Krönika, Kultur

Lisa Magnusson: Kvinnor som formar vänskaper och allianser, knullar med varandra, intrigerar och slåss

På pappret finns det så mycket som är dåligt med Orange Is the New Black. Huvudpersonen, till exempel. Piper Kerman finns på riktigt. I varje intervju jag läser med henne understryks det hur hon inte är sorten som hör hemma i fängelse, inte egentligen.

Hon kommer från en familj av läkare och advokater, skriver Guardian Liberty Voice. När hon berättade för sina vänner att hon åtalats för att knarksmuggling och pengatvätt skrattade de, för de trodde att det var ett skämt, står det i Slate Magazine. Det sista hon gjorde i frihet, på väg till anstalten, var att äta en smörgås med foie gras, enligt New York Times.

Den riktiga Piper Kerman besitter det där upphöjda förfinade lugnet som den har råd med som vet att den alltid kommer att klara sig därför att den har rätt bakgrund och därför aldrig faller igenom, inte på riktigt, det finns alltid en chans till, och en till, och en till.

Verklighetens Piper Kerman hamnade i bråk en enda gång under sin fängelsevistelse, och det var när hon hade tagit all spenat i lågriskanstaltens salladsbar. Hon beskriver sina medfångar som yogalärare, intellektuella världsresenärer, gulliga små italienska mammor. Med tanke på hur stora friheter Orange Is the New Black har tagit sig vad gäller det dramaturgiska, så borde serien även ha övervägt att ta sig friheter med själva rollfigurerna. För fiktionens Piper är mer platt och självupptagen än vad som går att stå ut med. I sista avsnittet sitter hon ovanpå sin antagonist, Pensatucky, och slår och slår, det är så mycket blod, och vi förstår att nu dör Pensatucky. Där öppnas en glipa, till något som skulle kunna göra Piper intressant: desperationen. Desperation är ful, så frånstötande. Den hade kunnat ge henne en botten där det tidigare bara varit yta, yta, yta.

Men i andra säsongens första avsnitt visar det sig att Pennsatucky har överlevt och dessutom får nya tänder istället för de gamla underklassruttna, och ingen håller Piper ansvarig för det som hänt, snipp, snapp, snut, så var det potentiellt intressanta kapitlet slut. Det blir ingen ny rättegång för dråp, inga ytterligare decennier bakom lås och bom för Piper. Man vet att en serie har misslyckats med att göra en karaktär mänsklig när sådant gör en besviken.

Jag förstår det berättartekniskt tilltalande med att att huvudpersonen är vit och övre medelklass. Dels är hon den vi skall identifiera oss med, dels skapar det kontraster och spänningar. Men en rollfigur behöver nu inte vara sympatisk, däremot måste man kunna sympatisera med den, annars går det inte. Och Piper har som bäst tråkat ut mig.

I andra säsongen är det som om också manusförfattarna har tröttnat på henne, insett att de inte förmår att göra något med henne och lagt den pappersdocka som är hon åt sidan. Obegripligt nog introducerar de genast en ny karaktär som är en karbonkopia av Piper, men henne bryr de sig helt uppenbart inte heller om, annat än som en illustration av hur fängelset faktiskt har förändrat Piper – för inte heller Piper kan tåla nykomlingens naivitet utan väser åt henne att hon är ensamvarg och vill bli lämnad ifred.

Istället tillhör säsong två av Orange Is the New Black alla de andra som befolkar fängelsets parallellvärld. Trots att deras berättelser understundom slarvas bort är det också de personerna som gör att andra säsongen är en sådan fröjd att titta på. Poussey, Taystee, Morello, Sophia, Nicky och framför allt Red med sitt burdusa sätt och sin råbarkade humor. Det är ofta karikatyriskt, och bara ibland är det meningen. Men när såg ni senast en serie som kretsade kring enbart kvinnor, och där dessa kvinnor inte var unga och snygga och vackert ljussatta? Där de istället ser ut som folk gör mest, med fula frisyrer, ansikten med fåror och spår av faktiska liv, och sminkningar som snarast är krigsmålningar. Där dessa kvinnor formar vänskaper och allianser, knullar med varandra, intrigerar, slåss. Där gott och ont inte längre finns. Där nästan varje dilemma handlar om makt och problematiserar makt, kritiserar den industri som fängelsesystemet i USA utgör men också talar om det hot om att slukas av maskineriet som människan alltid står inför, vare sig hon är inburad eller ej. Där en gammal kvinna i en sjukhussäng kan prata om hur mycket hon älskar sex, utan att det politiseras eller görs till en övertydlig feministisk poäng utan bara är självklart, därför att det är sådan hon är.

