Mode, Politik/samhälle

…och här kommer de oretuscherade bilderna

Det tog inte lång tid efter att Vogue släppte sitt Lena Dunham-omslag innan den feministiska webbsidan Jezebel la en belöning på 10 000 dollar till den som kunde skaka fram de oretuscherade bilderna från plåtningen.

Och två timmar senare: resultat som visar att Lena inte fick se ut på bild som hon gör i verkliga livet (eller i tv-serien där hon spelar huvudrollen, producerar och skriver manus). Den manliga skådespelaren Adam Driver däremot, han lämnas orörd.

Läs mer om retuschen hos Jezebel.

ku-xlarge ku-xlarge-2 ku-xlarge-1 original ku-xlarge-4

 Lena Dunham retuscheras av Vogue till en bättre idealbild av hur en kvinna borde se ut. Varför? Läs mer på Jezebel, där bilderna är hämtade.

Lena Dunham retuscheras av Vogue till en ”idealbild” av hur en kvinna ”borde” se ut. Varför? Läs mer på Jezebel, där bilderna är hämtade.

Rodeo

Hanna Johansson, Mode

Hanna kollar in Mindy Kalings ELLE-omslag

Lena Dunham är ju på omslaget till amerikanska Vogue, fotad av Annie Leibovitz inne i tidningen tillsammans med Adam Driver. Recension av själva bilderna: ….helt ok, asså, storyn eller vad man säger (som jag får en känsla av alluderar till Girls på något sätt?) känns inte skitkul: de är i New York, okej, är de ihop, är de polare, har de bråkat jättemycket eller varför ser de så arga ut? Den moderegin ”se skitsur ut och stirra ut i tomheten” går kanske under min radar rätt ofta bara för att man är så van vid att se den i reportage med modeller, men när man gör samma sak med exvis skådisar (eller som här, en skådis och en skådis/manusförfattare/regissör), där man har något sorts hum om modellernas personligheter och de inte bara är projektionsytor för någon annans vision, ser det plötsligt lite löjligt ut. Tycker de här bilderna är helt humorlösa. Vilket är konstigt? Med tanke på modellerna + att Annie Leibovitz verkligen brukar ha humor.

Och de har photoshoppat bort Lena Dunhams armar på två av bilderna vilket är asfult.

Men! Det finns en intervju med Dunham inne i tidningen och det är ju kul… ÄL SKAR säsong 3 för övrigt.

Men det var ju inte det här jag skulle babbla om egentligen! Liten brygga, bara: Vogue-omslaget har fått lite kritik för att den avbildar Lena Dunham i en closeup där man inte ser hennes kropp. Vilket som isolerad företeelse inte behöver betyda någonting – har folk sett hur Vogue-covers brukar se ut?

Men ELLE – som liksom amerikanska Vogue fokuserar på komiker i februari – har också fått skäll för deras omslag med Mindy Kaling, ett av fyra där de andra pryds av Amy Poehler, Allison Williams (Marnie i Girls! Är jag den enda som tycker att hon är skitkul?) och Zooey Bechamel. Såhär ser det ut:

mindy-kaling-elle-cover

Och här är de andra:

elle-01-feb-cover-women-in-tv-zoe-with-lines-0214-v-xln elle-feb-cover-women-in-tv-allison-cover-with-lines-0214-v-xln elle-feb-cover-women-in-tv-amy-with-lines-0214-v-xln

Som sagt: att modemagasin sätter nära ansiktsbilder på sina omslag är inte ovanligt, att modemagasin sätter svartvita bilder på sina omslag är inte heller ovanligt (Interview gjorde till exempel det med sitt modellnummer förra året) – men jag är förvirrad, varför är bara Mindy Kalings omslag en närbild på henne i svartvitt? Det minst cyniska svaret skulle kunna vara: för att hon är mer breakout star än de andra? Jag vet inte.

