Krönika, Kultur, Lisa Magnusson, Musik

Lisa Magnusson: ”Jills veranda, Nashville” får mig att längta efter mer

Tänk er Så mycket bättre, fast mycket bättre. Där har ni Jills veranda, Nashville.
Jills veranda, Nashville går ut på att countrysångerskan Jill Johnson sitter på en veranda i Nashville och gungar gungstol tillsammans med olika artister. Det är själva grundläget. De pratar country, de sjunger country. Sedan gör de countryrelaterade saker tillsammans. Det allra första avsnittet gästas av Titiyo, som kallar sig “halvsvart” och undrar över de svarta och deras ställning inom countryn? Det är en rätt bra fråga. I djupa södern växer rasismen nämligen lika bra som majsen.

Titiyo och Jill pratar bland annat med en countryhattman som inte vågade vara öppen med sin musiksmak som ung eftersom han är svart, och country ansågs vara för vita. Hans mamma kom till slut på honom.
“Jag älskar countrymusik, mamma, jag kan inte rå för det”, sade han till henne. Och, berättar han tacksamt, hon blev inte arg utan accepterade det.

Men framförallt pratar Titiyo och Jill om och med Linda Martell, den första svarta kvinna som uppträdde på legendariska Grand Ole Opry. Det var bara vita människor i publiken, och hon var rädd när hon gick ut på scenen. Men så snart hon började sjunga blev hon lugn och lycklig, för hon kände plötsligt att hon var i sitt rätta element.
Det blev bara en skiva för Linda Martell. Sedan fick hon barn, livet kom emellan.

”Jag älskar när det finns en tung fråga i botten, som man paketerar underhållande och kul”, säger producenten Agnes-Lo Åkerlind i en intervju med Rodeo.
Det gör jag också, verkligen.

Min främsta invändning mot Jills veranda är egentligen att det är alldeles för kort. Jag menar det förstås som i en lycklig “Jag vill ha meeeeeer!”-suck, men inte bara.
Jag önskar att programmet hade vågat lita mer till just det där tunga i botten, som Agnes-Lo Åkerlind pratar om; att kameran hade vilat ännu längre i samtalen.

Dramaturgin utgår från att gästen pratar om en låt i början och sedan framför den tillsammans med Jill i slutet, hela programmet hängs upp på den galgen. I första avsnittet väljer Titiyo Orphan Girl av Emmylou Harris och de bestämmer att de skall uppträda på en scen i Polaski, staden där Ku Klux Klan grundades. Men det slutar med att de framför en annan låt av en annan artist, Color Him Father av Linda Martell, och tittarna får inte insupa mer än bara några sekunder av själva konserten, man får aldrig se hur det egentligen gick. Jag tycker att det är en felprioritering.

Just dramaturgin är också min enda invändning. För jag tycker så mycket om det här programmet. Jag gillar att det tar musik på allvar. Även om jag tycker att mysprogram som Så mycket bättre har sin charm så uppskattar jag att Jills veranda har ambitionen att vara mer än artister som sitter och diggar trevligt åt varandras covers. Att Titiyo och Jill pratar om musiken, bekymrat diskuterar att en viss låt håller på att bli för käck på grund av Jills sätt att slå fram ackorden på gitarren, och att texten är svår att sätta för att det är så många ord att hinna med och man måste hitta rätt känsla i dem alla.

Framförallt blir jag lycklig av tanken på att två kvinnor får sitta och bre ut sig i största allmänhet i en hel timme på bästa sändningstid. Att ämnena de brer ut sig om är musik och rasism är som glitter på enhörningen.

Rodeo

Krönika, Perspektiv

Lisa Magnusson: Monica Z säger mig inte något alls om Monica Zetterlund

Varför gjordes egentligen Monica Z? Det är en fråga jag inte kunnat låta bli att ställa mig efter att ha sett vad som redan nu beskrivs som höstens stora svenska film och som enligt inledningstexten skapats ”fritt efter Monica Zetterlunds liv”. Att berätta något är att tolka, och att tolka är i sig att göra ett urval, att skapa en ny version av något. Somligt kommer till, annat faller bort. Vissa detaljer stämmer inte alls. Det var i verkligheten inte Monica Zetterlund som kom på att Sakta vi gå genom stan skulle börja med en ensam basgång, hon träffade aldrig Ella Fitzgerald, Beppe Wolgers satte aldrig upp några revyer. Det gör väl inte så mycket.

