Musik, Nyheter

Miguel och grungen

miguel

Man har väl sett detta komma ett tag? Att Miguel skulle landa i någon form av grunge till sist. Redan ”Do you…” kändes som en sådan där ganska fånig stor hit som band gjorde i svallvågorna av grungen i slutet av nittiotalet. Eller, som en Mr. Big-hit snarare. Varför älskade alla ”Do you…” så helt utan förbehållning? Det förblir oklart.

Och förra årets spelning på Way Out West var en outhärdlig uppvisning i soulrock, av typen där varje kompmusiker tycks ha inskrivit i sitt kontrakt att den är lika viktig som någon annan. Varför nu en kompmusiker ska behöva tro att den är det.

Så, när nya låten ”Simplethings” – plockad från soundtracket till HBO-serien Girls – inleds med en grungig och slö gitarr känns det som den naturliga baksmällan till det mer storslagna rockandet Miguel dragits till på sistone.

Jag var beredd att hata, men det funkar rätt fint. Texten om att inte behöva modeller eller lyxprylar så länge man har ”the simple things” (kärleken och något att röka, tydligen) hade vunnit ganska många härlighetspoäng om det var Miguel själv som valde bort materiell flärd till förmån för kärleken.

Nu är det förstås tjejen han hänger med som står för det enkla.

Jon Lax
Promotion

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: ETT MODERNT BRÖLLOP – EN SJÄLVMOTSÄGELSE

Det är de oklara högtidernas årstid. I torsdags var det Kristi himmelsfärdsdag – jag har inget niotillfemjobb att få ledigt från och vet inte hur man firar, så jag firade inte – och till helgen är hänryckningens tid inne: bröllopshögtiden pingst.

De senaste femtio åren har allt färre svenskar gift sig. Men på 2000-talet började antalet vigslar stiga igen, och bröllopsyran är om inte statistiskt så åtminstone medialt mer närvarande än någonsin. Prinsessan Madeleines bröllop nästa månad lär bli ett jätteståhej, och Magdalena Ribbing har fullt upp med frågor som ”måste man hålla en dyr möhippa?” och ”betyder röd klänning att man har legat med brudgummen?” (Om någon är nyfiken är svaret nej och nej. Magdalena hälsar också att den som tar det senare på allvar är ”fruktansvärt korkad”.)

Samtidigt som det är mycket snack om att bröllop idag förväntas ha en personlig prägel – jag har bevittnat en bröllopsvals till Rihanna – har otidsenligheten alltid fyllt mig med skräckblandad förtjusning. Och då syftar jag inte på det eventuellt lökiga med hela premissen, utan på kläderna.

Jag passerar ofta två bröllopsaffärer på Birger Jarlsgatan. Jag har gjort det i sex år. Båda skyltar om rätt ofta, men för att märka det måste man titta efter ordentligt: ah, där är den i äggskalsvitt istället för elfenben. Allt är skitfult, jättedyrt och totalt oanvändbart alla andra dagar på året – okej, det ligger väl lite i högtidsklädselns natur, men korsett? Really?

Det finns alternativ till bröllopsbutikerna av den typen man hittar på Birger Jarlsgatan, till exempel Elsa Billgrens vintageuthyrning här i Stockholm eller New York-baserade Stone Fox Bride som utnämnts till ”Best Anti-Bridezilla Bridal Boutique” och anlitar Girls-kända Jemima Kirke som modell. Intressant nog väjer ändå inte ens alternativa brudklänningsdesigners från det vita, en symbol för brudens oskuldsfullhet. Kanske är ett modernt bröllop en självmotsägelse på samma sätt som en modern monarki är det. Man kommer inte längre än till att rucka lite på utformningen. Och inte ens det verkar folk särskilt sugna på.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: "GIRLS" FÅR MIG ATT MINNAS DEN JAG EN GÅNG VAR

Lena Dunham fortsätter komplicera tillvaron för mode-och skvallertidningsredaktörer över hela västvärlden. Det hela påminner lite om åren före Kate Winslets ansiktsbantning (det skulle kräva dubbla det här krönikeutrymmet att förklara vad det går ut på) då modetidningar med ansträngda leenden pratade om hennes ”kurvor”. Grundproblemet, som jag förstår det: Winslet hade och Dunham har ingen typisk couture-kropp, och därför har röda mattan-bevakarna inte en aning om hur de ska hantera hennes klädval.

