Intervju, Kultur

Duvchi | "Det här hade kunnat bli en hit"

Jens ”Duvchi” Duvsjö är en av höstens mest omtalade artister. Rodeo följde honom under ett par hektiska dagar.

Text: Joakim Carlson
Illustration: Cajsa Wessberg

– Should I keep my hands down there?
En mörkhårig kvinna faller eldigt bakåt, med sin kille över sig, mot pianot vid toalettkön och lyckas med vänsterhanden ta ett relativt rent F. Det vill säga innan hon brakar ner med rumpan mot tangenterna och sänder en svärm av bastoner upp i den vimlande luften.
Bredvid står Jens Duvsjö, eller Duvchi som är hans artistnamn, och trampar. Han ser ingenting av parets kyssande. Inte ens nästan. Det är fredag på den lilla baren El Mundo på Södermalm och klockan är en bit över tio. Det är hans releasefest och stället är fullproppat.
– Det är två minuter kvar och jag är mycket mer nervös än på Södra Teatern, det här känns mer ”up close”, säger han och ler spänt.
Någon timme tidigare står Jens Duvsjö vid entrén och spanar ut i höstkvällen. Ett bombastiskt fyrverkeri har dragit igång någonstans mot Skanstullhållet och Jens nickar nöjt mot en tjejbekant som dykt upp i dörren.
– 127 000, kostade det, vi slår på stort i kväll.

Jens flyttade nyligen till Fridhemsplan – ett andrahandskontrakt med saftig hyra, men med en utsikt som många hade dödat för. Högst upp, vitt och fräscht med fönster längs alla väggarna. Men han stortrivs. Har inte bestämt sig för hur han ska relatera till hyran eftersom ”det ändå är lite som att bo i New York”. I hörnet av lägenheten står ett mindre piano, en synth till datorn och ett minimalt mixerbord – det är bara där han kan skapa sin musik. Allt som inte är jobbrelaterat, det vill säga. Jens arbetar nämligen med reklammusik, något vi ska återkomma till senare.

Tillbaka på El Mundo börjar det dra ihop sig. Den röda karaktäristiska mössan är på sned och ett lika snett leende spelar i ansiktet. Ett grin som bara blottar den översta tandraden men exploderar i ögonen. Sorlet stannar upp och musiken drar igång. En bit in i spelningen backar han bort från micken, dirigerar sin musik och vaggar nacken fram och tillbaka. Som en spatserande duva, faktiskt.

Fem dagar senare sitter Jens på sitt kontor vid Surbrunnsgatan. Klockan är halv nio på kvällen och arbetsdagen har börjat. Det luktar gott av läder, som om man smygit in i en ny bil och sniffat lite på stolarna. Vitt, svart och grått.

Han snurrar i sin mörka kontorsstol och vinkar med händerna mot musikprogrammet som rullar på den stora datorskärmen. Musik pulserar ur högtalarna. Hans reklammusik. En efterfrågad slogan som tonsatts.

Fashion with, ahaaa, personality.

I sångbåset bakom honom – svart skumgummi i ett triangellandskap med porösa pyramider på väggarn – står en ung tjej och försöker lägga tyngd på den trallvänliga melodin. Det här är vad han gör vid sidan av Duvchi. Säljer sin själ till ”den musikaliska porrindustrin”, även om han inte ser det riktigt på det sättet. Låtar har skrivits till jättar som IKEA, Audi och Sony Ericsson – musik som tvingat honom till att ”skolas” till musiker. Lära sig namnen på ackord, toner till exempel. Och ta betalt för sitt skapande.

– Ja’ vill väärkligen att du käänner fäshiön näer du sjuunger dä här, ropar han in i micken i studion på något som skulle kunna vara värmländska. Likt alla Stockholmare gillar han att göra imitationer av andra dialekter.
Tjejen i båset skrattar förstående och bränner av några Britney-osande melodislingor.
Låten sitter redan som en fotboja inne i huvudet på alla i rummet men Jens drar nöjt med handen längs hårets snaggade sidor och rättar till den stickade tröjan. Flyttar på toner likt schackpjäser på skärmen – för att få allt ”just right” .

Nyligen spelades hans första singel ”Turtleduvs” i P3. Låten skrevs när Jens flickvän flyttat upp till Norrland för att plugga och han var kvar i stan, i deras gamla lägenhet . Och den är full av harmonierande melodier, medtryckande trummor och Duvchis redan karaktäristiska röst.

Singeln släpptes digitalt och på vinyl den 11 oktober, på skivbolaget Emotion, och har lyfts fram som höstens låt av musiktidningen Sonic. Och det märks att Duvchi är nöjd. Förbaskat nöjd, tills det att kontraktsnacket – ett tjockt häfte advokatformalia – dyker upp. Han fattar inte mycket av det som står där, inte heller vännen Filip som just rullat förbi med en bit ryggbiff och lite choklad i väskan.

– Varför måste jag, som ska vara någon slags ”creative force” sköta det här, kan jag inte bara få vara det i stället?, hasplar han ur sig och tar någon minut senare en huvudvärkstablett.

Men allt verkar väldigt bitterljuvt när de båda går igenom advokatens noteringar och lyssnar på den kommande singeln ”White Lines”. Tillbaka i studion loopar Duvchi de första fem sekunderna av reklamlåten och börjar sjunga.

– Fan det här, det här, hade kunnat bli en hit om man arrade upp tre minuter och Melodyne [en programvara] till vansinne!, ögonen exploderar på honom igen och han försvinner i ett moln av dirigerande armar.

Precis som på El Mundo när scenen bara var hans.

 

Rodeo
Promotion
Rodeo: Just nu