Där en genialisk serie som en fånge tecknat om fängelsedirektören skymtar förbi i en enda bildruta:
”Skall du äta den där fisken?”
”Nej.”
”Kan vi få den?”
”Nej.”
”Men herregud, vad är ditt problem?”
”Jag vet inte.”

På pappret finns det mycket som är dåligt med Orange Is the New Black. Men det finns samtidigt så mycket som gör mig glad att jag faktiskt är beredd att förlåta nästan allt.

Rodeo
Promotion

Krönika, Kultur, Lisa Magnusson

Lisa Magnusson: Malik träffade jag aldrig

Jag vet inte om ni har varit förälskade i någon ni inte känner någon gång? Jag var det, i Malik Bendjelloul. Det berodde på Philip, karaktären han spelade i tv-serien Ebba och Didrik 1990. Jag var nio år.

Ebba och Didrik var en svinbra bokserie som blev en ännu svinbättre tv-serie. Den hade det där som är så ovanligt för svenska filmatiseringar som vänder sig till det uppväxande släktet: Den visste hur det är att vara barn, den lyckades beskriva den magiska otäcka plats som världen är när man är liten. Den visade ensamheten, vilsenheten, nakenheten i att försöka utstaka vem man är, och vart man är på väg. Den visade att man aldrig riktigt blir klar. Böckerna och tv-manuset var skrivet av Christina Herrström, som sedan även gjorde kultserien Glappet.

Det finns en hel del att skratta åt i Ebba och Didrik, men humorn har alltid något svindlande svart över sig, som med den fåniga floskulösa pappan som ständigt är på optimistisk jakt efter nya sätt att förbättra tillvaron, som förlorar sig i en ung kvinna han möter via jobbet, och som sedan plötsligt kommer tillbaka hem och står där med bedjande blick i regnet på förstutrappen. Skilsmässa var ett ämne jag aldrig sett behandlat i de berättelser som riktade sig till mig som nioåring.

Och så var där Philip.

Det finns inom filmen ett begrepp som heter Manic Pixie Dream Girl, och som används om kvinnliga biroller som man aldrig riktigt lär känna, den där sortens storögda tjej som kanske har omaka strumpor men aldrig orakade ben. Hon är bohemisk och charmerande och svårfångad, en färgglad fladdrande fjäril som huvudpersonen förgäves trånar efter och utvecklas av.

Yrla, som Didrik är förälskad i, kan på ett sätt sägas vara en typisk Manic Pixie Dream Girl. Och Philip, som Ebba är kär i, är väl i någon mån en Manic Pixie Dream Boy. Eller det närmaste man kan komma. Men både Yrla och Philip är egna personer, inte bara tomma kanvasar. Man får lära känna dem, man förstår dem.

Åh, Philip. Ord kan inte beskriva, men nu är ju det här en text, så jag skall försöka: Philip var en älsklig och kärleksfull men ändå självständig person som snickrade alldeles lagom händigt på ett hus i skogen. Han hade en fryntlig fransk mamma som kokade grytor mitt i natten, han gillade långa telefonsamtal, han stannade taxibilar och förmådde dem att köra hem Ebba gratis. Han var motsatsen till den elaka Mårten som bodde i ett ensamt flådigt fort med skällande låtsashundar och föräldrar som aldrig var där.

Framför allt handlade Ebba och Didrik om förälskelse. Eller trånad och längtan kanske. Alla karaktärer som bereddes minsta lilla plats kretsade i själva verket kring någon annan. Och det var förstås Philip Ebba tänkte på när hon frågade sin hjärtekrossade bror Didrik vad kärlek är.

Philip smittade av sig på Malik och blev sedan synonym med honom för mig. När min familj var i Stockholm letade jag upp hans telefonnummer i telefonkatalogen. Som jag aldrig ringde. Jag var trots allt bara nio år.

