Krönika, Mode, Perspektiv

Anna Hellsten | Ständigt redo att försvara våra kroppar

Nu i dagarna släpptes Sports Illustrateds så kallade ”swimsuit issue” – det årliga baddräktsnumret. Det är ett tidningsevent i nivå med Vanity Fairs Hollywood-nummer eller Peoples ranking av världens 50 vackraste kändisar. I ett reportage syns Crystal Renn, en av världens mer uppmärksammade så kallade plus size-modeller. En vecka före Sports Illustrated-reportaget sade hon till nämnda People att modellyrket inte borde handla om storlekar – bara för att i samma tidning, en vecka senare, tvingas gå in i detaljerat försvar till varför hon numera är en storlek 38.

Storleksfixering har blivit en av den amerikanska kändisjournalistikens främsta signum, och det är inte bara skvallertidningar som People och Usmagazine som nischat in sig där. Ansedda tidningar som Vogue och Vanity Fair är minst lika förtjusta i att skärskåda berömda kvinnokroppar.

En välvillig tolkning i fallet Renn skulle kunna vara att People vill omfamna ett bredare spektrum av utseenden. Det blir ändå lika bakvänt som när sångerskan Beth Ditto hamnar naken på Love Magazine enbart för att hon väger hundra kilo – syftet må vara att ”hylla” hennes kropp, men det man de facto gör är att peka ut henne som avvikande. (I Ditto-intervjun fastslogs dessutom att hon inte luktade som man kunde förvänta sig att en person av hennes dimensioner skulle göra. Hon luktade ”bröd”. Jo, det är sant.)

För kroppsstorleken – i de fall den avviker från Hollywood-normen – är alltid villkorad: den som avviker måste kompensera med annat fysiskt attribut (senaste exemplet: när Karl Lagerfeld kallade Adele fet men nådigt klassade hennes ansikte som vackert); hävda att hon minsann värderar maten och rödvinet för mycket för att bry sig om sin figur (också Adele); eller understryka att hon trots sin kropp känner sig stolt/hälsosam/kvinnlig (Crystal Renn). Undertexten? Man måste visst bry sig. Hela tiden. Ständigt vara redo att försvara varför ens kropp ser ut som den gör.

Sångerskan och skådespelerskan Jennifer Hudson sade i en intervju med Self Magazine häromåret att hon är mer stolt över att erövrat size zero än sin Oscar. Vi måste komma ihåg att det inte är Jennifer Hudson som är dum i huvudet.

 

Rodeo
Promotion

Krönika, Mode

Modets handikapp, anpassningen

I måndags ringde SVT Debatt och ville att jag skulle vara med och debattera mångfald inom modevärlden. Det handlade om funktionshindrade den här gången och varför inte de också syns i modet. Kvinnan som jag pratade med hade förvisso läst att jag klagat på att så fort mode ska diskuteras så ska det diskuteras ur något slags etiskt perspektiv, men vi hade en trevlig diskussion om mode och ideal.

Jag tackade nej för att jag inte hade tid, men jag är osäker på om jag hade varit med ändå. Dels för att jag sällan tycker debatter i TV blir särskilt intressanta, dels för att upplägget redan från början kändes som om de behövde en ”ond” modemänniska som försvarade elitism och exkluderande skönhetsideal. Det var just sådana ledande frågor hon ställde: ”Men mode är väl inte för alla?”

I förrgår sändes programmet och det var inte lika mycket offer mot förtryckare som jag hade förväntat mig. Men en intressantare diskussion än ”varför syns inte rörelsehindrade i modet?” hade varit rätt och slätt ”rörelsehinder inom modet”.

För mode har ju ofta dragits till eller inspirerats av funktionshinder och handikapp förut. Helmut Newton plåtade modeller med proteser och kryckor redan på 70-talet. Alexander McQueen använde den amerikanska atleten Aimee Mullins, som saknar båda benen, i sin modevisning 1999. För ett par år sedan gjorde svenska designern Frida Bard en särskild kollektion för rörelsehindrade. Lägg till det otaliga kollektioner där plagg eller accessoarer varit inspirerade av ortopediska hjälpmedel eller proteser.

