Intervju, Kultur

NIKLAS VON ARNOLD | "JAG VILL GÖRA MUSIK MED EVA DAHLGREN"

Medan Kaah förbereder sin comeback tar hans lärjungar svensk soul till nästa nivå. Efter den hyllade debuten Superman följer Niklas von Arnold nu upp med albumet Relations. Mindre personligt, men lika angeläget.

Text: Marcella Mravec
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo.net

Jag hörde att du ska bli pappa igen, grattis.
– Tack, att bli pappa är det bästa som hänt mig. Vi har ju redan en kille på två och ett halvt, och när han kom ställde det verkligen om livet. När jag fick veta att jag skulle bli pappa första gången kände jag bara: ”Jag är 25 år, är jag inte för ung?” Paniken infann sig direkt. Jag kände: vad fan ska jag göra, jag har inte ens fast jobb, jag är musiker. Skulle jag bli tvungen att lägga ner musiken?
Men när August kom hittade jag min roll direkt – för att det behövdes. Och det har gått så himla bra att göra musik och ha familj.

Men hur funkar det textmässigt? Det här albumet handlar ju mycket om relationer, om sorgliga saker. Jag känner inte dig men du verkar ha en ganska lycklig och stabil familj.
– Textmässigt är den här plattan mycket mindre personlig. Superman var en överblick av mitt liv, varenda låt handlade om mig själv. Den här skivan är inte lika personlig, texterna kommer mer från observationer från andras relationer. Jag hade vänner runtomkring mig vars relationer sprack eller knakade i fogarna. Så jag fick mycket stoff från dem.

Vad jobbar du med utanför musiken?
– Jag studerar till lärare. Det är en perfekt grej att kombinera med musiken. Jag vill jobba med ungdomar, och förhoppningsvis kan jag jobba med musikämnen också.

Skriver du något på svenska själv?
– Inte utanför de samarbeten jag gör med andra artister. Men i somras hade jag ett sug efter att göra något soloprojekt på svenska. Det blir mycket mer direkt, när man förmedlar tankar och känslor på sitt modersmål.

Ja, på engelska kan man sjunga nästan vad som helst.
– Det är en utmaning att få fram saker snyggt på svenska. Kaah är en mästare på det, det är inte många som lyckas som han gjorde. Jag har lyssnat mycket på honom, han är en stor idol för mig.

Han ska ju göra comeback nu.
– Jag är så jävla exalterad över det. Men samtidigt är det lite dubbelt: vad ska han göra? Han har ju så mycket förväntningar på sig. Jag hörde också att han skriver åt Lena Philipson. Det är sjukt. Hur ska de sy ihop det, Kaah och Lena Philipson? Blir det en Lena som är svår i fogarna? Det är väldigt spännande.

Vilken svensk artist skulle det vara spännande, men väldigt otippat för dig att samarbeta med?
– Otippat? Min högsta önskan är att jobba med Jonathan Johansson. Det vore väl ganska otippat.

Semi-otippat, skulle jag säga.
Vad heter hon då, jag är så dålig på namn… Eva Dahlgren! Då hade jag fått ut mina musikaliskt drömska sidor. Det hade blivit något väldigt flytande. Som en Air versus Chaka Khan. Det hade varit fett.

Det låter riktigt fett, hoppas någon plockar upp den bollen. Hur mycket har Göteborg präglat dig som musiker?
– Göteborgssoundet, nästan ingenting. Det här distinkta, rockiga Broder Daniel och The Soundtrack of our Lives-soundet som har varit ett genomgående arv. Men i sinnet tror jag att det har påverkat mig… Jag vet inte om man ska säga tungsinne… Vad tycker du?

Ja, det finns en hårdhet, en melankoli i Göteborg som man inte alltid pratar om.
– Ja, det finns det verkligen. Och det har sugits in i mig. Men de musikaliska influenserna i mig är amerikansk soul- och popmusik som Alicia Keys, The-Dream och Robin Thicke. Och det är inte så göteborgskt.

Nej, Robin Thicke är inte så göteborgsk till personligheten, i alla fall. Skrev du om relationer även när du var 14-15 och började med musiken?
– Nej. Det var dels för att jag rappade. Man skrev mer om polare, fejder, sitt område.

Vänta nu, var är du uppväxt någonstans?
– Jag skrev om Majorna, det var där vi hängde. Men jag är från Johanneberg.

Ja, det är ju något annat.
– Jo, jag vet. Men någonstans måste jag ju hämta inspiration ifrån. Och det var där vi hängde, på fritidsgården. Majorna är ju lite… kargt. Men nej, det var inga relationer på den tiden.

Rappar du fortfarande ibland?
– Nej, men det var en bra skola, just när det gäller frasering. Som Drake, han kommer ju från hela den amerikanska hip hop-kulturen och har det med sig. Det underlättar och gör sången mer intressant.


Din bror Johan driver skivbolaget, Rec Rec, där du ger ut din musik. Vad har han betytt?
– När jag visade upp mina första låtar blev han i extas. Jag hade nog inte fortsatt annars, om inte han ville driva det vidare. Det hade i alla fall tagit en annan väg.

