Mode, Nyheter

Modesvepet, vecka 2

Justin Bieber för Calvin Klein, en av veckans mesta snackisar.

Justin Bieber för Calvin Klein, en av veckans mesta snackisar.

Modebranschen har med besked vaknat ur nyårssömnigheten och den här veckan har dominerats av vårens alla kampanjer. Vi gick igenom ett antal av dem redan i måndags men senare under veckan kom de största snackisarna: Joan Didion för Céline och Justin Bieber för Calvin Klein. Och gissa två gånger vilken supermodell som har lagt ytterligare ett jobb på sin dignande meritlista? Här är årets första modesvep.

Veckans stora modesnackis 1 – författaren Joan Didions medverkan i Célines vårkampanj – lämnar huvudpersonen oberörd. ”Jag har ingen aning”, är Didions svar på frågan varför annonserna skapat så mycket uppmärksamhet.

Rodeos Agnes Grefberg Braunerhielm var dock inte fullt lika lyrisk som resten av internet över kampanjen. ”Hur kampanjen är utformad går ju att klaga på. Det är så slappt? Får mode verkligen göra så här mot oss? Ta en av våra idoler, smälla på henne Världens Största Solglasögon och skriva namnet på sitt märke över hela hennes kropp.”

Men det är inte första gången Didion dyker upp i en annonskampanj, redan 1989 fotograferade Annie Leibowitz henne och dottern Quintana för Gap.

Veckans stora modesnackis 2 – kanadensiske problembarnet Justin Bieber frontar tillsammans med Lara Stone Calvin Kleins senaste kampanj. Bildspråket känns igen från företagets klassiska bilder på Kate Moss och Mark Wahlberg, dock spår vi inte någon framtida ikonstatus för det här.

Även Karl Lagerfeld har jobbat med Bieber. För V Magazines årliga musiknummer har Lagerfeld plåtat Biebs allra bästa försök att se sultry och kåt ut.

På tal om Kate Moss: hon dyker oretuscherad upp i senaste numret av Vogue Italia, fotad av Peter Lindbergh.

Jourdan Dunn blir den första svarta modell att ensam pryda omslaget till brittiska Vogue på 12 år.

jonisaintlaurentJoan Didion är inte veckans enda ikon att landa en stor modekampanj. Legendaren Joni Mitchell dyker upp i Saint Laurents senaste annonser.

Läs mer om Joni Mitchells eviga stil när Filippa Berg går igenom den på vår systersite Make It Last.

Evighetsserien Vilket jobb testar Cara Delevingne den här veckan? fortsätter. Nu hoppar hon på jobbet som gästredaktör för Love Magazine.

Tomt i plånboken efter helgerna? New York Magazine går igenom magasinens januarinummer – från de bästa till de värsta – så vi slipper lägga dyra pengar på en chansning.

Veckan har som sagt dominerats av vårens alla kampanjer och nu är även Marc Jacobs här. Och det är en uppradning av de hetaste modellnamnen just nu: Jessica Stam, Adriana Lima, Anja Rubik, Anna Ewers, Issa Lish, Joan Smalls, Karlie Kloss, Kendall Jenner och Natasha Poly syns alla i kampanjen.

Men den snabba modevärlden har förstås redan börjat blicka mot hösten. WWD går igenom några av alla pre-fall-kollektioner som kommit ut i butik.

Jon Lax
Promotion

Mode

Nick Knight, Carine Roitfeld och Lara Stone: Power Dressing

In La Femme à Paris the author Octave Uzanne dubbed a woman’s clothing ‘her offensive armour’ – but, in reality, fashion seldom offers protection from the violence of the modern world. The clothing adopted when a woman is at her most vulnerable to attack – the heels, furs and jewels of evening attire – actively works against the idea of self-preservation.

Motsatsen till female death in advertising kan man säga: modefotografen Nick Knight teamade upp med Carine Roitfeld och Lara Stone i en film för SHOWstudio där Stone utövar självförsvar med hjälp av Krav Maga-teknik. Transparens: för två år sedan, men jag hade inte sett den förrän nu.

Att kläder kan kännas som en rustning tror jag är en ganska grundläggande känsla, samtidigt som de kan ha den rakt motsatta effekten – en del av Wu Tsangs dokumentärfilm Wildness har fastnat inom mig och det är beskrivningen av hur besökarna på klubben som skildras i filmen, The Silver Platter i Los Angeles, är så otroligt utsatta utanför klubben men totalt hemmastadda där inne. Nick Knight tog inspiration från Slutwalk-rörelsen som jag känner har ett slags släktskap, alltså rätten (”rätten”…) att som kvinna klä sig hur man vill utan att klädseln avläses som en inbjudan till våld.

Hanna Johansson

Krönika, Mode, Perspektiv

Hanna Johansson | Ska vi göra något åt den oblyga rasismen?

