Intervju, Kultur

NIKLAS VON ARNOLD | "JAG VILL GÖRA MUSIK MED EVA DAHLGREN"

Medan Kaah förbereder sin comeback tar hans lärjungar svensk soul till nästa nivå. Efter den hyllade debuten Superman följer Niklas von Arnold nu upp med albumet Relations. Mindre personligt, men lika angeläget.

Text: Marcella Mravec
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo.net

Jag hörde att du ska bli pappa igen, grattis.
– Tack, att bli pappa är det bästa som hänt mig. Vi har ju redan en kille på två och ett halvt, och när han kom ställde det verkligen om livet. När jag fick veta att jag skulle bli pappa första gången kände jag bara: ”Jag är 25 år, är jag inte för ung?” Paniken infann sig direkt. Jag kände: vad fan ska jag göra, jag har inte ens fast jobb, jag är musiker. Skulle jag bli tvungen att lägga ner musiken?
Men när August kom hittade jag min roll direkt – för att det behövdes. Och det har gått så himla bra att göra musik och ha familj.

Men hur funkar det textmässigt? Det här albumet handlar ju mycket om relationer, om sorgliga saker. Jag känner inte dig men du verkar ha en ganska lycklig och stabil familj.
– Textmässigt är den här plattan mycket mindre personlig. Superman var en överblick av mitt liv, varenda låt handlade om mig själv. Den här skivan är inte lika personlig, texterna kommer mer från observationer från andras relationer. Jag hade vänner runtomkring mig vars relationer sprack eller knakade i fogarna. Så jag fick mycket stoff från dem.

Vad jobbar du med utanför musiken?
– Jag studerar till lärare. Det är en perfekt grej att kombinera med musiken. Jag vill jobba med ungdomar, och förhoppningsvis kan jag jobba med musikämnen också.

Skriver du något på svenska själv?
– Inte utanför de samarbeten jag gör med andra artister. Men i somras hade jag ett sug efter att göra något soloprojekt på svenska. Det blir mycket mer direkt, när man förmedlar tankar och känslor på sitt modersmål.

Ja, på engelska kan man sjunga nästan vad som helst.
– Det är en utmaning att få fram saker snyggt på svenska. Kaah är en mästare på det, det är inte många som lyckas som han gjorde. Jag har lyssnat mycket på honom, han är en stor idol för mig.

Han ska ju göra comeback nu.
– Jag är så jävla exalterad över det. Men samtidigt är det lite dubbelt: vad ska han göra? Han har ju så mycket förväntningar på sig. Jag hörde också att han skriver åt Lena Philipson. Det är sjukt. Hur ska de sy ihop det, Kaah och Lena Philipson? Blir det en Lena som är svår i fogarna? Det är väldigt spännande.

Vilken svensk artist skulle det vara spännande, men väldigt otippat för dig att samarbeta med?
– Otippat? Min högsta önskan är att jobba med Jonathan Johansson. Det vore väl ganska otippat.

Semi-otippat, skulle jag säga.
Vad heter hon då, jag är så dålig på namn… Eva Dahlgren! Då hade jag fått ut mina musikaliskt drömska sidor. Det hade blivit något väldigt flytande. Som en Air versus Chaka Khan. Det hade varit fett.

Det låter riktigt fett, hoppas någon plockar upp den bollen. Hur mycket har Göteborg präglat dig som musiker?
– Göteborgssoundet, nästan ingenting. Det här distinkta, rockiga Broder Daniel och The Soundtrack of our Lives-soundet som har varit ett genomgående arv. Men i sinnet tror jag att det har påverkat mig… Jag vet inte om man ska säga tungsinne… Vad tycker du?

Ja, det finns en hårdhet, en melankoli i Göteborg som man inte alltid pratar om.
– Ja, det finns det verkligen. Och det har sugits in i mig. Men de musikaliska influenserna i mig är amerikansk soul- och popmusik som Alicia Keys, The-Dream och Robin Thicke. Och det är inte så göteborgskt.

Nej, Robin Thicke är inte så göteborgsk till personligheten, i alla fall. Skrev du om relationer även när du var 14-15 och började med musiken?
– Nej. Det var dels för att jag rappade. Man skrev mer om polare, fejder, sitt område.

