Mode

Hussein Chalayan omskapar Vionnet

chalayan

Modeåret 2014 inleds starkt. Den 21:a januari i Paris presenterar cypriotiska modeskaparen Hussein Chalayan sin kollektion för det legendariska franska modehuset Vionnet.

Kollektionen ingår i Vionnets demi-couture-projekt, där de skapar kollektioner i särskilt vackra material och hantverksmässigt skickliga metoder för specialbeställning, men inte i lika höga priser som haute couture. (Fast priserna är garanterat höga.)

Hussein Chalayan är den modeskapare idag som är mest känd för sin uppfinningsrikedom. Att se honom smälta samman med modehuset Vionnets 100-åriga historia kan komma att bli ett samarbete för historieböckerna.

Rodeo

Mode, Nyheter

"Det handlar om mode och skam i alla dess former" | Anja Aronowsky Cronberg om det nya numret av Vestoj

Bilder från Vestojs release på Palais de Tokyo i förra veckan. Foto: Linus Ricard.

Anja Aronowsky Cronberg är skribenten, modejournalisten och modehistorikern med en bakgrund på bland annat Acne Paper. Idag bor hon i Paris där hon gör hon sin egna modetidskrift Vestoj (efter ”kläder” på esperanto). En tidskrift som snabbt blivit känd för sitt smarta och annorlunda modeperspektiv, och räknar några av modebranschens mest aktade skribenter till sina medarbetare.

Under förra veckan släpptes det tredje numret av Vestoj, ”Shame”, där mode belyses genom skammens blick. Releasen, som ägde rum på Paris stora konstutrymme Palais de Tokyo, inkluderade bland annat ett modeperformance som skulle få de minglande deltagarna att känna på kopplingen mellan mode och skam – kanske närmare än de själva hade lust. Anja Aronowsky Cronberg berättar mer.

Vad hände egentligen under Vestoj-releasen på Palais de Tokyo?
– På ytan var vår kväll som vilken vernissage som helst. En massa flott klädda konstnärstyper drack vin och pratade kultur, men bland våra gäster hade vi bett tjugo skådespelare leka med arketypiska situationer som är förknippade med mode och skam. Pinsamheter som kjolen som fastnat i trosan, mensfläck på vita byxor, prislappen som hänger kvar i det alldeles nyinköpta plagget, alldeles för höga klackar som det inte går att gå ordentligt i, en alltför genomskinlig topp som visar brösten, en gylf som lämnats öppen… Vi var intresserade av att se vad som händer när folk blir konfronterade med de här situationerna. Det blev en väldigt intressant afton, full av bisarra situationer och väldigt mycket skratt!

Bilder från Vestojs release på Palais de Tokyo i förra veckan. Foto: Linus Ricard.

Har du något favoritcitat eller bild ur det nya numret av Vestoj?
– Dr Mathilda Tham skriver på sidan 32 att ”Vi behöver mode som ett ‘dåligt’ område, antingen att personligen engagera oss i genom till exempel strängt onödig shopping, eller att bli chockerade över och hänge oss åt moralisk självrättfärdighet – och i båda fallen känner vi oss bättre för det.” [fritt översatt från engelska av Rodeo – reds.anm] Ganska talade tycker jag.

Berätta – vad får vi mer läsa i det nya numret?
– Det här numret handlar om mode och skam i alla dess former, både ur en historisk synvinkel och också ur ett nutida perspektiv. Hur har skam i relation till mode och kläder förändrats med tidens gång? Hur ser skam och beklädnad ut i olika kulturer och varför? Vi har en intervju med den transexuella porrstjärnan Buck Angel med superfina bilder av Christian Coinbergh, en text om TV-makeovers av den amerikanska akademikern Dr Brenda R. Lewis och en väldigt personlig essä av den amerikanska författaren Marya Hornbacher, känd från bestsellern ‘Wasted – A Memoir of Anorexia and Bulimia‘ – som hon skrev när hon bara var 23 år gammal – som man måste öppna med brevkniv för att komma åt. Jag skriver om fängelseuniformer, och vår redaktörAne Lynge-Jorlén undersöker hur modeindustrin leker med skam genom att titta närmre på Comme des GarconsHussein Chalayan och Vivienne Westwood.

Bilder från Vestojs release på Palais de Tokyo i förra veckan. Foto: Linus Ricard.