Problemet är att Monica Z inte säger mig något alls om Monica Zetterlund. Snarare använder man hennes liv som kuliss för de stora moderna sagorna om att börja med två tomma händer i en småstad där man inte riktigt hör hemma, att slitas mellan familjeliv och karriär, att inte våga välja den man verkligen vill ha därför att det samtidigt skulle innebära att man riskerade all den trygghet man mödosamt byggt upp åt sig, och så – som en röd tråd genom allt detta – sagan om den stora konstnären som skapar med sig själv som bränsle.

Bortsett från ett par enstaka repliker som inte ligger rätt i hennes mun är Edda Magnason fantastisk i huvudrollen som Monica Zetterlund, det är hon verkligen. Hon är så lik, både till utseendet, rösten och utstrålningen. Men hennes karaktär är platt, och karaktärerna runt omkring henne så ihåliga att de i många fall är rena karikatyrer. Det gäller inte minst Tage Danielsson som i själva verket var en av de viktigaste personerna i Monica Zetterlunds liv, men som i filmen mest av allt liknar en rapsodisk parodi på Tage Danielsson iscensatt av en glad amatör på maskerad. Psykologin är billig, med en påhittad dålig relation till fadern som förklaring till varför hon var så glad i män. Och det lyckliga snippsnappslutet är en direkt förolämpning mot både henne och allt vad mångbottnighet heter.

Leo Tolstoj skrev i romanen Anna Karenina att alla lyckliga familjer är varandra lika; varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Men man skulle också kunna säga att också alla olyckliga är varandra lika. När filmen visar oss alkoholisten Monica som börjar dricka strax efter lunch, som däckar på toa, som får ett psykbryt och springer ute på gatan och skriker iklädd morgonrock så tänkte jag först att det är ohyggligt ooriginellt, banalt, klyschigt. Därefter tänkte jag att det väl är så alkoholismen är: ohyggligt ooriginell, banal, klyschig. Sedan tänkte jag att trots att de scenerna i grunden är så utlämnande så visar inte heller de någonting, de är renons på egentligt innehåll.

Det finns inga spår av kärlek till Monica Zetterlund i Monica Z, ingen värme inför den hon var på riktigt, ingen förståelse. Det finns inte ens ett intresse för hennes person. Jag kan inte skaka av mig känslan att skälet till att Monica Z ändå utger sig för att handla om Monica Zetterlund är att berättelsen helt enkelt inte är bra nog att kunna stå på egna ben. Att den måste låna hennes stjärnglans för att alls ha existensberättigande.

Rodeo

Krönika, Kultur, Mode, Perspektiv, Skönhet

Lisa Magnusson: Slaget om de åttaåriga lolitorna är redan förlorat

Under ett framträdande på Glasgow-festivalen i slutet av juni gled sångerskan Amanda Palmers ena bh-kupa upp och blottade en bröstvårta genom hennes öppna skjorta. ”Making a boob of herself”, utropade den ordvitssjuka brittiska tabloiden Daily Mail och smällde upp en stor bild av hela härligheten. Ett par veckor senare gav Amanda Palmer svar på tal i en nykomponerad låt, Dear Daily Mail, som smädade tidningens ointelligens, dess brist på fantasi, dess evinnerliga nedvärdering och förnedring av kvinnliga kroppar. Efter tredje versen slet hon av sig kläderna. Sedan sjöng hon:

”Kära Daily Mail,
Ni misogyna fittor
Jag är trött på bebisbulor, blottade muttor, foton av fettvalkar
Var är de nyhetsvärda kukarna?
Iggy eller Jagger eller Bowie barbröstade krusar knappt nyhetsytan
Bla bla bla feminist, bla bla bla genusskit, bla bla bla, oj hjälp, min bröstvårta!”

Det hela var bitterljuvt att se. Ljuvt för att hon ägde Daily Mail, verkligen ägde dem. Bittert för att hon svarade på den dubbeltydiga förolämpningen om boobs, alltså bröst/idiot, med att kalla tidningen twats, det vill säga fittor. Så ful är kvinnokroppen per definition att båda dess främsta attribut också är svärord, till och med i en låt som försöker avdramatisera och uppvärdera den. Men min bitterhet beror också på något annat, nämligen igenkänningen. För visst finns exakt samma tendenser hos svenska tidningar.

