Kultur, Mode

Klokt och viktigt med Shampoo Rising-kollektivet: Vadderade underbyxor

Anna Hellsten och Annina Rabe, även kända som Shampoo Rising-kollektivet, chattar om kloka och viktiga saker.

Anna:
Vi kanske ska börja med att förklara varför vi kallar oss kollektiv. För det är ju med inspiration av Elephant Six-kollektivet. Och Wu Tang Clan. Jag lyssnade aldrig på det ena och fattade trots vissa ansträngningar mycket lite av det andra, men det är alltid skoj att tänka på sig själv som ett kollektiv. Ett slags pluralis majestatis, fast roligare. Jag vet inte om någon annan brukar referera till oss som Shampoo Rising-kollektivet dock.

Annina:
Exakt. Samt även Hate Socialist Collective som innehåller en massa poeter och konstnärer. Och framför allt Luke Haines, som kallade sin Baader Meinhofskiva för det.
Tycker vi ska kalla oss Shampoo Risingkollektivet genomgående i den här skepnaden. Så att det inte blandas ihop med the original Shampoo Rising.

Anna:
Precis. The original Shampoo Rising är numera något för människor att nostalgiskt drömma om. Som folkhemmet, eller tiden då en etta i innerstan bara kostade fyrhundratusen.

Annina:
Jag har en katt som slickar mig på tårna just nu, vilket får mig att minnas bilden där Fergies äldre älskare suger på hennes tå. Och då menar jag Fergie formerly från det engelska kungahuset alltså, inte hon i Black Eyed Peas.
 Vilket ju är en övergång till det som är vårt egentliga ämne idag: Vadderade stjärtformade underbyxor. Eller konstiga vadderingar och stoppningar över huvud taget. 
Är det vedertaget det här med ett par liksom gjutna stjärtformade underbyxor? Jag såg ett par på marknaden här i San Benedetto häromdagen och var lite chockad. Varför skulle man vilja bygga på sin häck tänkte jag, men sen kom jag på att alla inte är lika bredarslade som jag.

Anna:
Jag provade en fruktansvärt stoppad baddräkt på stan idag. Den hette ”Awesome” eller nåt sånt men den gjorde inget i den riktningen för min kropp. 
Jag tror stjärten liksom ska byggas på höjden, inte bredden? J.Lo-grejen. Eller Kim K.

Annina:
Var nånstans var den stoppad? Baddräkten alltså.

Anna:
Den hade besynnerlig BH-stoppning som gjorde att det såg ut som om jag hade två bagels över bröstet, och så var den sydd på samma sätt som shapewear, så den var stenhård. Eller så provade jag bara fel storlek. Vid närmare eftertanke var det nog det jag gjorde.

Annina:
Det här med J-Lo-grejen är du mer insatt i än jag. Misstänker att det är för att du anammade den svarta musiken mycket tidigare än jag. Jag har aldrig riktigt förstått det där med stjärtar över huvud taget. När man lyssnade på indie var det inte så mycket stjärtar i omlopp.
Indie var faktiskt sällsynt stjärtlös musik när jag tänker efter.

Anna:
Stjärten blev ju inte en grej förrän med J.Lo. Var det en enda människa som ville ha stjärt före det? Jag läste nån intervju 1999 med Jennifer Lopez i XXXL Magazine – nej, fråga inte om namnet – där hela inledningen gick ut på att hennes stjärt gjort intervjuaren så uppspelt att han bara var tvungen att ge nån gammal flickvän ett booty call.
Jag tror förresten Lopez fick en stjärtretusch på affischen till ”Gigli”. Dom gjorde den ännu mer utstående.

Anna:
Stjärt var dåligt under min uppväxt.
Och nej, inom indien skulle den väl i princip vara konkav.

Annina:
Ja, stjärt har liksom inte varit en del av min uppväxt heller. Förutom reklamen för ”Alla stjärtars byxa”, men den kanske du är för ung för att minnas. Det var ”mom jeans”.

Anna:
Jag KAN ha sett en annons för den i tidningen Vi under åttiotalet?
Ingen byxa är alla stjärtars byxa, är dock den bistra sanningen.

Annina:
Det är definitivt den bistra sanningen. Men stjärten ska vara utstående och uppåtsträvande allså? Agneta Fältskogs stjärt var ju mer bred, och inte så uppåtstående.
Alltså, när vi nu är inne på kända stjärtar.

Anna:
Ja, en yuppiestjärt. Young and upwardly mobile. Jag är nog dålig på stjärtar i största allmänhet, jag fattade inte Agnetas stjärt.

Annina:
Den fattade jag ingenting av.

Anna:
Och såkallade jeansstjärtar har jag aldrig brytt mig om. Det var sånt man talade om på åttiotalet.

