Musik, Nyheter

Lana Del Rey gör musiken till Tim Burtons nya film

Foto: All Over Press

Foto: All Over Press

Lana Del Rey har gjort musiken till Tim Burtons kommande film Big Eyes, om den amerikanska konstnären Margaret Keane. Keane målade under 50- och 60-talen bilder på extremt storögda barn, bilder som hennes dåvarande man på den tiden tog åt sig äran för.

Lana Del Rey skrev filmens ledmotiv tillsammans med Daniel Heath och ytterligare en låt, I Can Fly, är skriven ihop med Rick Nowels.

Förhoppningsvis får Del Rey med någon av de här två sångerna upprättelse för vad som hände hennes Young and Beautiful, ledmotivet till Bas Luhrmanns The Great Gatsby. Den var nominerad till en Oscar för bästa filmmusik men någon skickade ut ett brev med falsk information som ledde till att Del Rey förlorade sin förhandstippade statyett.

Big Eyes har premiär i jul.

Young and Beautiful:

Jon Lax
Promotion

Musik, Nyheter

Albumaktuella Azealia Banks släpper video och vill slå Disclosure

azealia banksAzealia Banks släppte förra veckan äntligen – och överraskande – sitt debutalbum Broke With Expensive Taste till strålande recensioner. Det har dock inte lugnat den 23-åriga rapparen som är ökänd för sina bråk på Twitter. Producentduon Disclosure, bloggaren Perez Hilton och bandet Stone Roses är några som har fått sin beskärda del av Banks skarpa tunga.

Hon säger att hon inte riktigt orkar bry sig längre, men bråket med Disclosure är från Azealias sida inte på långa vägar över, berättar hon i en intervju med The Guardian.

De tre hamnade i luven förra hösten då Banks twittrat att en låt de spelat in ihop var det bästa hon någonsin gjort och Disclosure svarade att det var för tidigt att säga då ingen låt fanns färdig. ”Rude!” svarade Azealia och utvecklar nu:

- Jag twittrade att jag just haft den bästa sessionen med Disclosure, för jag var ett sånt fan och var så uppspelt över att ha fått träffa dem. Men jag antar att deras grej var: ”Tänk om låten inte blir särskilt bra och du hypade upp den?”

- Jag vill slå dem i ansiktet. Den lille… Den fule. Jag vill så gärna slå honom.Jag står inte ut med den lille pojken med finnar runt munnen. Jag älskar dock deras musik.

Hon berättar vidare att de enda musiker hon tar på allvar är Vampire Weekends Ezra Koenig, Ariel Pink (som hon gjort låten Nude Beach A Go-Go med) och Lana Del Rey. Hon räknar alla tre som sina vänner, och försvarade Del Rey efter ett påhopp från Eminem häromdagen. Banks klargör att hon vill slå även honom.

Eminem släppte en video där han refererar till Ray Rice, en amerikansk fotbollsspelare som just nu är avstängd och under utredning efter att en video där han brutalt misshandlar sin flickvän publicerats online. Eminem rappar:

”I’ll punch Lana Del Rey right in the face twice / Like Ray Rice in broad daylight in the plain sight of the elevator surveillance / ‘Til her head is banging on the railing, then celebrate with the Ravens.”

lanadelreyazelabanks

”My attitude is bitchy but you already knew that…” sjunger Azealia Banks i sin senaste singel Chasing Time. Videon till den släpptes igår kväll och är en snygg, svartvit hyllning till Michael & Janet Jacksons Scream, TLCs No Scrubs och Lil’ Kims outfit från VMA-galan 1999.

Jon Lax

Hanna Johansson, Krönika, Mode

Hanna Johansson: Obehaglig skönhet

lana<333

Lana Del Rey

”Jag önskar att jag redan var död”, säger Lana Del Rey. 

Journalisten Tim Jonze invänder instinktivt: det kan du inte mena!

