Recension

London SS15: Simone Rocha

Simone Rocha, SS15

Simone Rocha, SS15

Jag förstår att ni alla är hemskt nyfikna på vad just jag tycker om Roy-gate, så här kommer mina fifty scents: fucking skärp er. Nej, Roy Andersson har inte ”kidnappat” Hugo Rask eller claimat honom på bekostnad av Lena Anderssons förmåga att skriva fiktion, sluta använd detta ankdammsskvaller som en ursäkt för att få veva igång livets tråkigaste jävla debatt – om ”kulturmannen” – en gång till.

Vad har detta med Simone Rocha att göra, undrar ni? Jo: om Malin Ullgren m fl vill ta ett tips för sig själva och fokusera på själva fiktionen istället för verklighetens omständigheter kan vi kanske prata lite mer om Egenmäktigt förfarande, Lena Anderssons roman om poeten Ester Nilssons besatta förälskelse i konstnären Hugo Rask. Den förälskelsen som är ångestladdad, hoppfull, ärelysten, smärtsam, otålig, obesvarad, skamfylld.

Simone Rochas vårkollektion utforskade förälskelser med samma fokus, men det finns också en del roliga antydningar till den årsdagsfirande, gulliga, gömma-förlovningsring-i-kaka-aspekten av romantik. Maraboufjädrar på slappa pyjamasliknande plagg, älskarinnekläder. Blomprint på transparent botten (när jag väl har slagit in det förutsägbara kärleksspåret vill jag tänka att de liknar rosenblad på en smekmånadssäng, men det gör de i själva verket absolut inte), transparenta trenchcoats i sött rosa. Och sedan en rad svarta klänningar med sorgeflor – kläder för änkor, eller för någon vars love interest har slutat svara på sms med hänvisning till att den ”sover”.

Rocha var en av finalisterna i lyxkonglomeratet LVMH:s tävling för unga designers, där Tomas Tait kammade hem vinsten i år. Säkert kommer hennes utforskande av femininitet, som i både den här och i tidigare kollektioner, att nå nya höjder också i framtiden.

Hanna Johansson
Promotion

Mode, Recension, Världsturné

London SS15: Mary Katrantzou

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou har gjort sig känd med orädda, bokstavliga prints: färgstarka, ibland oväntade, som att trycka interiörer från inredningstidningar på kläderna. Visuellt oerhört intagande men också, skulle en lite snipigt kritisk röst kanske kunna säga, också rätt enformigt. Framförallt nu när den typen av bjärta prints med färgmättnad som en affisch i ett tonårsflickrum har blivit så trendiga, mer än när Katrantzou började.

Resortkollektionen var på ett sätt obvious på samma sätt som de äldre kollektionerna, lika grafisk, men dess inspiration från alfabetet, typografi, kommunikation, närmade sig också ett ännu lite mer cerebralt förhållningssätt till kläddesign. Och med vårkollektionen lät hon sig influeras av kontinentalplattornas rörelser. Klyschigt? Un petit peu, framförallt väldigt redo för att parodieras. Vi gillar lera. Vi gillar inte humor. Men Mary Katrantzou har ju humor, och hennes inspiration känns ofta uppfriskande associativ – hon är en av de mest begåvade bland unga designers på att gifta en tankegång som känns genuint intressant med ett estetiskt uttryck som står på egna ben.

Från de mer uppenbara jordfärgerna och överdelarna som bokstavligen bestod av separerade plattor till grafitliknande texturer och spets som påminde om mossa eller spindelväv – texturer låg i fokus i denna kollektion som i settingen på den mörka Londoncatwalken framstod som trolsk men som lika gärna, i en annan miljö, skulle kunna slå en som mycket urban och ungdomlig. Den kändes lustfylld. De tjocka, tredimensionella broderierna mot slutet av kollektionen fick mig att vilja sträcka ut handen och känna efter. Lite som ett barn.