Annina:
Killar med tjejröv fattar jag inte heller nånting av. Jeansstjärten var nog väldigt mycket Alla stjärtars byxa! Den skulle liksom vara lite bred och bitig.

Anna:
”Mats hade en väldigt läcker jeansstjärt. ”

Jag är mer inne på ben, om vi ska fortsätta på det objektifierande spåret. Men det ska vi kanske inte.

Annina:
Det VAR ju mycket med stjärtar på 70-talet inser jag nu. Jeansstjärten. Och dansandet handlade ju mycket om stjärt. Lady Bump, t ex. Det var ju bara jeansstjärtar som skulle slås mot varandra på ett rytmiskt sätt.

Anna:
Det är som Teletubbiesdansen. Dom slår också stjärtarna mot varann. Frågan är hur det känns att sitta på en stoppad stjärt.
Äger du några stoppade underkläder?



Annina 
 Jag har inte ägt ett stoppat plagg sen axelvaddarnas tid. Stoppad BH var liksom aldrig aktuellt för mig.Stoppad stjärt tror jag är ganska mysigt att sitta på.

Anna:
Det blir nog som en gelésadel.

Annina:
Men det är nånting med att de där stjärtbyxorna är liksom formskurna, med stjärtskåran markerad. Det blir så himla konstigt. Ska man liksom bygga en ny stjärt ovanpå den gamla?

Anna:
Och vad händer om skåran hamnar snett? Visible pantyline pratade ju alla om förut, men the visible sneda stjärtskåra, den undrar jag över.
Är visible pantyline fortfarande ett fashion faux-pas? Knappast va? Synliga undisar är väl sexigt numera.

Annina:
Jag var väldigt fascinerad av Ann-Sofie Backs kollektion för kanske ett tiotal år sen, där kläderna var stoppade så att de skulle se extra illasittande ut. En t-shirt som hade åkt upp på ändan eller en för liten bh.

Anna:
Tänk om lösstjärten flyttar sig. Jag hade en midjehållare en gång som rullat upp sig under klänningen när jag var på bröllop en gång., vilket jag upptäckte samtidigt som jag stod och deklamerade en schmalzig dikt till brudparet. Underkläder är överhuvudtaget ett ganska jobbigt kapitel. Vilket inte är detsamma som att jag vill vara utan dom.
Jag skulle aldrig glömma trosorna.

Annina:
VPL är nog ett minne blott. Jag såg ett helt tråg med stringtrosor för femtio cent styck på marknaden i San B. Oklart om de var begagnade eller inte. Det framstår som fullständigt absurt att man någonsin har burit stringtrosor över huvud taget, men jag hade det under hela andra halvan av 90-talet.

Anna:
Och jag har aldrig ägt ett enda par.
 Sen ville man ju på ren trots skaffa ett par efter den där Bengt Olsson-krönikan, iofs
.Som alla tyckte var SÅ HIMLA ROLIG

Annina:
Å helvete den där krönikan ja. Ett av Bengt Ohlssons historiskt misogyna moment.
Men du hade aldrig stringtrosor? De delade onekligen in ens vänkrets i två läger. En del tyckte det var fasansfullt.

Anna:
Aldrig. Jag har velat ha mina skinkor där jag kan se dem, s.a.s Eller där jag kan kontrollera dom, snarare. Se dom vill jag verkligen inte.

Annina:
Vänta nu, hur tänker du nu? Man ser onekligen mer av dom om man har stringtrosor. Med detta sagt, det är femton år sen jag hade ett par stringtrosor på mig sist.
Det var också på den tiden jag tyckte att lite bar mage kunde man väl ha ibland.

Anna:
Ibland tänker jag att min mycket kortvariga fäbless för femtiotalet mest hade att göra med att jag gillade grejen med extremt täckande och kontrollerande underkläder.
Bar mage? Det har alltid varit science fiction i min värld.

Annina:
Det var ju det bästa med femtiotalet. Det och pennkjolarna.

Anna:
Och eyelinern. Resten får gärna ta en paus på sådär tjugo år. Jag orkar inte med mer burlesk och pinup
.

Annina:
Bar mage känns som ett annat universum även för mig. Men det var bara en glipa, mind you. För att de där små t-shirtarna från Lady Soul var (hette det så?) inte var gjorda för folk med någon som helst form av byst, då glipan gav sig lite automatiskt.

Anna:
Jag kanske ska informera om att jag aldrig ägt en bikini heller. Vilket inte var det lättaste när man var ung under åttiotalet och alla hade TANGATROSOR.

Annina:
Åh. tangatrosan! The horror! Stringtrosan var faktiskt mer förlåtande än tangatrosan hur konstigt det än låter.

Anna:
När vi ändå är inne på åttiotalet, kommer du ihåg baddräkten som skulle rullas ner så att man enkelt och casual kunde sola topless?