Nej, jag säger inte att människor med funktionshinder är en vanlig syn i en random modetidning, men mode diskriminerar inte när det gäller sin inspiration. Under 90-talet var snarare den här inspirationen vanlig eftersom det var ett decennium där det mer alternativa modet drev på diskussionen om vad skönhet är och kan vara.

När jag hör folk prata om representation får jag alltid intrycket av att de vill se rullstolsbundna trevliga tjejer i Lindex-kläder. Ett slags enkel, rak representation. Men mode fungerar inte så. Eller kanske snarare: det där har inte något med mode att göra. Det där är varumärkesvård.

00-talet var ett årtionde då modets blick vändes mot en typ av skönhet som handlade om flickighet. Det var som om modet försökte destillera flickans essens och det visade sig att det i mångas ögon var en typ av skönhet som passade Östeuropas bleka tonåringar.

Nu känns det som om det på riktigt blåser nya vindar. Det är uppenbart att skönhetsidealet har flyttat sig uppåt i åldrarna något. Världens största modell Lara Stone är en kvinna och hon var 22 när hon slog igenom för fyra år sedan.

Men det handlar inte bara om kvinnlighet utan också om personlighet, vilket kanske är en naturlig fortsättning på America’s Next Top Model och den ständigt ökande fascinationen för modellerna själva. Resultatet är att personlighet numera är en konkurrensfördel.

En intervju med Lara Stone kanske inte är min bästa sysselsättning, men hon pratar i alla fall om sina alkoholproblem och om att ”naughty” bilder passar henne, snarare än hur tråkigt det är att resa. Jag tänker något liknande när jag läser en intervju på The Cut med norska modellen Kat Hessen och det går att räkna upp fler exempel på modeller som verkar kunna öka intresset för dem som modell genom att också ha något att säga, som Coco Rocha eller Crystal Renn.

Det är här som det faktiskt finns ett utrymme för en rörelsehindrad modell att slå igenom. För det finns helt plötsligt ett intresse för storyn bakom fejset. Crystal Renn är ett bra exempel, men även Lea T, den transsexuella modellen som plockades fram av Riccardo Tisci och som är med i Givenchy-kampanjen, är ett exempel på detta. Just Tisci är också den modeskapare som jag inte har några problem att föreställa mig ha med en modell med amputerade ben, på catwalken eller i reklam för märket.

I modets hjärta – där idealet förmodas födas – är det nämligen inga problem att tänka sig att få se den okonventionella skönheten representerad, den har till och med varit där otaliga gånger. Underligt nog är det också estetiska bastioner som Parisvisningarna som minst skulle behöva bry sig om vad vanligt folk tycker eftersom de inte säljer till dem mer än möjligtvis i form av en kampanj för parfym.

Är det inte förvånande att mode är mer okonventionellt ju mindre det behöver bry sig om att sälja till de många? Säger inte det något? Jag har aldrig mött en modeskapare som inte ibland klagar på att behöva anpassa sig till kunderna och när jag tittar på mode så ser jag hur oerhört attraherat av det extrema, det oväntade och det okonventionella det är (om jag får hårdra lite, det är också så att människorna inom modevärlden ofta är fast i invanda mönster). Det är när modet måste anpassa sig till oss andra som det blir urvattnat och bara handlar om leende, blonda tjejer. Jag kan inte komma undan slutsatsen att det faktiskt säger mer om oss än om modet.

Rodeo

Krönika, Mode

VEM I HELA VÄRLDEN SKA JAG JÄMFÖRA MIG MED?

Nyligen sa plus size-modellen Crystal Renn att hon ville se mer variation i modevärlden. Det håller jag fullständigt med om. Mode har alltför länge varit fångat i en opersonlig och anonym modell-look istället för att satsa på karaktärer och människor som ser ut att ha ett intressant själsliv.

