Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: MER HUMOR I MODET

Visst, det är ängsligt och lite gnälligt att invända mot Stockholms modeveckas provinsialism, men det måste ändå ha varit fler än jag som kämpade med relevansen under de där tre dagarna i förra veckan. Och det är oavhängigt ens expertis eller erfarenhet – jag har varken det ena eller det andra – utan bygger bara på det krassa faktum att det finns så mycket fastän Sverige är så litet, att man oundvikligen måste vada genom tyg och drömmar för att hitta det riktigt intressanta som egentligen redan det hade räckt gott och väl.

Den känslan infinner sig möjligen var man än är i liknande sammanhang, typ Bokmässan. Och med någon sorts logik är det kanske ett tecken på friskhet hos den svenska modeindustrin att det finns plats också för det menlösa. Jag vet inte. Men för ett land som till skillnad från stora modenationer som Frankrike och Italien inte direkt präglas av ett elitistisk skräddarskrå kan jag ibland undra vad det är nyutexaminerade svenska designers egentligen utmanar med asymmetri och mode-fierad fulhet. Nu är jag en kärring, men vem har förväntat sig någonting annat?

Nå. Det finns värre brott. Till exempel att vara tråkig. Och konceptuella anspråk är verkligen välkomna, särskilt som de ofta (men inte alltid) roddes i hamn under den gångna modeveckan. Gudarna ska veta att det tryckts många pretentiösa programblad, men hos allt fler designers som visar på modeveckan känns de akademiska eller utforskande infallsvinklarna så självklara.

Vad som verkligen gör mig upprymd är att det finns ett om inte nytt så i alla fall mer än tidigare framträdande element i det ”svåra” modet, något som bryter 00-talskontrasten mellan truligt Nakkna-allvar och Dagmar-klädda ”kvinnor i farten”, nämligen: lust och, i brist på bättre svenskt ord, wit. Där utmärkte sig till exempel Josefin Strids jacka med inbyggd ryggsäck som var mer än en kul idé, eller Backs flabbigt ordvitsiga ryggtröjtryck ”SHE’S BACK”. Sveriges modescen, som inte nämnvärt tyngs av några traditioner, kan gott kosta på sig humor.

Rodeo
Promotion

Krönika, Mode, Perspektiv

Anna Hellsten | Rea-djävulen

Jag köpte en Fendi-jacka i de sista ryckningarna av januarirean 2009. Originalprislappen kunde göra vem som helst med normalekonomi hjärtsjuk. Även på 70 procent rea kostade den fortfarande så mycket att jag fick något närbesläktat med ångest. Nej, låt oss icke missbruka ordet ångest. Skuldkänslor? Hur stötande är det att bära ett halvt studiemedel på överkroppen?

Just det köpet framstår dock som en jämförelsevis skinande klokskap. Jag använder den åtminstone. Ty i övrigt – minns ni Veckorevyns gamla klädhånarvinjett ”Mörkt i garderoben”? Ungefär så.

Jo, rea-djävulen härjar såhär års. Och det är vi som övriga tider på året försöker undertrycka vårt märkesberoende som den går hårdast åt. Jag vill minnas en Rocky-stripp där en figur sade något förklenande om stockholmshipsters på temat ”om de äter bajs från gatan i New York så äter stockholmshipstern också bajs från gatan”. Jag skrattade då. Stockholm var min hemstad på den tiden, men jag erkände inget hipsterskap. Ingen kuvelse under andras smakdiktatur.

Saken är bara den att min relation till svenska modehus under reaveckorna är just sån. Så länge avsändaren är rätt köper jag nästan vad som helst. Jag har en bolero – en bolero! – från Dagmar. Ni fattar? En bolero. Ett slags trikåtunika från Nakkna som i sina bästa stunder liknar ett husdjur. Häromveckan var jag endast ett kontobesked från att beställa hem en kortkort sak i kritvitt från Altewai Saome. (Jag är medelålders minus och blekast i Sverige.) Och jag skulle sannolikt köpa hotpants från Rodebjer bara för att det står Rodebjer i dem. Funnes det en stödgrupp för omdömeslösa modeoffer hade jag varit åtminstone styrelseledamot.

