Rodeo Reflektion

Left to our own devices

Lämpligt, smidigt, viktigt. Men också en smula obehagligt. Rodeos Lisa Ehlin funderar över uppsjön av hälsoappar på internet. Är vi helt utlämnade åt vår egen disciplin?

Text: Lisa Ehlin

På siten TrendWatching.com listades nyligen tolv konsumenttrender inför 2012. Nummer två på listan var ”DIY Health” (eller Gör Det Själv-Hälsa). Tekniken kan bevisligen inte sluta producera verktyg som hjälper oss att vara ”i kontroll”. Och hälsan kan som bekant alltid förbättras. I Apples App Store finns (enligt TrendWatching) över 9000 hälsorelaterade appar (över 1 500 puls/fitness, 1 300 dietrelaterade, 1000 stress och avslappningsrelaterade, osv). Dessa kommer uppskattningsvis nå över 13 000 när vi kommit halvvägs in i nästa år.

Exempel på anordningar som du snart kan ha i din hand är: ett armband som mäter rörelse, mat-intag och sömn (och som dessutom vibrerar när man varit inaktiv ett tag), hörseltest, träningsprogram, blodtrycksmätare, canceranalys av födelsemärken, malariadiagnos (appen analyserar en förstorad bild av en bloddroppe på ditt finger) och mätning av lunghälsa för rökare.

Lämpligt, smidigt, viktigt. Men också obehagligt? Filosofen Michel Foucaults tankar om vår disciplinerade kropp når här nya höjder. Vilka lydiga kroppar vi kommer bli med alla dessa fantastiska hälsoappar! Den disciplineringsprocess som Foucault från början diskuterade i samband med övervakning inom institutioner; fängelset, kliniken, skolan, är här, om man ska tro apparna rätt, nu totalt både socialt och tekniskt internaliserade i oss. Självkontrollen och självbehärskningen blir så att säga än mer tillgänglig när vi har en uppsjö verktyg som hjälper och påminner oss. En ständig närvaro av ett nästintill autistiskt överjag.

I television och tryckt media har dessa tankar funnits ett bra tag. Fokus på kroppen och dess utformning är ingenting nytt. Men verktygen för att ytterligare, vardagligt inkorporera och göra rutin av kontrollen är. Skiftet från en estetiskt skön kropp till ett mentalt tillstånd är. För vad är det för ”kontrollbegär” dessa appar är ett symptom på?

Inte minst ställer också apparnas popularitet och lättillgänglighet frågor kring större sociala förändringar. Jag har själv provat flera stycken (sömnsvårigheter, mental hälsa, diet – vad säger det om mig?). Om samhället inte tar hand om mig, vem ska då göra det? Kanske är det en kombination av individualism och överlevnadsinstinkt som gör hälsoappar så lockande. Jag vill understryka att det inte är tekniken i sig som är boven i detta psykologiska drama. Men här finns en anledning att fundera över parallellerna mellan den enskilda människan och hennes omgivande förutsättningar. Är hälsoappen vår framtida livförsäkring? En föraning om en eftervärld där vi är mer och mer utelämnade åt vårt eget disciplinengagemang (och endast kommer ha oss själva att skylla)? En fundering så god som någon nästa gång telefonen ska uppdateras.

 

Taggar: , , ,

_Marcella Mravec

Kommentera

2011.12.05 17:24

Flykten från Anderna

Vad är mode och vad är tradition? I Mario Testinos klassiska Vogue-reportage är gränserna tydliga. Här representerar västvärlden samtiden, Peru blir dåtiden. Det här är fjärde och sista delen i Lisa Ehlins serie om modefotografi och nationell identitet.

“Escape to the Andes”

Foto: Mario Testino för Vogue UK.

”When you wear your dress, you’re carrying the spirit of all the people who gave you the lessons of life, who made desses before you” (Keri Jhane Myers, Comancher).

Den sista bilden i serien är hämtad från reportaget “Trail Blazers”, med den brittiska modellen Lily Donaldson och kanadensiska Daria Werbowy. Reportaget utspelar sig i Peru. Det genomgående temat i den här fotoserien finns även här; kombinationen och motsättningen av lyx och fattigdom, men också mellan Väst/vit och Kultur/den Andra. Vad man också kan notera är att fotografen i det här fallet, Mario Testino, själv är född i Peru. Hans bilder beskrivs ofta som ”luxury realism”, vilket blir extra signifikativt i relation till kontrasterna i den här bilden.