Men jag kan inte låta bli att samtidigt undra om det som är knas egentligen inte alls är modevärldens fixering vid ideal, utan vår egen fixering vid dem. Mode handlar faktiskt till stor del om skönhet, om vad det vackra är, och därigenom vilka som är vackra. Jag tror det är svårt att komma runt.

Så vår egen fixering vid idealet, kan vi komma runt det?

Jämför med sport. Sport handlar också om dem som är bäst. Fansen idealiserar och avgudar de allra bäst presterande atleterna i världen precis lika mycket som vi ser upp till modeller, om inte mer. Sportens ideal är också omöjligt och ouppnåeligt oavsett om du är en soffpotatis eller träningsfreak.

Ändå upplever vi inte sportens ideal som en form av förtryck. Vi inspireras av sportstjärnorna, men vi jämför oss inte med dem. Något sådant vore absurt för en amamtöridrottare.

Samma sak gäller egentligen exempelvis schack, eller genier som Albert Einstein och fysiker som Stephen Hawking. Så länge vi inte aspirerar till att bli världens bästa schackspelare eller vinna Nobelpris i fysik jämför vi oss knappast med dessa top-of-the-line-produkter inom sina fält.

Varför är mode annorlunda? Varför tittar tjejer på Kate Moss, Gisele Bündchen eller Lara Stone och jämför sin kropp med deras? Varför just det område där talang har väldigt lite att göra med arbetsinsatsen och desto mer med medfödda förutsättningar, eftersom modeller är födda med sitt vackra utseende?

Eftersom jag misstänker att mode alltid kommer föredra ett ideal framför andra av den enkla anledningen att det ligger i människans, idealets och modets natur har jag alltid förespråkat att man ska försöka koppla bort sig från idealet och dess krav på ens egen kropp. Att man ska förhålla sig lite mer till Gisele som man förhåller sig till Garri Kasparov helt enkelt.

Men i stället tittar vi på Gisele eller Simon Nessman och tänker att vi är för feta eller har för lite muskler eller för stor näsa. Jag kan inte komma på något annat område som framkallar just denna ”varför är inte jag perfekt?”-känsla som mode gör.

Möjligtvis känner vi något liknande av att inte räcka till när vi tänker på hur mycket vi tjänar, eller hur fint vi bor, vilka semestrar vi har råd med. Men den typen av otillräcklighet kommer enligt forskningen från att vi hela tiden jämför oss med dem som är en pinne upp på stegen. Vi försöker alltid vara lite bättre än vad vi är.

Modedesignern Ann-Sofie Back pratade mycket i början av sin karriär just om att mode handlar om att hela tiden vilja framställa sig själv som lite bättre än vad man egentligen är. Hon hävdade att det inte finns något sådant som glamour i verkligheten och deklarerade att hon ville sticka hål på illusionen, som om det var illusionen av glamour som var grunden i förtrycket.

Skillnaden mellan de två är dock återigen att vi inte inom mode jämför oss med modeller som är ”lite” snyggare än vad vi själva är. Vi jämför oss med modeller som är utvalda för att vara världens vackraste. Vi tittar väl inte på världens rikaste man och tänker ”det kunde vara jag”?

Eller så är det precis det vi gör. För just för att modeller och deras skönhet känns så orättvis och oförtjänt, tillsammans med mytbildningen om ”hon upptäcktes i kön till Avatar”, har vi en känsla av ”det kunde var jag” även om det är Gisele vi pratar om. Och i takt med att modellerna har blivit mer och mer anonyma har fler och fler människor kunnat känna igen sig i dem. Som om vi själva hade kunnat vara dem. Om bara vi fötts lite smalare, lite snyggare, med lite bättre läppar, ögon, hår eller ben.

Men om det är något som är en illusion så är det just detta. Det finns bara en Kate Moss.

Rodeo

Krönika, Mode

Kan en modell vara vanlig?

I en artikel på nätsajten The Daily Beast berättar reportern Jacob Bernstein om hur kändisarnas marknadsvärde har minskat i tidnings- och modevärlden.