Annina:
Toplessgrejen på 80-talet – don’t get me started! Det var mer stigmatiserande att dölja bröstan än att visa dem, man SKULLE visa dem oavsett hur de såg ut eller vad man själv tänkte om saken. Jag minns när man var på Eriksdalsbadet med sina 18-åriga bröst och det satt rader med påklädda fluktisar där inne och bara glodde på oss. En vidrig australiensare sa efter att ha låtsats konversera oss en lång stund till min kompis att hon hade ”the most perfect pair of tits I’ve ever seen”, och hon hade mage att bli smickrad och referera till det länge efteråt. Själv tyckte jag det var ganska horribelt,. och blev väldigt glad när man fick ta på sig överdelen igen.

Anna:
Det är sånt som får en att vilja köpa burkini. Eller det ville jag oavsett efter att ha stått och krånglat med ”Awesome” inne på det EN KVADRATMETER LILLA provrummet på Twilfit idag. Hur kan en underklädesaffär ha sådana förnedrande provrum?
 Och med DRAPERI dessutom, så arslet kan sticka ut riktigt ordentligt.
Sorry caps lock.

Annina:
Burkinin är en lysande idé på så många sätt. Prova underkläder är det absolut vidrigaste som finns, därför bär jag mina behåar tills de är trådslitna.

Men vi kan inte prata om det här med stjärtar utan att prata om Pippa Middleton. Du menar att det spekulerades kring att hon hade vadderade underbyxor? Att den berömda Stjärten inte var ÄKTA?

Anna:
Nigella bar ju burkini häromåret. Det är det enda säljargument jag behöver. 

Pippas stjärt, ja. Undrar om det var Gaultier som spekulerade? Någon var det iaf. Och jag tycker den där stjärten ser misstänkt stoppad ut.

Annina 
*bildgooglar stjärten*

Anna 
Vilket väl iofs är helt okej, naturlig skönhet är överskattat. Naturliga stjärtar också.


Annina 

Naturlig skönhet är verkligen överskattat. Och formerande underkläder är bara att säga halleluja till. Korsetten är t ex ett underbart plagg.
Den ser onekligen lite stoppad ut. Kan klänningen ha varit försedd med stoppning på insidan?

Anna
Kanske. Fast då borde ju stoppningen kunna flytta sig på ett aningen olyckligt vis? Jag tror hon har stoppad trosa.

Annina:
Den måste ju sitta åt rejält. För som sagt, tänk om stjärten flyttar sig?
Anna: Hon har nog Spanx. Det är ganska intressant att även såna plagg marknadsförs som sexiga och ungdomliga numera. We’ve come a long way sen gamla Miss Mary-annonser, om man säger så.

Annina
SPANX! I LOVE THEM!
Som en väninna till mig sa häromsistens: den som inte vet vad Spanx är behöver dem sannolikt inte.Älskar namnet också.

Anna
Lindex har en bra budgetvariant.

Annina
De har en spanxavdelning på NK i Stockholm. Du får kolla när du kommer hit.

Anna:
När man börjat med dom kan man inte sluta.

Annina:
Exakt.

Anna:
Får man prova ifred där? Eller kommer nån hjälpsam typ och ska ”hjälpa till”? Jag älskar skiten men INGEN får se mig i det förutom jag själv.

Annina 

De finns på strumpavdelningen, så jag tror inte att provande är aktuellt dessvärre.

Anna:
Ah, shapeköp i blindo alltså.

Annina:
Exakt. England är annars det perfekta landet för shapewear, M&S har hur många modeller som helst.

Anna:
Å, det var på M&S jag köpte min första tantbaddräkt. Jag har kvar den fortfarande, den har små guldsnirklor på sig. Och en liten kjol. Man känner sig om man heter Hjördis när man bär den.

Annina:
M&S är en källa till glädje på så många plan. Deras fempack med bomullsunderbyxor. Å jag måste åka till London snart.

Anna:
Vad ska vi chatta om nästa gång ?
Jag vill tala om Tom Ford. Som trots att han är en Terry Richardson i bättre kläder gör helt jävla fantastiska parfymer. Och oljor. Inte Tom Fords oljor. Andra oljor.

Annina:
Det gör vi.

Rodeo
Promotion

Mode, Nyheter

SHAMPOO RISING-KOLLEKTIVET CHATTAR OM: STOCKHOLM AW13

Backstage på Cheap Monday AW13. Foto Rodeo.net/backstage

ANNA HELLSTEN: Jag är här! Hinner du?

ANNINA RABE: Jag är här! Hinner egentligen inte alls och är lite sjuk och grinig och har INGENTING ALLS att säga om mode, men vi gör ett försök i alla fall. Är du på ett tjusigt hotellrum nu?

