Musik, Nyheter

M.I.A. vs. NFL

miamadonna

All I wanna do is (BANG BANG BANG BANG!)
And (KKKAAAA CHING!)
And take your money

M.I.A.-hiten ”Paper planes” verkar gå varm hos amerikanska National Football Leagues jurister.

Kontroversen som uppstod när M.I.A. sträckte upp sitt långfinger under Madonnas halftime show på Superbowl 2012 fortsätter. Organisationen NFL kräver sångerskan på 16,6 miljoner dollar för att kompensera de upprörda känslor detta finger skapade hos amerikanska familjer och evenemangets sponsorer.

M.I.A. har svarat på Twitter och menar att NFL är hycklare då de tidigare släppt igenom artister som Michael Jackson, Prince och, förstås, Madonna som M.I.A. uppträdde med. Artister som alla uppträtt på sätt som skulle kunna uppfattas lika ”kontroversiella” som någon sekunds långfinger.

mia

 

Förra året postade M.I.A. den här videon riktad till NFL:

Jon Lax

Mode, Nyheter

Fem snabba

Vilken av morgondagens  svenska stjärnor vinner L’Oréals filmpris? (Stockholm filmfestival)

Rykterna om Karl Lagerfeld och Carine Roitfelds fotobok verkar vara sanna, här är de första bildbevisen. (Fashionologie)

Loic Prigent har tidigare riktat kameran mot Marc Jacobs, nu är det Diane Von Furstenbergs tur i rampljuset. (The Cut)

Kommer modell- svenskorna Elsa Hosk och Caroline Winberg att få en plats på Victoria’s secret kommande modevisning? (Fashionologie)

Prince och Nicki Minaj uppträder på H&M’s storslagna Versace show idag. (Habit)

 

 

Rodeo

Mode, Nyheter

RT @PSL_SVT: KANYE WEST U…

RT @PSL_SVT: KANYE WEST UPP NU!!! #wowgbg #prince

Rodeo

Intervju, Kultur

Modefotograf med en konstnärs status

Naomi Campbell, Palm Springs, 1989

Fredag eftermiddag och kvällssol. Ändå är det helt fullsatt i föreläsningssalen på Fotografiska. Det är ett tydligt tecken på hans storhet. Albert Watson fyller förmodligen en föreläsningssal oberoende av veckodag, väder och tid på dygnet. Den skotska fotografen som sedan 70-talet varit ett av modefotografiets största namn har med fler än 40 omslag för Rolling Stone Magazine och 200 omslag för Vogue en närmast legendarisk plats på modefotohimlen.

Modefotografiets status har länge varit väldigt omdebatterad. Fotojobb som tidningsomslag och reklamkampanjer har stått lägre i rang än annan så kallad fotobaserad konst eftersom de ansetts vara för kommersiella. Watson har lyckats kringgå denna debatt, han har bland annat blivit listad av Photo District News som en av fotografiets 20 viktigaste personer tillsammans med bland annat Richard Avedon och Irving Penn. Nu är han aktuell med en retrospektiv på Fotografiska. Hans arbeten för de största modemagasinen visas tillsammans med två andra fotouppdrag, projekten Marocko och Las Vegas, i vilka Watson visar sin tolkning av de båda ställena och dess invånare.

Samtalet inleds med en kort film där ett urval av Watsons verk visas. Min favoritbild på Prince finns med i det stjärnspäckade medleyt och mina förväntningar på samtalet höjs ytterligare. Watson visar fotografier på en ung Christy Turlington, Mick Jagger, Michael Jackson, Kate Moss, modejobb från 70-talet och framåt tillsammans med dokumentära skildringar från alla världens hörn. Så många skilda ämnen, avbildningar, stämningar. Den enda röda tråden är Watsons konstnärskap och de bilder vi ser har han noga valt ut för att vi ska få en förståelse för hur han arbetar. Hans projekt pendlar ständigt mellan modeuppdrag och dokumentära projekt, men han är noga med att påpeka att han inte värdesätter varken det ena eller det andra högre. Kommersiellt jobb eller inte, man kan alltid hitta en frihet i det man väljer att avbilda. Det som spelar roll är de personliga mötena. Han påpekar vikten av att finna tilliten till varandra. Det är en speciell känsla att känna att man får avbilda en annan person, vare sig det gäller en supermodell som fotas för Vogue eller en ung pojke på Rabats gator.