När jag var fjorton skrev Malik om musik i en ungdomstidning som hette Glöd och som delades ut i skolorna, det var den sorts ungdomstidning som var så pedagogisk att tidningsstället stod i väntrummet utanför skolsköterskan på min skola. Jag läste och tänkte att det var bra musiksmak, och så såg jag namnet: Malik Bendjelloul.

Sedan, många år senare, bubblade han upp till ytan av mitt medvetande igen, med dokumentären Searching for Sugar Man och den parallella berättelsen i pressen om hur han själv kämpat i motvind med ingen budget, hur han varit tvungen att göra delar av filmen med sin iphone, men sedan gjorde de det, de gjorde det verkligen. Sixto Rodriguez, som är huvudpersonen i filmen, reser nu runt på världsturné, återupptäckt. Malik fick en Oscar. Förra året sommarpratade han och var så underfundigt rolig att jag skrattade högt flera gånger. Åh, Malik!

Jag träffade han som spelade Mårten för något år sedan, av en slump, genom gemensamma vänner. Och i vintras berättade min syster att hon som spelade Gunilla var hennes nya yogalärare. Men Malik träffade jag aldrig. Ändå känns det som att jag kände honom.

”Frågan varför kommer ingen kunna besvara, den kommer att värka i bröstet på mig resten av mitt liv”, sade Maliks bror Johar i en intervju i Dagens Nyheter någon dag efter hans självmord.
Och det är förstås fåfängt att tro att det i något så ont som en människas förtvivlan och alltför för tidiga död skulle kunna gå att utröna någon mening. Det finns ingen mening. Det är det som är så jävligt.

Rodeo

Krönika, Kultur, Lisa Magnusson, Musik

Lisa Magnusson: ”Jills veranda, Nashville” får mig att längta efter mer

Tänk er Så mycket bättre, fast mycket bättre. Där har ni Jills veranda, Nashville.
Jills veranda, Nashville går ut på att countrysångerskan Jill Johnson sitter på en veranda i Nashville och gungar gungstol tillsammans med olika artister. Det är själva grundläget. De pratar country, de sjunger country. Sedan gör de countryrelaterade saker tillsammans. Det allra första avsnittet gästas av Titiyo, som kallar sig “halvsvart” och undrar över de svarta och deras ställning inom countryn? Det är en rätt bra fråga. I djupa södern växer rasismen nämligen lika bra som majsen.

Titiyo och Jill pratar bland annat med en countryhattman som inte vågade vara öppen med sin musiksmak som ung eftersom han är svart, och country ansågs vara för vita. Hans mamma kom till slut på honom.
“Jag älskar countrymusik, mamma, jag kan inte rå för det”, sade han till henne. Och, berättar han tacksamt, hon blev inte arg utan accepterade det.

Men framförallt pratar Titiyo och Jill om och med Linda Martell, den första svarta kvinna som uppträdde på legendariska Grand Ole Opry. Det var bara vita människor i publiken, och hon var rädd när hon gick ut på scenen. Men så snart hon började sjunga blev hon lugn och lycklig, för hon kände plötsligt att hon var i sitt rätta element.
Det blev bara en skiva för Linda Martell. Sedan fick hon barn, livet kom emellan.

”Jag älskar när det finns en tung fråga i botten, som man paketerar underhållande och kul”, säger producenten Agnes-Lo Åkerlind i en intervju med Rodeo.
Det gör jag också, verkligen.

Min främsta invändning mot Jills veranda är egentligen att det är alldeles för kort. Jag menar det förstås som i en lycklig “Jag vill ha meeeeeer!”-suck, men inte bara.
Jag önskar att programmet hade vågat lita mer till just det där tunga i botten, som Agnes-Lo Åkerlind pratar om; att kameran hade vilat ännu längre i samtalen.

Dramaturgin utgår från att gästen pratar om en låt i början och sedan framför den tillsammans med Jill i slutet, hela programmet hängs upp på den galgen. I första avsnittet väljer Titiyo Orphan Girl av Emmylou Harris och de bestämmer att de skall uppträda på en scen i Polaski, staden där Ku Klux Klan grundades. Men det slutar med att de framför en annan låt av en annan artist, Color Him Father av Linda Martell, och tittarna får inte insupa mer än bara några sekunder av själva konserten, man får aldrig se hur det egentligen gick. Jag tycker att det är en felprioritering.

