Mode, Recension, Världsturné

Stockholm SS15: Hunkydory

Hörde jag rätt – sa jämställdhetsminister Maria Arnholm att det inte finns något som politiskt mode? ”Klä dig som den person du vill vara i den värld du vill ha”, avslutade hon sitt invigningstal innan Hunkydorys visning inledde Stockholms modevecka. 

Det ligger ju något i det – häromveckan såg jag om en av mina (något guilty pleasure-betonade) favoritfilmer, The Talented Mr. Ripley, inte gymnasiecineastversionen med Alain Delon utan den amerikanska med en Matt Damon som bara knappt vuxit ur babyhullet. Där är den utlösande faktor som startar en homoerotisk mordintrig att titelns Tom Ripley har på sig en lånad Princetonkavaj, och genom hela filmen fortsätter han att använda kläder för att manipulera sin omgivning.

Klädseln (och utseendet) har naturligtvis betydelse för hur du uppfattas och i förlängningen vem du är. För den skull är det ju inte nödvändigtvis enkelt – Sara Abdollahi skrev tidigare i år här på Rodeo om hur hon i egenskap av rasifierad kvinna inte har råd att klä sig enligt det rådande normcore-modet. Jag håller inte riktigt med om att detta har med just normcore att göra, men det hinner jag inte utveckla här – huvudsaken är att den texten ringar in en hållning som präglar det politiska samtalet just nu, nämligen att vissa utseenden och vissa kroppar är politiska enbart i kraft av sin närvaro.

Det håller jag med om, eller rättare sagt: jag tror inte att det är något man kan välja att skriva under på eller inte – så kommer det alltid att se ut i en värld som inte är jämlik. Men häri ligger också finessen med modets så förhatliga ytlighet, dess blessing, dess curse: just för att mode utspelar sig på samma arena som de attribut vi lutar oss mot när vi medvetet eller ej dömer någon på förhand, har kläderna du väljer att ta på dig en förmåga att uppluckra omgivningens förväntningar. Ofta en begränsad sådan (man kan väl diskutera i vilken utsträckning det är ett val, och för vem), men den finns.

Detta är för övrigt är en liberal tankegång som torde ligga i linje med jämställdhetsministerns partipolitiska hemvist. Vad som kanske är lite ironiskt är att det sedan var just Hunkydory som öppnade: ett framgångsrikt svenskt modevarumärke som emellertid ägnar sig väldigt lite åt uppluckrande.

Min telefon (som jag skriver detta på, det är snabba puckar som gäller i modebranschen, va) envisas med att rätta ”hunky” till ”funky”. 
- Funky whorey! utbrister en annan journalist utanför i Berzeeli park när jag berättar det för honom efter visningen. 
- Ja, visst var det funky whorey? svarar jag. Musan har varit en beachbohem och några gånger kom jag att tänka på Rosanna Arquettes karaktär i L Word, en raffig, kåt morsa i Los Angeles med fönat och slingat hår. Morgonen efter en hård natt i så fall: det fanns någonting tillfälligt över kläderna, kjolar med fladdrande slitsar och lite för stora, löst sittande skjortor i tunt siden. Tyvärr reflekterades tillfälligheten också i den ofta förvånande låga kvaliteten: byxor med dålig passform och en paljettröja som redan på catwalken såg lite sliten ut över axlarna. Var det meningen? Ingenstans i pressmaterialet hittar jag någonting som tyder på det. ”Kläder för någon som är tillräckligt privilegierad för att klä sig slarvigt” är en analys man skulle kunna göra, men som jag helst avstår från. Det var bara slarvigt, helt vanligt slarvigt.

Text: Hanna Johansson
Foto: Kristian Löveborg

Hanna Johansson
Promotion

Musik, Nyheter

Jon och Hanna chattar om Lana

lana

Hennes debutalbum Born To Die var ett av 2012 års allra mest sålda och när Lana Del Rey släppte uppföljaren häromdagen var förväntningarna skyhöga. Rodeos kanske största LDR-fans, Jon Lax och Hanna Johansson, chattar om nya albumet Ultraviolence, de tröttsamma kritikerkörerna och känslorna den snart sverigeaktuella 28-åringen från New York väcker hos dem.

Jon: Hej Hanna, ska vi chatta lite om LDR?

Hanna: ja. lyssnar på fucked my way up to the top exakt nu.

Jon: åh, jag lyssnar på cruel world och tittar på en grå himmel

Hanna: den är så bra!! loopade den när jag gick hem igår genom en skog på Lidingö, var livrädd. lol

Hanna: men också glad…pga bra låt…

Jon: Den är en så mäktig förstalåt tycker jag. Hur hon börjar hela skivan med ”shared my body and my mind with you, that’s all over now” och sen ba ”men jag är så jävla glad att du är borta”

Hanna: haha, ja! Lana är en sån mästare på bitterhet och hämnd, tycker jag

Jon: Vad är det hon gör som andra inte klarar av? För jag håller med, men har svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske ngt med det distanserade..?