Hon själv twittrade ”I love my @ELLEmagazine cover. It made me feel glamorous & cool. And if anyone wants to see more of my body, go on thirteen dates with me.” – vilket är jätteroligt sagt och jag tror henne när hon säger att hon gillade sitt omslag, men det är inte riktigt vad det är frågan om. Hennes omslag ÄR ju snyggast, de andra ser ut som generiska ELLE-omslag alltid gör, plus att stylingen på Amy Poehler är helt off. Problemet som jag ser det är väl snarare att ingen på ELLE (i den antagligen rätt utdragna processen att ta de där bilderna!) verkar ha gjort invändningen: men ser det inte lite konstigt ut att den ENDA av våra women in television som är brun ska vara svartvit på omslaget? Kan inte det sända ut signaler vi inte står för till våra läsare? Jag tycker att det är… lite slappt.

Hanna Johansson

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: "GIRLS" FÅR MIG ATT MINNAS DEN JAG EN GÅNG VAR

Lena Dunham fortsätter komplicera tillvaron för mode-och skvallertidningsredaktörer över hela västvärlden. Det hela påminner lite om åren före Kate Winslets ansiktsbantning (det skulle kräva dubbla det här krönikeutrymmet att förklara vad det går ut på) då modetidningar med ansträngda leenden pratade om hennes ”kurvor”. Grundproblemet, som jag förstår det: Winslet hade och Dunham har ingen typisk couture-kropp, och därför har röda mattan-bevakarna inte en aning om hur de ska hantera hennes klädval.

Lena Dunham själv skiter förmodligen i vilket (även om den retuschering hon utsattes för i förrförra numret av Vogue skulle kunna förvandla vem som helst till Gunilla Persson). Dunham är ju ingen, ehrm, stilikon – inte på det gamla vanliga sättet iallafall. Däremot är klädfilosofin i ”Girls” en av de mest intressanta jag hört talas om.

I en kul text i New York Times för ett tag sen beskrev skribenten Karen Schwartz en av de viktigaste skillnaderna mellan ”Girls” och dess ständiga jämförelsepunkt ”Sex and the City”:  Carrie och kompanis kläder var ”aspirational” – syftade till att väcka klacksug och shoppinglusta alltså – medan kläderna i Girls handlar om något helt annat: misslyckanden och garderobiär evolution. För har man någonsin klätt sig märkligare än i 20-årsåldern? Såhär: kläderna i Girls får en inte att gå in på Net-à-porter eller klippa lugg. De får en istället att plötsligt minnas den där sommarmånaden 1995 då man tyckte det var en jättefunky idé att bära en t-tröja ovanpå en annan.

En nyckel till den effekten är att aldrig låta kläderna sitta perfekt, berättar seriens stylist för tidningen. En annan att aldrig använda för dyra kläder: Dunham exemplifierar själv med hur hon blir tokig på tv-serier där rollfigurerna ”har en ny vinterkappa varje dag” och tillägger att hon själv bar samma kappa i tre år, ”till och med efter att min hund kissat på den”.

Antitesten till glamour, skriver man om seriens estetik, och visst är det på sitt sätt så. Men för min egen del kompenseras bristen på flärd med ett desto starkare stråk av minnen och drömmar.

”Girls” får mig att ömsint blicka tillbaka på den där människan, ganska lik mig men yngre, rosigare och modigare, som ännu inte resignerat till ett par välsittande jeans och en svart tröja.

 

 

Rodeo

Mode, Nyheter, Reportage

GIRLS — OFÖRLJUGET OCH BEFRIANDE FÖR EN HEL GENERATION

GIRLS. Foto: Cmore

Idag startar säsong två av tv-serien Girls, en serie som dubbats vår tids Sex and the City. I natt vann Lena Dunham, som skriver manus, regisserar, producerar och spelar huvudrollen i serien,  dubbla Golden Globes – både för bästa kvinnliga huvudroll och för bästa komedi/drama. Rodeo ser kopplingen mellan seriens framgång och karaktärernas förhållande till stil. 