”Men jag gör det”, vidhåller hon. ”Jag skulle vara rädd om döden närmade sig, men…”

Det är en lång intervju i The Guardian, Lana och Tim Jonze ses i New Orleans en bit från gatan Bourbon Street, det skulle kunna vara namnet på en av hennes låtar. De pratar om hennes ikoner - Kurt Cobain och Amy Winehouse och Lou Reed - och om vad som händer med en när man möter främlingar och om hur mycket i hennes låtar som är sant. ”Jag har haft olika relationer med män, med människor, som har varit liksom fel sorts relationer, men ändå vackra för mig”, säger hon när Jonze frågar varifrån inspirationen till låten Sad Girl kom från, being a mistress on the side might not appeal to a fool like you. Men betyder ”fel” att vara den andra kvinnan? frågar han. Lana skrattar, tittar bort och säger ”Jag antar det.”

Efter att intervjun kom ut reagerade Frances Bean Cobain, Kurt Cobains och Courtney Loves dotter, på hennes kommentarer om döden: ”Jag kommer aldrig att lära känna min pappa för att han dog ung och att dö ung blir ett åtråvärt öde för att såna som du tycker att det är coolt”, twittrade hon.

Lana anser att det är Guardian som har vinklat intervjun genom att länka ihop hennes eventuella dödslängtan med idoliserandet av Cobain och Amy Winehouse. ”Jag berättade för dem varför jag tycker om Amy och varför jag tycker om Kurt och det var en liten del av ett längre resonemang och de fick det att låta som att jag vill dö för att efterlikna någon som dött ung och att det skulle vara glamouröst”, säger hon till Jon Lax här på Rodeo.

Jag älskar Lana Del Rey, för er som inte har märkt det redan. Hennes låttexter och videos alluderar till självmord, prostitution, missbruk, kärlek, sex, död. Hon är sällan uppbygglig, vilket Therese Bohman har benat ut i Expressen. Jag började fila mina naglar spetsigt efter att ha lyssnat på Born to die varje dag i en månads tid, men utöver det fyller Lana Del Reys person eller musik ingen konkret funktion som förebild för mig.

När jag läser intervjun i Guardian slås jag av likheten mellan Lana Del Reys musik och modefotografen Steven Meisel. Andra modefotografer förutom honom också, för övrigt, men han är enklast att använda som exempel, så tillåt mig: ibland känns hans jobb för Vogue Italia som någon sorts provokationsbingo. Han har anspelat på polisvåld post elfte september, plastikkirurgi, missbrukare på rehab, British Petroleum-läckan i Mexikanska golfen och hustrumisshandel, för att bara nämna några av de mest omtalade. Det var också han som fotograferade omslagen till magasinets berömda Black Issue från 2008, ett försök att belysa den låga representationen av svarta modeller, vilket han efteråt konstaterade var totalt misslyckat: ”Jag var nyfiken på om det skulle ha någon effekt på visningarna i New York, London, Paris eller Milano, och det hade det inte. De hade fortfarande bara en token black girl, kanske två. Det var samma som innan och det gjorde mig ledsen.”

Makeover Madness - Steven Meisel för Vogue Italia juli 2005

Makeover Madness – Steven Meisel för Vogue Italia juli 2005

Water and oil - Steven Meisel för Vogue Italia augusti 2010

Water and oil – Steven Meisel för Vogue Italia augusti 2010

Kritiken mot Meisel bottnar i samma attityd som kritiken mot Lana Del Rey: att de genom att gestalta tragiska händelser i en serie fotografier eller i en poplåt per automatik romantiserar det tragiska. Jag vet inte vad det synsättet är en konsekvens av. Låg läsförståelse? Någon slags extrem ängslighet? När jag ser videon till Summertime Sadness om en bästis (eller flickvän, beror lite på vilka glasögon du har på dig) som begår självmord blir jag berörd både för att det är en underbar låt och för att det scenariot är en av mina största rädslor. När jag ser Super Models Enter Rehab tänker jag först att det är vackra bilder, nästa impuls är att känna obehag. Men obehag i samband med skönhetsupplevelser är ingenting att värja sig mot, det är inte sällan ett självklart inslag. Att kräva av konst att den främst ska få en att relatera, må bra eller känna sig inspirerad är att förblinda sig själv.