ANNA: Mja, det är skönt men inte så tjusigt. Min tes är att hotell som heter något med ”Plaza” aldrig är så tjusiga som namnet antyder, förutom Plaza i New York. Och det är väl inte ens ett hotell längre. Däremot ligger jag i sängen och chattar. Det känns tjusigt. Vi måste börja med den obligatoriska frågan: vad har du på dig?

ANNINA: Usch, den jobbiga. Jag har jeans och en svart kofta – en sorts generisk Annina-klädsel, fast då borde det förstås ha varit en kjol i stället. Och så har jag nymålade naglar. Är som sagt lite sjuk, har just druckit febernedsättande brustabletter. Och vad har du på dig?

ANNA: Jag har nattlinne. Klockan är bara sju på morgonen här. Det är ett väldigt blommigt och fluffigt nattlinne som lite ser ut som Homers mu-mu i Simspon-avsnittet där han går upp jättemycket i vikt för att få jobba hemifrån. Och så har jag glasögon och extremt oregerligt post-beach-hår och lite gammalt smink sen igår som jag inte orkade tvätta bort.

ANNA: Så modegraden är obefintlig.

ANNINA: Låter som om vi är perfekt rustade för att skriva om mode kort sagt. Å andra sidan, med Cheap Mondays återuppväckta grungetema så tror jag att vi båda skulle passa ganska bra. Jag kanske ska ta in alla mina gamla flanellskjortor från landet och börja använda dom igen? Jag måste ju då tyvärr erkänna att jag var ganska heavily into grungelooken sådär år 1990-1991. Sammanföll nog med att jag var rätt ofta i Los Angeles på den tiden. Den där grejen med korta blommiga klänningar och grova kängor och flanellskjortor fann jag av någon anledning tilltalande. Hu.

ANNA: Det är Cheap Mondays fel att vi måste prata om nittiotalet igen. Jag undrar om jag har kvar min T-shirt i frotté? Jag hade också mycket grunge, jag tror det var det där kamouflerande och ganska figursnälla som lockade. Jag köpte väldigt många bondklänningsaktiga saker på Indiska och så sparade jag till ett par Dr Martens. Det tog ganska lång tid när man levde på studiemedel men jag vägrade köpa kopiorna från Din Sko. Och så hade jag en buteljgrön herrskjorta och fotsida viskoskjolar i vinrött. Och västar. Och mittbena. Jag lyssnade på gräslig rock och försökte festa med veganer. Inget ont om veganer, men den generationens veganer var en prövning.

ANNINA: Fotsida viskosekjolar!

ANNA: Som jag tvättade i sextio grader så dom helt tappade strukturen.

ANNINA: Jag åt förresten middag på Govindas igår, och kände mig jättemycket som om det var 1991 igen. För då åt jag där jätteofta.

ANNA: Jag åt där 1994. Jag gjorde allt 1994.

ANNINA: Det var ganska gott faktiskt. Och samma munkar som jobbade där på den tiden. Hare Krishna-följarna ser ju förresten ganska fashion ut, gör de inte? Stora sjok och lager på lager.

ANNA: Jag minns någon diffus rotsaksrätt. Det var på Govindas i Lund. Lyssnade du på grungemusik också? Hare K är jättefashion, om man är inne på den fotsida looken. Har dom turban? Jag minns när alla fashionistor hade turban, fast det var innan ordet var uppfunnet. Det var i början av nollnolltalet och det var ganska hemskt. Bara damer får ha turban.

ANNINA: Jo, jag lyssnade onekligen en del på grungemusik också. Men jag har ju alltid varit inne på Rocken. I alla fall fram till för några år sen. Dom har turban i bland tror jag.

ANNA: Jag tror inte jag kom närmre grungen än Lemonheads. Och dom var väl snarare slackers? Det går en hårfin gräns dom emellan. Ett nyupprättat slackermode vore däremot skoj.

ANNINA: Hårfin gräns skulle jag nog säga. Men alla hade långt hår och såg nerknarkade ut hela tiden. Och det var då waifjävlarna slog igenom på allvar.

ANNA: Jag kunde inte se nerknarkad ut, hur jag än försökte. Möjligen för att jag inte knarkade. Sen fann jag mig heller inte riktigt tillrätta här i livet förrän jag klippte en trevlig axellång frisyr och slängde mina Martens.

ANNINA: Nu måste vi lämna 90-talet och prata om dagens mode. Fast det är ju inte så lätt att lämna 90-talet när man tittar på en del av dagens mode. Den där grunge-revivalen är ju bara ett exempel.

ANNA: Dom där Cheap Monday-byxorna i, vad är det för nåt, fleece? En grön herrbyxa i något slags workwearfluffigt material. Jag har inte ätit frukost, så jag kommer inte på vad det heter.

Cheap Monday AW13. Foto Kristian Löveborg

ANNINA: Måste ju vara fleece. Jag skulle just säga att om jag var smal och vacker skulle jag vilja ha en massa grejer från Diana Orving-kollektionen. Men är inte allt generellt lite jämngrått just nu?

