Mode, Recension, Världsturné

Stockholm SS14: Bea Szenfeld

Kroppen. En sån, vad ska en säga, oumbärlig grundförutsättning för att mode ens ska kunna ta form.  Samtidigt är den förvirrande ofta kringgången under en modevecka.

Låt mig förklara: Förvånande ofta ter sig kroppen inte ens finnas på en catwalk. Då verkar budskapet vara att mode innebär att det inte ska synas ett enda spår av kropp i kläderna.

Då har modellerna, oftast de kvinnliga modellerna, flickorna, anställts för sin kroppshydda som är så smal att kläderna överhuvudtaget inte tar notis om den. De bara hänger där. Den typen av mode blir mode för att den inte gillar kroppen. Många modemänniskor verkar älska det kroppslösa modet. (Jag avskyr det.)

Det är konstigt då, att även när sjutton tonåriga modeller iförs en pytteliten rosafärgad body av transparent material och går ner för en catwalk, verkar det innebära att publiken förväntas gå med på den tysta överenskommelsen att dessa flickor inte har en kropp. De är ett par självgående skyltdockeben i högklackat. Även till synes naken i transparent puderfärgad body är modellen ett negativ. Både som påklädd och avklädd ska modellens kropp inte existera.

Under Bea Szenfelds visning kunde just hela paviljongen i Kungsträdgården, proppfull med en vuxen modepublik, se sjutton tonårsflickor iförda sjutton alldeles för små bodys av sönderklippta strumpbyxor. En publik som i vanliga fall inte vill eller får veta av dessa mjuka delar av kroppen, satt nu och fick kroppen (ändock i väldigt småskalig tappning) rakt upp i ansiktet. Men låtsades som att det inte hände. Det är lustigt vilka överenskommelser som kan skrivas i modets namn. Vad skulle dessa strumpbyxor säga oss? Jag vet inte. Varför satt hundratals människor och glodde på det ”modevakuum” som var sjutton näst intill nakna tonårskroppar? Jag vet inte. Det är en gåta.

Åh just det: runt modellernas skyltdockeben satt armbandsur. De kom från en av Sveriges största och billigaste smyckeskedjor, som var en av sponsorerna till visningen. En annan sponsor var ett pappersföretag. Och runt modellernas axlar satt olika skulpturer av papper som Bea Szenfeld skapat tillsammans med sina nitton assistenter. De hade möjligen sett balla ut på display i en hotellobby eller något.

Text: Agnes Grefberg Braunerhielm
Foto: Kristian Löveborg

  • _KLF6119
  • _KLF6489
  • _KLF6454
  • _KLF6428
  • _KLF6397
  • _KLF6377
  • _KLF6356
  • _KLF6323
  • _KLF6293
  • _KLF6263
  • _KLF6225
  • _KLF6207
  • _KLF6186
  • _KLF6162
  • _KLF6134

 

Rodeo

Mode, Perspektiv

Är modesverige rasistiskt?

Texten nedan publicerades i Rodeos höstnummer, som kom ut i oktober 2012.

Allt fler svarta och asiatiska ansikten syns på den internationella modescenen. I Sverige, däremot, verkar tiden ha stått stilla. Rodeo har gjort en unik kartläggning som visar att den svenska modebranschen domineras totalt av vita modeller – trots att en fjärdedel av befolkningen i dag har utländsk bakgrund. Vad beror det på?

Sibel Kara stod öga mot öga med Izabella Scorupco, Lars Wallin och resten av Top Model-juryn. 23-åringen från Göteborg hade lyckats ta sig igenom sju avsnitt av Top Model Sverige och var nu en av fem deltagare kvar i tävlingen. Tre andra tjejer hade precis fått veta att de satt säkert; nu stod det mellan Sibel och Alice.
En skulle bort. Men vem? Sibel kämpade mot gråten. Veckans fotografering – en lyxig svartvit strandplåtning med två manliga muskelpaket – hade visserligen gått bra. Sibel hade slitit hårt och fått fina omdömen. Teatral. Stark personlighet. En speciell look med egen karaktär. Ändå var det något som besvärade Izabella Scorupco och resten av juryn. ”Elefanten i rummet”, hade en agenturchef sagt någon halvtimme tidigare i avsnittet och tittat på en punkt mitt i Sibels ansikte. ”Vissa menar att du aldrig kan bli modell med en sådan näsa.”

Mannen som sade detta visade sig vara en skådespelare, en påhittad agenturchef skapad för att se hur deltagarna reagerade på tuff kritik. Ändå tycktes hans analys hänga kvar i luften nu när den verkliga juryn skulle avgöra Sibels öde. Hennes näsa och hennes utseende lyftes fram som något annorlunda, något problematiskt. ”Du har viljan och drivkraften”, sade Izabella Scorupco i sitt avslutande omdöme, ”men vi är inte säkra på att du har potential att bli den modell vi letar efter. En modell som kan bokas till vilket jobb som helst.”
Izabella Scorupco lyfte sedan ett foto av en blond tjej i strandkanten. Alice fick stanna. Tårarna flödade och Sibel skickades hem. ”Jag fattar inte varför”, sa hon senare i ett videoinlägg på sin blogg. ”Jag var helt chockad. Jag som hade växt så mycket och gav hundra miljoner procent. Jag förstår inte alls vad juryn tänkte?!”