Hanna Johansson

Mode, Världsturné

London SS15: Meadham Kirchhoff

Meadham Kirchhoff SS15

Meadham Kirchhoff SS15

Meadham Kirchhoffs kollektion handlade om motstånd, vilket tog sig uttryck genom kläder i hög färgskala och oregelbundna profiler, en ofta könsöverskridande stil som inte försökte se genomtänkt ut – intrycket var snarare ett av någon som vaknade på morgonen, penslade på sig ett fint lager klister och sedan rullade i en hög med kläder så att både knästrumpor, slängiga blusar med hängande röda snören, handskar, hattar och snörskor fastnade. Kongenialt med den färgstarka och trashiga visningsdekoren. Långt från en vit vidsträckt catwalk (apropå det…) och gängse idéer om smakfullhet eller skicklighet. Kläderna var inte sådana där man vid första anblick häpnar åt hantverksskickligheten.

Men precis det ringar in hur Meadham Kirchhoffs motstånd åt ena hållet blir tillåtande och inkluderande åt andra hållet. Det är motstånd mot elitism – alltså ett välkomnande av amatörmässighet, vilket är ett onödigt laddat ord – det jag letar efter egentligen kanske är en lite mindre töntig synonym till DIY, do it yourself. Modellerna i Meadham Kirchhoffs kläder såg ut att tillhöra samma gäng, en sympatisk effekt. Och jag tänker igen på motståndet, hur det ofta egentligen kommer utifrån – en vanlig tolkning av tonåringars experimenterande med sitt utseende är just att de gör motstånd mot sin föräldrageneration eller andra auktoriteter och att motståndet är ett självändamål. Egentligen är det ju oftast tvärtom: att de där auktoriteterna gör motstånd mot det individuella uttrycket. Varför det ”individuella” uttrycket oftast måste backas upp av ett kollektiv, en subkultur. Som här.

Hanna Johansson

Mode

London SS15: Tom Ford

Tom Ford SS15

Tom Ford SS15

Jag började gilla Tom Ford först i år, eller gilla: just nu älskar allt med honom, allt från hans röst till designen på hylsorna till hans hutlöst dyra läppstift. Och jag blev överförtjust när jag först såg den här kollektionen. Men han är en sådan som jag tror lätt delar upp folk i läger, antingen vi som är distanslöst tokiga i hans estetik, eller de som inte gillar den alls. Jag ska inte försöka övertyga någon, för jag tror att det blir svårt, och egentligen är det inte så intressant – hur som helst, det här är en bakgrund.

Med rufsiga snedluggar och tjockt ögonsmink såg modellerna på visningen ut att kunna hänga på samma fester som Hedi Slimanes glambohemer på Saint Laurent (dem kommer vi till senare – som ni kanske har märkt vid det här laget lägger vi numera inte ut de internationella recensionerna med hänsyn till visningsveckornas schemaläggning utan en i taget varje vecka) – svart, guld, silver, metalliskt grönt och brunt, siluetter lånade från det glamourösa sjuttiotalet snarare än det naturnära. Adjektivet ”sexigt” comes to mind dels för att vi har att göra med Tom Ford, dels på grund av wetlooken på tröjorna, kjolarnas längd (eller brist därpå), de synliga stay-upsen och de paljettbeströdda bröstvårtorna, men det finns också en slags wit i denna överdrift. Kanske kan man kalla det vampigt istället för sexigt, vilket plockar upp det gotiska i kollektionen – ordet vamp kommer ju från vampyr, tanken på en blodsugande och farlig femme fatale.

Det finns också ett androgynt spår med kostymer och högt skurna byxor som egentligen skulle ha kunnat läsas som helt kvinnliga om det inte vore för sjuttiotalsassociationen. Vissa av modellerna ser ut att ha kunnat vara statister i filmen Velvet GoldmineSnarare könsöverskridande än androgynt, förresten, det vill säga en kontrast till det modeandrogyna som snarare är en slags prepubertal look, no makeup-makeup och backslick, smakfullhet. Här är Tom Ford inte primärt smakfull i bemärkelsen stilren, men full av energi eller en vilja att säga någonting.

Hanna Johansson

Mode, Nyheter, Världsturné

TOM FORD SPRING 2015 WOMENSWEAR COLLECTION

Som enda site i Sverige visar Rodeo.net Tom Ford Spring 2015 Womenswear Collection Live Stream från Lindley Hall i London. Visningen börjar klockan 20 svensk tid idag, fredag 12 september. Mycket nöje! #TFWOMENSSS15 #LFW

Rodeo
Rodeo: Just nu