ANNA: Och jag skulle just säga att om jag haft den sortens omöjligt långsmala figur som krävs för Dagmarkläder hade jag velat ha en massa grejer därifrån. Men ja, allt kändes väldigt välbekant.

ANNINA: Gud, jag har blivit en tälttant på riktigt, för nu vill jag på allvar att man ska SLÄPPA IN FÄRGEN!

ANNA: Och jag håller på att bli en Kate Spade-kvinna. Det är nästan samma sak.

ANNINA: Apropå tälttant, vad säger vi om att Marimekko plötsligt visar på Mercedes Benz fashion week? Vad tyder det på rent samhälleligt?

Backstage på Marimekko AW13. Foto Rodeo.net/backstage

ANNA: SJP hade en Marimekko-klänning i SATC, minns jag. Fast dom trodde det var en kvinna som hette Mari Mekko som gjort den. Marimekkos snitt är ju väldigt fina och inte så tältiga. Även om dom SLÄPPER IN FÄRGEN. Kate Spade är ungefär som Marimekko. Fast mer preppy. Men jag får inte ta steget fullt ut förrän jag fyllt 45, bestämde jag.

ANNINA: Jag är ju fennofil OCH tälttant, så mig stör det inte det minsta. Och du har rätt, modellerna är inte så tältiga. Men det är väldigt… finskt. Jag börjar undra om tälttanten på fullt allvar håller på att bli mode? Jag läste nånstans att Gudrun Sjödén drar in astronomiska mängder pengar i New York.

ANNA: Men Gudrun Sjödén har ett ständigt problem med snittet, tycker jag. Jag har både en mamma och en svärmor som älskar Gudrun så jag är ganska ofta inne i butikerna. Det är väldigt voluminöst men inte på det där oversize-viset som gör att stora kläder ändå kan kännas, eh, fashion. Vilket nog iofs är poängen.

ANNINA: Den där Marimekkoutstyrseln med prickiga byxor och topp i annat prickigt mönster var dock lite väl måste jag säga.

Marimekko AW13. Foto Kristian Löveborg

ANNA: I Malmö där jag bor är tälttanten rätt stor även bland folk i 30-årsåldern. Fast jag brukar kalla det Möllan-mode istället. Mycket prickigt och träskor och klutar och sådär.

ANNINA: Det kanske är så. Usch jag känner att jag inte har NÅN koll längre. Men det kan vara för att jag är sjuk. Vilken är den ultimata media-möllanutstyrseln?

ANNA: En gång i tiden visste man precis vad som var svenskt mode. Och det var att, citat, blanda vintage med H&M, slut citat. Om man gjorde det så blev man bäst klädda kvinna på Guldknappen and so on.

ANNINA: Är det inte så fortfarande?

ANNA: : Den ultimata media-Möllan-utstyrseln, hmm. En skojig klänning och kofta, skulle jag säga. Är det så? Blandar Loreen vintage med H&M?

ANNINA: I could live with that. Gillar fortfarande skojiga klänningar och koftor.

ANNA: Jag med. Det är min standaruniform. Fast jag undviker prickigt. Storprickigt iallafall. Det finns något skojfriskt över det som passar bättre på barn. Och med barn menar jag människor under 25.

ANNINA: Ja, storprickigt går inte.

ANNA: Jag vet inte varför jag började prata om Loreen förresten. Är hon fashion, eller är det Elin Kling och den falangen som anses fashion? Dom har mycket jeans. Och högklackade skor. Det är kanske inte heller så banbrytande. Jag såg förresten Nancy Reagans inauguaration-dräkt på Smithsonian här in Washington igår.

Loreen. Foto Rodeo.net/streetstyle

ANNINA: Jag tror att Loreen är väldigt fashion. Inte minst för att Martin Bergström gjorde hennes outfits på melodifestivalen, och jag är väldigt pro Martin Bergström på ett helt jävigt sätt. Åh Nancy-dräkten! Doftade den svagt av Giorgio Beverly Hills?

ANNA: Den var bakom tjockt glas, men den var svagt beige och med lite fransar. Om Giorgio varit en dräkt hade den sett ut exakt sådär. Jag tycker det behövs fler Nancy Reagans i svenskt mode. Apropå Loreen så har hon ju iallafall grungehår.

ANNINA: Försöker komma på om det finns någon Nancy i svenskt mode. De försökte lite med den upphottade Busnel-varianten.

Backstage på Busnel AW13. Foto Rodeo.net/backstage

ANNA: Vem köper Busnel? Förutom kärnköparna?

ANNINA: Finns Escada-butiken kvar på NK fortfarande? Den var liksom så nära Nancy man kunde komma i Sverige. Ingen köper Busnel mer än kärnanvändarna tror jag – men de är å andra sidan ganska många.