Ja, hur tänkte juryn? Fick Sibel åka hem för att hon inte är en tillräckligt bra modell, för att hon inte jobbat tillräckligt hårt?
Så kan det förstås vara.
Men ett annat svar är att hon med sin näsa och sitt mörka hår har ett utseende som inte efterfrågas av den svenska modevärlden. Att hon ser ut att ha en annan etnicitet än det man föreställer sig som svenskt. Att modeller som hon inte anses flexibla, inte säljbara och att de därför sorteras bort.
”Hon har en suverän personlighet, men är hon en toppmodell jämfört med de andra tjejerna?”, frågade stylisten Jonas Hallberg resten av Top Model-juryn när de skulle fatta sitt beslut.
”Jag är ledsen, men det är hon bara inte.”

Vem kan bli modell i dagens Sverige? Alla kan drömma, förstås. Men har man likvärdiga chanser att lyckas oavsett hudfärg och etnisk bakgrund? Det är inte bara Sibel Karas erfarenheter som antyder att svaret på den frågan är nej.
Rodeo har gjort en unik kartläggning av mångfalden i modesverige. Vi har undersökt de längre modereportagen – ryggraden i magasinens så kallade modeblock – i 20 större svenska modetidningar, närmare bestämt januari till mars (2012) utgivning av Damernas Värld, Elle, King, Café, Rodeo, Bon och alla andra tidningar med huvudfokus på mode. Vi har samtidigt undersökt vilka modeller som representeras av de stora modellagenturerna. De avdelningar på agenturerna som vi tittat på är de som modevarumärken och magasin oftast vänder sig till – ”Women”, ”Men” samt ”New faces”, där unga och hittills oetablerade modeller representeras.
Resultatet är, åtminstone för den som vill tro att modesverige är en institution präglad av mångfald, inte speciellt trevlig läsning. Det ska sägas direkt att en sådan här kartläggning är komplicerad att göra. Vi har inga släktträd att utgå ifrån för att avgöra var en modell kommer ifrån. Gränserna är ofta svåra att dra och i andra situationer är de oviktiga – men vi har försökt kategorisera i undersökningssyfte för att söka efter strukturella mönster. Vi har utgått ifrån en mall framtagen av den feministiska sajten Jezebel, men varken de eller vi kan veta säkert om en modell har föräldrar från Marocko, Nicaragua eller Norge. Kartläggningen, en sammanräkning av två oberoende personers genomgång som gjordes i maj 2012, är alltså självklart präglad av personligt godtycke. Å andra sidan betyder det att vi har samma faktaunderlag som alla andra som tittar på modebilder. Inget alls, alltså, utom våra egna föreställningar om vad hudfärg är.

Och oavsett hur man räknar är det generella mönstret tydligt: En stor majoritet av modellerna kan beskrivas som ljushyade, vita, nordeuropeiska, skandinaviska eller vilket ord man nu föredrar. (I denna text väljer vi att, i linje med den idétradition som diskuterar vithetens privilegier, helt enkelt kalla dem vita, och modeller av annat ursprung för icke-vita.)
I de modereportage vi undersökt har 94 procent av modellerna ett utseende som kan beskrivas som vitt. Jämfört med de 161 vita modellerna syns svarta modeller sju gånger, sydamerikanska modeller två gånger och asiatiska modeller bara en gång, enligt Rodeos undersökning.

I Rodeos egna modereportage syns 16 modeller – och endast två av dem är annat än vita.

Det moderna Sverige vi ofta talar om, ett land som i årtionden haft en stor mångfald av människor från hela värl-den, är som bortblåst. I dag är ungefär 15 procent av svenskarna födda utomlands, medan ytterligare elva procent har minst en förälder från ett annat land. Åtminstone en fjärdedel av svenskarna har i dag alltså någon form av utländsk bakgrund. En återspegling av detta är svår att hitta i tidningarnas modereportage. Ta till exempel de 400 000 svenskar som enligt Statistiska centralbyrån är födda i Mellanöstern och på Balkan – var finns de representerade?
Sibel Kara, med rötter i Turkiet, tycks inte vara ensam om att ha blivit bortvald. Ett mönster blir tydligt även om man tittar på modellagenturerna, vars modeller väljs ut för att medverka i de flesta modereportage och kampanjer. Bland de kvinnliga modeller som representeras av de tre stora agenturerna Elite Models, Stockholmsgruppen och Mikas, i avdelningarna ”Women”, är totalt 670 av 700 vita, med andra ord nästan 96 procent, enligt Rodeos siffror. Bland männen är snedfördelningen ännu större – i vår kartläggning kommer vi fram till att 322 av 325 modeller i segmentet ”Men” är vita. Det motsvarar ungefär 99 procent.
Det finns fler avdelningar på agenturerna – till exempel ”People” och ”Classic” på Mikas och ”Commercial” och ”People” på Stockholmsgruppen, där andra typer av utseenden representeras. Men dit hänvisas eller vänder sig sällan modemagasinens redaktörer eller modevarumärkenas stylister.

Jag ringer upp Sibel Kara, som återhämtat sig från sortin i Top Model och numera jobbar parallellt med musik, bloggande och mode. Hon är inte förvånad över statistiken. Under hela sin uppväxt, säger hon, såg hon aldrig någon modell vars utseende påminde om hennes eget. Det gör hon inte nu heller.
– Ingen ser ut som jag. Ju mer jag har jobbat som modell, desto mer har jag märkt att jag inte är lika eftertraktad som en blondin. Min näsa och mitt ansikte uppskattas inte så mycket. I alla fall inte i Sverige, säger hon.
För närvarande har Sibel Kara en agentur i Norge men ingen i Sverige. Orsaken till att hon haft svårt att få modelljobb här är ingen hemlighet, säger hon. Hon väljs bort.
– Det finns agenturer som har sagt det direkt. ”Du är en etnisk modell, de är svårare att sälja”, ungefär. Agenturer har sagt att de skulle bli tvungna att jobba jättemycket med mig på grund av det. Det har de inte tid med.
Efter några år i branschen har hon lärt sig ungefär hur folk tänker: I Sverige vill agenturerna ha blonda svenska tjejer. Det är bara så det är.
– Jag har på något sätt accepterat att modeindustrin är lite rasistisk. Det finns ett antal sorters tjejer som en agentur kan ha för att visa mångfald. Det är ett par mörka tjejer, ett par svarta tjejer och någon asiatisk tjej. Sedan tycker de att det är bra. Det får inte mig att känna mig ful eller nånting sånt. Jag har accepterat att det är så de tänker, säger Sibel Kara.