Just dramaturgin är också min enda invändning. För jag tycker så mycket om det här programmet. Jag gillar att det tar musik på allvar. Även om jag tycker att mysprogram som Så mycket bättre har sin charm så uppskattar jag att Jills veranda har ambitionen att vara mer än artister som sitter och diggar trevligt åt varandras covers. Att Titiyo och Jill pratar om musiken, bekymrat diskuterar att en viss låt håller på att bli för käck på grund av Jills sätt att slå fram ackorden på gitarren, och att texten är svår att sätta för att det är så många ord att hinna med och man måste hitta rätt känsla i dem alla.

Framförallt blir jag lycklig av tanken på att två kvinnor får sitta och bre ut sig i största allmänhet i en hel timme på bästa sändningstid. Att ämnena de brer ut sig om är musik och rasism är som glitter på enhörningen.

Rodeo

Krönika, Perspektiv

Lisa Magnusson: Monica Z säger mig inte något alls om Monica Zetterlund

Varför gjordes egentligen Monica Z? Det är en fråga jag inte kunnat låta bli att ställa mig efter att ha sett vad som redan nu beskrivs som höstens stora svenska film och som enligt inledningstexten skapats ”fritt efter Monica Zetterlunds liv”. Att berätta något är att tolka, och att tolka är i sig att göra ett urval, att skapa en ny version av något. Somligt kommer till, annat faller bort. Vissa detaljer stämmer inte alls. Det var i verkligheten inte Monica Zetterlund som kom på att Sakta vi gå genom stan skulle börja med en ensam basgång, hon träffade aldrig Ella Fitzgerald, Beppe Wolgers satte aldrig upp några revyer. Det gör väl inte så mycket.

Problemet är att Monica Z inte säger mig något alls om Monica Zetterlund. Snarare använder man hennes liv som kuliss för de stora moderna sagorna om att börja med två tomma händer i en småstad där man inte riktigt hör hemma, att slitas mellan familjeliv och karriär, att inte våga välja den man verkligen vill ha därför att det samtidigt skulle innebära att man riskerade all den trygghet man mödosamt byggt upp åt sig, och så – som en röd tråd genom allt detta – sagan om den stora konstnären som skapar med sig själv som bränsle.

Bortsett från ett par enstaka repliker som inte ligger rätt i hennes mun är Edda Magnason fantastisk i huvudrollen som Monica Zetterlund, det är hon verkligen. Hon är så lik, både till utseendet, rösten och utstrålningen. Men hennes karaktär är platt, och karaktärerna runt omkring henne så ihåliga att de i många fall är rena karikatyrer. Det gäller inte minst Tage Danielsson som i själva verket var en av de viktigaste personerna i Monica Zetterlunds liv, men som i filmen mest av allt liknar en rapsodisk parodi på Tage Danielsson iscensatt av en glad amatör på maskerad. Psykologin är billig, med en påhittad dålig relation till fadern som förklaring till varför hon var så glad i män. Och det lyckliga snippsnappslutet är en direkt förolämpning mot både henne och allt vad mångbottnighet heter.

Leo Tolstoj skrev i romanen Anna Karenina att alla lyckliga familjer är varandra lika; varje olycklig familj är olycklig på sitt eget sätt. Men man skulle också kunna säga att också alla olyckliga är varandra lika. När filmen visar oss alkoholisten Monica som börjar dricka strax efter lunch, som däckar på toa, som får ett psykbryt och springer ute på gatan och skriker iklädd morgonrock så tänkte jag först att det är ohyggligt ooriginellt, banalt, klyschigt. Därefter tänkte jag att det väl är så alkoholismen är: ohyggligt ooriginell, banal, klyschig. Sedan tänkte jag att trots att de scenerna i grunden är så utlämnande så visar inte heller de någonting, de är renons på egentligt innehåll.

Det finns inga spår av kärlek till Monica Zetterlund i Monica Z, ingen värme inför den hon var på riktigt, ingen förståelse. Det finns inte ens ett intresse för hennes person. Jag kan inte skaka av mig känslan att skälet till att Monica Z ändå utger sig för att handla om Monica Zetterlund är att berättelsen helt enkelt inte är bra nog att kunna stå på egna ben. Att den måste låna hennes stjärnglans för att alls ha existensberättigande.