ANNA: Jag har aldrig ägt ett Busnelplagg. Jag skulle bara skita ner det.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: ÄR VI REDO FÖR KJOL-PÅ-BYXA IGEN?

Jag hatar att köa. Så jag har aldrig hängt utanför H&M när designerkollektionerna släppts. Köa vid skrivbordet är dock en annan femma. Och jag behövde bara vänta en dryg halvtimme innan jag blev insläppt till Margiela-kläderna, de budgetanpassade tappningarna av hans signaturplagg.

Den jag helst ville ha – den förstorade ullkappan – var slut i alla storlekar. De andra grejer jag kollat in fanns bara i största storleken (jättetröjan) eller den minsta (kavajen med en kokostoppsliknande formation på axeln). Ett plagg fanns däremot kvar, i samtliga storlekar: kjolbyxan. En gubbbyxa med kortkort kjol utanpå. Ett av Margielas viktigaste och mest karakteristiska plagg. Varför ingen huggsexa om den?

Kanske för att den skriker så högt om en annan tid. Kjolpåbyxa kallade vi det, och det var gränslöst chict 1998. Jag hade aldrig råd med Margielas, men jag gjorde en egen variant med vida ullbyxor och en mörkgrå lårkort klänning. En modekunnig person i min bekantskapskrets utdelade den hittills enda komplimang hen gett mig för min klädsel. (”I dag syns det att du jobbar på  modetidning”, sade hen. Kanske det var ett konstaterande, snarare än en komplimang. Nåja.)

Därefter flyttades den snabbt från modets epicentrum till kompromissklädselns smakvrå: kläder som inte handlar om mode, utan om att dölja kroppen. För kjol på byxa var ju så förföriskt lättburet. Under omlottklänningens comeback cirka 2005-2006 var finska Nansos varianter populära på gatorna, men ytterligt sällan med bara ben eller strumpbyxor under, utan med uppvikta jeans. Klänningarnas starka signatureffekt gick visserligen förlorad, men det brydde bärarna sig inte om: det var varmt och skönt, och så kamouflerades rumpan. I samma veva blev det poppis att bära tajts under sommarklänningar, ett bruk som aldrig inhöstat modestatus men älskats likafullt. För kläder är ju inte bara estetik. De är funktion också. Och kjol-på-byxan är en av de mest förlåtande klädkombinationer någon kommit på.

Kan Margielas nyutgåva göra kjolpåbyxan salongsfähig igen? Själv har jag efter moget övervägande bestämt mig för att försöka igen. Med klapprande stövletter, med blekmatt puder, precis som då. Och den här gången har jag ju råd med originalet.

 

Rodeo

Mode, Nyheter

STOCKHOLM SS13: SHAMPOO RISING-KOLLEKTIVET KOMMENTERAR – CHEAP MONDAY

AH: Ska vi chatta snart? Jag ska bara kasta mig in i duschen och tvätta bort min Cybill Sheperd-föning.

AR: Nu är jag på plats.

AH: Och nu är jag också här. Utan Cybill.

AR: Jag vill prata om Cheap Monday-visningen. Det är intressant att Cheap Monday plötsligt har säckiga jeans efter att ha delat in mänskligheten i smala och Others så länge. De där rippade herrjeansen skulle nog till och med jag komma i. Herrjeans är för övrigt ett väldigt kul ord.

AH: Får mig att tänka på JC:s nya ”Jeans for all”-reklam med hipsters och modeller. Alla, verkligen? Jag tycker inte mode måste vara demokratiskt men då tycker jag inte heller man ska låtsas att det är demokratiskt. Vad har du på dig förresten?

AR: När vi nu är inne på JC vill jag påminna om att JC från början stod för ”Junior Center” – oss lurar dom inte. Vad jag har på mig? Usch, jag vill egentligen inte avslöja att jag har en klänning från Marks & Spencer på mig. Förvisso från deras ”samarbete-med-unga-aspirerande-designers-kollektion” men i alla fall. Marks & Spencer. Den är faktiskt väldigt fin.

AH: Jag har morgonrock. Som jag fick när jag fyllde 30.  Ja herrjeans är fantastiskt. Boyfriend jeans däremot.

AR: Boyfriend jeans är en jävla styggelse.

AH: Men den är väl bibehållen. Morgonrocken alltså.

AR: Och du kommer i den fortfarande, haha!

AH: Annars vore det mycket, mycket allvarligt.

AR: Ja, onekligen.

AH: Men åter till de oversizade jeansen. Är det inte inne med indieben längre alltså?

AR: Nej, det verkar som om indiebenen slutgiltigt har gett vika. Inte en dag för tidigt om du frågar mig. Väldigt få kunde bära upp dem. Betydligt färre än som kände sig manade.