Agenturerna själva har en lite annorlunda bild av situationen. Johan Cewers, som ansvarar för bokning av nya modeller på Mikas, säger att han tänker jättemycket på mångfald när han är ute och letar nya ansikten.
– Vi vill kunna erbjuda kunden olika ansikten, man kan inte bara ha en look. Det där gäller inte bara i modebranschen, vi behöver mångfald i alla branscher. Det känns helt naturligt för mig att jobba med det, säger han.
Men har han lyckats? Om man letar i Mikas avdelningar för ”New Faces” och ”Development”, de som Johan Cewers själv ansvarar för, är 56 av 58 män vita enligt Rodeos kartläggning. Motsvarande siffra för kvinnliga modeller är 87 av 88. Johan Cewers tycker ändå att hans agentur har en stor variation av ansikten.
– Du kan se att vi har många olika typer av ansikten, olika nationaliteter. Det är inte bara svenska superblonda modeller utan även rödhåriga. Vi har en svart tjej också.
Men är du nöjd med er mångfald som den ser ut nu?
– Det är klart att jag önskar att vi skulle kunna ha en bättre fördelning. Vi har bara en svart tjej på ”Development”, som sagt, jag önskar att vi hade fler. Jag tror att det skulle gynna oss väldigt mycket som agentur. Det är klart att vi jobbar på det, men om vi inte hittar rätt modeller är det svårt att gå vidare.
Just när jag ska fråga om kritiken om att agenturer aktivt väljer bort icke-vita modeller bryts samtalet. Johan Cewers sitter på ett tåg med dålig täckning. Jag ringer upp och sms:ar, och dagen efter får jag ett svars-sms där Cewers lovar att ringa tillbaka på måndag.
Han hör aldrig av sig.

En person som däremot svarar är Jenny Mardell, modellscout på Stockholmsgruppen. Agenturen sticker ut mest i vår undersökning – på manssidan har man inte en enda modell som inte ser nordeuropeisk ut, åtminstone inte i ögonen på våra två oberoende granskare. Jenny Mardell medger att granskningen delvis stämmer, men tycker samtidigt att Stockholmsgruppen har relativt stor mångfald.
– Vi har en stor avdelning för ”People” och kommersiella modeller, där ursprunget är mycket blandat etniskt. Vi försöker erbjuda våra kunder det mesta, modeller med blandade ursprung.
– Man kanske kan säga att normen består, att den västeuropeiska kvinnans utseende dominerar i modesamman- hang, men det gäller överlag i hela världen. Vi är ju delvis inskrivna i en strukturell och kulturell ordning där det västeuropeiska skönhetsidealet dominerar. Men man kan ju också röra om i föreställningar om vad som är skönhet. Med det vill jag säga att inget är statiskt och att vi på Stockholmsgruppen alltid håller dörren öppen för nya utseenden och nationaliteter.
Vår granskning visar att det fortfarande är en stor övervikt av vita modeller. Du håller inte med om det?
– När jag tittar på de modeller vi representerar på Stockholmsgruppen så har vi modeller från alla världsdelar. Vi stänger aldrig dörren för någon modellansökan på grund av hudfärg, tvärtom välkomnar vi olika ursprung.
Vissa modeller menar att de aktivt väljs bort på agenturerna för att de inte är vita och blonda. Hur ser du på den kritiken?
– Jag tycker inte att det ligger något i det. Det är mycket som ska stämma när man tar in en ny modell i agenturen – längd, mått, benstruktur, hy, personlighet och mycket annat. Det är ganska tufft.
– Ser vi någon tjej som vi tror har alla dessa kriterier så försöker vi vara först att scouta den personen, och då har det ingen betydelse om de har svenskt eller utländskt ursprung. Och vi tar inte bort någon ansökan på grund av hudfärg, då är det något annat som fallerar.
På frågan om Stockholmsgruppen gör något aktivt för att förbättra sin mångfald svarar Jenny Mardell att de kommer att tänka mer på detta i framtiden. Strax innan vi avslutar intervjun lägger hon till att agenturerna bara är ”en bricka i spelet”.
– Många har en bild av att vi sitter på agenturerna och bestämmer, men vi har egentligen ingen makt att påverka vilka som blir bokade till jobb. Vi skickar dem vi tror passar, sedan är det andra som har en idé om vad de vill ha.
Den bilden bekräftas delvis när man talar med Mathias Fältmarsch. Han jobbar på agenturen Nisch Management, som har särskilt fokus på modeller med annat utseende än det vanliga. Mathias Fältmarch har jobbat hårt för att få inmodeller med annan hudfärg än vit, men säger att han ofta tvingas inse att de stora kommersiella kunderna inte är särskilt intresserade.
– Att det ser ut såhär beror på att det är extremt svårt att få pengajobb till modeller med utländsk härkomst. Hur många stora kampanjer kan man se dem i? Det är väldigt få i de stora kommersiella jobben som inte är vita, säger han.