Vänta nu, var är du uppväxt någonstans?
– Jag skrev om Majorna, det var där vi hängde. Men jag är från Johanneberg.

Ja, det är ju något annat.
– Jo, jag vet. Men någonstans måste jag ju hämta inspiration ifrån. Och det var där vi hängde, på fritidsgården. Majorna är ju lite… kargt. Men nej, det var inga relationer på den tiden.

Rappar du fortfarande ibland?
– Nej, men det var en bra skola, just när det gäller frasering. Som Drake, han kommer ju från hela den amerikanska hip hop-kulturen och har det med sig. Det underlättar och gör sången mer intressant.


Din bror Johan driver skivbolaget, Rec Rec, där du ger ut din musik. Vad har han betytt?
– När jag visade upp mina första låtar blev han i extas. Jag hade nog inte fortsatt annars, om inte han ville driva det vidare. Det hade i alla fall tagit en annan väg.

Han har ju en viss… musikalisk bakgrund. När kommer bror-samarbetet?
– Aldrig. Det ska han veta. Han är fruktansvärt omusikalisk. Men samtidigt vet han vad han älskar, vad som fungerar. Jag hatar att säga det – men som Bert Karlsson. ”De här funkar dö.” (På Skara-dialekt, reds. anm.) Johan har drivit på mig hela tiden. ”Är ep:n klar? Kul, vad har du till albumet?”

Så var kommer din musikaliska talang från?
Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som att vi knappt hade en radio hemma när vi växte upp. Det var så lite musik hemma, mina föräldrar var inte intresserade. Det är lite tråkigt, tänk vad som kunnat bli av en annars!

Spelar du din egen musik för din son?
– Nej, men han vet vad jag gör och känner igen mina låtar.

Barn har ju generellt sett ganska dålig musiksmak.
– Ja, det är fruktansvärt. När August kommer hem från dagis och sjunger på – gissa vad? (Eric Saades) Popular. Fortfarande. Men det enda de behöver kunna är att sjunga P-o-p-u-l-a – och i och med att det är så enkelt blir de delaktiga i sammanhanget, och jag tror att det är viktigt. Ja, det är gott.

Niklas von Arnolds nya album Relations finns att köpa på iTunes här. På Spotify lyssnar du här.

Rodeo

Intervju, Kultur

Jonathan Johansson | ”Jag måste vara förberedd på att ingen gillar nästa platta"

Att göra musik som ingen tycker om behöver Jonathan Johansson inte vara orolig över. Hans senaste album Klagomuren har hittills bara fått bra recensioner och den melodiska popen har redan gått rakt in i många svenskars hjärtan. Men Jonathan Johansson är ändå inte helt nöjd.

Text: Isabella Ideberg Enlund
Foto: Emma Svensson för Rodeo

Nu har ju du fått väldigt många bra recensioner, men hur skulle du ta det om ditt nya album hade totalsågats?
– Jag hade nog tyckt att recensenterna var ute och cyklade. Det är så pass genomarbetat och genomtänkt, det ligger så mycket kunskap och god smak bakom det, så jag hade nog blivit väldigt förvånad om det blev sågat.

Skulle du förlora motivationen i sådana fall?
– Kanske. För det skulle ju innebära att jag inte någon koll på någonting. Då får man göra något annat. Jag skulle kanske till och med ifrågasätta vad jag sysslar med, det finns inte så stor poäng att göra musik som folk inte gillar. Nä, förlåt. Jag ändrar mig. Man kan inte göra annat än att utgå från sig själv. Min motivation kan inte utgå från andra. Det vore deppigt. Och sen finns det såklart mängder med asviktiga konstnärskap som inte har uppskattats av sin samtid. Det får man aldrig glömma.

Så med andra ord är du nöjd med albumet den här gången?
– Ja jag är nöjd. Jag är inte hundra procent nöjd, men det vill jag inte vara.

Varför inte?
– Då är det svårt att motiveras till att göra en ny skiva. En bättre skiva. Jag räds den dagen jag toppar mig själv. Då måste man hålla den nivån. Jag vill klättra, jag vill gå vidare och bli bättre. Utvecklas.