AH: Frågan är vad de säckiga jeansen kommer att göra för stilbloggsfoto av lår? Du vet, fototypen då man låtsas vilja avbilda sina skor, men i själv verkat vill visa att man har lår som inte möts. Effekten blir ju inte lika slående när man fotograferar sig själv från skrevet och neråt och det inte syns att låren inte går ihop. Eller inte lika avundsvärd iallafall.

AR: Men hallå, vi överlevde ju hela 90-talet med säckiga byxor. Det var för övrigt en härlig tid. Inte minst för att det inte då fanns någon möjlighet att mobilfota sig själv från skrevet och neråt. Det var också en fin tid eftersom man var smal. Det var en extra härlig känsla att ha säckiga byxor fast man egentligen inte behövde.

AH: Jag var inte smal. Jag hade säckiga jeans ändå. Jag såg för övrigt en VHS från min student för några dagar sen. 1992. Jag hade en vit, A-linjeformad tunika och säckiga jeans. Och inte tillstymmelse till frisyr. Men jag var glad! Hade det funnits kameramobiler på den tiden – not so much.

AR: Fåna dig inte. Du var visst smal. Och är fortfarande. Finaste du!

AH: Men är vi alltså tillbaka till ett inte bara oversize-mode, utan tvärtom till ett förfula-din-size-mode?

AR: Aha! Ja, förfula-din-size är ett välkänt modegrepp, ety det skiljer agnarna från vetet slutgiltigt. Den där tvärrandiga trikåensemblen som Cheap Monday visar nu, jag vet faktiskt inte vad man skulle behöva ha för kropp för att se bra ut i den.

AH: En barnkropp. Eller alltså, man ska vara ett barn, på riktigt. Då funkar det. Mitt barn hade för övrigt nästan exakt en sån där ensemble från Osh Kosh B’gosh för ett par år sen. Det är som Lindex, fast amerikanskt, och bara barnkläder.

AR: Jag vill gärna prata lite om svenska t-shirts med förbryllande engelska tryck. Cheap Monday har en i den här kollektionen som det står ”Wild at heart and weird on top” på. Exakt vad betyder det? Har det en sexuell konnotation? Eller är ”on top” en sorts omskrivning för ”on the outside”? Annars är det mest i kedjornas butiker man brukar se såna där. Tröjor som det står ”Surfing fun at UCLA” eller ”NYPD” på och sånt.

AH: Weird on top? Menar man weird ovanpå huvudet? Eller menar de ”weird on top OF IT”, att de är både vilda och DESSUTOM krejsi? För då borde dom ha skrivit det. Det där strider mot korrekt språkbruk. Tror jag iallafall. Minns att jag brukades kalla för Momusgrammatikern på nittiotalet.

AR: Men hon har inget på huvudet mer än sitt raka grungehår. En av t-shirtarna hos Cheap Monday har ett stort frågetecken på sig. Det är i alla fall ärligare.

AH: Vad tycker vi om tröjor med budskap?

AR: Jag har inget emot tröjor med budskap om det bara är ett budskap. Det är de där random kombinationerna av engelska ord som låter tuffa som jag har problem med.

AH: Just det, du är ju en tygkassemänniska. Det brukar höra ihop. Jag tror jag fick nog av budskapströjor då när alla hade den där Kafkatröjan. Eller såna där t-tröjor för tjejer där det skulle stå nåt sexigt, typ ”All of me” tvärs över tuttarna.

AR: Kafkatröjan har jag fortfarande ibland, de få gånger om året jag går och tränar. Jag jobbade på Akademibokhandeln förr i tiden, och hade närmast fri tillgång till t-shirtlagret.

AH: Jag har bara t-tröjor när jag tränar. T-tröjor är ett bedrägligt plagg, eftersom nästan ingen passar i dem.

AR: Det är mycket sant. Det är märkligt att t-shirten är ett sådant mäkta populärt plagg över hela världen när nästan ingen ser bra ut i dem.

AH: Jag ska kanske tillägga att jag aldrig tränar. Det kan även vara därför jag inte ser bra ut i T-tröja.

AR: Populariteten kanske beror på budskapen.

AH: Ja. Men tillbaka till jeansen! Säger man förresten jeans nu igen? Ett tag fick man bara säga denim. Annars var man en tönt.

AR: På Friskis och Svettis, där jag tränar är det underbart. där är det massor av hurtiga tanter som har tröjor som det står typ ”Ät frukt och var glad” på. De har alla bättre kondition än jag. Jag tycker vi ska återgå till att säga jeansbyxa. Som mammor sa när man var liten.

AH: Jag var så rädd för att göra fel med min denim att jag inte bar det på över tre år.

AR: Det är väldigt lätt att göra fel med denim. På nittiotalet var det ännu lättare.