Samma analys återkommer, mer eller mindre öppet, bland de flesta man talar med. Kunderna, alltså modevarumärken och annonsköpare på stora företag, är rädda att förlora pengar. Modeller som dessa makthavare betraktar som ”säkra kort” får medverka i de flesta stora jobben. Det är därför vi så ofta ser blonda tjejer med klassiskt modellutseende och maskulina vita män. Det är de som anses lönsamma.
För modeller med annan hudfärg än vit, eller som på något annat sätt avviker från stereotypen, återstår de mindre lönsamma jobben. Coola editorials, små kampanjer och inhopp i tidningar med minimal budget. I praktiken jobbar många gratis och går runt på extrajobb eller studier. Och om en svart modell skulle få ett påkostat jobb i någon av de stora modestäderna?
– Svarta och asiatiska modeller tjänar mindre pengar än vita modeller rakt igenom i New York, Paris och så vidare. De får oftast en lägre taxa för samma jobb, säger Mathias Fältmarsch.

Sämre jobbmöjligheter, lägre betalt och en position som ”mindre lönsam” – det är en bild av hur landet ligger för icke-vita modeller år 2012. Då har vi inte ens kommit in på de idéer som genom historien präglat många av de modebilder som faktiskt gjorts med icke-vita modeller.

I sin självbiografi skriver den sudanesiska supermodellen Alek Wek om sin första stora plåtning i New York. Året var 1997 och den skotske stjärnfotografen Albert Watson hade bjudit in henne till sin studio, en stor våning där en enorm espressokopp, större än en bil, stod placerad mitt i rummet. Watson instruerade henne att krypa upp intill den vita jättekoppen.

Alek Wek, som hade vuxit upp i en krigshärjad by i södra Sudan och blivit upptäckt som modell när hon bodde i London, var visserligen rätt ny i branschen. Ändå förstod hon snart hur fotografen hade tänkt. Bilden, en reklam för kaffemärket Lavazza, gick ut på att hennes mörka hudfärg kontrasterade mot den vita koppen.
Hon skulle vara espresson.

I efterhand, skriver Alek Wek, har hon kommit att betrakta Albert Watsons bild som allt mer problematisk. Hon har börjat jämföra den med de stereotyper av svarta som vita människor använt i marknadsföring sedan 1800-talet: Lilla Svarta Sambo, Blackamoormuggar, Uncle Bens ris. ”Jag tror inte att någon hade de här exploaterande bilderna i åtanke”, skriver hon, ”men vi har alla omedvetna motiv. Lavazzareklamen återspeglar hur vi tycker att vissa människor lämpar sig för vissa bilder.”
Alek Wek var inte den enda svarta modellen som slog igenom på 90-talet. Tvärtom var det här en period då flera modehus började använda sig av andra modeller än vita. Visserligen hade Yves Saint Laurent redan 1967 lanserat sin afrikanska kollektion, men nu var en större boom på gång. Det var som att modevärlden höll på att upptäcka att världen var större än Paris, Milano och London – och att inte heller de städerna bara bestod av vita. Med hjälp av krafter som Gilles Bensimon, fotograf på Elle, kunde Alek Wek se hur hennes karriär tog fart. När hon i november 1997 gjorde sitt första omslag för just Elle slog det ned som en bomb. Hon blev en av världens mest omtalade modeller, och när Oprah Winfrey bjöd in henne till sitt program hade programledaren ett tydligt budskap: ”Det här är en ny tid, Amerika.”

Trots framgångarna var det tydligt att modevärlden inte betraktade svarta modeller som vilka ansikten som helst. Fotografer, stylister och designer – som själva oftast var vita – lyfte tvärtom fram det svarta som något annorlunda. En annan afrikansk modell som slog igenom vid samma tid, somaliskan Waris Dirie, har berättat en liknande historia om att plockas upp av den vita modebranschen. Reklamen hon gjorde för Revlons parfym Ajee är ett talande exempel. ”Ur Afrikas hjärta stiger en väldoft som fångar alla kvinnors hjärta”, löd copytexten.
Den sortens bilder och ord – som tycktes hämtade ur någon 1800-talsfantasi om det vilda Afrika – var överallt. Alek Wek utsågs visserligen till årtiondets modell av tidningen i-D, men hennes rollfigur blev ofta densamma, nämligen den som postkoloniala forskare kallar ”den andre”.
Det var savanner, spjut och safari. Det var mörkt, svettigt och sexuellt. Det var idéer om den otämjda vilden som kontrast mot det civiliserade västerlandet. Svart hud mot vitt porslin, ungefär. Det var, skriver Alek Wek om omgivningens blick på henne under de här åren, ”som om jag varit en ovetande urtidsmänniska som gick runt i skogen när den fantastiska modellagenten ryckte upp mig från lorten och tämjde mig, utan att förstöra min vilda skönhet”.

Medan vita modeller fick representera ett brett spektrum av mänskliga uttryck – de kunde användas i alla möjliga sammanhang och sälja lite vad som helst – blev Alek Wek ständigt inknuffad i en stereotyp baserad på idéer om hudfärg, ras och etnicitet. Hon skriver vidare i sin självbiografi: ”I Tina Turners Goldeneye-video visar jag mig till exempel som en skugglik mystisk figur, som en uppenbarelse från Mörkrets hjärta. Vid andra jobb ville fotograferna att jag skulle posera på soffor klädda med leopardtyg, som såg ut att vara tagna direkt från någon inredningsarkitekts Tarzanfantasi, eller posera med spjut.”

