Krönika, Skönhet

”Jag pratar väldigt mycket med mig själv när jag färgar håret” – Hanna Johansson gräver i fenomenet pastellhår

Kylie Jenners gröna hår. Foto: IBL

Kylie Jenners gröna hår. Foto: IBL

”Ni vet när man egentligen vill förändra sitt liv ganska mycket men istället förändrar sitt hår”, kommenterade en kompis sin nya frisyr på Snapchat.

Ja, jag vet. Under en ettårsperiod som började strax innan jag och mitt ex gjorde slut färgade jag håret i genomsnitt en gång varannan månad: rött, mörkbrunt, platinavitt, blått, rosa, sedan tillbaka till något som liknade min naturliga blonda hårfärg. Det är bekvämt att i efterhand hitta på något slags psykologiserande ramverk för detta. Men det jag vet säkert, det jag visste redan då, är att jag tyckte om att se hur folk som kände mig reagerade på mina nya utseenden. Jag tyckte om att tänka på hur alla nya flyktiga bekantskaper från den tiden inte visste hur jag såg ut ”egentligen”. Och kanske, på något sätt, att slippa tänka så mycket på det själv.

*

I en intervju berättar Manic Panics grundare, systrarna Tish och Snooky Bellomo, om en av sina kunder: en äldre kanadensisk kvinna som menade att hennes liv verkligen hade förändrats sedan hon började färga sitt hår lila. Innan dess kände hon sig osynlig, men med lila hår började folk plötsligt lägga märke till henne. Främlingar kom fram och ville prata med henne och ta bilder med henne. På hennes begravning dök alla upp i lilafärgat hår.

Manic Panic startade för nästan fyrtio år sedan som en butik på Saint Mark’s Place i New York, sprungen ur den tidens musikscen – Trish och Snooky var bakgrundssångare i Blondie och har spelat i olika punkband i stort sett hela livet – och där såldes kläder och accessoarer som syskonen samlade på sig under sina resor till England. I slutet av åttiotalet blev de vräkta från butikslokalen men öppnade snart igen i en pojkväns lägenhet. Idag har Manic Panic blivit synonymt med hårfärg, småburkar med namn som Venus Envy, Bad Boy Blue eller Pillarbox Red, med återförsäljare runtom i världen. Gissningsvis tusentals svenska tonåringar har vallfärdat till Shock på Drottninggatan för att sedan söla ner föräldrarnas badrum med grälla toningar.

2010 bodde jag ihop med en modestuderande kompis som hade sjögräsfärgad dip dye, färgade toppar. Det var första gången sedan högstadiet som jag kände någon som inte hade en ”naturlig” hårfärg, vare sig det betydde deras faktiska medfödda eller en som hade kunnat passera som medfödd. Sedan såg jag det plötsligt överallt: moderedaktören Katie Shillingford gifte sig i rosa shingles året därpå, L’Oréal lanserade pasteller i gör-det-själv-kit jämte kartongerna med Strawberry Blonde och Golden Latte, Nicole Richie och Kylie Jenner kombinerade lila och turkosa frisyrer med sin vanliga stenrik i Kalifornien-stil, och under Ida Sjöstedts vårvisning för 2013 hade modellerna kritat rosa hår. Det nämner Joanna Rask, frilansande frisör på DOM Hairdressing och MIKAs LOOKs, som perioden då pastellfärgstrenden stod i zenit.

– Idag gör jag minst en pastellfärgning i månaden, för ett eller två år sedan gjorde jag i princip några varje vecka. Hela grejen med alternativa färger har växt något enormt sedan dess vilket är en sådan lyx för oss som arbetar med det ofta. Själva färgerna har också gått från lite mer extrema, neoniga nyanser till dagens mer svala och subtila toner, vilket innebär att fler har möjlighet att bära upp dem oavsett dresscodes på jobbet eller hårkvalitet.