AH: Sen hade jag jeans på kontoret en dag när alla mina second hand-klänningar var smutsiga, varpå en kollega genast sa att hen aldrig kunnat föreställa sig mig i denim. Eller hen sa nog jeans förresten. Hen jobbar med mode idag, så jag ska inte hänga ut hen.  Men ja, det var skitjobbigt. Alla de där sömmarna och skärningarna och tvättarna. Skulle man kemtvätta sin denim eller minns jag fel?

AR: Nu kommer man ju osökt att tänka på Evisu-praktikanten.

AH: Tänk att vi alltid pratar om nittiotalet förresten. JA! EVISUPRAKTIKANTEN Sorry caps lock, blev så uppspelt

AR: Jag tror att de mest noggranna kemtvättade dem. Undrar förresten om det är bättre kvalitet i Acne-denimen idag än det var förr i tiden. Jag har inte ägt ett par Acnejeans på minst tolv år, men jag minns att de gick sönder i sömmarna väldigt lätt.

AH: Evisupraktikanten hade lagt hela barnbidraget på Evisu. Det var fint, tycker jag.

AR: Ja, det var jättefint. Vi måste sluta prata om nittiotalet!

AH: Vi kan inte sluta prata om nittiotalet. Vi ÄR nittiotalet. Jag hade en jeans, förlåt denimkjol, från Xuly Bet. Men Evisu slutade vara hippt va? Den där måsloggan satt på var mans stjärt efter nåt år.

AR: Det tror jag. Jag höll på att skriva något om mina gamla Maharishibxor nu, men jag hejdade mig. Xuly Bet. Tänk att vi alltid hamnar DÄR.

AH: Jag vet. Bara vi inte börjar prata om Jus. Finns Jus fortfarande? Jag bor i Malmö, jag vet ingenting. Ska vi prata om att vi blev kränkta över att ingen fotograferade oss när vi var på modeveckan i vintras?

AR: Ja, det kan vi prata om.

AH: Det är därför vi gör det här framför datorn i år.

AR: Exakt.

AH: Jag var iofs lättad också, eftersom jag inte var dressed for the occasion. Jag hade en ryggsäck från Ikea. Jag tror man kan stenas för sånt. Den var inte ens vintage.

AR: Vi ska över huvud taget vara glada att vi inte blev stenade. Jag tror att man kan bli stenad för mycket mindre förseelser än att bära Ikearyggsäck på modeveckan.

Av: Annina Rabe och Anna Hellsten, Shampoo Rising

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

Anna Hellsten | Bootcut-brallans återkomst

Häromveckan plockade jag fram mitt enda par bootcut-jeans ur garderoben. Flera år har de legat övergivna därinne, längst ner i en hög med andra illa åldrade denimval. (Med förstapriset till en tajt, vadlång jeanskjol från Xuly Bët. Mer om den en annan gång.) Bootcutbrallorna sitter för all del bra. Har lagom hög midja, lagom långa ben, lagom tajta lår. Men själva benavslutet, den där stövelskärningen, har kastat en lång, dammig skugga över hela plagget. De har helt enkelt känts – förlåt ordvalet – plågsamt ohippa.

Bootcut-jeans har nu inte varit modemässigt på flera år. På amerikanska bloggar har man diskuterat om bootcut-jeans är ”the new mom jeans”, alltså jeans man enbart bär för deras bekvämlighet (tänk gravidjeans med hög, stretchig midja), och bland modefolk har man fnyst och fnissat åt skärningen i minst ett decennium.

Om man är konspiratoriskt lagd är det förstås lätt att härbärgera misstankar om att bootcut-modellens obefintliga status är kopplad till det faktum att den är så fokligt förankrad: för kvinnor med den vanliga kroppstypen breda höfter och smala ben blir utställningen vid foten ett tacksamt sätt att jämna ut proportionerna. Och eventuellt kommer 2012 att bli ett triumftåg för alla de som uthärdat ett decennium i skamvrån. Levi’s visade på den senaste modeveckan i New York en såkallad ”skinny bootcut”, en modell med en lågt sittande bootcut som enligt märkets creative director Len Peltier är ”super flattering” och super sexy”. Och Acne – alltid en pålitlig stjärttermometer på vad som är fashionworthy i Sverige – har vågat sig på ett slags capribyxa i vårkollektionen: en jeansmodell som slutar på halva vaden med en liten, liten utställning i nederkant. Inte direkt bootcut, snarare ankel-bootcut. Ankel-bootcut-ish. Men ändå.

Frågan är om det kommer att sluta med 70% rea när syrenerna slår ut, eller om världens mest sålda och minst älskade modell kommer att bli för den medvetna byxbäraren vad de upprullade chinosarna var 2009. Det här sparsamma modeoffret lyfte åtminstone precis upp sitt par ur återvinningspåsen.

 

 

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net