Samma mönster finns även i svenska modebilder. Carolina Guillén Åkerlind, en före detta modell med spansk- svenskt ursprung, har i en intervju med P1:s Stil berättat att hon under sin karriär fått i uppgift att iscensätta i princip varje etnisk stereotyp som finns. Det var något med hennes utseende som stylister och fotografer gärna ville använda sig av.
m landetsmink, samma klädsel.
N”Här skulle jag vara en arabisk prinsessa”, säger hon medan hon bläddrar igenom gamla fotografier. ”Här är en annan bild, när jag är en geisha-aktig figur.” ”Här är jag indian.” ”Här skulle jag vara en latino-ghettobrud i USA, en tuff tjej med flätor i håret.” ”En gång var jag same”, säger Carolina mot slutet av intervjun. ”Där kände jag mig verkligen utklädd. Jag ångrar att jag gjorde det jobbet.”

På senare år har modevärlden gått igenom flera debatter som en gång för alla borde förpassa de där exotiserande bilderna till historien. På hösten 2007 lanserade Naomi Campbell, Liya Kebede och flera andra modeller en kam- panj för att stoppa den institutionaliserade rasismen i modevärlden. Diskrimineringen av icke-vita modeller var värre än på 60-talet, sade de, och pekade bland annat på att Calvin Klein och flera andra stora märken enbart använt vita modeller under New Yorks modevecka.
Ett år senare tycktes kampanjen ha fått vinden att vända något. Italienska Vogue gjorde 2008 ett nummer med bara svarta modeller, däribland Alek Wek, Jourdan Dunn och just Naomi Campbell, som blev en enorm försäljningssuccé. Tidningskiosker över hela västvärlden sålde slut på numret, och till sist fick tidningen tryckas i en extraupplaga på 40 000 exemplar. I USA och Storbritannien såldes den med ett extra klistermärke: ”The Most Wanted Issue Ever”.

Parallellt med försäljningssuccén fick tidningen kritik. Är det verkligen rätt strategi att göra ett nummer med bara svarta modeller? Blir inte det ett exotiserande undantag i sig självt, att lyfta fram modeller enbart på grundval av att de är svarta? Borde man inte jobba för att de ska bli en självklar del av det vanliga flödet av modebilder?

Edward Enninful, moderedaktör på italienska Vogue och uppväxt i Ghana, viftade bort kritiken. I en brittisk tidningsintervju beskrev han sitt ”black issue” i ett nästintill euforiskt tonläge:
”Jag trodde aldrig att jag skulle få se något sådant här. Att mitt folk, min ras, får bära upp kollektionerna, att de får vara fantastiska, vackra kvinnor på det här sättet. Men det allra viktigaste är att det visar att vi är lönsamma. Vi kan sälja”, sade han.
I dag framstår glädjen som överilad. Kanske har de flesta exotiserande bilderna försvunnit, men att döma av Rodeos undersökning står strukturerna kvar. Och de flesta man talar med säger fortfarande samma sak: Reklamköparna vågar inte ta in icke-vita modeller. De är rädda att förlora pengar. Och i tuffa ekonomiska tider, som nu, satsar man extra hårt på samma ”säkra kort” som alltid.

En av ganska få svarta modeller i Sverige i dag är 19-åriga Mabintou Ceesay. När hon berättar om sina erfa- renheter passar de inte helt in i den dystra bilden. Till skillnad från exempelvis Sibel Kara har hon aldrig upplevt att hon uttryckligen blivit bortvald till följd av några rasistiska strukturer. Tvärtom blev hon scoutad av flera stora agenturer som alla ville rekrytera henne.
Men när Mabintou Ceesay väl kom in i branschen slogs hon av att det var en extremt vit sfär. På visningar kunde det utöver henne vara 30 tjejer – alla blonda. Det som förvånade henne mest var hur ofta hon blev påmind om sin hudfärg.
– Att folk påminde mig om att jag är svart var en chock för mig. ”Hon den mörkhyade modellen, vem fixar hennes hår?”, kunde folk säga. Mörkhyade, är det jag då eller? Det där är nog det som har varit konstigast för mig. Jag har blivit påmind om min hudfärg mer än vad jag har blivit under hela mitt liv, säger Mabintou Ceesay.
– Men det är aldrig någon som sagt att jag inte har fått ett jobb för att jag är svart. Snarare säger de att jag inte är vad de söker. Det kan ju bero på vad som helst: att jag är svart, eller att jag inte är tillräckligt lång.
Tycker du att det är ett problem att det finns så få svarta modeller i branschen?
– Jag vet inte hur agenturernas samtal ser ut, om de säger: ”Vi har en svart modell, vi ska inte ha några fler.” Det kan vara så, för jag har hört att folk påstår det, men det kan lika gärna vara modeller som använder det som ursäkt. Men det är viktigt att alla ska känna sig representerade, det tycker jag personligen.

Så hur ska man åstadkomma det? Mabintou Ceesay tycker att något måste ske, men att det inte är riktigt så enkelt som att agenturerna måste skärpa sig.
– Man kan tycka att agenturerna har ett moraliskt ansvar. Men frågan är om de verkligen har det. Förstår du hur jag menar? De har en efterfrågan som de styrs av. Allt handlar i slutänden om att tjäna pengar.
Samma förklaring återkommer från de flesta man talar med. ”De vill tjäna pengar.” Mathias Fältmarsch på Nisch Management är inne på samma spår:
– Jag tror inte att det i grunden bygger på att man vill vara rasistisk eller utestänga någon. Branschen är extremt mycket business och handlar om att tjäna pengar, de få som finns kvar, och då väljer man det utseende som man vet drar in pengar. Och det blir ändå en form av dold rasism, säger han.