Fotografen Frida Vega Salomonson, som haft grått hår i olika nyanser sedan 2014, är inne på ett liknande spår:
– Jag tycker att det är en så bra spexig hårfärg som ändå känns något mogen. Grått är ju supervuxet, typ pensionär-vuxet. Tanter på busshållsplatser blir alltid helt uppspelta när de ser att jag frivilligt färgar till den färgen de försöker färga bort.

Jag själv tänkte för något år sedan att de ovanliga hårfärgerna sjöng på sista versen, att det var en trend som väldigt snabbt började kännas daterad. Men egentligen har mitt eget förhållningssätt till hår i regnbågens alla färger gått åt motsatt håll: jag registrerar dem knappt mer än jag gör andra hårfärger. Det är som om nya färger bara adderades till repertoaren. Att det sedan pågår trender under paraplyet för färg som inte är blont, brunt, rött eller svart är en annan sak. En hyfsat ny är det opalslingade, 10-12 olika färger på samma gång med en effekt som liknar en prisma. Journalisten Margret Atladottir, som nyligen gick över från opal till lila, anger My Little Pony som inspirationskälla.

– Eftersom att jag bär peruker så är det ganska enkelt för mig att byta, experimentera och färga lite vad jag känner mig sugen på. Jag brukar använda mig av en slingteknik som kallas ”prism” och blanda varje färg jag använder med balsam innan jag sätter den i håret. Jag gör alla färger själv.

Margret Atladottir. Foto: Instagram.com/atladottir

Margret Atladottir. Foto: Instagram.com/atladottir

Rodeos Wasima M. Ayad, med en ett dygn ung persiko- och rosafärgad ombre, säger att hon också är inne i en experimentperiod.

– Processen när jag färgar håret ser ut såhär: jag surfar nätet, stöter på en asfin färg som jag får stark feeling för, går till Shock, haffar färg. Går hem, sätter på min ska färga håret-playlist—

Vänta, vad är det på den??
- Hahaha! Jag har gjort en på iTunes. Alltså jag har allt från typ Nancy Sinatra till Snoop Dogg på denna lista, alla hårikoner man kan tänka sig. I alla fall: jag har asmycket arganolja i innan jag börjar, life saver really! Sen får man bara hoppas att det kommer ut något nice, hehe. Jag pratar väldigt mycket med mig själv när jag färgar håret.

*

Förra året läste jag ett gör-om-mig-reportage med rubriken What Pastel Hair Means For Women Of Color. En av deltagarna, Everdeen Mason, kallar sitt hår för pelo malo, ”dåligt hår”, och reflekterar över hur hon förhållit sig till sitt hår genom sin uppväxt. ”Jag försökte att se normal ut”, skriver hon, ”vilket för mig innebar att ha rakt hår – men varför är relaxed hair mer naturligt än lila hår?”

Lena Ott, frisören som färgade Everdeen Masons hår, resonerade då att hår i regnbågens alla färger aldrig kommer att bli mainstream. Delvis för att de flesta inte vill eller kan av sociala skäl – ”där jag kommer från hade folk sett dig som ett freak om du hade färgat hår” – delvis, menar hon, för att många upprepade blekningar sliter så mycket på håret att det helt enkelt inte är värt risken. Färgerna behöver en ljus, allra helst platinavit, grund för att komma till sin rätt. En vit blondin sätter inte mycket på spel om hon köper en Manic Panic-burk på en uttråkad lunchrast, kör i håret utan vidare omsvep och sedan tvättar ur det när hon tröttnat efter några veckor med hårkvaliteten intakt. Vilket givetvis har bidragit till vilka man ser sporta regnbågshårfärgerna: ”waif-thin, ethereal white girls with flowing, pastel locks”, som Lena Ott beskrev dem då.

Men sedan dess har Olaplex lanserats, en produkt som tillsätts vid färgförändring för att skydda håret från kemisk påfrestning. Jag frågar Joanna Rask om hon tror att det kommer att förändra landskapet för det regnbågsfärgade håret.