Apropå Rodebjer: jag Facebook-fnissade åt en keps från deras sommarkollektion för ett par veckor sen. Skrev något om att hur mycket jag än älskar det enda modehus som kan göra oversize sexigt kan jag inte ta en prislapp på 1600 spänn för en solskärm på allvar. Ni vet redan nu vem som kommer att smyga ut från junirean. Med skamköpandets rodnader på kinderna och en bit nedsatt läder i shoppingpåsen.

Text: Anna Hellsten

Rodeo

Mode, Nyheter, Recension, Världsturné

Nakkna höst/vinter 2011

Min kompis, som jag vet gillat Nakkna genom åren (första kollektionen kom 2004), är lite missnöjd efter visningen av höstkollektionen 2011, Le Cri. ”För mycket Rick Owens, för sökt.” Jag blir lite förvånad – själv upplever jag kollektionen som självklar, något som återkopplar till Nakknas kärna.

Duon bakom märket sedan tre säsonger tillbaka, Claes Berkes och Camilla Sundin (de brukade vara en trio, ”det är tomt men vi klarar det”), berättar efter visningen att de bytt inspiration rätt många gånger men ständigt haft ”fåglar, lite vagt, flocken” i bakhuvudet. ”Det är väl det man söker med Nakkna”, säger Camilla. Det är så sant.

Känslan av fåglar. Det flygande. Det är tidlöst och i tiden. ”Man gillar känslan av att vara på väg någonstans.”

Nakkna har alltid varit flitiga med att mixa material men höstkollektionen har fler material än vanligt, många vävda varianter, skrynkliga kvaliteter och arbetade ytor. Det känns fokuserat och rimmar väl med de för Nakkna typiska voluminösa plaggen och komplicerade konstruktionerna.

Jag funderar på om kollektionen är så väldigt svart för att materialen ska få tala för sig själva. Så är inte fallet. ”Vi försökte verkligen den här gången. Du anar inte hur många färgade tyger vi har på kontoret. Men det går inte. Det bara slutar med svart, det blir helt enkelt bäst så.”

Om vägen dit var trevande så blir kollektionen säker till slut. En inköpare (gissar jag) som sitter bredvid mig i pressrummet pratar med sin dotter efteråt. ”En hel del intressanta plagg”, sammanfattar han. ”Fler än hos de flesta andra.”

Foto: Viktor Grahn

Rodeo

Modeveckans fixstjärnor

Varje modevecka inträffar samma sak. En handfull plagg får maximal exponering i så väl bloggar som i traditionella medier. Frågar man runt bland besökarna efter en visning väljer de flesta ut exakt samma favoriter ur kollektionen och det känns ibland närmast som en tävlan kring vem som hinner hylla plaggen först och mest. Ni minns kanske Carin Westers blommiga succéklänning och Minimarkets blommiga bomberjacka? Två exempel på plagg som fick närmast absurd uppmärksamhet de säsonger då de visades. Hur kommer det sig att vissa plagg blir omedelbara fixstjärnor? Jag valde att fråga med mina kloka kollegor på Rodeo, Lisa Corneliusson och Agnes Braunerhielm, som besökte så gott som varenda visning under Stockholms modevecka.

UNDER VARJE MODEVECKA ÄR DET NÅGRA ENSTAKA PLAGG SOM HAMNAR I FOKUS. VARFÖR FASTNAR ALLA FÖR SAMMA PLAGG SAMTIDIGT, HANDLAR DET OM EN KOLLEKTIV UNDERMEDVETEN LÄNGTAN EFTER JUST DET PLAGGET ELLER ÄR DET HELT ENKELT SÅ ATT NÅGON ELLER NÅGRA MED HÖG TROVÄRDIGHET VÄLJER SINA FAVORITER OCH SEN FÖLJER ALLA EFTER?

AGNES_ Jag tror det är olika. Ofta innefattar ett ”it-plagg” också en ny idé, en ny siluett, ett nytt tillvägagångssätt när det gäller mode och sådant står självklart ut från mängden. I Stockholm tror jag dock att det handlar om saker som nya färgskalor eller plagg som är ganska klassiska men som kanske inte varit på tapeten på ett tag som återlanseras i en ny tappning. Se t ex vinterns fårskinnsjacka eller cape. Då blir det ett självklart it-plagg automatiskt, men visst måste modefolket också peka ut det åt oss.