Lena Dunham själv skiter förmodligen i vilket (även om den retuschering hon utsattes för i förrförra numret av Vogue skulle kunna förvandla vem som helst till Gunilla Persson). Dunham är ju ingen, ehrm, stilikon – inte på det gamla vanliga sättet iallafall. Däremot är klädfilosofin i ”Girls” en av de mest intressanta jag hört talas om.

I en kul text i New York Times för ett tag sen beskrev skribenten Karen Schwartz en av de viktigaste skillnaderna mellan ”Girls” och dess ständiga jämförelsepunkt ”Sex and the City”:  Carrie och kompanis kläder var ”aspirational” – syftade till att väcka klacksug och shoppinglusta alltså – medan kläderna i Girls handlar om något helt annat: misslyckanden och garderobiär evolution. För har man någonsin klätt sig märkligare än i 20-årsåldern? Såhär: kläderna i Girls får en inte att gå in på Net-à-porter eller klippa lugg. De får en istället att plötsligt minnas den där sommarmånaden 1995 då man tyckte det var en jättefunky idé att bära en t-tröja ovanpå en annan.

En nyckel till den effekten är att aldrig låta kläderna sitta perfekt, berättar seriens stylist för tidningen. En annan att aldrig använda för dyra kläder: Dunham exemplifierar själv med hur hon blir tokig på tv-serier där rollfigurerna ”har en ny vinterkappa varje dag” och tillägger att hon själv bar samma kappa i tre år, ”till och med efter att min hund kissat på den”.

Antitesten till glamour, skriver man om seriens estetik, och visst är det på sitt sätt så. Men för min egen del kompenseras bristen på flärd med ett desto starkare stråk av minnen och drömmar.

”Girls” får mig att ömsint blicka tillbaka på den där människan, ganska lik mig men yngre, rosigare och modigare, som ännu inte resignerat till ett par välsittande jeans och en svart tröja.

 

 

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: HUNGERKONTROLL

I ett av de senaste avsnitten av ”Girls” ber en snipig gallerist sin assistent om ”juice number 5”, en som alla införstådda vet ingår i den enveckas juicefasta som blivit populär inom världsvana detoxkretsar. Artisten JoJo ägnar sig också åt detta och skriver på sin Instagram att hon efter tre dagar av flytande föda inte är hungrig utan ”actually quite satisfied”. Även skönhetsbloggen ”Into the gloss” publicerade nyligen ett tredelat reportage från ett dyrt detoxhotell i Italien. Dieten var 600 strikt kontrollerade kalorier om dagen och den ditsända redaktionsmedlemmen raljerade om sina måltider bestående av laxeringsmedel och ingefärste, men raveade ändå dag fyra om hur hon plötsligt vaknar upp pigg och med en kropp fri från slagg och med en plötslig naturlig livslust.

”Den energin brukade jag också känna när jag bara åt 600 kalorier om dagen, men det var för att jag var anorektiker” kommenterade en läsare skeptiskt. ”Att skära ner på alkohol och raffinerat socker är en sak, men att spendera tusentals dollar på att svälta sig själv verkar inte särskilt lockande.”

Nyligen fick jag för mig att jag inte längre bryr mig om att vara smal. Jag hade börjat träna och för första gången någonsin kändes detta, att bli smal, inte som det överordnade syftet med att gå till gymmet. Denna sunda insikt sprack något när jag efter ett par veckor inte längre kunde stå emot vågen i omklädningsrummet och fann att jag under 2012 gått ner till den vikt jag senast hade som fjortonåring utan att märka någonting. Jag hade inte alls blivit nöjd. Smalheten var, uppenbarligen, fortfarande det min självbild kretsade kring.

Vissa fraktioner av modevärlden verkar älska att förfasa sig över det sjukligt smala, vilket skiljer sig från det sunt smala genom att det ser oattraktivt ut. Där den anpassade modemänniskan vet var hon ska sätta stopp och svälter sig själv medelst råcentrifugerade grönsaker ur designad flaska sätter en person som Isabelle Caro upp en irriterande spegel framför smalhetsens struktur. Eller satte, hon är ju död nu.

Jag försöker att hålla det i huvudet när den ätstörningsanstrukna retoriken tar vägen runt hälsa: det enda som skiljer den ena självsvälten från den andra är yta.