I kontexten av den glossiga tidningen befinner sig kläderna, modellerna och ”the natives” i en hierarki, där designkläderna på något sätt blir bättre, eller vackrare, än de traditionella. Att placera modellerna i skarp kontrast till omgivningen konstruerar ett motsatsförhållande i tid: det som upplevs som samtid och det som upplevs som dåtid. Om man vill dra det än längre skulle man kunna prata om att de designade kläderna konstrueras som mode, och de omgivande ”Andra” kläderna blir något annat. De blir ”etniska”. Till och med barnen i fotografiet bär färgsprakande hattar och tröjor. Ändå dras blicken till modellerna och deras uppvisning av ”the two travellers”, som titeln antyder.

En annan bild ur reportaget “Trailblazers”, av Mario Testino för brittiska Vogue.

Även här kan man se modellerna som normativa. Hur vi ser på bilder i modetidningar blir intimt sammankopplat med vissa kulturella värderingar. Modellerna är representationer av det västerländska och universella, men till skillnad från de tidigare bilderna där nationalitet verkat inåt, mot subjektet i bilden, blir nationalitet här snarare en fråga om allt det som modellerna inte är.

Det är de anonyma ”statisterna” i bilden som förkroppsligar någon form av kollektiv identitet genom att representera etnicitet, något som modellerna, igen, inte gör. Här blir de traditionella kläderna också nationella kläder. Med ytterligare bakgrundskunskaper om de koder och innebörder som olika regionala mönster och tyger utgör får de nationella kläderna här också en funktion, snarare än att representera enbart estetik och skönhet. Och tittar man på modellerna är det ju ärligt talat ganska lite som påminner om resande, än mindre backpacking i Anderna. Deras väskor ligger bakom dem i bilden, vilket nästan verkar som att de väntar på att någon annan ska lyfta upp dem.

En annan bild ur reportaget “Trail Blazers”, av Mario Testino för brittiska Vogue.

Traditionell dräkt representerar ofta en lång historia och en pågående rekonstruktion av identitet. I alla de fyra fotografierna jag diskuterat finns en annan slags ”tradition” av att försätta modereportage i utvecklingsländer, vilket också drar en gräns mellan vad som anses vackert och inte. I Vogues värld representerar tradition det stabila och oföränderliga, och västerländskt mode signalerar förändring och rörelse, vilket kanske de två resande modellerna lite övertydligt får stå som typ för. De är det icke-etniska, icke-kulturella, alltid mobila i tid och rum. Konstigt nog är både modellerna och kläderna i och utanför kontexten samtidigt.

Det verkar i dessa bilder fortfarande finnas ett behov att skapa gränsdragningar och att separera dräkt från dräkt. I en globaliserad värld där tid och rum inte längre är så tydligt och gränser svårare att upprätthållas, kanske de måste inbillas? Här får modefotografi en unik funktion av att kunna koppla samman saker som kan verka absurda i andra sammanhang. De sätter dikotomier på sin spets, de drar upp motsatser och fördomar vi kanske trodde vi lämnat.

Den här typen av modefotografi, som jag diskuterat i serien, är fortfarande inte helt accepterat som konst, men de är inte heller helt separerade från verkligheten, som många studiofotografier är. Precis som nationell identitet befinner sig under ständig process, så befinner sig modefotografiet mitt i ett förhandlande av motsättningar, men med en unik förmåga att kombinera kritik, myt och ideologi samtidigt.

Texten “Escape to the Andes” är en del av Lisa Ehlins essä ”Nationell identitet och modebilder: The World According to Vogue”, tidigare publicerad vid institutionen för modevetenskap, Stockholms Universitet. Det här är den fjärde och sista delen.
Lisa Ehlin bloggar på Rodeo tillsammans med Jon Lax.

 

_Marcella Mravec

1 Kommentar

2011.10.05 09:39

Imperialismens ansikte

Vogue målar den brittiska imperialismens ansikte i ett fotografi som kombinerar kritik, myt och ideologi. Reportaget “The Chronicles of Keira” är en effektiv påminnelse om vår historia, skriver Lisa Ehlin. Det här är del tre i hennes essä om modefotografi och nationalitet.

Keira Knightley, fotograferad av Arthur Elgort för amerikanska Vogue.