– För releasen byggde även set designern Nini Gollong ett fyra meter högt tält, en liten oas där gästerna kunde få en lugn stund om det vernissagekaoset blev för mycket. Inuti tältet fanns en skulptur gjord på sönderklippta Vestoj, och en hög brända tidningar på en guldpläterad sockel.

– Vi hade även fått en specialdoft från den Berlinbaserade doftkonstnärinnan Sissel Tolaas, Guy No 9, en väldigt stark svettdoft som gästerna kunde leka med. Hela Palais de Tokyo luktade Guy No 9 mot slutet av kvällen….

Bilder från Vestojs release på Palais de Tokyo i förra veckan. Foto: Linus Ricard.

Vad gjorde Clemence Poésy och Ava Hervier där?
Clemence Poésy och Ava Hervier regisserade alla skådespelare, efter vår ursprungliga idé. Under kvällen var de våra bartenders!

Vilka insikter om mode och skam har varit störst för dig i jobbet med det nya numret?
– Det är lätt att klassa ut skam som en känsla som borde rationaliseras bort och raderas. Men faktum är att skam kan vara väldigt produktivt för ett samhälle. Rädslan för att behöva skämmas håller oss i schack många gånger när vi annars skulle agera alltför själviskt. Samtidigt är skam så intressant eftersom mycket av styrkan i skam kommer ur känslan att det inte går att prata om. Vi skäms för att vi skäms. Och den som skäms vill mest av allt att ingen ska uppmärksamma det.

– Under mänsklighetens historia har vi även blåst hål på många koncept som tidigare varit genomsyrade av skam och som idag är fullt normaliserade – tänk exempelvis på barn utanför äktenskapet eller homosexualitet – och vi alla tycker att samhället blivit bättre för det. Om det går att använda sig av skam för att exempelvis få folk att konsumera mindre eller göra grönare val kan skam bli ett viktigt verktyg i skapandet av en bättre, mer hållbar värld.

Bilder från Vestojs release på Palais de Tokyo i förra veckan. Foto: Linus Ricard.

När jag personligen tänker på mode och skam, tänker jag främst på min egen konsumtion. Vilken är din största skam i relation med mode?
– Som du skäms jag för att jag alldeles för ofta köper kläder jag absolut inte behöver. Och även för de gånger min outfit har försatt mig i pinsamma situationer. Ibland skäms jag för att jag inte har vett eller mod att gå emot min egen inbillade – men mest kulturellt dikterade – goda smak. Andra gånger skäms jag för att jag skäms å andras vägnar. Men alla detaljer behåller jag för mig själv, i sann skamlig anda!

Finns det något i relationen mode-skam vi borde skämmas mer respektive mindre för, tycker du?
– Det har ofta slagit mig att vi inom modevärlden är en grupp som är ovanligt mottagliga för känslor av skam och självförakt. Om jag hade fått en krona för varje gång jag hört en kollega säga ‘Jag hatar modemänniskor!‘ hade jag varit rikare än Joakim von Anka vid det här laget!

– Det är så klart inte alltid lätt att rättfärdiga att vi ägnar våra dagar åt skönhet och konsumtion när vi vet att det är en lyx som så många i världen inte har möjlighet att ta del av. Modevärlden har blivit lite av ett område som vi ‘älskar att hata‘ och även ett område där vi kan leva ut skamfyllda extravaganser. Det finns så klart mycket att kritisera inom modevärlden men också mycket att värna om, utmaningen är som alltid att hitta rätt balans. Jag tycker vi skäms alldeles lagom idag faktiskt.

Det nya numret av Vestoj finns ute nu, och säljs via bland annat Papercut. Läs mer om Vestoj på vestoj.com.

Rodeo

Krönika, Skönhet

Vad gör modet för dig?

Många modearbetare går med tyngt samvete, något luktar illa men ingen kan säga exakt vad. Att det är en bransch som ofta får utstå kritik och tvingas förklara sig påpekar Linda Leopold i sin senaste ledare för magasinet Bon (nummer 58, 2011). En ursäkt, eller kanske snarare tröst, finner Leopold i att modet ofta har varit, och är, en tillflykt för de freaks och geeks som inte platsar någon annanstans. Att modet också spelat en viktig roll i kvinnors frigörelseprojekt med Yves Saint Laurents ”Le smoking”, eller att det varit ett forum för genusfrågor – med Givenchys transexuella modellmusa Lea T som exempel.