 

Rodeo

Mode, Nyheter, Reportage

GIRLS — OFÖRLJUGET OCH BEFRIANDE FÖR EN HEL GENERATION

GIRLS. Foto: Cmore

Idag startar säsong två av tv-serien Girls, en serie som dubbats vår tids Sex and the City. I natt vann Lena Dunham, som skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i serien,  dubbla Golden Globes – både för bästa kvinnliga huvudroll och för bästa komedi/drama. Rodeo ser kopplingen mellan seriens framgång och karaktärernas förhållande till stil. 

För fjorton år sedan startade säsong två av Sex and the City. Mode klev in i rutan som den femte huvudkaraktären med Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Carries garderob uppmärksammades genast som en av de mest dyrbara och ouppnåeliga i tv-historien. Ungefär samtidigt förlorade hon sitt sista underhudsfett. I morgon startar säsong två av HBO:s nya serie som skildrar unga kvinnor: Girls. Där lär inget av det här upprepa sig.

I Girls följer vi Hannah, Marnie, Jessa och Soshanna, fyra unga 25+-nånting i Brooklyn, New York. Precis som Carrie är Hannah också skribent (fast arbetslös), och precis som i Sex and the City handlar Girls till stor del om de fyras relationer med män, men främst den med varandra.

Och där tar likheterna slut. Girls är en serie för en ny generation kvinnor. Inte minst syns det i hur karaktärerna klär sig: De är inte ute efter att bli stilikoner. Istället klär de sig som unga kvinnor gör mest. Vilket är långt från den perfekta, svindyra Carrie-garderoben.

– En sak jag direkt tänkte på med Girls var hur det känns som att Lena Dunham driver med klassiska moderna modestereotyper när hon klär sina tjejer, säger Erika Vallin, författare och redaktör på ELLE.

– Medan alla fyra huvudkaraktärerna är relativt komplexa, mänskliga och mångbottnade är deras klädstil nästan skrattretande förutsägbar. Dunham måste ha varit medveten om det när hon väljer att sätta på Jessa den ena bohemklänningen efter den andra eller Marnie i hennes ärmlösa galleristfodral.Men det gör hennes poäng tydligare eftersom kläderna smälter ihop med karaktärerna och tar i princip ingen plats alls.

En scen ur Girls med Hannah och Jessa.

Lena Dunham, manusförfattaren, producenten och regissören bakom Girls som även spelar huvudrollen Hannah i serien, tillhör den generation som blivit tvångsmatad skildringar av kvinnor med perfekta liv, kroppar och outfits. I Girls visar hon något annat. Här får tittarna ta del av en verklighet för en ung kvinna från ett amerikanskt medelklasshem idag, komplett med misslyckanden, dåliga relationer, realistiska kroppar och ogenomtänkta kläder. Det är något som aldrig tidigare gjorts ur ett kvinnlig perspektiv och där utgör Girls grunden till en revolution i tv-rutan.

Och utan något så ovanligt som realistiska garderober skulle serien inte kunna göra anspråk på en oförljugen skildring av ett kvinnligt kompisgäng. Istället för en overklig dröm är Girls en kompisrelation i tv-rutan.

– Girls handlar om vilka vi är och vad som händer när vi tar av oss kläderna. Det är det som är så befriande. I Lena Dunhams värld bränns livet och inte för att man inte har råd med ännu ett par lyxdesignerskor, säger Erika Vallin.

Jämförelsen med Sex and the City kanske kom oundvikligen. Men samtidigt utplånar serien Girls alla sina föregångare med sin brutala ärlighet.

– Jag tror att Girls storhet är att den är helt sin egen, vilket säger orimligt mycket om hur tv-klimatet ser ut. Hannah och hennes vänner har befriat en hel generation: vi valfria, bortskämda åttiotalister kan skratta igenkännande och skamset åt oss själva när Dunhams tjejer gör det ena fatala misslyckandet efter det andra. I en västvärld där förljugna elitliv dokumenteras och presenteras genom diverse sociala mediekanaler är Girls mer effektivt än Atarax. Det är okej att göra fel, att göra bort sig – eller att faktiskt inte göra någonting alls.

Girls sänds i Sverige på Cmore.

En version av texten publicerades i DN 13 januari 2013.

På Girls-premiären. Foto: All Over Press.

Lena Dunham vann dubbla Golden Globes.

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net