Sophia Kokosalaki ville ”do it right” med sin första kollektion för Diesel Black Gold. Inte sväva ut i något för komplicerat, inte tappa Diesels rock and roll-kärnvärden.

Det lyckades hon med. En skickligt sammansatt kollektion med mycket sexigt läder och väl bearbetad denim visades upp i New York – som inte på något sätt krockade med Diesels redan etablerade look. Faktum är att den rimmade så väl med huvudlinjen att man undrade om Kokosalaki fått tighta ramar vad det gällde uttrycket. ”Absolutely not”, sa hon dagen efter visningen, men bisatsen handlade om att Diesel har många kommersiella parametrar att förhålla sig till.

För den som förälskat sig i Kokosalakis egen mer feminina linje, med dess läckra flytande draperingar och avancerade stickningar, fanns inte många gemensamma punkter att identifiera sig med. Det här var något helt annat, och det var designern själv den första att poängtera.

Men vissa grepp, som noggranna tyll- och metallbroderidetaljer och en uppsättning klänningar som faktiskt kändes både rockiga och romantiska, skvallrade om Kokosalakis sanna talang och eviga kärlek till avancerade plagg som ser enkla ut. Materialkombinationerna var stundtals riktigt fina och trots viss besvikelse vad gäller innovationsnivån såg helheten åtminstone ut att vara ”done right” – precis som Kokosalaki planerat. En designer som vet vad hon sysslar med, helt enkelt, och en kollektion som kan bli intressant när hon blivit varm i kläderna. Till dess: missa inte visningen av Kokosalakis egen linje i Paris om några veckor.

Bildkälla: Style.com

Att Joseph Altuzarra är den nästa store designern har vi fått höra från alla tänkbara håll, trots att hans linje än så länge knappt existerat i ett år.

Med erfarenhet från Givenchy under Tisci och med modeikonen Vanessa Traina som musa och stylist är succén självklar, har vi fått höra. Och med presentationen av en kraftfull och säregen vårkollektion under förra modeveckan, en kollektion som var ganska ensam med att utforska korgväv, patchwork och mocka medan resten fortfarande var kvar i power-80-tal, uppfylldes spådomarna.

Så, succén och talangen är konstaterad. Det är nu det blir intressant. För sin höst/vinter 2010 utvecklar Altuzarra sommarens patchwork-tema till att handla om skarvar och sammansmältningar. Han sätter samman päls med läder och ull i jackor och kappor – en återkommande trend genom modeveckan som han hanterar kanske allra bäst.

Klänningar, kjolar, jumpsuits och kavajer hålls samman i sömmarna med hjälp av snörning, remmar, klamrar eller tydliga stygn. Style.com kallar det ett “Edward Scissorhands motif“.

Siluetten är perfekt New York-kvinnlig, ganska kantiga kurvor är genomgående. Det är kaxigt, feminint och hårt och för genast tankarna till S&M, fetisch och bondage, särskilt då läder är det populäraste materialet och i finalen – som består av en kavalkad i rött sammet.

Själv säger Altuzarra att han är helt besatt av Tom Ford, och beundrar den kvinna han skapade på Gucci och hur han lyckades bygga det varumärket. Och det blir här skon klämmer. Den här kollektionen från Altuzarra, sina utlevda risktaganden, perfekta jackor och delikata snörningsdetaljer till trots, är som en kopia på Tom Ford. Minus Fords nivå av raffinemang, som Altuzarra nog har en lång väg till. Förhoppningsvis tar han sig dit genom att gå den lite mer särpräglat egna vägen han visade prov på i vårkollektionen, snarare än att aspirera till att bli en annan designer eller hoppa på tåget att leverera en trend.

Bilder: Style.com

Michael Kors personifierar den uppenbara känslan av lyx – privatplan, jet set-liv och stora smakfullt inredda residens. Den typen av lifestylekänsla som personifierar så många av de amerikanska märkena. I motsats till Italienarna är det dock inte alltid guldet och glittret som ger känslan av lyx utan snarare plaggen som uteslutande är av, till synes, delikat kvalitet och av klassiska men samtidigt ”sexiga” snitt. Det blir aldrig lika vulgärt som många av de bling, blingiga Italienska märkena (läs Versace).