Senaste omslagen från Vanity Fair, där fotbollspelarna Didier Drogba och Christiano Ronaldo visar upp sina kroppar enbart klädda i underkläder, och amerikanska Glamour, med modellerna Crystal Renn, Alessandra Ambrosio och Brooklyn Decker i bikini, tas som exempel på att något har hänt och Bernstein slår fast att ”after years of Hollywood dominating nearly every aspect of the pop culture landscape, a shift is taking place.”

Kan det verkligen vara kändiskulturens bane som har visat sig i form av Ronaldo och tre bikinitjejer?

Det handlar förvisso om mer än tidningsomslag. Efter ett årtionde då kändisar överbefolkade modehusens annonskampanjer är det nu nästan bara Dolce & Gabbana som framhärdar med Madonna. Bernstein påpekar att Angelina Jolie nu är borta från modemärket St. Johns annonser och frågar företagets VD som helt enkelt förklarar att Jolie hade ”överskuggat märket”.

Någonstans känner jag att hela det här reportaget undermineras av två ord: Lady Gaga. Finns det någon del av modevärlden hon inte penetrerat, från Vogue till Showstudio (som nyligen sände två timmar liveintervju med Gaga som man kunde ta del av mot betalning, förvånande nog)? Alltså: skepsis.

Och varför är det något nytt att sätta Ronaldo och Drogba på omslaget? Två sportstjärnor liksom, tillåt mig ta mig för pannan. Dessutom säger Glamours chefredaktör mer eller mindre att hon skulle döda för att få ha Sandra Bullock som cover girl. Sandra. Bullock.

Jag har svårt att se att kändiskulturen skulle vara död. Med mer media har vi större och större behov av att fylla sidor och sajter att tidningarna nu för tiden skapar kändisar som de sedan kan skriva om. Det räcker ju liksom att någon går ut i en galen klänning för att alla ska skriva om dem varje gång de sen visar sig. Men det innebär också ett slags the long tail of kändisvärlden, med en massa kända människor som egentligen inte skulle kvala in som celebriteter enligt forna dagars regelverk. Snarare är det väl de oåtkomliga kändisarna som tappat fotfäste? Jessica Simpson var ju nyligen på omslaget till Marie Clarie, oretuscherad, och Jessica Simpson är uppenbart en kändis som är tillgänglig, vanlig tjej, lex Sandra Bullock och Jennifer Aniston. Det är de som säljer lösnummer.

Kanske finns här en nyckel till vad som håller på att hända inom modevärlden och då särskilt med modeller: att tjejer, kvinnor, flickor, vill känna mer samhörighet med modellen. I fallet Crystal Renn är det uppenbart varför, men när det gäller Lara Stone eller Abby Lee Kershaw? Är det för att de inte känns som isdrottningar eller arga ryskor? Lite mer välkomnande, avslappnade ”hej jag är sexig”-tjejer? Eller är det Jamie Bochert och Iris Strubegger som kommer bli melodin? Modeller som har något slags karaktär.

Men i slutändan så pratar vi ändå om modeller. ”Mångfald” är ett ganska snävt begrepp när det gäller mode. Visst kan vi få se lite mer karaktärer, visst kan vi få se lite mer kurviga kroppar, visst kan vi få se svarta och asiatiska modeller? Men de kommer fortfarande vara modeller och sålunda, modellreglerna kommer fortfarande att gälla: majoriteten kommer vara smala och majoriteten kommer vara ultrasnygga.

Jag har svårt att se hur mode ska komma runt den här grundläggande grejen med att mode ständigt söker sig till det extrema, det ideala, det ouppnåeliga. För en kändis är det enklare. Jennifer Aniston känns så mycket som en vanlig tjej. Men kan en modell vara en vanlig tjej och ändå sälja Chanel? Är det inte detta som vi gillar med mode, att det INTE är en värld befolkad av vanliga tjejer? Jag menar, mode ska väl vara något annat än vardagen, det är ju det som är modets uppdrag och rättfärdigande, det ska vara dröm och fantasi och ideal och det är just detta som gör att vi både älskar och ibland hatar det.

Rodeo
Rodeo: Just nu