Att modet gjort allt detta kan jag inte förneka, men vad branschen i dag egentligen gör för de utomstående är tveksamt. De kollektioner som just nu visas under modeveckorna framstår varken som en grund för vidare eftertanke eller en provokation som möjligtvis kan leda till reflektion. Gamla trotjänare som Margiela och Hussein Chalayan framstår snarare som dåliga parodier av sina forna jag än som progressiva modedesigners. I kölvattnet efter åttiotalets avantgardister får vi inte förloras i tanken på att modeskapare fortfarande är lika utvecklande eller ifrågasättande.

Trots att de ansvariga modeskaparna har en icke-heterosexuell sexualitet blir det som sedan visas oftast beklämmande heterosexuellt och platt. Kanske går det inte att ge kläder en sexuell tillhörighet men jag vågar i alla fall påstå att de ofta befäster könsroller. Ingenstans bland Marnis styva toppar, Helmut Langs spaghettibandslinnen eller Calvin Kleins beige klänningar finns det som första gången ryckte tag och väckte något i mig.

Kanske är det läge att ta modet för vad det egentligen är och inte tillskriva det fler goda egenskaper. Har vi egentligen något att förlora, mer än vår självständighet, på att låta kläder bara få vara kläder ett tag? I en tid då designerhus genomsyras av cynisk kommersialism är det lätt att använda skygglapparna som chic accessoar. När få skapar med revolution i tanken är ett kollektionskoncept endast en flyktigt befriande tanke, inte så mycket mer.

Om det nu är så att modet för stunden upplever en svacka – kamrat, tappa inte hoppet! Erkänn kläder och mode för de kommersiella produkter de är och finn andra intellektuella stimuli i andra kulturyttringar. Så länge vi, modets gate keepers, tillåter oss och vågar kritisera. Bara det finns ett motstånd kan det finnas ett hopp om kläder som i framtiden för oss framåt istället för att lämna oss stampande i samma gamla sura champagnepölar.

Rodeo

Krönika, Mode

Ett försvar för ytan. Igen.

Det är alltid samma sak. Så fort jag säger att jag skriver om mode vill folk veta vad som är hett just nu. Förr om åren undvek jag att säga något. Jag ville helt enkelt inte säga åt någon hur de borde klä sig (jag dömde dem i tysthet istället). I dag säger jag helt enkelt ”beige”. I alla fall den här hösten.

Det handlade delvis om att jag kände att det var alltför ytligt att prata om trender, om färger, om det senaste. Jag ville intellektualisera och prata om avantgardemode som hade subversiva teorier om den kvinnliga kroppen eller om könsrollerna och det var kanske inte direkt bra middagskonversationer med en gammal klasskamrat i Borås. Jag ville inte bidra till att prata om mode i form av trender, måsten etc. Så jag sa ”allt beror på din omgivning och vilka du vill imponera på”. Vilket på ett sätt var sant, men det var inte det som var frågan. Frågan var mer eller mindre: Vad skriver Vogue och Elle om för trender just nu? Hur kan jag vara modern?

Hade det verkligen skadat så mycket att säga att det är mycket minimalism, att beige syntes i en massa kollektioner, att Mad Men och Brigitte Bardot är stilförebilder? Om då hade varit i dag alltså.

Men det finns en annan aspekt på detta. När jag började skriva om mode var det de avantgardistiska kollektionerna som verkade säga mest spännande saker som samtiden. Det pratades om mode som konst och modeskapare som Hussein Chalayan och Martin Margiela verkade använda mode på ett liknande sätt som en konstnär använder penseln.

I dag upplever jag att något har förändrats. Avantgardet är inte lika intressant som lackmuspapper för att det så tydligt handlar om en persons kommentar och teori. I sig kan kollektioner vara fantastiska. Den som har läst mig genom åren vet att jag älskar en designer som Hussein Chalayan och när jag såg hans utställning i London häromåret kände jag att han i sina kläder och kollektioner hade kommenterat eller fångat i stort sett alla frågor som är relevanta för oss i dag. Jag föreslog därför att alla andra modedesigner skulle lägga ner. Chalayan är ett exempel på hur en modeskapare kan fånga upp och kommentera kulturella funderingar, men det blir också en enskild persons vision och det säger först och främst mer om designer än om oss och samtiden och ligger i detta närmare konst än mode. I stället har jag gått tillbaka till det där jag försmådde. Det är de stora trenderna, massrörelserna som säger något om nuet. Det är just i det oreflekterade och ytliga som det mest spännande står att finna.