Om man helt utan några som helst preferenser skulle titta på Michael Kors höstkollektion skulle man få en väldigt bra och tydlig bild över vad Michael Kors står för. Höstkollektionen är helt enkelt Michael Kors personifierad. Stora stickade kashmirtröjor, fluffiga pälsvästar, delikata mockadetaljer och långa tunga kjolar med en precis lagom avslöjande slits – allt i en sofistikerad jordtonsfärgskala. Jag förstår att det är väldigt många som attraheras av denna form av sofistikerad och precis lagom vräkiga lyx och visst, skulle jag ha ett chalet i St Moritz och många miljoner på banken så är det inte omöjligt att det är precis så här jag skulle ha sett ut. Dyr men ändå med någon form av fashionkänsla.

Bildkälla: Style.com
 

Narciso Rodriguez tillhör den amerikanska skolan av minimalister (som kanske främst leds av Calvin Klein). Höstkollektionen är, precis som vanligt, stram och ren. Narciso säger att han inspirerats av vackert svängda linjer och skuggor, något diffust kanske men kollektionen känns inte diffus. Det är vackert och smickrande men kanske tenderar det till att bli något intetsägande. Färgskalan är, utöver svart som är basen, vackert djup med accenter i brandfärgade toner och ädelstensgröna nyanser. Utöver klänningarna, som är något av ett Narcisos-signum verkar det som om han har lagt extra krut på ytterplaggen som med sina cocoonformer känns välgjorda och hyffsat intressanta. Hattarna förstår jag dock absolut ingenting av.

Bildkälla: Style.com

Rodarte är utan tvekan det intressantaste som presenteras i New York. Systrarna Mulleavy som startade sitt märke 2005 har bara på några år lyckats etablera sig som något av det bästa som modebranschen har ett erbjuda just nu. Deras unika estetik som bygger på en form av kollage- och lappteknik där olika material, band och garn vävs samman till en underbar helhet så tät och sammanhållen att deras uttryck inte kan passera någon oberörd. Utan Rodarte skulle modeveckan i New York kännas närmast själlös och på gränsen till ointressant.

Den här säsongen inspireras Kate och Laura Mulleavy av deras ursprung, Mexico, och då framförallt den ökända gränsstaden Ciudad Juárez där arbetare vandrar till fabrikerna mitt i natten. Från det väcktes idén om sömngångare. Blomsterchiffong, mexikansk textilkonst, gammal spets, krossad sammet och garn – det skulle kunna bli rörigt men det blir allt annat än. Det ena mästerverket efter det andra skickas ut på catwalken och även om plaggen är unika, nytänkande och kreativa är de fortfarande ytterst bärbara, i alla fall för en person med rätt (eller snarare tillräckligt) med utstrålning. Nej, vem som helst kan (eller är snarare inte värdig) att bära Rodarte. Visningen avslutas med ett antal vita klänningar som sprider en lugn men närmast spöklik känsla. Men man blir inte rädd av att titta på Rodartes spöken och sömngångare, bara totalt uppslukad och hänförd.

Bildkälla: Style.com
 

“Det kommer att sälja som smör”, sa folk på Halstons presentation igår, “och det känns fortfarande Halston”. Man funderade väl lite på vad den känslan egentligen innebär, men hur som helst var det en uppsättning vackra och välsydda klänningar som satt perfekt på de (dock pinnsmala) modellerna.