Hermine Coyet Ohlén, chefredaktör på svenska Elle, säger att hon noterat ett skifte mot fler modeller och journa- lister med asiatiskt ursprung på modevisningar – en fantastisk utveckling, tycker hon själv. I de tre nummer av Elle som Rodeo undersökt har den ökade etniska mångfalden satt vissa spår: Elles avdelning ”Stil” öppnas med bilder på svarta modeller i två av dessa nummer. Men ingen av de elva modeller som tidningen använt i sina längre modejobb är något annat än vit.
– Visst har vi mest ljushyade människor, framför allt på omslaget. Det handlar väl om det där enkla med identifikation, man lockas av en person som är lik en själv, eller som ser ut som man själv skulle vilja se ut. Vi kommer alltid att jobba mest med de bilder som vi tror att läsarna önskar och med de modetrender som gäller i världen, säger Hermine Coyet Ohlén.
Hon fortsätter:
– Det där kan man se i vardagen. På Stureplan, till exempel, ser du att alla tjejer ser ut lite som prinsessan Madeleine. De har långt hår, samma smink, samma klädsel.
Ni är en av landets största modetidningar. Har ni ett ansvar för att förbättra mångfalden?
– Jag tycker att vi har ett ansvar mot dem som läser och köper Elle. Vad tycker de? Jag tror aldrig jag har fått ett mejl om att vi inte har tillräckligt många mörkhyade personer på omslaget. Mångfalden handlar inte bara om hudfärg utan även om kroppsideal och ålder. Problemet med variationen hos de svenska modellagenturerna liknar problematiken med variation i provstorlekarna hos många designer. Och det påverkar mångfalden och modebilden i stort. Det är ingen debatt vi har. Det kanske blir det nu, och det är väl bra. Men vi kommer alltid att jobba mest med de bilder som vi tror att läsarna vill ha.
Så för att något ska ändras krävs att era läsare säger till?
– Ja. Jag tycker inte vi har något allmänt ansvar för mångfalden. Men vi har kvinnor från hela världen i tidningen.

Om landets modetidningar förklarar sina vita omslag med ordet ”identifikation” – betyder det att man i princip bara vänder sig till vita läsare? Och om både tidningarna och branschen i övrigt lever kvar i tron att det är mest lönsamt att använda vita modeller så kommer man att fortsätta göra det, oavsett andra argument.
Ändå är det kanske just här man hittar en realistisk väg ut ur dagens situation. Vithetsnormen tycks nämligen, även rent ekonomiskt, bygga på ganska lös sand.
En undersökning gjord av den kanadensiske modeentreprenören Ben Barry visar att modeindustrin skulle vinna mycket på att låta fler typer av modeller synas i reklamen. De 2 500 kvinnorna i hans studie – en slumpvis utvald grupp modekonsumenter – återkom ofta till samma sak: De saknade modeller som påminde om dem själva.
När kvinnorna i studien fick se reklambilder med modeller som de kände igen sig i visade de upp en väsentligt större benägenhet att också köpa produkten. Statistiskt sett visade svarta kvinnor en 1,5 gånger så stor sannolikhet att köpa en produkt ifall modellen var svart. (Samma mönster gällde också, i ännu högre grad, för parametrar som ålder och vikt.)

Idén om att kunderna köper mer kläder om plaggen hänger på idealiserade bilder av smala, vita supermodeller är stendöd om man frågar Ben Barry. I dag finns mängder av tänkbara kunder som inte känner igen sig i någon reklam. Därför borde det vara en självklarhet för modebranschen att låta fler av dem känna igen sig i reklamen – allt annat vore kommersiellt självmord, menar Ben Barry. Vad skulle hända om branschen på allvar insåg att Sverige inte längre är en vikingaby med bara rågblonda invånare? Att det i dag finns stora köpstarka grupper från massor av håll i världen? Ja, då kanske vi kan få se en förändring motiverad av krassa företagsekonomiska orsaker.

”Vi kommer alltid att jobba mest med de bilder som vi tror att läsarna vill ha.” Inte mycket tyder i dagsläget på att svenska modeaktörer förstår det. Men i slutänden kan allt inte bara kokas ner till vad som är lönsamt. En intressantare grundfråga borde vara: Är det rimligt att den svenska modebranschen producerar bilder som en fjärdedel av befolkningen inte känner igen sig i?
Precis som att agenturerna har ett ansvar att aktivt söka efter en större bredd i etnicitet bland modellerna som platsar i avdelningarna för män, kvinnor och ”nya ansikten”, trots att deras ”utbud” speglar marknadens efterfrågan för dagen, har modemagasin med önskan att presentera en nyanserad svensk modebild ett ansvar att söka nya vägar när de bokar modeller.
Alla parter bär ansvar. Frågan är bara varför det går så trögt. Mabintou Ceesay igen:
– Mode handlar om att vara normbrytande. Problemet är bara att ingen vill vara den första som bryter normen. Men när någon väl gör det vill alla följa efter.

Se det som en uppmaning till en hel bransch, till varumärken, agenturer och modemagasin. Om vi inte aktivt börjar anstränga oss för att på allvar representera dagens Sverige – hur moderna är vi?

Text: Anton Gustavsson.

Statistiken som utgör underlaget till artikeln finns att se här.

 

Rodeo

Mode, Perspektiv

Left to our own devices

Lämpligt, smidigt, viktigt. Men också en smula obehagligt. Rodeos Lisa Ehlin funderar över uppsjön av hälsoappar på internet. Är vi helt utlämnade åt vår egen disciplin?