“The Chronicles of Keira”

Nästintill lika debatterad som Vogue Indias reportage ”Lighten Up”, blev serien med skådespelaren Keira Knightley på resa i Kenya från amerikanska Vogue 2007. Inte minst i relation till kolonialism och neo-kolonialism. Men den här bildserien påminner mer om ett resereportage, då Knightley även bidrar med dagboksanteckningar om sina upplevelser. Hon skriver exempelvis:

”Masai Mara is wide, green and beautiful. We’re right on the border with Tanzania, and the sun is shining. Cottar’s 1920’s Sarari Camp is like something out of a fairy tale. Totally in the wild. White tents, huge four-poster beds with draped white mosquito nets. All the furniture is like something from Out Of Africa” (Style.com).

Det här fotografiet är kanske mindre öppet för alternativa tolkningar då flörten med det koloniala är tydlig. Det är dock inte mindre identitetskonstruerande för det. Med sina paralleller till just det exotiska och den Andra säger det kanske mer om brittisk än om kenyansk identitet. Masaifolket på bilden är symboliskt placerade nedanför Knightley, och liksom i mina två tidigare bildexempel i den här serien används de som ett slags rekvisita menat att fungera som en kontrast, i detta fall till skådespelaren, och som gör henne vitare, mer feminin, mer västerländsk. Hon är dessutom den enda kvinnan vi ser i bild. Hon är ”the fair sex” personifierad, en Snövit bland de mörka männen och hon romantiserar tanken om en resa tillbaks i tiden till en plats som kanske egentligen bara existerat imaginärt i västerländskt medvetande.

 

En annan bild ur reportaget, fotograferad av Arthur Elgort för amerikanska Vogue.

Knightley är också relativt blek, smal och klassiskt bildskön, och i relation till hennes filmer och privatliv framstår hon här än mer som den ”English Rose” som hon ofta spelar, vilket här nästan blandar ihop myt och verklighet. Inte minst är Kenya en gammal brittisk koloni, och med alla de koloniala ledtrådarna i bilden och i reportaget överlag är det till sist svårt att överhuvudtaget uppmärksamma själva modet och kläderna.

Som jag nämnde är själva positioneringen i bilden tydlig; den koloniserande över de koloniserade. Reportaget överlag knyter dessutom an oerhört till tidig 1900-talsestetik, med khaki, vita långa klänningar, hattar och gamla artefakter som skrivmaskiner, en tid när Kenya faktiskt var under brittisk kontroll. Det är svårt för betraktaren att komma förbi den koloniala blicken, eller faktiskt närma sig bilden om man så vill. För vad bilden gör, vad hela serien gör, är att belysa just det obekväma i dessa aspekter.

”The Chronicles of Keira” blir så en påminnelse om vår historia, och en effektiv sådan dessutom då den fångar oss när vi har garden nere.

 

Texten “The Chronicles of Keira” är en del av Lisa Ehlins essä ”Nationell identitet och modebilder: The World According to Vogue”, tidigare publicerad vid institutionen för modevetenskap, Stockholms Universitet. Under fyra tisdagar publicerar Rodeo fyra delar ur essän. Det här är del tre.
Lisa Ehlin bloggar på Rodeo tillsammans med Jon Lax.

 

 

_Marcella Mravec

Kommentera

2011.09.27 13:44

Asien som det nya “Out of Africa”

En bild som både stereotypiserar och samtidigt skapar nya identiteter. Ryska Vogues “Angel On Aspahlt” porträtterar ett Ryssland i färd med att omdefiniera sig själv som nation, skriver Lisa Ehlin. Det här är del två i hennes essä om modefotografi och nationalitet.

Fotograferat av Michelangelo di Battista för Vogue Russia.

Bilden är hämtad från modereportaget ”Angel On Asphalt” från ryska Vogue, april 2007. Den ryska modellen Diana Moldovan står i mitten, omgiven av ”asiater”. Jag använder det ordet medvetet, då vidare information om deras faktiska nationalitet inte omnämns. Bläddrar man igenom hela reportaget återkommer samma tema om asiater i grupp, ett slags bakgrund i varje bild, som om det är just det som är poängen; asiater som en stor, anonym massa. Här finns tanken om nationell identitet återigen närvarande, inte bara i själva bilden, utan i hur olika Vogue-utgåvor kommunicerar denna tanke till sina respektive läsare, och länken mellan kultur, mode och nationell identitet både överlappar och begränsas sinsemellan dessa.