Hanna Johansson

Intervju, Musik, Nyheter

Intervju: Lana Del Rey

Foto: Universal

Foto: Universal

Lana Del Rey har sedan debuten Born To Die 2012 varit en av världens största stjärnor men också omgiven av kontroverser. Hon har ifrågasatts för sin ”brist på autenticitet” samtidigt som hennes texter kritiserats för att vara för brutala. Förra veckan släppte hon nya albumet Ultraviolence och i kväll spelar hon på Bråvallas största scen.

Rodeos Jon Lax togs sent i går kväll emot av en superstjärna på strålande humör i sin svit på Sheraton i Stockholm. Trots ett fem timmar försenat plan från Heathrow drar hon ut på de femton minuter Rodeo fått att förfoga över. Här är ett samtal mellan ett fan och en röksugen idol.

- Hade du en tändare? Det är okej om du inte har en, jag har rökt för mycket. Hur säger man ”lighter” på svenska förresten?

Tanke: Okej. De timmar av nervositet jag genomlidit under hela den här dagen är som bortblåsta. Lana Del Rey visar sig vara världens gulligaste person.

Grattis till skivan!

- Tack!

Jag älskar den.

- Gör du!

Jättemycket, har sett fram emot den länge.

- Tack så hemskt mycket. Jag är kär i den, jag älskar den. Och jag är så glad för, du vet, när man har en idé för ett album så är det just bara en idé som finns i luften och att sen dra ner denna idé till en faktiskt skiva… Det är en svår process men jag älskar det. Det är världens bästa känsla då det händer.

Hur gick processen till? Vad hade du i åtanke när du började tänka på en ny skiva?

- Några olika saker som jag sen formade till ett typ av koncept som började med ordet ”ultraviolence”.

Varför ”ultraviolence”?

- Till en början helt enkelt för att jag älskade ljudet av det ordet. Jag är väldigt driven av ord, hur ord och namn låter. Det är intuitivt hos mig. Så jag visste inte riktigt varför jag gillade det till en början men sen när jag började välja låtar efter att ha skrivit och skrivit och skrivit så märkte jag att jag valde låtar som passade in i ett visst narrativ. Så, jag hade bara en känsla, antar jag.

Born To Die var en omedelbar succé, hur upplevde du det?

- Jag antar att ”succén” aldrig riktigt kändes som en ”succé” för mig, på grund av allt rabalder som alltid omger mig och i stort sett allt jag gör. Så det känns fortfarande inte inte riktigt som en ”succé” men du vet… I slutändan så älskar jag den skivan också och i den typen av scenario eller position så är det allt man kan hoppas på; att genuint älska sina låtar och det är allt som spelar någon roll för allt annat kommer ändå vara galet, haha.

Känns det bitterljuvt att tänka tillbaka på den tiden?

- Ja, bitterljuvt är verkligen rätt ord. Men jag känner mig faktiskt gladare nu än jag har gjort på ett tag. Jag tror att en del av det har att göra med att jag älskar min skiva så mycket, hur märkligt det än må låta.

Det låter väl helt rimligt?

- Yeah, det gör det!

Visste du hela tiden att du ville göra en till skiva, trots allt rabalder kring…

- …kring Born To Die och allt? Ja. Jag menar, jag älskar att skriva och skriver hela tiden. Oavsett om jag är i Milano eller Köpenhamn eller Wien så spelar jag in överallt och jag skriver jämt. Jag älskar inte allt jag har gör men brukar få till ungefär en låt i månaden som jag verkligen gillar, så det tar lite tid.

Hur ser din process ut? Måste du sätta dig ner fokuserat eller händer det bara?

- Det beror på vem som är med mig på vägarna. Som med Ultraviolence så visste jag inte hur den skulle låta förrän jag och min gitarrist var i Electric Studios i New York och jag tjuvlyssnade på honom när han satt och lekte med sin gitarr. Jag satt och lyssnad på honom i ungefär 20 minuter och sen visste jag att det var hur jag ville att min nya skiva skulle låta. Så det beror på. Ibland går jag in i studion med en helt färdig låt och ibland leker vi fram något.

Vilket är ditt bästa skrivhumör?