I ett några veckor gammalt nummer av Metro ges shoppingtips ur de nya vårkollektionerna som finns i butik. Under rubriken ”Köp inte” längst ned på sidan syns ett par brandgula shorts och en skjorta i samma färg. Dessa ska man alltså styra bort från i fall man ser dem, då de anses alltför svårburna. Motiveringen: för att klä i gult krävs en mörk hudton. Vilka det är man riktar sig till och inte riktar sig till med tipsen kunde knappast göras tydligare.

Den som vill göra poänger om rasismen inom modeindustrin har en tacksam uppgift framför sig. Vogue Italias ”slavörhängen” eller Vogue Paris reportage med Lara Stone i blackface ligger fortfarande ganska nära i tid, och det är än i dag något av en händelse när en icke-vit modell hamnar på någon stor tidnings omslag eller öppnar en modevisning. I en intervju i The Guardian med svarta modellen Leomie Anderson, som kallats för ”nästa Naomi Campbell”, frågar sig journalisten Hannah Pool om den västerländska populärkulturen inte kan hantera fler än en framgångsrik svart modell åt gången. Medan den vita hudfärgen kan stå för lite vad som helst (jag upprepar: Lara Stone i blackface) anses den mörka begränsa.

Ibland har jag funderat på vilket gissel det måste vara att hitta rätt nyans när man köper smink om man är en sådan som klär i gult; Make Up Stores puder går exempelvis som mörkast upp i en terracottafärg döpt till ”Mombasa”, en stad i Kenya. Ni får gärna gissa vilken färg pudren ”Stockholm”, ”New York” och ”London” har. Just nu frontar för övrigt Make Up Store sin hemsida med looken ”Ethnic”, inspirerad av ”a lively and enigmatic ancient Peru”.

Det är en förbluffande oblyg exotisering man ägnar sig åt när man kallar en sminkkollektion för ”Ethnic” eller målar en vit modell svart i ett europeiskt modemagasin, men det är också en väldigt förutsägbar reaktion hos vita modemänniskor att nöja sig med att bli chockade och upprörda. Såhär är det, såhär har det varit ett tag. Ska vi försöka göra någonting åt det?

 

Rodeo

Krönika, Mode

Lolita-problemet

Daphne Groeneveld är modellen som tillsammans med Tom Ford pryder omslaget av franska Vogue. Hon är också stjärnan i Givenchys vårkampanj som släpptes i dagarna. Tidigare i höst plutade hon med läpparna i Miu Miu-kampanjen. Daphne är 16 år gammal och eftersom Givenchys chefsdesigner Riccardo Tisci är mannen med guldbyxorna i modellvärlden kan vi konstatera att hon är världens just nu hetaste modell.

Trots allt snack om äldre modeller verkar grundreceptet fortfarande vara tonårig skönhet. Vi måste fråga oss varför de små liven är så framgångsrika? Är det bara lathet från modevärldens sida? Eller ska man tro på stenåldersarvsteorier om att det har något att göra med vad som var gångbart på savannen? Är verkligen en tjej i unga tonåren det killar mest av allt vill ligga med?

Är verkligen en 16 år gammal tjej det kvinnor mest av allt vill se ut som?

Ofta när unga modeller har använts, som till exempel när Twiggy slog igenom på 60-talet eller när Kate Moss prydde The Face omslag 1990, var det som uttryck för just ungdom. De symboliserade det nya och den nyfikna energi som sammanknippas med tonåren.

Men i dag upplever jag inte att det är så. Daphne är hårt sminkad på Vogues omslag vilket för henne närmare Lolita-idealet – ett sexuellt barn.

Vissa kanske skulle påstå att tonåriga tjejers attraktion handlar om att vi är byggda så, att det handlar om något slags evolutionär orsak, men eftersom kvinnor är som mest fertila mellan 20-24 ställer jag mig tveksam till den teorin.

Andra kanske skulle säga att det är just lathet, ett slags ”vi har alltid gjort så”. Men det stämmer inte heller eftersom modeller var i genomsnitt äldre förr i tiden än vad de är nu.

Så varför har vi haft denna förskjutning neråt i åldrarna? Uppenbarligen gillar människor att titta på unga tjejer och pojkar, men jag undrar ändå om detta verkligen bara är ett ideal?

För det finns ett annat sätt att se på det också, nämligen som ett resultat av yttre faktorer.

Nyligen framkom hur mycket en tidning som franska Vogue betalar sina modeller när Anna Jagodzinska stämde sin före detta agentur Next. 125 dollar. Ingen modell blir alltså rik på att göra editorials. Detta är nu inget nytt, men det illustrerar hur modevärlden är uppbyggd där antalet välbetalda jobb är få och eftertraktade samtidigt som gratisjobb eller symboliskt betalda jobb utgör majoriteten av en modells uppdrag. När man ser detta ur modeagenturens perspektiv – eftersom de ska gå runt på att ta en procent av vad deras modeller tjänar – krävs ett ständigt scoutande och upptäckande av nya tjejer. Ju äldre en kvinna är desto större är chansen att hon redan har blivit upptäckt och kontaktad vid något tillfälle tidigare. Lara Stone – alla jublar över att hon är 26 – upptäcktes när hon var 13 men slog igenom först när hon bytte agentur och Riccardo Tisci använde henne i Givenchys coutureshow.