 

Kate Moss, Marrakesh, 1993

Watsons långa karriär resulterar i många berättelser kring hans personliga möten. Han påpekar att en bransch full med folk som nästan alltid får som de vill kräver en beslutsamhet och tilltro till sin intuition. Ett ev de fotouppdragen som han minns tydligast är en fotografering för Rolling Stone Magazine där Clint Eastwood kom till plåtningen iklädd en persikofärgad golftröja.

” Det var strax efter Clints Westernperiod. Han ville inte ha något med bad boyidealet att göra. Jag bad honom byta kläder. Jag menar, persikofärgad golfpiké på Rolling Stones omslag? Han skulle förlora så många roller. Clint ställde till med en scen. Sen blev han tjurig på sminkösen som var tvungen att pudra honom. Men han bytte kläder och iklädd smink blev han fotad som jag hade tänkt mig. Nu pryder det fotot hans självbiografi. Man måste hålla fast vid sina idéer och inte låta sig köras över. ”

” Ett annat Rolling Stonesomslag jag minns väl är när jag fotade Keith Richards och Mick Jagger tillsammans. Jagger ville ha omslaget själv, han vägrade bli fotad med Richards. Tillslut gick han med på att ta en gemensam bild och det blev mycket riktigt det fotot som blev valt till omslaget. Jag jobbar ofta väldigt hårt för att få kändisar att förmedla känslor på bild. den gången behövde jag inte jobba alls. Den upproriska och surmulna blicken är autentisk.”

 

Halima Ben Taj, Essaouira, Marocko, 1988

Watsons projekt Marocko från 1998 var även det ett uppdrag, men den här gången kom beställningen från Marockos dåvarande prins som hade sett Watsons tidigare arbeten och bestämt sig för att ge honom helt fria tyglar. Watson fick i uppdrag att driva ett fotoprojekt som hade som mål att tolka sina intryck av landet. Projektet gjordes analogt under 25 dygn i landet och resulterade efter många struliga vändor med förlag i en fotobok med dokumentär prägel.

Breaunna in cat mask, Las Vegas, Hilton, 2001

Efter Marocko drog Watson igång ett nytt dokumentärt projekt, helt olikt det föregående. Till skillnad från arbetet i Marocko som endast bestod av svartvita fotografier blev Las Vegas ett digitalt fotoprojekt där färgen och dekadensen fick ta över. Watson arbetade dokumentärt upp till 16 timmar om dagen med två assistenter som bytte av varandra för att få någorlunda humana arbetsförhållanden. Själv kunde Watson hålla på från tidig morgon till sen kväll. I Las Vegas kom han i kontakt med Breaunna, en performancekonstnär och mångsysslare som introducerade honom för stadens dolda sexhandel. Breaunna blev också en huvudperson i Las Vegasserien som till stor del visade en mörkare och råare sida av staden än den vi är vana att se. Tillsammans kunde de arbeta i timmar. Watson faschinerades av Breaunnas förståelse för kameran.

”Hon hade den närvaron som modeller får efter 10 år i branschen. Modeller är inte skådespelare och skådespelare är inte heller modeller. Breaunna var varken modell eller skådespelare men hade det där som jag som fotograf är ute efter att fånga.”

Den analoga fototekniken har alltid varit viktig i Watsons arbete. Det är först på senare tid som han låtit den digitala kameran ta alltmer plats. På frågan vilken teknik han föredrar och vilken kamera han använder nuförtiden drar han på mungiporna och säger att det måste vara den vanligaste frågan han får från unga fotografer.

” Fotografer är ofta extrema tekniknördar. De fullkomligt älskar sin utrustning. Jag brukar berätta historien om min pappa och hans bil när jag får den frågan. Min pappa hade en bil som han värdesatte över allt annat. Varje söndag satt han minst tio timmar och putsade på den för att sedan ta mamma med på en tur runt kvarteret. De var aldrig borta mer än en kvart. Det var inte åkturen som var viktig, min pappa älskade helt enkelt själva fordonet. Samma betéende ser jag ofta hos fotografer. De fäster så stor vikt vid utrustning och teknik att de glömmer bort att använda den.”

Att Watson inte glömt att använda sin kamera är säkert. Ett urval av hans fotografier från 70-talet fram till idag visas på Fotografiska 25 mars till 12 juni.

TEXT: Olga Krzeszowiec

Rodeo
Rodeo: Just nu