- Jag måste vara på bra humör. Jag bokade faktiskt en studio någonstans här i Stockholm ikväll bara för att jag mår bra idag. Så det handlar inte om att tända ljus eller såna saker. Men jag spelar alltid in på kvällen, sent på kvällen. Och jag älskar att skriva på sommaren, det är min bästa tid på året. Så jag kan skriva var som helst men det måste vara med rätt person. Innan jag träffade Dan Auerbach från Black Keys var det länge sen jag jobbade med någon ny, innan dess hade jag jobbat med samma personer i tre, fyra år.

Vad är det bästa med sommaren?

- Åh, allt. Jag älskar hettan. Och jag älskar hur det är ljust länge och jag älskar att vara utomhus.

Är det därför du flyttat från New York till Los Angeles?

- Ja, precis. För där kan jag vara nära havet. Jag älskar att bada! Och jag älskar att köra bil…

Foto: Universal

Foto: Universal

Varför tror du folk reagerar så starkt på dig, både på gott och ont?

- Jag tror att jag fram tills alldeles nyligen faktiskt inte visste vad folk kände. Men nu när jag har pratat en massa om ”ultravåld” så har jag börjat förstå. Jag kan förstå att mina texter kan vara upprörande men jag förstod det inte förut och jag tror att det har att göra med att jag skrev under en massa år innan Born To Die kom ut, och jag var inte van vid att censurera mig själv. Eftersom jag inte trodde att min musik skulle bli populär så tänkte jag aldrig på den som popmusik, så det kändes som att när jag började bli populär så tyckte folk att jag hade en skyldighet att vara ett föredöme och det var inte något jag var redo för.

- Jag kände inte att det hade något att göra med mig men jag börjar förstå det nu. Jag fattar att texterna kan vara upprörande eller whatever. Och så har det skrivits väldigt mycket skit om mig, grejer som helt enkelt inte är sanna. Jag gav inte en intervju förrän efter att, kanske, 100 artiklar redan skrivits om mig. Innan jag ens hade pratat med någon så återanvändes en idé om mig om och om igen – ”ikoner, personor, döden”. Saker jag absolut var intresserad av men inte himla intresserad av. Jag var intresserad av kärlek, av att hitta kärlek…

Tror du att det faktum att du kom från en undergroundscen i New York gjorde att folk hade svårt att förstå vad du pratade om på en mer mainstream nivå?

-Ja, det är en jättebra beskrivning av det. Jag antar att om folk trodde att jag försökte bli populär så kan jag fatta att de också tyckte att det var ett olämpligt sätt att bli populär på. Men att vara populär fanns liksom inte i min bok, eftersom inget jag någonsin gjorde blev uppmärksammat. Jag tror att det uppstod ett glapp mellan vad jag faktiskt gjorde och vad andra trodde att mina intentioner var. Det tillsammans med alla lögner som skrevs dagligen. Ingen jättebra kombination, haha. Men, du vet, i slutändan så måste man älska sin skiva för det är allt man har. Förutom riktigt bra möten med människor, oavsett om det är i intervjuer eller folk man möter, eller ens familj.

Och nu har du det bäst säljande albumet i USA…

- Yeah!

Känner du att du har fått upprättelse?

- (gapskratt) Oh my god, du sa det med ett helt straight face. Haha, ”upprättelse”…

Jag skulle nog känna det.

- Skulle du? Well, jag vet inte. Det finns alltid något runt hörnet som kommer att komma och bara – SMACK – sätta allt ur spel. Så, visst, jag är glad men jag är mest överraskad för när jag träffade Dan så handlade det så mycket om kemi. Det kändes bra, det var rätt. Så det är intressant när något som känns bra faktiskt översätts till något som är bra. Inte för att det inte hänt mig förut men jag kan inte riktigt minnas när jag mådde bra över något liknande. Så, jag vet inte… Jag är glad?

Det är en bra början!

Den senaste kontroversen kring Lana Del Rey handlar om en intervju som gjordes i tidningen Guardian. I intervjun citeras Lana på ett sätt som får det att framstå som att hon glamouriserar rockstjärnor som dött för tidigt. Lana menar att citaten är ryckta ur sitt sammanhang men artikeln fick ändå Kurt Cobains dotter Frances att reagera på twitter.

På tal om trista grejer runt hörnet. Vad tänkte du om Frances Bean Cobains tweets till dig. Tror du att något gott kan komma ur det hela, att det kanske skapade utrymme för dig att få folk att förstå dina intentioner.