I GT, Göteborgs lokala variant av Expressen, skrev Frida Boisen nyligen en krönika som i korta drag går ut på att hon tycker att folk som låter sina barn bära behå, för att använda Daily Mails terminologi, är boobs. Jag tycker också att det är sjukt hur ungdomen breder ut sig. När folk födda på 50-talet och tidigare var i min ålder såg de redan ut som fullfjädrade gubbar och gummor. Min generation är visserligen påfallande lika de tidigare, bara det att det i vårt fall handlar om retrotrender, om att lekfullt klä ut sig. Vi är den första generationen på länge som har det sämre ekonomiskt än sina föräldrar. De fasta anställningarna är få, bostadsbristen skriande. Alltså fortsätter vi vara ungdomar. Men ungdomen kryper dessutom nedåt i åldrarna, vilket gör att barn är barn under en mycket kortare tid än de var förut. Herregud, jag själv hasade omkring i flaskbottnade glasögon, illasittande lågbudgetjeans och hemstickade tröjor med hästmotiv ända tills jag började högstadiet. Visserligen medveten om att jag var ful, men inte så att det störde mig jättemycket. Utseendefixeringen hör den identitetssökande ungdomen till, själv var jag bara ett barn. Länge.

Jag förstår Frida Boisens fasa inför de lolitor som är hennes dotter och dotterns kompisar, men slaget om dem är redan förlorat. Dagens åttaåriga ungdomar kan inte återvinna sin barnsliga oskuld genom att hon och andra föräldrar förbjuder de tendenser som redan har sipprat in i deras medvetanden. Hellre än att angripa symtomet, att skuldbelägga användandet det kvinnligaste av kvinnliga plagg, tycker jag att Frida Boisen borde ta itu med själva sjukdomen: hur det kvinnliga ständigt ömsom exponeras i lystna ordalag, ömsom framhålls som något liksom äckligt. Den striden blir ju mycket besvärligare än att ”bränna alla bh:ar för barn” förstås. För att ta den måste Frida Boisen både slåss inte bara mot sina egna äcklade impulser i den där krönikan, utan mot allt hon lärt sig.

Amanda Palmer framför Dear Daily Mail.

Av Lisa Magnusson

Rodeo

Krönika, Kultur, Perspektiv

Lisa Magnusson: Hungrigt slevar jag i mig de nya tv-serierna

När man tänker på det är det sjukt att författare tiderna igenom har kommit undan med så platta och livlösa karaktärer av alla som inte är burgna, vita män. Virginia Woolf skrev i essän Ett eget rum om kvinnoporträtt: “De är förtrogna, förstås, hos Racine och i grekernas tragedier. De är nu som då mödrar och döttrar. Men med nästan inget undantag porträtteras de i relation till män. Det var en märklig tanke att alla stora kvinnor i litteraturen, ända till Jane Austens dagar, inte bara beskrevs av det motsatta könet utan dessutom bara beskrevs i relation till det motsatta könet.”

Ett eget rum skrevs år 1929. Det var 84 år sedan, men fortfarande har det knappt hänt ett dyft. Fortfarande saknar majoriteten av mänskligheten verklig personlighet i majoriteten av alla kulturella framställningar. Det är så slött. Och vilka är vi, i en kultur som knappt ens erkänner vår existens; i en kultur där vi på vår höjd är en skugga som glider förbi? Jag tänker på detta när jag ser nya tv-serier som Girls, The Bletchley Circle, Ice Cream Girls, The Fosters, Nashville.

Det finns ett test för att se hur det står till med kvinnoskildringarna i fiktionen, Bechdel-testet heter det. För att klara Bechdel-testet måste verket i fråga innehålla två kvinnliga karaktärer, som pratar med varandra, om något annat än män. Ice Cream Girls, som nyss gick på SVT, klarar inte Bechdel-testet (det gör å andra sidan inte mitt liv heller, alltid). Kanske spelar det mindre roll om man betänker att man i gengäld får inte bara två kvinnliga karaktärer, utan två kvinnliga huvudroller, den ena svart och den andra vit. Jo de pratar nästan uteslutande om en man. Men det viktiga är väl ändå inte vad de pratar om, utan hur de gör det?

Ytterligare ett exempel är Nashville som skapats av Callie Khouri, kvinnan bakom succéfilmen Thelma & Louise från 1991. Nashville kan väl bäst beskrivas som en såpa i countrymiljö, och den kretsar en hel del kring musikern Deacon Claybourne. Men framförallt handlar Nashville om kvinnorna, divorna, och det är så skönt att se Connie Britton i rollen som Rayna James, att se en karaktär gestaltad av en kvinna som bottnar i sin egen kropp på ett sätt som yngre skådespelerskor oftast inte riktigt gör. Det känns att hon har levt.