För fjorton år sedan startade säsong två av Sex and the City. Mode klev in i rutan som den femte huvudkaraktären med Carrie, Miranda, Samantha och Charlotte. Carries garderob uppmärksammades genast som en av de mest dyrbara och ouppnåeliga i tv-historien. Ungefär samtidigt förlorade hon sitt sista underhudsfett. I morgon startar säsong två av HBO:s nya serie som skildrar unga kvinnor: Girls. Där lär inget av det här upprepa sig.

I Girls följer vi Hannah, Marnie, Jessa och Soshanna, fyra unga 25+-nånting i Brooklyn, New York. Precis som Carrie är Hannah också skribent (fast arbetslös), och precis som i Sex and the City handlar Girls till stor del om de fyras relationer med män, men främst den med varandra.

Och där tar likheterna slut. Girls är en serie för en ny generation kvinnor. Inte minst syns det i hur karaktärerna klär sig: De är inte ute efter att bli stilikoner. Istället klär de sig som unga kvinnor gör mest. Vilket är långt från den perfekta, svindyra Carrie-garderoben.

– En sak jag direkt tänkte på med Girls var hur det känns som att Lena Dunham driver med klassiska moderna modestereotyper när hon klär sina tjejer, säger Erika Vallin, författare och redaktör på ELLE.

– Medan alla fyra huvudkaraktärerna är relativt komplexa, mänskliga och mångbottnade är deras klädstil nästan skrattretande förutsägbar. Dunham måste ha varit medveten om det när hon väljer att sätta på Jessa den ena bohemklänningen efter den andra eller Marnie i hennes ärmlösa galleristfodral.Men det gör hennes poäng tydligare eftersom kläderna smälter ihop med karaktärerna och tar i princip ingen plats alls.

En scen ur Girls med Hannah och Jessa.

Lena Dunham, manusförfattaren, producenten och regissören bakom Girls som även spelar huvudrollen Hannah i serien, tillhör den generation som blivit tvångsmatad skildringar av kvinnor med perfekta liv, kroppar och outfits. I Girls visar hon något annat. Här får tittarna ta del av en verklighet för en ung kvinna från ett amerikanskt medelklasshem idag, komplett med misslyckanden, dåliga relationer, realistiska kroppar och ogenomtänkta kläder. Det är något som aldrig tidigare gjorts ur ett kvinnlig perspektiv och där utgör Girls grunden till en revolution i tv-rutan.

Och utan något så ovanligt som realistiska garderober skulle serien inte kunna göra anspråk på en oförljugen skildring av ett kvinnligt kompisgäng. Istället för en overklig dröm är Girls en kompisrelation i tv-rutan.

– Girls handlar om vilka vi är och vad som händer när vi tar av oss kläderna. Det är det som är så befriande. I Lena Dunhams värld bränns livet och inte för att man inte har råd med ännu ett par lyxdesignerskor, säger Erika Vallin.

Jämförelsen med Sex and the City kanske kom oundvikligen. Men samtidigt utplånar serien Girls alla sina föregångare med sin brutala ärlighet.

– Jag tror att Girls storhet är att den är helt sin egen, vilket säger orimligt mycket om hur tv-klimatet ser ut. Hannah och hennes vänner har befriat en hel generation: vi valfria, bortskämda åttiotalister kan skratta igenkännande och skamset åt oss själva när Dunhams tjejer gör det ena fatala misslyckandet efter det andra. I en västvärld där förljugna elitliv dokumenteras och presenteras genom diverse sociala mediekanaler är Girls mer effektivt än Atarax. Det är okej att göra fel, att göra bort sig – eller att faktiskt inte göra någonting alls.

Girls sänds i Sverige på Cmore.

En version av texten publicerades i DN 13 januari 2013.

På Girls-premiären. Foto: All Over Press.

Lena Dunham vann dubbla Golden Globes.

Rodeo
Rodeo: Just nu