoluta höjdpunkter.