Hanna: kanske det? för det är ju inte direkt för att hon har extremt sympatisk eller trovärdig utstrålning (även om man tycker det som fan… hehe), snarare tvärtom. men det kanske är därför? jag tänker att det alltid känns så etablerat att det som försiggår i hennes låtar är fiktion.

Hanna: vilket väl visserligen är det normala, men det är inte alltid som det är så tydligt som hos henne. hon har ju en extremt utpräglad estetik utan att vara typ Lady Gaga.

Jon: Ja visst gör det, hon kan ju också likt ingen annan sjunga de mest banala saker och man köper dem ändå rakt av, i alla fall som fan.

Hanna: ja! verkligen. jag skrev en grej i Nöjesguidens Bråvallabilaga om LDR och då hittade jag en artikel som kritiserade Video Games för att texten är så banal. och jag ba: eh? det är ju exakt det som gör den så bra!

Jon: T ex Brooklyn Baby, som vissa menar är satirisk. Jag hoppas liksom att den INTE är det för det spelar ingen roll, köper hela grejen när det är hon som står för den

Hanna: ja! ÄLSKAR Brooklyn Baby för att den är så jävla världsfrånvänd, haha. liksom så gulligt på något sätt att associera Brooklyn med jazz istället för Lena Dunham.

Hanna: trodde för övrigt att texten till den gick ”well my boyfriend’s in a band/ he plays guitar, well he ain’t Lou Reed”

Hanna: hade vart så kul om

Jon: Jag läste lite recensioner av Ultraviolence nu på förmiddagen och slogs av hur viktigt det var för vissa att påpeka att de minsann hatade hennes första skiva, men nu älskar denna. Tänkte 1. är inte det att dumförklara sig själv? och 2. varför då? Man kan väl argumentera för att denna är mer ”smakfullt” producerad än en del på born to die kanske, men jag tänker att om man inte förstod den så kan man inte heller förstå Ultraviolence

Hanna: ja! vad intressant… jag insåg att jag hade glömt bort att många hatade Lana Del Rey innan

Jon: Det blir lite som att säga att man inte förstod sina barns första stapplande steg men när den fyllde 8 så förlåter man den för dem

Jon: Även om jag inte tyckte LDR stapplade så mkt

Hanna: nej, inte jag heller. alltså, det må vara hänt att Ultraviolence är mer smakfullt producerad, men Born to die tycker jag spontant var lite intressantare just för att det fanns så mycket som var avigt och lite töntigt med den. fast många hits också, förstås. men den var ocool på ett bra sätt.

Jon: Jag håller med. Det var mer som skavde på Born to die och det gjorde att man ömmade för den mer

Hanna: jag tycker ju att Lana Del Reys språk och estetik ligger extremt nära Sara Stridsbergs, någon sorts hyperkvinnlighet i mättade färger, skönhet och äckel på samma gång. och det är ett väldigt oironiskt språk. Ultraviolence är ju fortfarande orionisk (väljer jag att tolka det som), men allt låter… mer blasé? inte på det utstuderade sättet som i typ This is what makes us girls eller Off to the races (som låter som nån som försöker vara blasé men egentligen tycker att det är svincoolt att run from the cops in black bikini tops och dricka bourbon på Chateau Marmont), utan bara… dåsigt. fast jag gillar det också. vissa låtar har lite valsångseffekt på mig.

Jon: Ja, du har helt rätt där att LDR frammanar samma bilder och känslor som Stridsberg. Och stridsberg provocerar säkert samma personer som provoceras av LDR skulle jag gissa.

Hanna: ja! asså vilka är det som provoceras av stridsberg tho? har ingen koll på hennes kritiker men har tänkt på hur vissa irriterar sig på att LDR är en rik vit tjej men försöker vara chola ibland och att ingen skulle göra samma reflektion om en författare. men det kanske folk visst skulle göra? eller gör?

Jon: Jo men jag har stött på folk som stört sig på stridsbergs sätt att skriva. De ba ”det finns ingen röd tråd, det är bara fragmentariska bilder” fast ännu sämre formulerat och det är ju ganska mkt vad LDR gör också: tar fragment från någon slags kollektiv idé om USA snarare än från ett riktigt samhälle

Hanna: ja, det är sant! det stämmer ju för båda. men jag tycker om det. hennes National Anthem-video är ju AMAZING

Jon: Jag tycker också om det, extremt mkt!