- Inget kommer att få folk att förstå mina intentioner, jag lovar! Det är nästan fucking meningslöst för mig att ens svara. Men i det specifika fallet så kände jag att jag var tvungen att säga något för vad hon sa var faktiskt inte applicerbart på vad jag sa. Och det är för att Guardian ställde ledande frågor om död, död, död. Personor, personor, personor. Ikoner, ikoner, ikoner. Och det är inte så att jag inte sa att jag ibland vill dö utan det faktum att det citatet sattes bredvid frågan om jag gillade de fyra personer som nämndes – Amy (Winehouse), Kurt (Cobain), Jim (Morrison) och Jimi (Hendrix) – för att de dog unga. Och på det svarade jag, nej, jag gillar dem för att de var väldigt bra. Jag berättade för dem varför jag tycker om Amy och varför jag tycker om Kurt och det var en liten del av ett längre resonemang och de fick det att låta som att jag vill dö för att efterlikna någon som dött ung och att det skulle vara glamouröst. Det var oetiskt och fick konsekvenser för mitt privatliv.

- Så, blev jag upprörd över Frances och hennes tweets? Ja, typ, för jag älskar hennes mamma och vi pratar och jag är ett Kurt-fan. Men sanningen är att det Frances tweets handlade om byggde på något hon inte kände till, och det är precis vad den tidningen ville, det var deras vinkel som de kom in med precis som alla andra.

På tal om Courtney Love. Har ni nånsin pratat om att jobba ihop?

- Det vill vi nog. Jag skulle älska det, hon är fantastisk. Jag hade en jättebra intervju i Versailles nyligen och tjejen som intervjuade mig frågade om jag hade hört Courtney sjunga Guns N’ Roses ”Paradise City” och visade mig den, den var super.

Jag såg Hole spela den live för en massa år sen.

- Gjorde du! Really! Det är helt galet. Så du har sett henne live?

Ja, för hundra år sen. Men tillbaka till dig. Vilken är din favorit från Ultraviolence?

- Den första låten, ”Cruel World”. Jag älskar den. För precis som hur ordet ”ultraviolence” sammanfattar soundet på skivan så beskriver den låten hur jag har känt mig de senaste åren. Verserna är väldigt rakt på och repetativa, stadiga, mendan refrängerna är mer kaotiska. De två världarna skapar en dynamik…

Lanas skivbolagsrepresentanter knackar på dörren, vi har dragit över tiden.

- HOLD ON A SECOND! (Fnissar.)

Jag älskar också den låten, väldigt mäktig öppning.

- Tack, jag blir jätteglad. Jag älskar att den öppnar skivan. Verkligen! Yeah!

Foto: Universal

Foto: Universal

Hur gillar du turnélivet och att spela live?

- Hm, nu? Jag gillar det. Men det tog en stund.

När började du gilla det?

- I år. Jag hade turnerat i Europa under två och ett halvt år och hade egentligen aldrig spelat live i USA sen jag var yngre, i New York. Det tog några år för mig att vänja mig. Och då turnerar jag ändå mer än de flesta.

Det knackar på dörren igen.

- Vänta, jag ska bara be dem lugna sig.

Vilka låtar ser du mest fram emot att spela?

- Live? Definitivt ”Cruel World”. En låt jag tycker mycket om är ”Pretty When You Cry”. Och ”Old Money”.

Det är min favorit från skivan.

- Är det? Really? Really? Haha, ”really?!” Tack! Jag älskar den. Jag ser verkligen fram emot att göra en video till den.

På tal om videor så har det visuella alltid varit en stor del av ditt artisteri. Har du några tankar på att ta det vidare på något sätt, kanske göra film?

- Ja kanske. Jag gillar att regissera så det vore kanske kul att adaptera en film eller göra indiekortfilmer, om jag kan. Och jag älskar att skriva… Jag har så mycket erfarenhet av att stå bakom kameran nu så det vore en spännande väg att ta.

Vad kan vi vänta oss av din spelning på Bråvalla?