Han har ju en viss… musikalisk bakgrund. När kommer bror-samarbetet?
– Aldrig. Det ska han veta. Han är fruktansvärt omusikalisk. Men samtidigt vet han vad han älskar, vad som fungerar. Jag hatar att säga det – men som Bert Karlsson. ”De här funkar dö.” (På Skara-dialekt, reds. anm.) Johan har drivit på mig hela tiden. ”Är ep:n klar? Kul, vad har du till albumet?”

Så var kommer din musikaliska talang från?
Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som att vi knappt hade en radio hemma när vi växte upp. Det var så lite musik hemma, mina föräldrar var inte intresserade. Det är lite tråkigt, tänk vad som kunnat bli av en annars!

Spelar du din egen musik för din son?
– Nej, men han vet vad jag gör och känner igen mina låtar.

Barn har ju generellt sett ganska dålig musiksmak.
– Ja, det är fruktansvärt. När August kommer hem från dagis och sjunger på – gissa vad? (Eric Saades) Popular. Fortfarande. Men det enda de behöver kunna är att sjunga P-o-p-u-l-a – och i och med att det är så enkelt blir de delaktiga i sammanhanget, och jag tror att det är viktigt. Ja, det är gott.

Niklas von Arnolds nya album Relations finns att köpa på iTunes här. På Spotify lyssnar du här.

Rodeo
Promotion

Intervju, Kultur

Aleks | "Nu vill folk sitta bredvid mig på tunnelbanan"

”Jag hoppas att folk ska fatta att ingenting i livet går i en rak bana”.
Aleks bana kanske har slingrat sig ovanligt mycket, jag vet inte. Men ett tag trodde jag att det här var en intervju jag aldrig skulle göra: att alla låtar skulle ligga kvar, fastna färdiginspelade i studion.
Men för ett år sedan bestämde sig Aleks för att inte nöja sig med att vara svensk hiphops refrängkung. Den 28 november kommer albumet Inte Längre Fiender, ett album som både skriver in sig i och skriver om den svenska soulhistorien.

Text: Marcella Mravec
Foto: Christian Gustavsson för Rodeo

Vilka var du fiende med?
Allt och alla. Det kom till den punkten att jag kunde sitta på tunnelbanan, ända från Alby och in till stan, utan att någon satte sig bredvid mig. Det var något fel med mig, jag utstrålade ilska. Och det tar en ingenstans, man mår bara dåligt av det.
Men i dag vill folk sitta bredvid mig på tunnelbanan.

På riktigt, märker du skillnaden?
Ja. Så fort man börjar tänka annorlunda och ta ansvar för sina handlingar så märker man skillnaden. Min grundfilosofi är helt annorlunda i dag. Jag är inte längre fiende med mig själv, andra människor eller Gud.
Det har varit en lång process, inget händer över en natt. Men det kom också av sig självt. Jag gillar den jag är i dag, och jag vill inte gå tillbaka till att… nu låter det som att jag var värsta monstret! Det var jag inte, jag kunde också vara rolig och göra folk glada.

När började du sjunga?
Jag var väl barn. Men det var mest att jag sjöng för mig själv på rummet, för att koppla bort världen och hamna någon annanstans.

Vad lyssnade ni på för musik hemma?
Jugoslavisk balladrock, mycket 80-talsmusik, som George Michael. Min syrra var värsta Michael Jackson-fanet. Det var inte överdrivet musikaliskt hemma man hörde musik då och då.

Vem har du fått det musikaliska från, din mamma eller pappa?
Jag vet faktiskt inte. Min farfar gillade att sjunga när han var full, men jag har aldrig träffat honom. Mamma sjöng lite barnvisor. Min morfar satt i fängelse i Ryssland, och han var jätteduktig på att rita. Han gjorde en hel bok.

Är du också det?
Jag var det när jag var liten, men sedan slutade jag. Men jag tror att alla har något kreativt i sig. Det gäller bara att hitta det, och sedan utveckla det.

Du måste varit SÅ poppis bland tjejerna när du var liten, duktig på att rita och sjöng fint?
Jag var knubbig när jag var liten, en liten tjockis med pottfrisyr. Så nej, jag var inte poppis. Vi hade ju killar i klassen som var grymma på fotboll och bandy. Och jag var aldrig någon sportkille. Jag var en rolig pajas som skämtade bra, men jag satt mest böjd över mitt ritpapper.

Men du har sagt att du började sjunga på riktigt för att få tjejer?
Ja, lite så kanske. Jag spelade piano och sjöng på en hemmafest, Pablo och Gurmo (från Highwon) hörde det och ville ha med mig på en låt.

Hur var det när du växte upp, sågs du som en mjukare kille för att du sjöng?
Jag har alltid varit mjuk. Även om jag har spelat hård har jag alltid varit mjuk. Jag är för känslig, och det har lagt krokben för mig ibland. När man var liten och blev kär i någon brud… Man skulle göra värsta romantiska grejerna.

