Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: DU FÅR INTE SÄGA ”SLAVE EARRINGS”

I en recension av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah läser jag ett citat ur boken: att svarta författare som vill skriva om ras måste göra det antingen på ett smalt och pretentiöst sätt, eller vara vita. Vitas skildringar av hur människor berörs av rasism kan vara hur tydliga och aktivistiska som helst eftersom att de aldrig tolkas som hotfulla.

Det dröjde bara någon vecka innan den kultursidesdebatt om rasism som inleddes med Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask istället blev en plats för vita kulturjournalister att analysera sina egna fina värderingar i krönikor och helsidor, trots det ständiga påpekandet om hur viktigt det är att se och erkänna sin egen vardagsrasism. Jag tar åt mig av Americanah-utdraget därför att jag är vit och skriver om rasism inom mode ibland, men alltid i termer av vad Vogue Italia och gänget – inte mitt gäng – har gjort för dumt på sistone. Rasism inom modeindustrin är ungefär som villkoren för textilarbetare i Bangladesh eller modeller med ätstörningar: att det förekommer förvånar ingen längre. Så hur talar man om rasism bortom upprapandet av exempel?

Daniel Björk argumenterade nyligen i Bon för att konstnärligt skapande sällan är ”rent och sanitärt”. Varför ska då detta avkrävas modet? Han har en poäng, men jämförelsen mellan mode och konst eller litteratur haltar. Det är klart att det finns element av provokation och undersökning inom mode, men när Metro avråder läsare från att köpa gula kläder för att det inte passar en ljus hudton, eller när svarta musiker och modeller retuscheras ljusa i modereportage, eller när Rodeos stylingblogg Backstage Beauty by Redken publicerar totalt noll inlägg om afrohår, då är det inte fråga om huruvida den kreativa biten tillåts vara amoralisk eller ej.

Jag tror att det kan vara en början: man måste skilja på den mer abstrakta diskussionen om moral och den väldigt handfasta om representation. Så svårt är det inte. Du får inte säga negerboll, du får inte säga ”slave earrings”.

Rodeo
Promotion

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: VAD FÖRÄNDRAR #HIJABSTYLE?

För ett par månader sedan hörde jag talas om Instagram-hashtagen #hijabstyle. Sedan dess går jag in och kollar den med jämna mellanrum. Främst är den ett tillhåll för indonesiska tonårstjejer, men också för unga muslimska kvinnor från Danmark, Egypten och Storbritannien som byter tips på knytningar, mönster och slöjnålar. Lite påminner det hela om den sortens bilder på – och styling av – naglar som är så populära på samma forum: allt är brudigt, grällt, socialt; ”stil” och inte Mode i den Yves Saint Laurent-bemärkelse som Agnes Braunerhielm nyligen skrev om här på Rodeo.

Daniel Björk förutspådde häromåret att det bara är en tidsfråga innan niqaber, hijaber och thawber reducerats till ”snygga kläder”, allteftersom den sekulära medelklassen upptäcker plaggens förtjänster. När Nigella bar burkini i en tv-sändning kom debatten att handla om rättigheten till att skyla en kropp som vanligen ligger i skottgluggen för en oblygt dömande omvärld, snarare än om det eventuellt kontroversiella i att bära en baddräkt utformad med religiös hänsyn. Det skulle kunna bekräfta hans tes om hur det inom islam föreskrivna modet gradvis töms på laddning.

Man kan fråga sig om det verkligen är upp till den sekulära medelklassen att avgöra detta, men den religiösa verkar å andra sidan hålla med. Egyptiska författaren Mansoura Ez-Eldin säger i en aktuell intervju till Marie Silkeberg att det inte finns något självklart samband mellan att vara feminist och att inte bära slöja i arabvärlden. Slöjdesignern Iman Aldebe, som deltar i den svenska upplagan av tv-serien Project Runway, reagerade på arbetsmarknadens kyliga inställning till slöja genom att börja designa utsmyckade varianter till sig själv och andra. Hon vill hjälpa muslimska kvinnor att smälta in, menar hon. Samma tanke verkar prägla #hijabstyle-kidsen, där slöjan verkligen reduceras till ”snygg” samtidigt som bärarna är hemmastadda i dess religiösa symbolik.

Men att slöjan skulle förlora laddning för att den nu har en hashtag? Nja. Kanske illustrerar allt det här inget annat än vissa modeskribenters begränsade utblick på omvärlden.

Rodeo

Krönika, Mode

Omodernism

Det här är min sista krönika för Rodeo och det är det sista jag skriver för Rodeo under överskådlig framtid. För mig som en gång var delägare i företaget som drev Rodeo är det självklart ett kapitel som har betytt väldigt mycket för mig och som det därför är ledsamt att avsluta.

Men jag tänker inte blicka bakåt. Jag tänker inte prata om vad jag har lärt mig eller att det varit fantastiskt kul att hitta en naturlig plats på en ung och viktig plattform i modesverige.