- Well, det är en bra fråga. Jag älskar första halvan av mitt set för det har inslag av psykadelia. Det är mer gitarrbaserat och har mer eld i sig. Och mitt band är fantastiskt, jag älskar mitt band. Så det blir några nya låtar, några gamla låtar och that’s it, haha! Och jag! Jag kommer att vara där!

Hoppas du får en bra show och kom tillbaka till Sverige snart, kom till Stockholm!

- Stockholm är fantastiskt. Jag var här för ungefär fyra år sen faktiskt. Mitt första stora skivkontrakt var med Universal i Tyskland, Österrike och Schweiz och innan jag ens hade en skiva eller något frågade de om jag ville komma och gästa ett band som heter Mando Diao, känner du till dem? De hade en stor MTV-grej och jag kom dit och sjöng en låt. Jag var så nervös men jag blev kär i Stockholm då. Jag visste inte att staden är omgiven av vatten…

Man kan nattbada på sommaren, mitt i stan. Du borde komma tillbaka och göra det!

- Det låter som en låt, ”Nightswimming, summer in the city”!

När intervjun är slut så frågar jag om vi kan ta en selfie. Lana hoppar upp ur soffan och säger, ”Absolut, jag är the queen of selfies!”. Vi hittar en bra bakgrund och hon får välja filter och här är resultatet.

Jon Lax

Musik, Nyheter

Jon och Hanna chattar om Lana

lana

Hennes debutalbum Born To Die var ett av 2012 års allra mest sålda och när Lana Del Rey släppte uppföljaren häromdagen var förväntningarna skyhöga. Rodeos kanske största LDR-fans, Jon Lax och Hanna Johansson, chattar om nya albumet Ultraviolence, de tröttsamma kritikerkörerna och känslorna den snart sverigeaktuella 28-åringen från New York väcker hos dem.

Jon: Hej Hanna, ska vi chatta lite om LDR?

Hanna: ja. lyssnar på fucked my way up to the top exakt nu.

Jon: åh, jag lyssnar på cruel world och tittar på en grå himmel

Hanna: den är så bra!! loopade den när jag gick hem igår genom en skog på Lidingö, var livrädd. lol

Hanna: men också glad…pga bra låt…

Jon: Den är en så mäktig förstalåt tycker jag. Hur hon börjar hela skivan med ”shared my body and my mind with you, that’s all over now” och sen ba ”men jag är så jävla glad att du är borta”

Hanna: haha, ja! Lana är en sån mästare på bitterhet och hämnd, tycker jag

Jon: Vad är det hon gör som andra inte klarar av? För jag håller med, men har svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske ngt med det distanserade..?

Hanna: kanske det? för det är ju inte direkt för att hon har extremt sympatisk eller trovärdig utstrålning (även om man tycker det som fan… hehe), snarare tvärtom. men det kanske är därför? jag tänker att det alltid känns så etablerat att det som försiggår i hennes låtar är fiktion.

Hanna: vilket väl visserligen är det normala, men det är inte alltid som det är så tydligt som hos henne. hon har ju en extremt utpräglad estetik utan att vara typ Lady Gaga.

Jon: Ja visst gör det, hon kan ju också likt ingen annan sjunga de mest banala saker och man köper dem ändå rakt av, i alla fall som fan.

Hanna: ja! verkligen. jag skrev en grej i Nöjesguidens Bråvallabilaga om LDR och då hittade jag en artikel som kritiserade Video Games för att texten är så banal. och jag ba: eh? det är ju exakt det som gör den så bra!

Jon: T ex Brooklyn Baby, som vissa menar är satirisk. Jag hoppas liksom att den INTE är det för det spelar ingen roll, köper hela grejen när det är hon som står för den

Hanna: ja! ÄLSKAR Brooklyn Baby för att den är så jävla världsfrånvänd, haha. liksom så gulligt på något sätt att associera Brooklyn med jazz istället för Lena Dunham.