Rodeo

Krönika, Kultur, Mode, Perspektiv, Skönhet

Lisa Magnusson: Slaget om de åttaåriga lolitorna är redan förlorat

Under ett framträdande på Glasgow-festivalen i slutet av juni gled sångerskan Amanda Palmers ena bh-kupa upp och blottade en bröstvårta genom hennes öppna skjorta. ”Making a boob of herself”, utropade den ordvitssjuka brittiska tabloiden Daily Mail och smällde upp en stor bild av hela härligheten. Ett par veckor senare gav Amanda Palmer svar på tal i en nykomponerad låt, Dear Daily Mail, som smädade tidningens ointelligens, dess brist på fantasi, dess evinnerliga nedvärdering och förnedring av kvinnliga kroppar. Efter tredje versen slet hon av sig kläderna. Sedan sjöng hon:

”Kära Daily Mail,
Ni misogyna fittor
Jag är trött på bebisbulor, blottade muttor, foton av fettvalkar
Var är de nyhetsvärda kukarna?
Iggy eller Jagger eller Bowie barbröstade krusar knappt nyhetsytan
Bla bla bla feminist, bla bla bla genusskit, bla bla bla, oj hjälp, min bröstvårta!”

Det hela var bitterljuvt att se. Ljuvt för att hon ägde Daily Mail, verkligen ägde dem. Bittert för att hon svarade på den dubbeltydiga förolämpningen om boobs, alltså bröst/idiot, med att kalla tidningen twats, det vill säga fittor. Så ful är kvinnokroppen per definition att båda dess främsta attribut också är svärord, till och med i en låt som försöker avdramatisera och uppvärdera den. Men min bitterhet beror också på något annat, nämligen igenkänningen. För visst finns exakt samma tendenser hos svenska tidningar.

I GT, Göteborgs lokala variant av Expressen, skrev Frida Boisen nyligen en krönika som i korta drag går ut på att hon tycker att folk som låter sina barn bära behå, för att använda Daily Mails terminologi, är boobs. Jag tycker också att det är sjukt hur ungdomen breder ut sig. När folk födda på 50-talet och tidigare var i min ålder såg de redan ut som fullfjädrade gubbar och gummor. Min generation är visserligen påfallande lika de tidigare, bara det att det i vårt fall handlar om retrotrender, om att lekfullt klä ut sig. Vi är den första generationen på länge som har det sämre ekonomiskt än sina föräldrar. De fasta anställningarna är få, bostadsbristen skriande. Alltså fortsätter vi vara ungdomar. Men ungdomen kryper dessutom nedåt i åldrarna, vilket gör att barn är barn under en mycket kortare tid än de var förut. Herregud, jag själv hasade omkring i flaskbottnade glasögon, illasittande lågbudgetjeans och hemstickade tröjor med hästmotiv ända tills jag började högstadiet. Visserligen medveten om att jag var ful, men inte så att det störde mig jättemycket. Utseendefixeringen hör den identitetssökande ungdomen till, själv var jag bara ett barn. Länge.

Jag förstår Frida Boisens fasa inför de lolitor som är hennes dotter och dotterns kompisar, men slaget om dem är redan förlorat. Dagens åttaåriga ungdomar kan inte återvinna sin barnsliga oskuld genom att hon och andra föräldrar förbjuder de tendenser som redan har sipprat in i deras medvetanden. Hellre än att angripa symtomet, att skuldbelägga användandet det kvinnligaste av kvinnliga plagg, tycker jag att Frida Boisen borde ta itu med själva sjukdomen: hur det kvinnliga ständigt ömsom exponeras i lystna ordalag, ömsom framhålls som något liksom äckligt. Den striden blir ju mycket besvärligare än att ”bränna alla bh:ar för barn” förstås. För att ta den måste Frida Boisen både slåss inte bara mot sina egna äcklade impulser i den där krönikan, utan mot allt hon lärt sig.

Amanda Palmer framför Dear Daily Mail.

Av Lisa Magnusson

Rodeo
Rodeo: Just nu