I stället vill jag ställa en fråga om vart vi är på väg.

Under den senaste tiden har jag nämligen haft en allt starkare känsla av att jag inte fattar vad som händer inom modet. Inte för att jag känner mig gubbig och inte hänger med i det unga modet utan tvärtom: Jag tycker det känns mossigt.

Eller mossigt säger jag bara för att jag börjar associera samtiden allt mer med hur det kändes i början av 90-talet. Modebloggarna, intresset för vad moderedaktörerna har på sig, den ökade visuella kommunikationen inom modevärlden, allt detta samverkar för att skapa ett mode som rör sig allt mer mot det spektakulära. På ett dåligt sätt. I London var det väldigt uppenbart att för att bli plåtad av street style-fotografer så skulle man se ut som en julgran från 2086. I Milano var det viktigare att ha riktigt dyra kläder från senaste säsongen, gärna aldrig använda förut. Är man modell har man hög chans att ha sin bild tagen. Och så vidare.

Jag är ännu inte säker på varför det här stör mig så mycket, men jag tror det är för att jag inte tycker att mode handlar om det här, eller i alla fall att det inte borde handla om det. Mode ska inte handla om pengar eller skönhet, men det känns allt oftare som att alla springer så snabbt de kan i den riktningen. Det är idealet. Pengar och att se ut som Anja Rubik.

Och det känns mossigt.

Inte ens julgranarna i London gör mig glad, för jag upplever det inte längre som en del av det kreativa klubbmode som föddes i början av 00-talet utan mer som en audition: ”Kan BryanBoy och Susie Bubble så kan jag!”

Jag hör hur jag låter när jag skriver detta. Jag låter neggig och gnällig. Men jag tycker faktiskt inte att det är särskilt inspirerande att Anna dello Russo har på sig en guldklänning med stjärnor från Dolce & Gabbana eller en från Balmains resortlinje. Jag tycker inte att det är imponerande att Daiane Conterato ser bra ut i ett par gula byxor och en tanktop. Hon är faktiskt modell. Jag kan inte låta bli att tänka att vad vi ser är bara ett avgudande av pengar och skönhet på ett sätt som går emot allt jag vill att mode ska vara. Det är därför som jag associerar till axelvaddarna i början av 90-talet och hur mossigt Paris kändes med all sin teatraliska lyx och fokus på undersköna supermodeller och mammon.

Mode behöver nämligen ständigt omformuleras. Förr eller senare graviterar det ändå alltid tillbaka till centrum, till pengarna och det vackra folket. Så jag hoppas att det var något i den här stilen som Tavi kände när hon satt bredvid Anna Wintour i våras och kände att hon var över mode. Kanske pekar projekt som Rookie på att något håller på och bubbla bland unga modemänniskor, något som inte handlar om att vara modell eller ha råd med klänningar för 30 000 kronor. För jag vill bort från den här fixeringen vid modeller och priviligierade människor. Det känns helt enkelt fruktansvärt omodernt.

P.S. Jag kommer från och med nu finnas på Bon Magazines nylanserade sajt bon.se. Följ mig på Twitter (@danielbjork) för att hålla koll på vad som händer.

Foto på startsidan: annadellorusso.com

Rodeo

Krönika, Mode

Du ska inga andra trender hava bredvid mig

För inte så länge sedan firade jag och min pojkvän att vi varit ihop ett antal år genom att åka till Cheltenham för en väl värd helg tillsammans i hyfsat lyxiga omgivningar.

Cheltenham är en liten ort i Gloucestershire, på gränsen till Cotswolds och vi passade på att kolla in stans halvposha varuhus.

Väl där drabbades jag av en känsla av som jag även hade fått på herravdelningen på Åhléns City i Stockholm. Tro det eller ej, men det finns nämligen inga märken längre.

Eller jo, det finns ”märken”, men det är mer en teknisk fråga som handlar om var ens pengar hamnar i slutändan. Vad som är alldeles tydligt är att vi nu lever i en tid då alla modetrender har löpt amok. På herravdelningen i Cheltenham var allt kulörta pikétröjor, chinos och jeans, tillsammans med lite rutiga skjortor och accessoarer med vintagekänsla. På Åhléns presenterar alla märken samma vision av hur män ska klä sig just nu, en något skrynklig look, basically ett modets shabby chic.

Visst, det finns nyanser i bilden, men att alla dessa företag gör högst snarlika klädesplagg pekar på att för att platsa på de stora varuhusen just nu så ska märken inte vara komplement utan bara oändliga variationer på samma tema. Så att när NN.07 har sålt slut på ett par beiga chinos eller en chambrayskjorta i en viss storlek, är det bara att marschera över till Marc O’Polo, förvissad om att de finns där.