Hanna: trodde för övrigt att texten till den gick ”well my boyfriend’s in a band/ he plays guitar, well he ain’t Lou Reed”

Hanna: hade vart så kul om

Jon: Jag läste lite recensioner av Ultraviolence nu på förmiddagen och slogs av hur viktigt det var för vissa att påpeka att de minsann hatade hennes första skiva, men nu älskar denna. Tänkte 1. är inte det att dumförklara sig själv? och 2. varför då? Man kan väl argumentera för att denna är mer ”smakfullt” producerad än en del på born to die kanske, men jag tänker att om man inte förstod den så kan man inte heller förstå Ultraviolence

Hanna: ja! vad intressant… jag insåg att jag hade glömt bort att många hatade Lana Del Rey innan

Jon: Det blir lite som att säga att man inte förstod sina barns första stapplande steg men när den fyllde 8 så förlåter man den för dem

Jon: Även om jag inte tyckte LDR stapplade så mkt

Hanna: nej, inte jag heller. alltså, det må vara hänt att Ultraviolence är mer smakfullt producerad, men Born to die tycker jag spontant var lite intressantare just för att det fanns så mycket som var avigt och lite töntigt med den. fast många hits också, förstås. men den var ocool på ett bra sätt.

Jon: Jag håller med. Det var mer som skavde på Born to die och det gjorde att man ömmade för den mer

Hanna: jag tycker ju att Lana Del Reys språk och estetik ligger extremt nära Sara Stridsbergs, någon sorts hyperkvinnlighet i mättade färger, skönhet och äckel på samma gång. och det är ett väldigt oironiskt språk. Ultraviolence är ju fortfarande orionisk (väljer jag att tolka det som), men allt låter… mer blasé? inte på det utstuderade sättet som i typ This is what makes us girls eller Off to the races (som låter som nån som försöker vara blasé men egentligen tycker att det är svincoolt att run from the cops in black bikini tops och dricka bourbon på Chateau Marmont), utan bara… dåsigt. fast jag gillar det också. vissa låtar har lite valsångseffekt på mig.

Jon: Ja, du har helt rätt där att LDR frammanar samma bilder och känslor som Stridsberg. Och stridsberg provocerar säkert samma personer som provoceras av LDR skulle jag gissa.

Hanna: ja! asså vilka är det som provoceras av stridsberg tho? har ingen koll på hennes kritiker men har tänkt på hur vissa irriterar sig på att LDR är en rik vit tjej men försöker vara chola ibland och att ingen skulle göra samma reflektion om en författare. men det kanske folk visst skulle göra? eller gör?

Jon: Jo men jag har stött på folk som stört sig på stridsbergs sätt att skriva. De ba ”det finns ingen röd tråd, det är bara fragmentariska bilder” fast ännu sämre formulerat och det är ju ganska mkt vad LDR gör också: tar fragment från någon slags kollektiv idé om USA snarare än från ett riktigt samhälle

Hanna: ja, det är sant! det stämmer ju för båda. men jag tycker om det. hennes National Anthem-video är ju AMAZING

Jon: Jag tycker också om det, extremt mkt!

Hanna: haha, visst nämnde du det där gitarrsolot i Shades of cool på bloggen? lyssnar på den nu. kan typ kicka lite på att hon sjunger jättefint och sen kommer nån stör med gura och ba DRRRRÄÄÄING

Jon: Jag älskar det solot nu! Just för att det är så jävla fult

Jon: Jag tänker ibland att det känns konstigt att ”karaktären” LDR betyder en massa för mig, kan berätta saker jag tänker på etc, men att jag inte riktigt bryr mig om Lizzie Grant (som hon ju heter på riktigt). Är det konstigt? Eller bara sunt? För det måste vara skönt för henne att ha denna karaktär och låta både det ”privata” och offentliga gå genom den. Man vet ju knappt nånting om hennes ”riktiga jag”

Hanna: ja! och jag håller med, jag är ganska ointresserad av Lizzie Grant men tokig i Lana Del Rey. fast jag tror att jag projicerar lite av det jag vet eller tror mig veta om Lizzie Grant på Lana, i mitt huvud är hon alltid en rik reckless tjej.

Hanna: du har sett det här va??

Jon: Åh hjärtat

Hanna: haha, kom att tänka på en tumblrpost jag såg för ett tag sen: ”there’s lipstick stains on my Capri-Sun”. och så hade någon kommenterat: ”which Lana Del Rey song is this from.” tyckte det var kul

Jon: Haha!