– Absolut. Alla har inte lika lättblekt eller lättfärgat hår, och med den typen av produkt underlättar man för människor som normalt inte skulle våga eller vilja göra en stor färgförändring att prova. Plus att vi frisörer kan våga göra mer avancerade färgutmaningar och lita på att håret inte tar för stor skada! Oavsett hur roligt det är att färga pasteller vill ingen riskera att göra håret trasigt.

Efter makeovern skrev Everdeen Mason hon att hon älskade sin nya hårfärg, att hon hade hittat sitt hår, håret som definierade henne: ”I’m a natural purple.” Tänker på den kanadensiska kvinnan som Tish och Snooky berättade om. Och på Quentin Crisp, författaren och modeikonen som nittio år gammal hade syrenlila hår under sin stora hatt. Som sa: ”Style is never natural; its nature is that it must be acquired.” Stil är aldrig naturlig; det ligger i dess natur att man måste tillägna sig den.

Text: Hanna Johansson

Rodeo
Promotion

Inspiration, Mode, Nyheter

Rodeo sommarstil: Hanna Johansson

Hanna Johansson i vitt och flygigt.

Hanna Johansson i vitt och flygigt.

I vår serie Rodeo sommarstil berättar Rodeos profiler om sina bästa stiltips inför sommaren. Vad vill de själva ha på sig och hur hoppas de att andra ska se ut? Idag har turen kommit till Hanna Johansson, ena halvan av HAG och just nu i Paris-exil.

Hur ser årets bästa sommarstil ut?
— Vitt och flygigt!! Ni vet i Priscilla Queen of the Desert när Sempre libera spelas? Så mycket ska det flyga. Jag vill gå utomhus i utsläppt hår och vida vita kläder och så ska det flaxa som en tornado om mig. Det här är tyvärr inte så praktiskt + kräver en viss sorts väder, men basförutsättningen – ljusa, löst sittande plagg på både män och kvinnor – är jag ändå väldigt förtjust i. Och blommor i håret! Faktiskt.

Vad är ett måste enligt dig?
— Komfort. Där kommer de luftiga kläderna in igen. Och bra skor som man kan gå barfota i.

Vad hoppas du slippa se?
— På mig själv hoppas jag slippa se att jag klämmer mig i för små kläder som jag egentligen inte är särskilt bekväm i bara för att jag har fått för mig att man ska ”passa på” när det är varmt.

Får män ha shorts? (skoja)
— Hehe. Aldrig förstått denna debatt ärligt talat? Män får ha shorts! Bar överkropp utanför stranden/sitt eget hem, däremot… Nä.

Jon Appelvik Lax

Mode, Nyheter, Podd

Radio Rodeo om kändisen i modebranschen: ”Man fattar att North West började gråta”

Allvarligt i Radio Rodeo-studion.

Allvarligt i Radio Rodeo-studion.

I säsongens andra avsnitt av Radio Rodeo pratar Jon Lax, Hanna Johansson och Agnes Grefberg Braunerhielm om kändisen.

I vårens kampanjer syns kändisen överallt. Nicki Minaj, Madonna, Justin Bieber och Kimye är bara några som dyker upp i annonsflödet och vi pratar om kändisens betydelse för modeindustrin. Vilken roll har kändisen spelat för modebranschen historiskt och hur ska den gemene konsumenten relatera till någon som Julia Roberts?

Och varför är egentligen Naomi Campbell så sur på så kallade ”instagirls”?

Rodeo

Mode, Modeveckan, Nyheter, Podd

Radio Rodeo om modeveckan i Stockholm: ”Det är som att börja skolan, fast man har bara rast”

Agnes och Hanna!

Agnes och Hanna!

Radio Rodeo är tillbaka! Rodeos nyhetsredaktör Jon Lax pratar med våra modeproffs Agnes Grefberg Braunerhielm och Hanna Johansson om det senaste i modevärlden.

Årets första avsnitt handlar om Stockholms modevecka som gick av stapeln i veckan. Vilka var de största snackisarna, vad var bäst och vad kan bli bättre? Och vem är egentligen de här dagarna till för?