Är du en romantiker?
Galet, alltså. Jag har gjort så många löjliga grejer.

Har du haft sex till din egen musik?
Shit.… djupa frågor nu alltså. Men nej, faktiskt inte. En låt kom på en gång, av misstag. Då var jag tvungen att byta. Jag har inte det egot än, men jag kanske kommer dit någon gång.

Men du lyssnar mycket på din egen musik?
Ja, men mer ur en självkritisk vinkel. Jag har låtar som jag aldrig kommer att släppa, som kanske är skitviktiga för mig men där ämnet är lite fel. Jag har en tanke med allt jag gör.

Vissa låtar på albumet är väldigt självutlämnande, hur är det att lyssna på dem?
Det är okej, men just dem lyssnar jag inte på speciellt mycket. Den sista låten, Fruängen,  är fortfarande jobbig att lyssna på. Men det kändes nödvändigt att göra den. Jag vill att folk ska lära känna mig med den här skivan. Om jag dör i morgon, så finns det något kvar av mig.

Jag känner inte ens dig, och jag tycker att det är jobbigt att lyssna på Fruängen.
Mm. Det var självklart att göra en låt att göra en låt om Fruängen, det är ju där jag vuxit upp. Den första versen gick snabbt att skriva, sen fastnade jag lite. Den blev för personlig. Sen kom tredje versen, och då bestämde jag mig för att spela in den. Den blev mer personlig än vad jag hade tänkt, men det är soft. Jag hoppas att någon lyssnar på den och känner igen sig, att man kan hjälpa någon.

Berätta vad Fruängen handlar om.
Den handlar om hela min uppväxt och hur jag hamnat där jag är i dag. Den sammanflätar allt och visar varför jag gjort hela skivan. Jag är inte så personlig på de andra låtarna, så när man hör Fruängen kanske folk fattar. Den här skivan… jag gör den för att känna att jag har gjort något…
Du märker, jag har till och med svårt att snacka om den här låten.

Har din syster lyssnat på den?
Nej. Jag har inte vågat spela den för henne än. Jag vill inte vara med henne när hon hör den, det är bättre att hon gör det själv. Det handlar ju om oss båda. Men jag har ändå valt att inte vara så personlig så att det skadar oss. Jag skulle kunna säga så mycket mer, saker som media säkert skulle tycka var jättecoolt. Men jag har valt bort det.

Ja, nu sitter vi här och pratar runt det och inte om det. När du skrev ”Fruängen”, tänkte du att du skulle få sitta i intervjuer och snacka om allt?
Ja, jag fattade det. Men jag kommer bara säga till alla – lyssna på låten. Jag kan självklart prata runtomkring det, det är ju mitt liv. Men jag kommer inte gå in på några detaljer. Låten får berätta.

Du slutade med musiken ett tag också.
Ja, runt 2007. Det var drama i mitt liv. Och även innan dess var jag inte hundra procent på att jag ville satsa på musiken. Jag hade andra planer med livet, jag ville tjäna pengar. Musiken tjänar man inga pengar på.

Så varför bestämde du dig för att det inte var viktigt att tjäna pengar?
Det var en personlig sak som hände, och jag förklarar det i Fruängen. Det fick mig att tänka till. Jag vill kunna leva länge och ha lugn och ro i mitt liv. Hade jag fortsatt på ett visst sätt så hade jag inte kunnat ha det. Nu låter det som att jag var värsta kriminella snubben, men så var det inte.

Du sjunger på skivan att du inte är en gangster, men du ”har ett gangstersätt”. Vad betyder det?
En gangster för mig är inte någon som behöver ett gäng eller en pistol. En gangster för mig är någon som skiter i allt och alla och går sin egen väg. På så sätt har jag en gangsterstil.

Har du tagit sånglektioner någon gång?
Nej, jag har varit för stolt. Folk har alltid sagt ”lyssna brorsan, gå och lär dig”. Men jag vet hur de är, ”nu ska titta varandra djupt i ögonen och ta ton…”  Jag pallar inte sådant där. Men nu finns det Youtube! Jag har lärt mig att sjunga upp genom Youtube. Så soft! Det finns övningar som gör att man andas rätt och allt. Och på Youtube kan man spola förbi allt babbel.

Kan man placera in dig i den svenska soultraditionen tycker du, med Lisa Nilsson, Eric Gadd och resten?
Det skulle vara en stor grej att hamna där, bland de namnen. Eric Gadd var tung alltså. Men jag har inte lyssnat så mycket på dem. Jag lyssnade på ett par låtar med Kaah back in the days, men jag kunde aldrig relatera till hans musik. Jag vill inspirera folk med min skiva, få dem att vakna och känna att de kan göra vad fan man vill. Bara för att man sjunger behöver man inte sjunga om blommor och bin.

Aleks debutalbum Inte längre fiender släpps den 28 november. På Spotify kan man lyssna på singlarna Andra Porten/Va Dig Själv, Hoppas och Robot (med Mohammed Ali).

Rodeo
Rodeo: Just nu