Marios Schwab hade bestämt sig för att tolka det moderna Halston med utgångspunkt i färg. Skalan, som tagits fram med inspiration från filmen The Eyes of Laura Mars, var bred men väl sammansatt och lät pudriga nyanser av grått, brunt och rosa möta “juvelfärger” som bourgogneröd, smaragdgrön, terrakotta och gult guld. Den nya Halstonkvinnan är tänkt att vara “fängslade men okonventionell” – en okonstlad kvinna som ändå ustrålar total lyx. Och visst, kollektinen kändes oansträngt elegant. Jag gillade framförallt att Schwab inspirerats av kvicksilver, både dess lyster och sätt att flyta. Den känslan liksom draperade sig runt modellernas kroppar. Och skorna var fina‚ framtagna tillsammans med Jacqueline Rabun.

Donna Karan fyller 25 år men ändå har varumärket aldrig känts så ungt som den här säsongen. Det stela och skulpturala som man borde vara ganska trött på vid det här laget känns förvånansvärt tilltalande i kollektionen vars främsta styrka ligger just i de skräddade svarta plaggen. Jag kan se upper east side-kvinnor och unga trendkänsliga modelejon i plaggen som lyckas vara både moderna och “klassiska” på samma gång. Det är dock alltid något med Donna Karan som känns lite osexigt. Carrie Bradshaw gör i något avsnitt av Sex & the city en liknelse mellan en Donna Karan-klänning och en viss typ av killar som i stort går ut på att man gärna kan prova dem men att det sen sällan känns riktigt rätt.

Bildkälla: Style.com

Erin Fetherstons musa den här säsongen är sångerskan, modellen och skådespelerskan Nico som framförallt kanske är känd för sin medverkan på en av The Velvet Undergrounds skivor. En ovanligt rak och konkret inspirationskälla för att komma från Erin Fetherston som brukar drömma sig bort till diverse fantasivärldar när hon ska kreera sina kollektioner. Den annorlunda inspiraitonskällan till trots, är höstkollektionen dock ungefär som Erins kollektioner brukar vara. Fina klänningar och plagg med söta detaljer, kollektionen har som vanligt en underton av tomboy (kavajen och västen). Fint och trevligt men inget som etsar sig fast.

Bildkälla: Style.com

Flora Gill och Alexa Adams som designar Ohne Titel (ingen titel) deklarerade stolt att höstkollektionen 2010 var deras kommersiellaste någonsin. Bärbart och kommersiellt är sällan något som får moderedaktörerna att trilla av stolen på första raden men Ohne Titel bevisar med den här kollektionen att det går att ytterst bärbart mode som fortfarande är väldigt intressant.

Färgskalan domineras av svart, grått, mörkt mossgrönt och ljust silvergrått och kollektionen utgörs i stort av suveräna byxor och tights, kavajer samt fint draperade klänningar. En stark och ganska hård stil som ändå grundar sig i någon form av femininitet. Det är många plagg som spontant känns lockande att bära så visst är det en väldigt bärbar kollektion men det utan att kännas slätstruken och publikfriande.

Bildkälla: Style.com

De må se ut som lumberjacks, men det är inget skogshuggarmode som designparet Jeffrey Costello och Robert Tagliapietra ägnar sig åt.

Style.com beskriver dem som de sanna mattenördar de är, där de kan sitta i evigheter och kalkurera på den mest fulländat perfekta skärningen på en av sina klänningar.

Och även om det här är den form av hantverk som får amerikanska Vogues André Leon Talley att utbrista ‘Glorious!’ och svänga lite extra med sin cape, så har Costello Tagliapietra aldrig direkt ägnat sig åt att se längre än just till skrädderikonst. Det har varit perfekta klänningar med till synes obesvärade draperingar, men kanske inte så mycket kontakt med samtiden.

I år är det lite annorlunda, och kanske är det deras besök i det samtidsrelaterande och perspektivsättande modets hemvist – Japan – som hjälpt. De har inspirerats av traditionellt japansk mode men också pionjärerna Comme des Garcons och Yohji Yamamoto, och lyckats få fram nya, mer oförutsedda sätt att drapera sina perfekta klänningar på. För att inte tala om den lika perfekta ökensol-färgskalan, som de fått fram med AirDye – en miljövänlig infärgningsmetod. Vi föreställer oss att det blev en extra stor capesvingar-fest backstage efter det här.

Bilder: Style.com