Mode, Nyheter, Reportage

Svenskt mode i backspegeln

Hur kan Acne jämföras med Gudrun Sjödén? Vad har Filippa K gemensamt med KFs basgardrob från 70-talet? Det, och det mesta av svensk modehistoria bjuder Karina Ericson Wärn på i “Modebibeln, den svenska”.

Från Selma Lagerlöfs nobelklänning via Mah Jong till dagens Acne: den svenska modehistorien sträcker sig över lång tid. Ändå har ingen tagit sig uppdraget att sammanställa den – förens nu. I modeskribenten Karina Ericson Wärns nyutkomna bok “Modebibeln, den svenska, 1867-nu” får vi hela historien om Sighsten Herrgård, Gul Och Blå och H&M – men mycket mer än så. Det är en bok som sammanställer och uppdaterar svensk modeidentitet. Karina Ericson Wärn berättar att en viktig aspekt var att sätta in mode i samhällshistorien.

– Mode är inte är en isolerad företeelse, utan att allt hänger ihop. Våra kläder speglar alltid samhället.

Fann du något spännande fynd under arbetet med boken?

– Ja. KF-huset har ett arkiv som visade sig ruva på enorma skatter. Där fann jag bilder på Olof Palme i talarstolen på en konsumentkongress 1971. På kongressen talade man om hur farligt det var med mode, och beslutade att införa en basuniform. Basuniformen lanserades året därpå, 1972. Den hade förstås rätt låg modegrad, och gjorde ingen större succé. Men den var politiskt korrekt!

Idag är bilden av svenskt mode något bärbart och sobert. Men i gamla tidningar brukar en bild full av färg och mod ofta presentera sig. Stämmer det – är vår modesjälvbild falsk historiskt sett?

– Du har rätt. Vi knallar omkring med en väldigt skev självbild. Gång på gång har jag stött på gamla artiklar, inte minst från 1960- och 1970-talet, som ger exempel på att svenskt mode inte alls bara är funktionellt och minimalistiskt, utan experimentellt, färgstarkt och udda.

Var kommer den sobra identiteten ifrån?

– Det här sobra minimalistiska fick sitt stora genomslag med Filippa K. Hon lanserade sin look med stretchjeans och tajta t-shirts 1993. En look som till och med gav upphov till ett nytt stilbegrepp, Filippa K-tjej. Egentligen byggde Filippa K:s koncept på samma tankar som Olof Palme och KF hade på 1970-talet, att folket behövde en basgarderob. Till skillnad mot KF hade Filippa K rätta modegraden, och blev en succé. 

I boken delar Gudrun Sjödén kapitel med Acne. Varför det?

– Jo, det finns flera likheter dem emellan. Dels är de våra två största modeföretag, om man bortsettr från H&M. Gudrun Sjödén har toppat listan över svenskt mode på export i flera år. Med sina drygt 35 år i branschen är hon att betrakta som en veteran. Jonny Johansson är med sitt yngre företag Acne mer att likna vid en självmedveten tonåring som uppfattar sig själv som coolast i stan. Hemligheten bakom bådas framgångar ligger i att deras estetik är som natt och dag. Med sina olika stilar har de fångat in var sin kräsen målgrupp. Acne tar hand om smarta urbanister som gillar musik, konst och kanske pysslar, eller åtminstone vill pyssla, med något kreativitett. Gudrun Sjödén gör samma sak, klär demm som gillar musik, och konst samt gärna är kreativa – men som inte  längre kan eller vill kränga på sig ett par slimmade jeans.  Jag vet att många tycker begreppet kulturtant är lite nedsättande eller klyschigt, men det anser inte jag. Jag tycker tant är fint. Och utan de bärande kulturtanterna skulle vi inte ha något kulturliv att tala om.

Var det svårt att få en klar bild över H&M? Ryktet säger att de är hemlighetsfulla.

– H&M har inte varit behjälpliga vad gäller material om företagets historia, kanske då de inte brytt sig om att spara och arkivera. Kapitlet om H&M:s historia från start fram till nu har jag konstruerat ur mängder av artiklar, böcker och off-the-record samtal. För att fakta inte skulle bli fel bad jag sedan H&M granska kapitlet. De återkom med en kommentar: “Vi är inte helt nöjda med texten.” Det gjorde mig nöjd. Hade de bett att få göra ett särtryck av kapitlet hade jag undrat vad fasen jag gjort för fel.

Nu när du fördjupat dig i svenska modehistorien – törs du sia om framtiden för svenskt mode?

– Jag hoppas på en återgång till en småskalighet. Mer hantverk, mer ateljéer. Jag önskar också plats för fler olika stilar.

Bonusfakta:

JUST NU arbetar Patrik Steorn på Stockholms universitet med en avhandling om vilken roll svenskt mode hade i USA under 60-talet. “Swedish fashion” var då ett begrepp för något mycket färgglatt och lekfullt.

Texten publicerades i DN den 16:e september.

 

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: I HÖSTEN TAR JAG FAJTEN

Jag var inne i en bättre modebutik häromveckan för att köpa en klänning. Den är av svenskt märke. Den är knälång. Den kommer i en ny, dov nyans varje säsong. Just den här säsongen är den svart. Den går att ha på sommaren. Den går att ha på vintern. Kvinnan som tog betalt log översvallande och påpekade att den ”dessutom är jättefin att ha över ett par jeans”. Jaså, sa jag. Ja, det är väldigt praktiskt, sa hon och log ännu mer översvallande. Jag kollade inte i någon av speglarna när jag lämnade butiken, men hade jag gjort det hade jag kunnat se mitt ansträngda minspel. Praktisk? Vill jag vara praktisk? Eller tja, det vill jag kanske, men vill jag få det kastat i fejset sådär?
Som svensk och modeintresserad är det där funktionalistiska draget något av ett… nej, jag ska inte använda ordet trauma, men vi kanske kan få kalla det ett semi-problem? Eller åtminstone en strid man ständigt utkämpar, och ständigt förlorar. I sin nyutkomna, utmärkta bok ”Modebibeln. Den svenska” skriver modejournalisten Karina Ericsson Wärn om en visning under modeveckan 2008 då ett gäng tillresta utländska journalister reste sig och lämnade en visning, uppenbart utleda på allt det gråsvarta och funktionella. Och nä, svenskt mode är ju inte så mycket karneval och eskapism. Vårt språks finaste klädberöm är att något är ”bärbart” – men det är blott ett glamourösare ord för just ”praktisk”.
Häromdagen åt jag lunch med en kompis som flyttade till Malmö ett tag före mig. Hon berättade att hon slutat försöka ha en frisyr, eftersom det blåser så förskräckligt här. Jag nickade emfatiskt och berättade att jag slutat ha högklackat, eftersom det är så opraktiskt när man ska hämta på dagis. På väg från dagis, med mina ädelstensdekorerade flipflops smattrande mot trottoaren, tänkte jag på min ungdoms Stockholmsvintrar då jag knallade runt i snömodden i ofodrade kinky boots, med iskalla lår under kortkorta kjolar.
Jag kom hem, såg min praktiska, frisyrlösa uppenbarelse i spegeln. Jag slog upp datorn och beställde ett par nya stövlar. Tio centimeter klack. Lädersula. Inga blixtlås att facilitera påtagandet med. Ofodrade. Och så tänkte jag att den här hösten tar jag fajten, iallafall lite.

Rodeo
Rodeo: Just nu