Hanna: haha, visst nämnde du det där gitarrsolot i Shades of cool på bloggen? lyssnar på den nu. kan typ kicka lite på att hon sjunger jättefint och sen kommer nån stör med gura och ba DRRRRÄÄÄING

Jon: Jag älskar det solot nu! Just för att det är så jävla fult

Jon: Jag tänker ibland att det känns konstigt att ”karaktären” LDR betyder en massa för mig, kan berätta saker jag tänker på etc, men att jag inte riktigt bryr mig om Lizzie Grant (som hon ju heter på riktigt). Är det konstigt? Eller bara sunt? För det måste vara skönt för henne att ha denna karaktär och låta både det ”privata” och offentliga gå genom den. Man vet ju knappt nånting om hennes ”riktiga jag”

Hanna: ja! och jag håller med, jag är ganska ointresserad av Lizzie Grant men tokig i Lana Del Rey. fast jag tror att jag projicerar lite av det jag vet eller tror mig veta om Lizzie Grant på Lana, i mitt huvud är hon alltid en rik reckless tjej.

Hanna: du har sett det här va??

Jon: Åh hjärtat

Hanna: haha, kom att tänka på en tumblrpost jag såg för ett tag sen: ”there’s lipstick stains on my Capri-Sun”. och så hade någon kommenterat: ”which Lana Del Rey song is this from.” tyckte det var kul

Jon: Haha!

Jon: Berättade jag när jag gick på Sunset Strip häromveckan, lullig på två happy hour-Corona i eftermiddagssolen och lyssnade på American? Det var så jävla vackert, och kändes som jag var mitt i hennes värld, exakt det hon sjunger om

Hanna: åh fy fan vad gott

Hanna: det låter helt underbart

Hanna: jag känner igen det rätt mycket även om jag aldrig har varit på Sunset Strip: jag lyssnar väldigt ofta på Lana när jag är på väg någonstans, typ när jag går över Lidingöbron på morgnarna, och för mig förhöjer det omgivningen och tillvaron lite. alla hennes låtar är så filmiska! jag tycker liksom om mig själv när jag lyssnar på henne för jag tycker om tanken på att vara en person som är omgiven av den musiken.

Hanna: #emotional

Jon: Ja, det känner jag igen så väl. Sitta på tunnelbanan, plocka en vattenmelon från hyllan på Hemköp, till och med att borsta tänderna, allt blir som filmscener med Lana i lurarna. Och sen mer major grejer, som att bli kär i någon till exempel. Väldigt få artister har den effekten och det är väl mkt just det att hon skapar fiktion så fruktansvärt snyggt

Jon: Och återigen: missförstår man det som brist på ”autenticitet” så har man inget där att hämta

Hanna: nej! då förtjänar man inte Lana!! haha men seriously tho

Jon: Du funderar på att åka till Bråvalla, eller hur? Jag insåg idag att jag inte kan

Hanna: åh nej! ja, har funderat men är så himla sent ute. är lite osäker

Hanna: kommer å andra sidan bli sur som ett jävla bi om jag ser en enda instagrambild från hennes konsert

Jon: Det är alltid ett sånt orosmoment dock, såna konserter. Att behöva dela den stunden med…folk som står och skriker som folk gör på festivalspelningar

Hanna: det är sant. precis. jag tror att det vore otroligt känsloladdat för mig att se henne uppträda

Jon: Jag var (nästan, försöker jag ett år senare intala mig själv) typ glad att missa Frank Ocean förra året av den anledningen

Hanna: haha! fast samtidigt…..

Jon: Jo…

Jon: Men det är klart att du ska åka!

Hanna: ja, kanske… haha. ska fnula.

Hanna: gud, jag kommer verkligen vara typ full mamma och stå som ett sjögräs och sjunga med i alla låtar

Jon: Haha! Okej åter till skivan och det vi pratade om innan. Det finns ju två spår som tydligt adresserar hennes kritiker: fucked my way up to the top som du lyssnade på tidigare och money power glory. Jag känner lite att hon inte behöver svara på det sättet samtidigt som jag älskar att hon gör det

Jon: Typ som madonnas Human nature, hon ber verkligen inte om ursäkt utan sträcker snarare på långfingret lite lite mer

Hanna: ja! det är det där hämndbegäret igen. tycker det är nice att hon eller snarare hennes persona inte tar the high road utan bara: dra åt helvete, jag är känd nu

Hanna: vad fin hennes version av The other woman är förresten! ryser varje gång jag hör den, så sorglig.

Jon: Jättefin och ett helt perfekt låtval av henne. Har du hört hennes cover av Chelsea Hotel no 2

Hanna: Ä L S K A R den

Hanna: haha älskar typ alla chelsea hotel no 2-covers, ärligt talat

Jon: Ja, den texten och den melodin är kanske svårt att misslyckas med

Hanna: men den passar också så bra in i Lana Del Rey-narrativet

Jon: Precis

Hanna: finns det nån låt du inte gillade först men som har växt på dig? min sån är florida kilos.