Text: Lisa Ehlin

På siten TrendWatching.com listades nyligen tolv konsumenttrender inför 2012. Nummer två på listan var ”DIY Health” (eller Gör Det Själv-Hälsa). Tekniken kan bevisligen inte sluta producera verktyg som hjälper oss att vara ”i kontroll”. Och hälsan kan som bekant alltid förbättras. I Apples App Store finns (enligt TrendWatching) över 9000 hälsorelaterade appar (över 1 500 puls/fitness, 1 300 dietrelaterade, 1000 stress och avslappningsrelaterade, osv). Dessa kommer uppskattningsvis nå över 13 000 när vi kommit halvvägs in i nästa år.

Exempel på anordningar som du snart kan ha i din hand är: ett armband som mäter rörelse, mat-intag och sömn (och som dessutom vibrerar när man varit inaktiv ett tag), hörseltest, träningsprogram, blodtrycksmätare, canceranalys av födelsemärken, malariadiagnos (appen analyserar en förstorad bild av en bloddroppe på ditt finger) och mätning av lunghälsa för rökare.

Lämpligt, smidigt, viktigt. Men också obehagligt? Filosofen Michel Foucaults tankar om vår disciplinerade kropp når här nya höjder. Vilka lydiga kroppar vi kommer bli med alla dessa fantastiska hälsoappar! Den disciplineringsprocess som Foucault från början diskuterade i samband med övervakning inom institutioner; fängelset, kliniken, skolan, är här, om man ska tro apparna rätt, nu totalt både socialt och tekniskt internaliserade i oss. Självkontrollen och självbehärskningen blir så att säga än mer tillgänglig när vi har en uppsjö verktyg som hjälper och påminner oss. En ständig närvaro av ett nästintill autistiskt överjag.

I television och tryckt media har dessa tankar funnits ett bra tag. Fokus på kroppen och dess utformning är ingenting nytt. Men verktygen för att ytterligare, vardagligt inkorporera och göra rutin av kontrollen är. Skiftet från en estetiskt skön kropp till ett mentalt tillstånd är. För vad är det för ”kontrollbegär” dessa appar är ett symptom på?

Inte minst ställer också apparnas popularitet och lättillgänglighet frågor kring större sociala förändringar. Jag har själv provat flera stycken (sömnsvårigheter, mental hälsa, diet – vad säger det om mig?). Om samhället inte tar hand om mig, vem ska då göra det? Kanske är det en kombination av individualism och överlevnadsinstinkt som gör hälsoappar så lockande. Jag vill understryka att det inte är tekniken i sig som är boven i detta psykologiska drama. Men här finns en anledning att fundera över parallellerna mellan den enskilda människan och hennes omgivande förutsättningar. Är hälsoappen vår framtida livförsäkring? En föraning om en eftervärld där vi är mer och mer utelämnade åt vårt eget disciplinengagemang (och endast kommer ha oss själva att skylla)? En fundering så god som någon nästa gång telefonen ska uppdateras.

 

Rodeo

Mode, Perspektiv

Flykten från Anderna

Vad är mode och vad är tradition? I Mario Testinos klassiska Vogue-reportage är gränserna tydliga. Här representerar västvärlden samtiden, Peru blir dåtiden. Det här är fjärde och sista delen i Lisa Ehlins serie om modefotografi och nationell identitet.

”Escape to the Andes”

Foto: Mario Testino för Vogue UK.

”When you wear your dress, you’re carrying the spirit of all the people who gave you the lessons of life, who made desses before you” (Keri Jhane Myers, Comancher).

Den sista bilden i serien är hämtad från reportaget ”Trail Blazers”, med den brittiska modellen Lily Donaldson och kanadensiska Daria Werbowy. Reportaget utspelar sig i Peru. Det genomgående temat i den här fotoserien finns även här; kombinationen och motsättningen av lyx och fattigdom, men också mellan Väst/vit och Kultur/den Andra. Vad man också kan notera är att fotografen i det här fallet, Mario Testino, själv är född i Peru. Hans bilder beskrivs ofta som ”luxury realism”, vilket blir extra signifikativt i relation till kontrasterna i den här bilden.

I kontexten av den glossiga tidningen befinner sig kläderna, modellerna och ”the natives” i en hierarki, där designkläderna på något sätt blir bättre, eller vackrare, än de traditionella. Att placera modellerna i skarp kontrast till omgivningen konstruerar ett motsatsförhållande i tid: det som upplevs som samtid och det som upplevs som dåtid. Om man vill dra det än längre skulle man kunna prata om att de designade kläderna konstrueras som mode, och de omgivande ”Andra” kläderna blir något annat. De blir ”etniska”. Till och med barnen i fotografiet bär färgsprakande hattar och tröjor. Ändå dras blicken till modellerna och deras uppvisning av ”the two travellers”, som titeln antyder.

En annan bild ur reportaget ”Trailblazers”, av Mario Testino för brittiska Vogue.

Även här kan man se modellerna som normativa. Hur vi ser på bilder i modetidningar blir intimt sammankopplat med vissa kulturella värderingar. Modellerna är representationer av det västerländska och universella, men till skillnad från de tidigare bilderna där nationalitet verkat inåt, mot subjektet i bilden, blir nationalitet här snarare en fråga om allt det som modellerna inte är.

Det är de anonyma ”statisterna” i bilden som förkroppsligar någon form av kollektiv identitet genom att representera etnicitet, något som modellerna, igen, inte gör. Här blir de traditionella kläderna också nationella kläder. Med ytterligare bakgrundskunskaper om de koder och innebörder som olika regionala mönster och tyger utgör får de nationella kläderna här också en funktion, snarare än att representera enbart estetik och skönhet. Och tittar man på modellerna är det ju ärligt talat ganska lite som påminner om resande, än mindre backpacking i Anderna. Deras väskor ligger bakom dem i bilden, vilket nästan verkar som att de väntar på att någon annan ska lyfta upp dem.