LISA_ Hm, jag tror inte så mycket på en kollektiv undermedveten längtan som på en kollektiv blixtförälskelse. Vissa plagg har något direkt över sig, de prickar väl in många samtida element med någon slags vasshet som gör att de känns självklara i nuet. Sen är det inte alltid de plaggen som håller i längden. Det kändes dock som att det var rätt få it-plagg just den här säsongen. Det mesta var sobert.

VILKA VAR SÄSONGENS ”IT-PLAGG”?

AGNES_ Skorna på Filippa K och Rodebjer. De vida byxorna på Nakkna, Ann Sofie Backs skjortor med läppstiftstryck, Rodebjers sidenpyjamas, Whyreds lösa byxor. Någon sa något om en vindcape på The Local Firm?

LISA_ Cheap Mondays plaststövlar, Backs läppstiftsmetade asymmetriska skjortor, Rodebjers kvadratcape, Carin Westers flygande klänningar, The Local Firms blockponcho, Ida Sjöstedts leopardshorts, Whyreds beiga sandaler, något med Filippa K:s gula accent….

BLIR DE UPPHAUSSADE PLAGGEN GARANTERADE STORSÄLJARE NÄR DE KOMMER I BUTIK ELLER HANDLAR DET BARA OM EN TILLFÄLLIG BUZZ BLAND MODEVECKANS BESÖKARE?

AGNES_ Det är ofta en tillfällig buzz, med vissa undantag. Mycket av de plaggen jag precis räknade upp är sådant som vi verkligen vill ha NU. Och då är det inte lika kul sedan när de väl dyker upp i butik. T ex så var den ärmlösa kavajen nog det mest haussade för något år sen, men vad hände där? Men dock att Carin Westers blommiga klänning gick folk man hur huse för även när den väl dök upp i butik. Jag tror det handlar om att plaggen måste vara lätta att bära samt signalera en viss trendfaktor för att de ska bli storsäljare på riktigt. Sedan kan det ju självklart finnas it-plagg även om faktiskt ingen bär dem.

LISA_ Det beror nog på vilket varumärke man pratar om, vilket typ av plagg det är och vem som hypar dem. Ganska mycket ska klaffa. Jag tror till exempel inte att den The Local Firm-klänning Elin Kling bar på Guldknappen kommer att bli en storsäljare, trots att Elins genomslagskraft är gigantisk och klänningen är fantastisk. Den är för svårburen.

Rodeo

Mode, Recension, Världsturné

Nakkna vår/sommar 2011

Äran att inviga Mercedes Benz Stockholm Fashion Week gick till Nakkna, som efter en tids frånvaro nu gjorde comeback på catwalken. Ett av Nakknas mål med visningen var att mejsla fram sin egen inspiration. Som en tavla de redan målat upp i huvudet och nu skulle få konkret, menade designerduon (som förut var en trio), Claes Berkes och Camilla Sundin.

Den som har följt Nakkna genom de 15 kollektionerna de skapat känner till den alldeles speciella, mystiska och vackra värld de byggt upp genom åren.

Deras kännetecken i bredare kontext har varit vackert skräddade kappor och sköna, annorlunda skurna jerseyplagg. Det har även alltid funnits en tydlig känsla av geometri genom Nakknas design. Allt detta finns fortfarande kvar. Ofta har dock deras kollektioner lämnat en önskan om att få mer, att de ska slå ännu hårdare på trumman. Nu fick vi äntligen det – lite mer rejäla trumslag.

Kapporna var långa i skrynkligt läder, det syntes vackra vida byxor som fladdrade om modellernas ben och fina blusar, skjortor och klänningar i siden och chiffong med grafiska tryck. Det var många stora volymer men också plagg som var vridna, skruvade och tvistade runt sig själva och som satt närmare kroppen. Färgskalan var mestadels ljus i grått, lera och ljusbeige. På herrsidan var siluetten mjuk och mer nedklädd.

Känslan som nådde publiken var den som då och då dykt upp inom en del mode det senaste året: Efter apokalypsen, unga fåglar som stiger upp ur dammet. En kropps- och naturnära föreställning som befinner sig i staden – eller kanske ruinerna av staden.

I visningen fanns en sober enkelhet, mjukhet och unisex som känns relevant i modebilden idag. Det kändes helt enkelt bra att ha Nakkna tillbaka – särskilt i så här fin form. Nu vill vi bara att trumslagen skall höras ännu högre – särskilt på herrsidan.

Rodeo
Rodeo: Just nu