Albumet heter Klagomuren, har det fungerat som din personliga klagomur?
– Jag satte egentligen den titeln på albumet när det var färdigt. Det var ett sätt att ge skivan en ram. Jag lyssnade på låtarna, gick igenom texterna och såg att det var mycket sorg, mycket vädjan. Titeln knöt väl ihop säcken, knöt ihop en massa lösa trådar. Jag testade på min producent som var tyst i 30 sekunder, sen sade han bara ”det är bra, vi kör på det.”

Varför är det nästan bara låtar med ett sorgset eller dystert tema på albumet?
– Den här skivan hade jag ett väldigt annorlunda arbetssätt med. Jag skrev inte separata låtar, utan satt hemma och skrev långa, långa texter som jag sedan började bryta ner till låtar. När jag gick igenom all den här texten så strök jag allt som inte brändes, sparade det som gjorde ont. Där jag kände att här är jag naken, här är jag ärlig, här säger jag något som är skruvat eller intressant, det ville jag ha kvar. Man väljer inte det som är ljummet eller smart bara, man väljer det som känns. Då blir det som det blir. Men jag tycker det finns mycket ljus, mycket hopp också.

Vad tycker du är det viktigaste elementet i en låt, är det texten, melodin eller något annat?
– Helheten. Mitt stora arbetsområde är text och melodi. Jag jobbar väldigt tätt ihop med min producent Johan Eckerborn. Bandet Jonathan Johansson det är han och jag: utan honom ingenting.

Vissa låtar utspelar sig i Stockholm och du har även döpt en av låtarna i albumet till Stockholm, vad har du själv för relation till just Stockholm?
– Jag tror att jag har en ganska typisk relation till Stockholm. En hatkärlek. Man pendlar mellan att känna sig väldigt liten och utsatt till att känna att allt är möjligt. Jag älskar känslan av pulsen under kroppen. Men ibland är det bara världens tråkigaste stad, en ankdamm. Världens mest ängsliga, löjliga och poserande plats.

Det känns som att det bara senaste åren blivit vanligare igen att svenska artister faktiskt sjunger på svenska, du har aldrig haft tanken att sjunga på engelska för att nå en bredare publik?
– Nej, jag har skrivit låtar på svenska i tio år och för mig är det mitt uttryck och det har varit det från början. Det är många som är på mig om det där. Du borde sjunga på engelska, franska, tyska, I don’t know. Det kanske jag borde men det är inte jag. Svenska är mitt språk, det är det jag behärskar. Det skulle inte bli lika skarpt om jag gjorde det på engelska.

Jag läste någonstans att inför ditt förra album En hand i himlen så hittade du din gamla synt och kände att du även hittade ditt sound, hur skulle du beskriva det?
– Om jag någonsin sagt att jag hittade mitt sound, så var lite slappt uttryckt. Men jag hittade en ljudvärld där min röst och mina texter passande in. Vi har byggt vidare på den ljudvärlden på Klagomuren, men det är samtidigt en annan. Jag tror att mina texter, mina melodier och mitt sätt att sjunga behöver en ganska stor syntetisk värld. Mitt sound, om vi nu använder det uttrycket, är som det nu är på skivan, men nästa skiva kommer att vara annorlunda igen. Så måste det vara.

Efter ditt förra album så har du haft en roll i The Knifes opera Tomorrow in a year, hur var det?
– Det var asfett och utmanade. Det var väldigt skönt på ett sätt att få va en kugge i ett hjul, att inte vara artist med stort A utan att vara en del av en maskin som skulle rulla fram. Att inte bära en hel föreställning på sina axlar, att alla på väldigt många sätt var en likvärdig del på scenen. Att vara ett instrument som någon annan använder, det var skitroligt och faktiskt ganska avslappnande.

Varför tror du just du blev tillfrågad?
– De letade efter en manlig sångare som hade en töjbar röst tror jag. Och som jag har förstått det så hörde Karin (ena halvan av The Knife) mig på radio.