När man tittar på det här fotografiet är den historiska kontexten svår att undvika. Ryssland har, och har under oerhört lång tid, haft en fot i öst och en i väst. Vad bilden skulle kunna tänkas göra är att omskapa idén om Ryssland som vitt, som västerländskt, som att de ”väljer sida”, genom att sätta den vita modellen i bjärt kontrast till de omgivande ”asiaterna”, till öst, till de Andra.

I ett europeiskt klimat under förändring skulle bilden kunna representera ett Ryssland som Helen Kopnina beskriver som ”a country very much concerned with what’s on offer in the West, while looking to its own past for a sense of identity”. Igen, som med bilden från Vogue India, så får individerna som inte är professionella modeller agera rekvisita, en slags dekoration, eller i det här fallet, utgöra den faktiska fonden. En modeblogg som diskuterade fotografiet beskrev hur asiaterna ”were made to look like animals”. Men man skulle också kunna tolka deras faktiska kvantitet som representation av en slags norm och att den vita modellen skiljer sig från mängden.

Men, som filmteoretikern Richard Dyer skriver, kan den vita kvinnan aldrig marginaliseras. Den här bilden visar istället upp hans tankar om den osynliga, men alltid normativa vitheten, hennes icke-färg. Hon representerar inte kultur, utan en universell människa, och får därför fortsätta vara en individ, inte en etnicitet, trots att det är hon som sticker ut. Så, när hon bryter mönstret gör hon det som ett aktivt subjekt.

Två andra bilder ur “Angel on Asphalt”,  fotograferat av Michelangelo di Battista för Vogue Russia.

Å andra sidan kan man också fundera på hur Ryssland historiskt har konstruerats som det Andra, det orientaliska, som fel sida av järnridån. Det gör upplevelsen av fotografiet än mer komplext, eftersom det både stereotypiserar och skapar identiteter samtidigt. Det illustrerar också hur både Ryssland, men också begreppet nation, idag är allt annat än enkelt att definiera. Många forskare kring internationella studier och etnicitet, till exempel Arjun Appadurai och Benedict Anderson (Imagined Communities) hävdar att för att en nation ska kunna existera så måste det finnas en annan nation ”against which self-definition can be constructed”, men också ett slags kollektivt antagande om ett samhälle eller gemenskap som gör det möjligt för människor i det att vilja dö i dess namn.

Vad Vogue-fotografiet gör är att förhandla både tid och rum i förhållande till nationell identitet, då det både ifrågasätter var Ryssland börjar och slutar (Skandinavien i väst, och Kina och Korea i öst) men också hur bilder kan fungera subversivt och öppna för att se nationer som mer dynamiska, aktiva ytor som konstant förändras. Det här är inte en konstruktion av Ryssland som vi kanske är vana att se det; via politiska symboler, vodka, tundra, maffia eller pälskappor. Här blir också den subtila skillnaden mellan nation och stat aktuell i identitetsskildringen.

Modefotografi gränsar ofta till både det vi känner igen, och det vi strävar mot. Det är som om det finns en officiell och en inofficiell nationell identitet samtidigt i det här fotografiet. Precis som i Vogue India, så handlar det kanske här om att förhandla fram bilden av Ryssland som ett både och, som både orientaliskt och europeiskt, som både progressivt och statiskt. Kanske försöker det välja sida (stat) men samtidigt peka ut de aspekter som handlar om att ena och försöka hålla samman ett land som kombinerar så många lokala gemenskaper inuti (nation).

Lisa Ehlin

Texten ”Asien som det nya Out of Africa” är en del av Lisa Ehlins essä ”Nationell identitet och modebilder: The World According to Vogue”, tidigare publicerad vid institutionen för modevetenskap, Stockholms Universitet. Under fyra tisdagar publicerar Rodeo fyra delar ur essän. Det här är del två.
Lisa Ehlin bloggar på Rodeo tillsammans med Jon Lax.

_Rodeo

Kommentera

2011.09.20 10:00

Lighten Up – kontrovers i indiska Vogue

En tandlös man med ett Burberry-paraply, en fattig indisk kvinna med en Etro-väska. Modereportaget i det första numret av Vogue India skapade enorm debatt i augusti 2008. Men vad bottnar egentligen kontroversen i? Rodeos Lisa Ehlin hittar en mer komplex bild av det postkoloniala Indien när hon skrapar på ytan bortom retuschen.

Uppslag ur Vogue India, augusti 2008.