Jag tror säkert att detta till viss del är inköparnas ansvar, de väljer helt enkelt ut de trendiga plaggen ur kollektioner som på pappret även har delar som skiljer dem från varandra. Men det är fascinerande vilket intryck av att vi alla ska pressas in i samma ”heritage fashion light”-form som man får av en shoppingrunda idag.

Vad det gäller tjejer är jag osäker på om det är lika tydligt – herrmode har ju en förmåga att vara lite mer pekpinne och millimeterestetik – men samma sak gäller även här: Trenden regerar.

Hur hamnade vi här? Man kan inte ens gå på Myrorna utan att få Trenden nerkörd i halsen. Jag minns en tid då man var tvungen att kämpa för att hitta något snyggt, men idag är det tvärtom – det är svårt att hitta något som är off.

Man undrar ju vad det gör med människor. Hur ska folk kunna utveckla smak om de ständigt får äta anpassad men aldrig utmanande mat. Att shoppa idag är sanktionerat av socialstyrelsen. Det är miljöanpassat och kundnära. Man känner sig alltid välkommen, man funderar aldrig över om man måste prova ett plagg för att veta om det passar. Okej, nu överdriver jag, men allt är så strömlinjeformat, så välkammat och, ja man kan väl knappast säga något annat än ”tråkigt”.

Jag och mina kompisar leker ibland en lek som vi kallar ”att pulla”. Nej, det har inget med kvinnliga könsorgan att göra, i stället är det pulla som i ”pull off”. Leken leks med fördel på avantgardemodepalats som Dover Street Market och går ut på att man plockar fram extra svåra plagg och ber sina kompisar pulla dem, vilket alltså innebär att se snygg ut i dem. Det är mer sånt som skulle behövas i dagens värld eftersom det är som ett slags provsmakning av mode med syfte att lära sig hur man får det avancerade att se enkelt och självklart ut. Ingen behöver utmanas att pulla en trend, den är skapad för att sakna tuggmotstånd. Snart sitter vi här helt utan tänder.

Rodeo

12/04/11

Varje tisdag plöjer Rodeo bloggarna på jakt efter gemensamma nämnare. Här är veckans…

BLOGGDEBATT…

The Sartorialist ”I love a post like this. It creates a real and important conversation. A number of the commenters are upset by the word ”curvy.” They feel I should have used the word ”normal.” However, normal is relative. There is a young lady on my team who is 5’0″, and another who is 5’9″. Which would be ”normal”?”

Kommentar: Yoicks här på Rodeo kommenterar ”Jag gillar att han problematiserar applicerandet av ordet ”normal” på alla tjejer som inte har modellkroppar.” Och Daniel Björk skriver en krönika i frågan som ni kan läsa här. Är Scott Schuman ute efter att provocera alla som inte har en modellkropp eller blir man tillslut blind av att arbeta i modebranschen?

MODIGASTE BLOGGARE…

Signe ”Sådär ja, äntligen hemma igen. Jag ska förklara för er varför jag slutade på Metro, men det är lite komplicerat. Så här är det. Jag har sedan ungefär årskiftet varit inne i en depression, jag kommer att berätta mer om det i ett annat inlägg. Den här depressionen har omöjliggjort min vardag på många sätt, jag har inte klarat av de mest basic sakerna som att gå upp ur sängen, äta frukost, klä på mig och gå ut för att möta omvärlden. Jag har inte ens klarat av att möta omvärlden här hemma i mitt gryte, alltså inte klarat av att öppna mailen, sätta på telefonen, you name it.”

Kommentar: Nystartade Popmani hade ett reportage om redigerad verklighet i bloggar. Hur bloggarna valde vad de ville framhäva och hur de alltid valde den glamourösa sidan av sina liv. När någon får ett nytt toppjobb som bloggare får man läsa allt om hur fantastiskt det är. När en bloggare lämnar sitt toppjobb är det desto tystare. Signe bryter den tystnaden och vinner både sympati och våra krypa på dig hälsningar.

SHOPAHOLIC…

Josefin Arestav ”Som rubriken lyder har jag beställt en skinnjacka. Den ultimata, från den ultimata modeskaparen. Har drömt om den länge, sedan den visades på Paris modevecka hösten 2009 faktiskt. Snart drar jag i blixlåset. Alldeles snart är den min. // Skinnjackan kom idag. Av Gareth Pugh, alldeles alldeles fantastisk och värd vartenda krona.”

Kommentar: Josefin har en av de mest intressanta garderoberna av alla modebloggerskor. Men hur har hon råd med alla dessa designerplagg?

FINASTE NAGELLACK…

Frida Fahrman ”Här om dagen så matchade jag nagellacket till outfiten med det mintgröna lacket från Essie, med det passande namnet Mint Candy Apple. Men jag gillar även det från Isadora Nr 712, som är något mer turkost i färgen. Älskar att man nu kan plocka fram sommarlacken.”

Kommentar: Våren är här och det märks på alla bloggar. Roligare dagens outfits och mer färg!

MEST GALNA SKOR…

Sania Claus

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net