Har du lärt dig något av den perioden som du kan ha nytta av i ditt eget artisteri?
– Jag har lärt mig att sjunga på ett annat sätt eftersom det inte var mina låtar, det var ju deras låtar . Helt andra sorters melodier, helt andra tonarter, jag sjöng mycket ljusare och mycket mörkare. Jag hade långa diskussioner med Olof (andra halvan av The Knife) om estetiken kring musik, där lärde jag mig väldigt mycket. Han ställde rätt frågor liksom.

Blir man någonsin trött på att höra på sina egna låtar som artist?
– Nej. Under tiden vi turnerade med En hand i himlen så arrangerade vi faktiskt om låtarna för att de fortfarande skulle vara intressanta för oss själva. Man tröttnar definitivt, samtidigt så tröttnar man mycket saktare på sina egna låtar än någon annans låtar. Jag vet inte varför, men så är det.

Så sätter du någonsin på någon av dina låtar när du ska lyssna på musik?
– Precis efter att jag blev klar med skivan så lyssnade jag väldigt mycket på den, bara för en månad sen liksom, för att jag tyckte att den var fet. Men det gör jag inte idag, det går ganska snabbt att tröttna, speciellt när man börjar spela den live.

Du kommer ursprungligen från Malmö, och jag tycker man hör skånskan i vissa låtar men i vissa inte, hur kommer det sig? Varför har du valt att sjunga på skånska?
– Att jag sjunger på skånska var ett beslut jag tog för tio år sedan, jag ville sjunga som jag pratar. Att inte förställa rösten på något sätt, ur den synvinkeln, sen är det så att på vissa låtar hörs det mer och på vissa mindre men det är inte medvetet någonstans. Man får ju lära sig att sjunga på rikssvenska som barn av någon konstig anledning. När jag började skriva så skrev jag några låtar, spelade dem för några polare på en fest och jag fick en utskällning av en av vännerna för att jag sjöng på rikssvenska. Han tyckte jag va en tönt. Han hade rätt.

Passar skånskan in bättre  i din musik?
– Det känns väl bara som en extra krydda och jag tror att jag har tjänat en del på det. Jag tror att folk upplever det som mer äkta eller något. Hur mycket mer äkta det är vet jag inte egentligen, men man leker ju med känslor, uppfattningar och perspektiv, och allt har betydelse.

Om man ser på din karriär så är den helt klart på väg uppåt, kan du försörja dig på din musik?
– Nästan. Det beror också helt på var jag sätter min levnadsstandard. Men jag väljer att inte bara arbeta med musik, av många anledningar. För att inte tappa verklighetsförankringen. Det är ju ett jävligt konstigt jobb där man driver runt i någon slags bubbla, nästan utanför samhället och utan fasta strukturer. Jag har ett schema på ett härbärge där jag jobbar två gånger i månaden, väldigt intensivt och kort men det ger mig stabilitet i tillvaron, då och då måste jag vara där, vilket är till en stor hjälp för mig själv. Men sen tycker jag om att vara där, jag tycker om att möta de människorna. Jag tycker om att inte bara träffa folk som hänger på Kåken. Klubben alltså.

… och med en uppåtgående karriär medföljer även i många fall kändisskap, hur ser du på det? Vill du bli kändis?
– Nej. Det är egentligen bara störigt och osmidigt och det är inte något som jag strävar efter i sig. Sen är det ju något som jag måste köpa på grund av det här jobbet. Men jag tror att de flesta som sysslar med det jag gör har något slags överdrivet bekräftelsebehov, men den kicken uppstår ju på scen och inte annars liksom. Men som tur är det är en jäkla skillnad nu och för bara några år sedan. Innan En hand i himlen var behovet mycket större. Det får jag väl lov att erkänna. Jag har fått mitt kvitto på att jag duger, det är cool och jag skulle kunna börja jobba med något annat nu om inte det här var så himla kul.

Vill du hålla på med musik i hela ditt liv?
– Det vet jag inte, ingen aning. Jag måste ta det som det kommer, jag kan inte förvänta mig framgång, eller ens lust. Och man måste mentalt vara förberedd på att ingen bryr sig om nästa platta.

 

Rodeo
Rodeo: Just nu