Krönika, Skönhet

Arga snickaren måste dö

Susanne sitter i sin hörnsoffa i sin lägenhet i en svensk förort tillsammans med sin sambo. Av en främmande kvinna blir hon utfrågad om sina tidigare arbetslivserfarenheter. Bara vid tanken börjar Susanne att gråta. Kvinnan, som med hård ton och stramt ansikte orsakat denna känslomässiga oordning är Julia Rosenkvist, hon är arbetscoach och stjärnan i Kanal 5s nya program Jobbjägaren. För henne är det helt ofattbart att människor som Susanne bara sitter hemma om dagarna, enligt henne kan alla få ett jobb – det är rent förljuget att leva i tron på att det inte finns några jobb. Med ord som ”Susanne lider av tycka-synd-om-sig-själv-syndrom” och ”arbetslöshet syns i hemmet” domderar hon runt, känslomässiga sår rivs upp. Ut med det gamla! Arbete kommer ur en självsäker kropp! Enligt Julia kan ingen som inte har självförtroende eller –känsla, som inte utmanar sina rädslor eller älskar sig själv få ett jobb. Där jag sitter, förlamad i soffan med någon matrest i mungipan, verkar arbetande människor vara några slags supermänniskor. De är Rena Människor, de har vackra hem utan spår av depression eller misslyckande.

Jobbjägaren är inte ensam, tvtablåerna har de senaste åren vittnat om en altruistisk hjälpsamhet: Rent hus, Arga snickaren, Biggest Loser, Byggfällan, Extrema samlare (Hoarders på amerikansk tv), Välkommen hem, Sofias änglar och Lyxfällan är några av de program i vilka stackars svenskar fått hjälp. Hjälp med att städa hemma, renovera sitt hus eller ordna upp i ekonomin. Jag har länge förundrats över dragningskraften i de här programmen, vi sitter fullkomligt paralyserade framför vår grannes olycka. Det är inte tv som flörtar med en förtryckt längtan efter verklighetsflykt utan just den råa, kalla och nakna verkligheten med inkassokrav, mögel i källaren och God knows what.

Nu skulle jag vilja påstå att hjälptvn är symptomatisk för vår tid. I en tid då välfärden nedmonteras och undervärderas söker vi istället trygghet framför den blinkande burken. Försäkringskassan och arbetsförmedlingen är inte längre våra vänner, de skrämmer och förstör, utesluter och exkluderar. Landstingets alla psykologer och terapeuter på ekonomisk diet har inget att sätta emot ekonomer och snickare som med ett leende och sponsrad spånskiva rusar till undsättning. Vår tilltro till dem är total, de är medlet för vår lycka. Ett helt land helt apatiska med en enda vilja och önskan: Lyft upp mig! Bär mig hem! Ta mig långt, långt bort från den kalla vuxenvärlden.

Helt naturligt söker vi då efter räddaren i nöden, någon att ta oss i kragen, lyfta oss tillbaka på banan igen när det verkligen gått åt helvete. Problemet är bara att det inte är något produktionsbolag tillsammans med en tvkanal som ska göra det, utan staten. Det är politiker, våra ledare, myndigheter och instanser som ska stärka oss att känna trygghet. De som endast har våra och vårt lands intressen.

Så mitt råd till Reinfeldt och hans kamrater lyder som följer: njut medan tid är! Snart inser vi att det bara är just grannen som blir utvald att få hjälp och att den där arga snickaren och hans chefer mest gillar att tjäna pengar. Tids nog inser vi att vi är helt utelämnade till vår egen dåliga självkänsla, och den får man ju inga jobb med.

BENJAMIN RASK

Rodeo
Rodeo: Just nu