Jon: Berättade jag när jag gick på Sunset Strip häromveckan, lullig på två happy hour-Corona i eftermiddagssolen och lyssnade på American? Det var så jävla vackert, och kändes som jag var mitt i hennes värld, exakt det hon sjunger om

Hanna: åh fy fan vad gott

Hanna: det låter helt underbart

Hanna: jag känner igen det rätt mycket även om jag aldrig har varit på Sunset Strip: jag lyssnar väldigt ofta på Lana när jag är på väg någonstans, typ när jag går över Lidingöbron på morgnarna, och för mig förhöjer det omgivningen och tillvaron lite. alla hennes låtar är så filmiska! jag tycker liksom om mig själv när jag lyssnar på henne för jag tycker om tanken på att vara en person som är omgiven av den musiken.

Hanna: #emotional

Jon: Ja, det känner jag igen så väl. Sitta på tunnelbanan, plocka en vattenmelon från hyllan på Hemköp, till och med att borsta tänderna, allt blir som filmscener med Lana i lurarna. Och sen mer major grejer, som att bli kär i någon till exempel. Väldigt få artister har den effekten och det är väl mkt just det att hon skapar fiktion så fruktansvärt snyggt

Jon: Och återigen: missförstår man det som brist på ”autenticitet” så har man inget där att hämta

Hanna: nej! då förtjänar man inte Lana!! haha men seriously tho

Jon: Du funderar på att åka till Bråvalla, eller hur? Jag insåg idag att jag inte kan

Hanna: åh nej! ja, har funderat men är så himla sent ute. är lite osäker

Hanna: kommer å andra sidan bli sur som ett jävla bi om jag ser en enda instagrambild från hennes konsert

Jon: Det är alltid ett sånt orosmoment dock, såna konserter. Att behöva dela den stunden med…folk som står och skriker som folk gör på festivalspelningar

Hanna: det är sant. precis. jag tror att det vore otroligt känsloladdat för mig att se henne uppträda

Jon: Jag var (nästan, försöker jag ett år senare intala mig själv) typ glad att missa Frank Ocean förra året av den anledningen

Hanna: haha! fast samtidigt…..

Jon: Jo…

Jon: Men det är klart att du ska åka!

Hanna: ja, kanske… haha. ska fnula.

Hanna: gud, jag kommer verkligen vara typ full mamma och stå som ett sjögräs och sjunga med i alla låtar

Jon: Haha! Okej åter till skivan och det vi pratade om innan. Det finns ju två spår som tydligt adresserar hennes kritiker: fucked my way up to the top som du lyssnade på tidigare och money power glory. Jag känner lite att hon inte behöver svara på det sättet samtidigt som jag älskar att hon gör det

Jon: Typ som madonnas Human nature, hon ber verkligen inte om ursäkt utan sträcker snarare på långfingret lite lite mer

Hanna: ja! det är det där hämndbegäret igen. tycker det är nice att hon eller snarare hennes persona inte tar the high road utan bara: dra åt helvete, jag är känd nu

Hanna: vad fin hennes version av The other woman är förresten! ryser varje gång jag hör den, så sorglig.

Jon: Jättefin och ett helt perfekt låtval av henne. Har du hört hennes cover av Chelsea Hotel no 2

Hanna: Ä L S K A R den

Hanna: haha älskar typ alla chelsea hotel no 2-covers, ärligt talat

Jon: Ja, den texten och den melodin är kanske svårt att misslyckas med

Hanna: men den passar också så bra in i Lana Del Rey-narrativet

Jon: Precis

Hanna: finns det nån låt du inte gillade först men som har växt på dig? min sån är florida kilos.

Jon: Samma här, tyckte den var lite camp nästan. Men nu sjunger jag med. Tycker också det är lite synd att Black beauty är ett bonusspår, den är så vacker.

Hanna: jag älskar allt som låter som ramsor… och ja, Black beauty! fin.

Jon: Vilken är din bästa LDR-låt om du får välja helt fritt?

Hanna: åh GUD vad svårt. hm. summertime sadness.

Jon: Då får den avsluta denna chatt! Hoppas du kommer iväg till Bråvalla så du kan berätta allt om det sen

Hanna: I will! kram kram!!

Jon Lax
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net