”Lighten Up”

Fotografiet kommer från det allra första numret av Vogue India. Det visar en man och en kvinna utanför en lerhytta. Mannen är barfota, bär turban och håller i ett Burberry-paraply. Kvinnan ler stort. I sin hand håller hon en handväska från Etro. Bara paraplyet kostar runt 2000 kronor, men bildens omgivning markerar parets faktiska status.

Den här bilden, och reportaget i sin helhet, skapade enorm debatt när numret kom ut och kritiken kom både inifrån och utifrån Indien. Varför gjordes reportaget? Chefredaktören för Vogue India, Priya Tanna, svarade på kritiken i ett pressutskick som sedan blev citerat oräkneliga gånger på Internet:

”Lighten up […] Fashion is no longer a rich man’s privilege. Anyone can carry it off and make it look beautiful. You have to remember with fashion, you can’t take it that seriously. We weren’t trying to make a political statement or save the world”.

Att faktiskt titta på bilden berättar andra historier. Ska accessoarerna som de två ”modellerna” håller dölja eller förstärka deras position? Är de rika eller fattiga? Indiens identitet är intressant överallt i bilden. Det gamla och det nya stöter ihop; å ena sidan den anade fattigdomen hos de anonyma personerna (de har inga namn i reportaget) och å andra sidan de lyxiga och nya accessoarerna. Det är en världarnas kollision då bilden illustrerar ett Indien i förändring.

Här finns någonstans en medvetenhet kring hur Indien ses utifrån, men också vad deras egen identitet handlar om. Indien har exempelvis en stark egen modescen, djupt förankrad i både textilindustri, sömnadstradition och Bollywood. Bilden förenar och problematiserar dessa aspekter samtidigt. Indien är ett framgångsrikt land, samtidigt som människor lider.

Så varifrån, och mot vad, kom kritiken? Tannas svar var för många kallt och cyniskt, och på olika bloggar och forum kallades bilderna ”distasteful”, ”an example of vulgarity” och ”to spit in the face of the poor”. Mycket av kritiken kom också från ett västerländskt håll. Tanna är själv indisk, och även om Vogue är en västerländsk tidning introducerad till Indien, och med en specifik läsare i åtanke, så finns det i bilden en aspekt av Indien i relation till sig själv. Ett Indien som tar ett steg ifrån just en västerländsk uppfattning om indisk identitet som essentiell och homogen.

Det är ambivalensen i bilden, hur den drar i olika riktningar samtidigt och vägrar att ge oss en sammanhängande bild av indisk identitet som kan frigöra oss från idén att den är en och samma. Kanske är Indiens olika identiteter inte möjliga att verbalisera, men de skiner igenom det visuella mediet eftersom bilder kan vara just tvetydiga på ett sätt som ord inte kan.

Bilder ur brittiska Vogue, från reportaget “Indian Summer”, fotograferat av Patrick Demarchelier.

Som motpol kan vi se ett annat reportage med indiska inslag från brittiska Vogue kallat ”Indian Summer” (2007) där vi ser den (vita) australiensiska modellen Gemma Ward poserande framför indiska barn och män i turban. Här blir istället imperialismen svår att undvika. Framför allt för att gränserna mellan ”vit” och ”den Andra” så tydligt kontrasteras. ”Lighten Up” komplicerar däremot själva tanken om nationalitet och den Andra. Genom fotografiet lyfts så en tanke upp om nationell identitet som en hybrid, kanske till och med att idén om den Andra egentligen är i oss.

 

Texten ”Lighten Up” (här i en kortad version) är en del av Lisa Ehlins essä ”Nationell identitet och modebilder: The World According to Vogue”, tidigare publicerad vid institutionen för modevetenskap, Stockholms Universitet. Lisa Ehlin bloggar på Rodeo tillsammans med Jon Lax.

_Rodeo

4 Kommentarer

2011.09.13 15:34

Välkomna till Rodeo Reflektion

Rodeo Reflektion är vår nya avdelning där vi publicerar längre reflektioner, analyser och annan läsning om mode. Först ut är Lisa Ehlins modevetenskapliga essäer om modefotografier ur Vogue, som diskuterar nationalitet, Eurocentrism och
etnicitet med utgångspunkt i modefotografi.
De fyra delarna publiceras fyra tisdagar i rad, i dag kan ni läsa den första, “Lighten Up.”

Har du en modetext som omvärlden borde ta del av? Maila oss på info@rodeo.net.

_Rodeo

Kommentera

2011.09.13 15:17