Krönika, Mode

VEM I HELA VÄRLDEN SKA JAG JÄMFÖRA MIG MED?

Nyligen sa plus size-modellen Crystal Renn att hon ville se mer variation i modevärlden. Det håller jag fullständigt med om. Mode har alltför länge varit fångat i en opersonlig och anonym modell-look istället för att satsa på karaktärer och människor som ser ut att ha ett intressant själsliv.

Men jag kan inte låta bli att samtidigt undra om det som är knas egentligen inte alls är modevärldens fixering vid ideal, utan vår egen fixering vid dem. Mode handlar faktiskt till stor del om skönhet, om vad det vackra är, och därigenom vilka som är vackra. Jag tror det är svårt att komma runt.

Så vår egen fixering vid idealet, kan vi komma runt det?

Jämför med sport. Sport handlar också om dem som är bäst. Fansen idealiserar och avgudar de allra bäst presterande atleterna i världen precis lika mycket som vi ser upp till modeller, om inte mer. Sportens ideal är också omöjligt och ouppnåeligt oavsett om du är en soffpotatis eller träningsfreak.

Ändå upplever vi inte sportens ideal som en form av förtryck. Vi inspireras av sportstjärnorna, men vi jämför oss inte med dem. Något sådant vore absurt för en amamtöridrottare.

Samma sak gäller egentligen exempelvis schack, eller genier som Albert Einstein och fysiker som Stephen Hawking. Så länge vi inte aspirerar till att bli världens bästa schackspelare eller vinna Nobelpris i fysik jämför vi oss knappast med dessa top-of-the-line-produkter inom sina fält.

Varför är mode annorlunda? Varför tittar tjejer på Kate Moss, Gisele Bündchen eller Lara Stone och jämför sin kropp med deras? Varför just det område där talang har väldigt lite att göra med arbetsinsatsen och desto mer med medfödda förutsättningar, eftersom modeller är födda med sitt vackra utseende?

Eftersom jag misstänker att mode alltid kommer föredra ett ideal framför andra av den enkla anledningen att det ligger i människans, idealets och modets natur har jag alltid förespråkat att man ska försöka koppla bort sig från idealet och dess krav på ens egen kropp. Att man ska förhålla sig lite mer till Gisele som man förhåller sig till Garri Kasparov helt enkelt.

Men i stället tittar vi på Gisele eller Simon Nessman och tänker att vi är för feta eller har för lite muskler eller för stor näsa. Jag kan inte komma på något annat område som framkallar just denna ”varför är inte jag perfekt?”-känsla som mode gör.

Möjligtvis känner vi något liknande av att inte räcka till när vi tänker på hur mycket vi tjänar, eller hur fint vi bor, vilka semestrar vi har råd med. Men den typen av otillräcklighet kommer enligt forskningen från att vi hela tiden jämför oss med dem som är en pinne upp på stegen. Vi försöker alltid vara lite bättre än vad vi är.

Modedesignern Ann-Sofie Back pratade mycket i början av sin karriär just om att mode handlar om att hela tiden vilja framställa sig själv som lite bättre än vad man egentligen är. Hon hävdade att det inte finns något sådant som glamour i verkligheten och deklarerade att hon ville sticka hål på illusionen, som om det var illusionen av glamour som var grunden i förtrycket.

Skillnaden mellan de två är dock återigen att vi inte inom mode jämför oss med modeller som är ”lite” snyggare än vad vi själva är. Vi jämför oss med modeller som är utvalda för att vara världens vackraste. Vi tittar väl inte på världens rikaste man och tänker ”det kunde vara jag”?

Eller så är det precis det vi gör. För just för att modeller och deras skönhet känns så orättvis och oförtjänt, tillsammans med mytbildningen om ”hon upptäcktes i kön till Avatar”, har vi en känsla av ”det kunde var jag” även om det är Gisele vi pratar om. Och i takt med att modellerna har blivit mer och mer anonyma har fler och fler människor kunnat känna igen sig i dem. Som om vi själva hade kunnat vara dem. Om bara vi fötts lite smalare, lite snyggare, med lite bättre läppar, ögon, hår eller ben.

Men om det är något som är en illusion så är det just detta. Det finns bara en Kate Moss.

Rodeo
Promotion
Rodeo: Just nu