Allt eftersom konkurrensen och möjligheterna har ökat inom modevärlden ökar också trycket på att skaka fram ständigt nya tjejer. Modeagenturerna har inte råd att vänta tills någon är 24, för en pangbrud som är 24 kommer redan vara kontrakterad av en annan agentur. I kombination med att modemärkena och tidningarna ständigt söker nya ansikten för att skapa en känsla av originalitet och exklusivitet är det inte konstigt att modellerna som hamnar på sidorna, som gör just editorials, är typ 15. Det är lösningen på ekvationen.

Visst, det kan naturligtvis också vara en historia om modevärldens ”pedofila blick”. Men jag föredrar att se det mer som en effekt än en ideologi. Jag tycker inte modevärlden verkar så intresserad av att framställa dem som sminkade barn utan gör allt för att de ska se ut som unga, vackra kvinnor. Att många misstog Daphne Groeneveld för den tio år äldre Lara Stone i Givenchyreklamen är ett tecken på det.

Rodeo

Krönika, Mode

Ny demokrati

Varför är det en sådan diskrepans mellan vad modefolk säger och hur kvinnor känner sig? Gång på gång hör man saker som ”om inte ett plagg får dig att må bra, varför ha på sig det?” eller ”mode ska få dig att tycka om dig själv, annars vad är poängen med det?”. Detta alltså röster från modets värld.

Men gång på gång tänker världens kvinnor att de är för tjocka, för fula, för oproportionerliga, för gamla, för fel färg på huden eller för oglamourösa. Är detta en oärlighet från modevärldens sida – alltså att de säger något som är inkluderande, men i praktiken gör allt för att visa att man måste vara vit, snygg, framgångsrik, ung och smal för att vara mode? Eller är det världens kvinnor som tolkar en bild på en smal eller ung person som ett personligt misslyckande?

I början av det här året skrev jag en krönika som jag kallade Drömmen om en värld utan ideal. Jag ställde där frågan om det kanske är naivt ”att tro något annat än att modet snart kommer bestämma sig för ett nytt ideal, lika ouppnåeligt som det tidigare?”

Nu skulle jag ändå säga att det känns som om något helt annat ligger i luften. Nog för att vi kan skratta åt att Lara Stone framställs som en modell med ett ”udda utseende” eller fnissa när Love tycker att åtta perfekta supermodeller ser helt olika ut nakna. Faktum är att den grundläggande riktningen inom modet just nu är exakt det där som modevärlden sagt hela tiden – att mode inte har någon mening om det inte får dig att må bra – bara med den skillnaden att det inte låter lika ihåligt när man släppt idén om att alla modeller i kampanjerna ska ha 14-åriga balettkroppar, svanhalsar lånade från Audrey Hepburn, perfekt långt hår, porslinshy och noll rynkor.

Senast i raden av utstötta att välkomnas in i vip-rummet är de äldre kvinnorna. Senaste V Magazine trumpetar ut att man inte ska bry sig om ålder, en gråhårig puma syns i Lanvin för H&M-reklamen. Rodeo plåtar kläder på Ingmari Lamy och på catwalken dammade man både av Farida Kelfa och Inès de la Fressange.

Modevärlden har helt enkelt blivit en Benetton-reklam. Alla är välkomna! Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand!

Och är det inte också mycket smartare? Kanske har vi felaktigt antagit att orsaken till att människor köper kläder är fruktan – en rädsla för att vara omodern, fel, ful, oattraktiv, att inte få ligga, gifta sig, etc. Tänk om människor köper mer kläder om de går in i affärer med känslan av att modet kommer få dem att må bättre. Skönhetsindustrin har ju sedan länge arbetat med lust och parce-que je le vaux bien! Varför har modet befolkats av sura isdrottningar när det kanske skapar mer köpglädje om folk känner sig mer välkomna?

Jag märker hur jag glider in på modets nya snällhetsorgie, men ni verkade inte gilla mitt förslag att det på något sätt handlade om förändrade attityder kring bögar och kvinnor. Kanske är det cyniska svaret det som ni föredrar, det vill säga att snällismen i grunden är en marknadsföringsstrategi. I en tid då alla är, som sociologen Eva Illouz uttrycker det, ”put in the position of people who work in the beauty industry as models or actors” eftersom vi alla presenterar oss själva på bild – i denna tid kanske inte modevärlden behöver sin elitistiska och isbelagda glamour. Kraven på att vara attraktiva hänger vi oss med glädje åt själva när vi hänger på Facebook eller dejtingsajter. Återstår för modevärlden att transformera sig till en värld där kläder och mode är en lösning. De får dig att må bra, de får dig att vara vacker, de lägrar en man eller kvinna, de skänker glamour oavsett hur du ser ut. Alla är vinnare.

Mode är nu sannerligen för populasen. Men please läs det finstilta om vem det är som tjänar mest på det.

Rodeo
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net