Jon: Samma här, tyckte den var lite camp nästan. Men nu sjunger jag med. Tycker också det är lite synd att Black beauty är ett bonusspår, den är så vacker.

Hanna: jag älskar allt som låter som ramsor… och ja, Black beauty! fin.

Jon: Vilken är din bästa LDR-låt om du får välja helt fritt?

Hanna: åh GUD vad svårt. hm. summertime sadness.

Jon: Då får den avsluta denna chatt! Hoppas du kommer iväg till Bråvalla så du kan berätta allt om det sen

Hanna: I will! kram kram!!

Jon Lax

Livsstil, Mode, Podd

Radio Rodeo #9: ”En extremt stötande beskrivning av ett utseende”

bild (2)_Fotor_Collage_Fotor9

Agnes Grefberg Braunerhielm och Hanna Johansson i Rodeos modepodd Radio Rodeo, ledd av Jenny Seth.

Jag tänker mig att han kommit hem sent från nån fest och klätt av sig, och bara: äe, ändå rätt tight.”

Hon slickade sig om läpparna så mycket att till slut blev hela munnen grön.

Han bestämde att han ville ha lite sminkade, sexiga barn i sina kläder.

I veckans avsnitt av Rodeos modepodd Radio Rodeo går vi rakt på sak. Frank Ocean och James Franco nakna. Okej, halvnakna. I hastigt raderade selfies.

Stora frågor avhandlas. Som tillexempel: Varför raderar r’n’b-killar snygga nakenselfies på sig själva? Hur ser framtiden ut för r’n’b-killars snygga nakenselfies? Vem mer kommer gå i Frank Oceans (eller James Francos) selfiespår?

Vad mer: Koko Carine Roitfeld i den nya dokumentärfilmen Mademoiselle C, Victorias Secrets oförmåga att sälja bh:ar (kan det vara sant?) och flygbolaget SAS nyinförda anställningsförbud för tatueringar, som får oss att drömma om den nya blockbusterfilmen Divergent. 

PS. Rihanna dyker också upp. DS.

~~

Läs mer på Rodeo.net om ämnet tatueringar och en neutral framtoning: Tatueringsfritt på SAS (och den neutrala framtoningen).

Och, missa inte Hanna Johanssons hyllning till Carine Roitfeld och filmen om henne: Jag vill injicera Carine Roitfeld.

~~

Rodeo

Kultur, Mode, Perspektiv, Podd

Radio Rodeo #5, del 2: ”Vi är alla med i Seinfeld”

bild (21)

Radio Rodeos Agnes Grefberg Braunerhielm och Hanna Johansson utanför Radio Skanstull-studion.

”Vi är alla med i Seinfeld”

Eller? Vilka är de ”vanliga” personer som är vårens stora modeförebilder i nya, skumma begreppet normcore? Och hur liten är skaran som kan kosta på sig att klä sig i ”pappajeans och en fleecetröja” som modestatement?

”Om Acne står och pratar om Jüssi Björling och gör en kollektion inspirerad av skärgården då blir det det som blir svenskhet.”

Hur snäv är bilden av Sverige som svenska modeföretag förmedlar? Och vilka typer av människor är det egentligen som som får plats i den?

Normdiskussion och en massa snack om Oscarsgalans höjdpunkter och bottennapp hör du i del 2 av Radio Rodeos femte avsnitt med Rodeos modeexperter Hanna Johansson och Agnes Grefberg Braunerhielm.

Första delen hör du här.

Rodeos Lisa Ehlin skriver mer om normcore här.

Rodeo

Kultur, Mode, Perspektiv, Podd, Världsturné

Radio Rodeo #5 , del 1: ”Utanför visningarna stod kids och slet av sig sina kläder, skrek och grät och krälade på marken.”

bild (20)

Varför gillar man Jean Paul Gaultier men inte Jeremy Scott? Vad kommer framtidens människor egentligen tycka om dagens genomskinliga plagg? Kan verkligen Kendall Jenner ensam stjälpa hela modeindustrin? Och exakt hur full skulle man bli i årets Fashion Week Drinking Game?

Det är frågor som får svar i första timmen av Radio Rodeos femte avsnitt. Dessutom: Hanna ”förklarar” varför hon brutit sitt löfte om att inte köpa kläder 2014 och Agnes berättar om hur Rihannas fans betedde sig under Paris modevecka.

Hör ett extra långt liveavsnitt i två deler av Radio Rodeo, inspelat i Radio Skanstulls nya studio. Rodeos modeexperter Hanna Johansson och Agnes Grefberg Braunerhielm sammanfattar modeveckorna och diskuterar andra livsviktiga modehändelser.

(Varning för lite rundgång i början!)

Andra delen av avsnittet hör du här.

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net