Svaret ”beige” är så klart inte en upplysning som säger något särskilt djupt om verkligheten, men tillsammans med den här säsongens 70-talsinspirerade avslappnade och vardagsanpassade chic väver beige en historia om nuet och vad vi tror är det rätta sättet att närma oss världen just nu, med ena foten i en finanskris, den andra ute ur den.

Det mode avslöjar är en bild av samtiden som vi själva är delaktiga i att skapa. Modeskapare må ha många olika propåer, vissa plagg och trender finns alltid på catwalken, men de där kollektionerna som slår igenom och blir rörelser och filtreras av inköpare, stylister och konsumenter, de är tidsbarometrar eftersom de reflekterar våra förväntningar på nuet. Mode ligger till och med ofta före stora samhällsförändringar. I boken Paris Fashion av Valerie Steele berättas det om att en prostituerad som låtsades vara Marie Antoinette hade på sig en chemiseklänning, en klädsel som alltid ansetts tillhöra modebilden först efter revolutionen. Men detta egalitära mode var inne redan innan giljotinerna började falla eftersom det var en del av de idéer som drev Upplysningen.

Så, när folk tycker att mode är ytligt så håller jag med. Det är ju detta som är dess styrka. Det är crowdsourcing långt innan crowdsourcing uppfanns. Och att det handlar om yta tar inte ifrån mode att det också är en seriös business fylld av kreativa visionärer.

Rodeo

Krönika, Mode

London, I’m hanging up

När jag flyttade till London 2006 kändes det som om staden hade ett sådant där ”moment” då allt stämmer, då det bubblar av kreativitet. Just då kändes London som den absolut bästa staden att vara i i hela världen. En ny ung designergeneration hade fångat tidsandan (som typ var goth eller party eller både och) och i östra London öppnade modevärldens hippaste klubb Boombox. Folk tänkte tillbaka på 80-talet och hur spännande London var då. Det här kändes som något för historieböckerna.

När vårkollektionerna för 2011 visades i veckan kändes allt detta som bortblåst. London har tappat greppet tänkte jag när jag satt på visningar eller såg dem på nätet. Många av märkena skickade ut samma partyklänningar som kändes ämnade för Peaches och Pixie Geldof trots att modestämningen idag är någon helt annanstans.

Det fanns undantag. Christopher Kane och Marios Schwab, som då, 2006, tillsammans med Gareth Pugh kändes som själva hjärtrytmen för Londons mode, stod även nu för de starkaste kollektionerna. Men samtidigt, Kanes damiga neonkollektion, i all sin briljans, var också en kollektion som bara följde i de fotspår som trampades upp av Miuccia Prada och Marc Jacobs i våras. Neo-damen liksom.

Och Schwabs kollektion led av det hans kollektioner ofta lider av: att de mer är intressanta tankar och idéer än den där perfekta sammansmältningen som man förväntar sig av de allra bästa. Dessutom kunde man också känna att den till viss del bara utvecklade underkläder-som-ytterplagg-trenden som vi sett under de senaste säsongerna.

I New York Times funderade Cathy Horyn på om Londons närhet till sponsorer egentligen är bra för kreativiteten. Hon citerade Hussein Chalayan som menade att unga designer ”bryr sig om vad the City [finansdistriktet] tycker” medan Central Saint Martins matrona Louise Wilson sa ”Det finns ett allerstädes närvarande stöd här i England och jag ska berätta vad det gjort. Det finns ingen risk. Jag tror inte den här generationen någonsin behövt välja hur de ska visa.”

I Guardian var Jess Cartner-Morley däremot glad över att London nu hellre försökte göra vackert än coolt mode: ”Sakta men säkert har London under de senaste säsongerna slängt sina självvalda coolast-i-klassen-bojor. Designer som Christopher Kane, som föddes på 80-talet, verkar har ett mindre ångestfyllt förhållande till kommersialism än sina föregångare.”

Men om London också ska vara staden som gör vackra klänningar och kommersiella kläder, vad är då poängen? Londons plats i modevärlden har varit att fostra just de talanger som för modet vidare, som får ta över de viktiga stolarna i Paris och ingjuta lite nya tankar i modet i stort. ”Pretty” är redan överetablerat.

Rodeo
Rodeo: Just nu