Dessutom pratar Jon, Agnes och Hanna om den nya modeplattformen Amaze som debuterade helgen innan modeveckan. Hur kan man visa mode på ett nytt sätt och finns det några problem i att göra det inför de redan invigda?

Läs Hanna och Agnes blogg HAG här!
Missa inte vår heltäckande bevakning av modeveckan här!

Rodeo

Mode, Recension, Världsturné

Stockholm SS15: Hunkydory

Hörde jag rätt – sa jämställdhetsminister Maria Arnholm att det inte finns något som politiskt mode? ”Klä dig som den person du vill vara i den värld du vill ha”, avslutade hon sitt invigningstal innan Hunkydorys visning inledde Stockholms modevecka. 

Det ligger ju något i det – häromveckan såg jag om en av mina (något guilty pleasure-betonade) favoritfilmer, The Talented Mr. Ripley, inte gymnasiecineastversionen med Alain Delon utan den amerikanska med en Matt Damon som bara knappt vuxit ur babyhullet. Där är den utlösande faktor som startar en homoerotisk mordintrig att titelns Tom Ripley har på sig en lånad Princetonkavaj, och genom hela filmen fortsätter han att använda kläder för att manipulera sin omgivning.

Klädseln (och utseendet) har naturligtvis betydelse för hur du uppfattas och i förlängningen vem du är. För den skull är det ju inte nödvändigtvis enkelt – Sara Abdollahi skrev tidigare i år här på Rodeo om hur hon i egenskap av rasifierad kvinna inte har råd att klä sig enligt det rådande normcore-modet. Jag håller inte riktigt med om att detta har med just normcore att göra, men det hinner jag inte utveckla här – huvudsaken är att den texten ringar in en hållning som präglar det politiska samtalet just nu, nämligen att vissa utseenden och vissa kroppar är politiska enbart i kraft av sin närvaro.

Det håller jag med om, eller rättare sagt: jag tror inte att det är något man kan välja att skriva under på eller inte – så kommer det alltid att se ut i en värld som inte är jämlik. Men häri ligger också finessen med modets så förhatliga ytlighet, dess blessing, dess curse: just för att mode utspelar sig på samma arena som de attribut vi lutar oss mot när vi medvetet eller ej dömer någon på förhand, har kläderna du väljer att ta på dig en förmåga att uppluckra omgivningens förväntningar. Ofta en begränsad sådan (man kan väl diskutera i vilken utsträckning det är ett val, och för vem), men den finns.

Detta är för övrigt är en liberal tankegång som torde ligga i linje med jämställdhetsministerns partipolitiska hemvist. Vad som kanske är lite ironiskt är att det sedan var just Hunkydory som öppnade: ett framgångsrikt svenskt modevarumärke som emellertid ägnar sig väldigt lite åt uppluckrande.

Min telefon (som jag skriver detta på, det är snabba puckar som gäller i modebranschen, va) envisas med att rätta ”hunky” till ”funky”. 
- Funky whorey! utbrister en annan journalist utanför i Berzeeli park när jag berättar det för honom efter visningen. 
- Ja, visst var det funky whorey? svarar jag. Musan har varit en beachbohem och några gånger kom jag att tänka på Rosanna Arquettes karaktär i L Word, en raffig, kåt morsa i Los Angeles med fönat och slingat hår. Morgonen efter en hård natt i så fall: det fanns någonting tillfälligt över kläderna, kjolar med fladdrande slitsar och lite för stora, löst sittande skjortor i tunt siden. Tyvärr reflekterades tillfälligheten också i den ofta förvånande låga kvaliteten: byxor med dålig passform och en paljettröja som redan på catwalken såg lite sliten ut över axlarna. Var det meningen? Ingenstans i pressmaterialet hittar jag någonting som tyder på det. ”Kläder för någon som är tillräckligt privilegierad för att klä sig slarvigt” är en analys man skulle kunna göra, men som jag helst avstår från. Det var bara slarvigt, helt vanligt slarvigt.

Text: Hanna Johansson
Foto: Kristian Löveborg

Hanna Johansson
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net