Annina Rabe: Alltså jag får egentligen akut ångest av det här märket. Bara jag ser den där loggan får jag rysningar och katapultas tillbaka till mina mellan- och högstadieår. Alla som kom från fina familjer i min skola hade den där jackan i mörkblått, parat med 501:or eller veckad kjol, Gucciloafers, hårskena och en sån där jävla rottingkasse. Alla såg ut som små tanter utom jag för jag fick aldrig nån sån där jacka. Den var en sån klassmarkör. Det känns väldigt symptomatiskt att det är en svenska som nu tagit över märket, för jag tror att Busnel alltid var störst i Sverige – lite som Lloyd Cole.

Anna Hellsten: Du menar Henri Lloyd?

AR: Haha. Men nu ska jag ändå säga att det var många fina grejer här, även om mycket också såg ut som det gjorde på den tiden. Det här är kläder för Ladies who lunch.

AH: Även om ingen gör det längre, om man ska tro senaste Vanity Fair. Där var en jätterolig artikel om Ladies who lunch. Eller ladies who doesn’t.

AR: Är det för att kvinnor inte äter nuförtiden?

AH: Dom åt inte på den tiden heller. Such a waste.

AR: Nu måste vi prata lite mer om kläderna. Det är konservativt på det där sättet att man måste vara väldigt ung för att kunna ha det. Annars framgår inte humorn i det och man ser bara ut som en tant. Men en ung cool människa med ett lite edgy utseende kommer ju till och med undan med knytblus.

AH: Det är sådär dammfritt. Det finns en viss look som är dammfri. Den involverar alltid guldknappar.

AR: Men Busnel ÄR ju guldknappar. Det är liksom själva grejen. Jag blev väldigt förtjust i den där mjuka cremevita ulltrenchen som flaxade in där alldeles i början. Den var väldigt fin på ett franskt sätt. Kereklidou har verkligen tagit fram det franska i märket, det är en intelligent tolkning. Och stylingen var rolig, framför allt de där lite stela upptuperade hjälmfrisyrerna – very PanAm.

AH: Troféfrulooken. Såna flygvärdinnor som gifter sig med piloten och ägnar resten av sina liv åt att administrera cocktailpartys och smygsupa.

AR: Jag uppskattade också att flera av modellerna hade påfallande mycket personlighet. Efter att ha sett oändliga rader med exakt likadana mittbenade waifs vandra upp och ner längs catwalken de senaste dagarna var det roligt att se modeller som faktiskt hade lite ansiktsuttryck. Det tillförde en extra dimension till visningen.

AH: Sånt här får man kanske inte säga, men det var roligt att allt inte var i svart.

AR: Och inte bara marinblått heller. Jag tyckte att de där tvåfärgade små klänningarna med puffärm var fina, men de kändes inte så Busnel. Det kanske var därför jag gilade dem.

Text: Anna Hellsten och Annina Rabe, Shampoo Rising-kollektivet