Det är verkligen på tv det händer, tv-serie är det nya film. Ytterligare ett exempel är The Fosters, som produceras av ingen mindre än sångerskan och skådespelerskan Jennifer Lopez. Hon säger att The Fosters är ett enda stort kärleksbudskap, att serien försöker förmedla att familjen ändå är det viktigaste av allt. Det verkar kanske lite konzzZZzervativt? Ja, om det inte hade varit för att The Fosters handlar om ett lesbiskt par där den ena kvinnan är svart och den andra vit, och om deras tillvaro med sina biologiska barn, adopterade barn och fosterhemsbarn. Jennifer Lopez tv-serie hade varit kontroversiell i Sverige, i USA är den ett enda gigantiskt långfinger. Det kostar henne att stå upp för detta, ändå gör hon det, och jag älskar henne för det.
”Ni kanske inte vill se sådant här”, säger hon trotsigt i en intervju med adress dem som tycker att det är förfärligt att visa homosexuell kärlek mellan en svart och en vit kvinna, ”men det kan vara era grannar det handlar om. Det är bara att vänja sig, helt enkelt!”

Ingen av de här tv-serierna är perfekta, såklart. Men jag känner mig så tacksam över att kvinnor och deras personligheter och levnadsöden äntligen bereds plats. Hungrigt slevar jag i mig dessa framställningar, jag kan inte få nog. Jag känner att det på riktigt gör något med mig och mitt självförtroende att se kvinnorna kliva fram ur skuggan, in i rampljuset.

Rodeo

Intervju, Kultur

Träffa Rodeos nya bloggare Lisa Magnusson


Lisa Magnusson är 29 år gammal och jobbar som frilansskribent. På Rodeo bloggar hon om politik och kultur – och söta små djur.

VARFÖR BLOGGAR DU?
– Jag har alltid skrivit väldigt mycket. Det jag främst gillar med bloggar är omedelbarheten, spännvidden – man kan ju skriva om precis vad som helst som faller en in, och responsen. Mycket skrivande blir väldigt statiskt och stumt, en monolog, men bloggar är tvåvägskommunikation. Att blogga är lite att kasta ut en tanke och se hur den utvecklar sig.

DU ÄR EN FLITIG TWITTRARE. VILKA DISKUSSIONER PÅ TWITTER HAR VARIT VIKTIGAST PÅ SISTONE?
– Jag tycker att Twitter är ett rätt dåligt forum för diskussioner, just eftersom man bara kan skriva 140 tecken åt gången. Ofta tvingas man förkorta och förenkla mer än vad som är hälsosamt, och så uppstår missförstånd och förvirring. Twitter är dock bra för att bolla idéer och få uppslag till sådant man sedan kan skriva längre om någon annanstans. Rörelsen prataomdet uppstod ju till exempel på Twitter.

VILKEN POPKULTUR HOPPAS DU PÅ I VÅR?
– Jag saknar indiepopen väldigt mycket. Gitarrer, söta pojkar som ser ut som om de går på internatskola och är så sköra att de kommer att gå sönder vilken minut som helst. Nom nom nom.

HUR SER DITT FÖRHÅLLANDE TILL MODE UT?
– Jag är inte särskilt intresserad av klädmode, däremot av stil, men det syns inte på mig. Jag har klätt mig som hejkomochhjälp ända sedan jag flyttade utomlands för åtta år sedan. Nu när jag börjat tillbringa mer tid i Sverige skäms jag faktiskt över hur illa jag klär mig, de flesta är ju väldigt klädmedvetna här. Jag är egentligen mer intresserad av musik, men musiken är ju traditionellt en konstform där män syns och hörs och kvinnorna står vid sidan av och är beundrande, ungefär. Så jag tycker att det är roligt att klädmode har blivit så stort, att det finns en arena inom popkulturen där kvinnor dominerar. Sedan är ju mode i sig väldigt mycket mer än bara vilka plagg man har på sig. Mode är ju egentligen remixkultur, och hur dessa remixer blir till och sprider sig är ganska fascinerande. Här är en mycket bra video om remixkulturen på YouTube, för den som är intresserad.

Läs Lisa Magnussons blogg här.

Rodeo
Rodeo: Just nu