En annan bild ur reportaget ”Trail Blazers”, av Mario Testino för brittiska Vogue.

Traditionell dräkt representerar ofta en lång historia och en pågående rekonstruktion av identitet. I alla de fyra fotografierna jag diskuterat finns en annan slags ”tradition” av att försätta modereportage i utvecklingsländer, vilket också drar en gräns mellan vad som anses vackert och inte. I Vogues värld representerar tradition det stabila och oföränderliga, och västerländskt mode signalerar förändring och rörelse, vilket kanske de två resande modellerna lite övertydligt får stå som typ för. De är det icke-etniska, icke-kulturella, alltid mobila i tid och rum. Konstigt nog är både modellerna och kläderna i och utanför kontexten samtidigt.

Det verkar i dessa bilder fortfarande finnas ett behov att skapa gränsdragningar och att separera dräkt från dräkt. I en globaliserad värld där tid och rum inte längre är så tydligt och gränser svårare att upprätthållas, kanske de måste inbillas? Här får modefotografi en unik funktion av att kunna koppla samman saker som kan verka absurda i andra sammanhang. De sätter dikotomier på sin spets, de drar upp motsatser och fördomar vi kanske trodde vi lämnat.

Den här typen av modefotografi, som jag diskuterat i serien, är fortfarande inte helt accepterat som konst, men de är inte heller helt separerade från verkligheten, som många studiofotografier är. Precis som nationell identitet befinner sig under ständig process, så befinner sig modefotografiet mitt i ett förhandlande av motsättningar, men med en unik förmåga att kombinera kritik, myt och ideologi samtidigt.

Texten “Escape to the Andes” är en del av Lisa Ehlins essä ”Nationell identitet och modebilder: The World According to Vogue”, tidigare publicerad vid institutionen för modevetenskap, Stockholms Universitet. Det här är den fjärde och sista delen.
Lisa Ehlin bloggar på Rodeo tillsammans med Jon Lax.

 

Rodeo

Mode, Perspektiv

Imperialismens ansikte

Vogue målar den brittiska imperialismens ansikte i ett fotografi som kombinerar kritik, myt och ideologi. Reportaget ”The Chronicles of Keira” är en effektiv påminnelse om vår historia, skriver Lisa Ehlin. Det här är del tre i hennes essä om modefotografi och nationalitet.

Keira Knightley, fotograferad av Arthur Elgort för amerikanska Vogue.

”The Chronicles of Keira”

Nästintill lika debatterad som Vogue Indias reportage ”Lighten Up”, blev serien med skådespelaren Keira Knightley på resa i Kenya från amerikanska Vogue 2007. Inte minst i relation till kolonialism och neo-kolonialism. Men den här bildserien påminner mer om ett resereportage, då Knightley även bidrar med dagboksanteckningar om sina upplevelser. Hon skriver exempelvis:

Masai Mara is wide, green and beautiful. We’re right on the border with Tanzania, and the sun is shining. Cottar’s 1920’s Sarari Camp is like something out of a fairy tale. Totally in the wild. White tents, huge four-poster beds with draped white mosquito nets. All the furniture is like something from Out Of Africa” (Style.com).

Det här fotografiet är kanske mindre öppet för alternativa tolkningar då flörten med det koloniala är tydlig. Det är dock inte mindre identitetskonstruerande för det. Med sina paralleller till just det exotiska och den Andra säger det kanske mer om brittisk än om kenyansk identitet. Masaifolket på bilden är symboliskt placerade nedanför Knightley, och liksom i mina två tidigare bildexempel i den här serien används de som ett slags rekvisita menat att fungera som en kontrast, i detta fall till skådespelaren, och som gör henne vitare, mer feminin, mer västerländsk. Hon är dessutom den enda kvinnan vi ser i bild. Hon är ”the fair sex” personifierad, en Snövit bland de mörka männen och hon romantiserar tanken om en resa tillbaks i tiden till en plats som kanske egentligen bara existerat imaginärt i västerländskt medvetande.

 

En annan bild ur reportaget, fotograferad av Arthur Elgort för amerikanska Vogue.

Knightley är också relativt blek, smal och klassiskt bildskön, och i relation till hennes filmer och privatliv framstår hon här än mer som den ”English Rose” som hon ofta spelar, vilket här nästan blandar ihop myt och verklighet. Inte minst är Kenya en gammal brittisk koloni, och med alla de koloniala ledtrådarna i bilden och i reportaget överlag är det till sist svårt att överhuvudtaget uppmärksamma själva modet och kläderna.

Som jag nämnde är själva positioneringen i bilden tydlig; den koloniserande över de koloniserade. Reportaget överlag knyter dessutom an oerhört till tidig 1900-talsestetik, med khaki, vita långa klänningar, hattar och gamla artefakter som skrivmaskiner, en tid när Kenya faktiskt var under brittisk kontroll. Det är svårt för betraktaren att komma förbi den koloniala blicken, eller faktiskt närma sig bilden om man så vill. För vad bilden gör, vad hela serien gör, är att belysa just det obekväma i dessa aspekter.

”The Chronicles of Keira” blir så en påminnelse om vår historia, och en effektiv sådan dessutom då den fångar oss när vi har garden nere.

 

Texten ”The Chronicles of Keira” är en del av Lisa Ehlins essä ”Nationell identitet och modebilder: The World According to Vogue”, tidigare publicerad vid institutionen för modevetenskap, Stockholms Universitet. Under fyra tisdagar publicerar Rodeo fyra delar ur essän. Det här är del tre.
Lisa Ehlin bloggar på Rodeo tillsammans med Jon Lax.

 

 

Rodeo
Rodeo: Just nu