Mode, Nyheter

Modesvepet v.18: Dolce och Gabbana dömda till fängelse (igen), otrevlig butikspersonal är lönsam, Kinfolks nya klädmärke och L’Officiel Thailands kontroversiella omslag.

Stefano Gabbana och Domenico Dolce. Foto: AOP.

Domenico Dolce och Stefano Gabbana har dömts till 18 månaders fängelse för skatteflykt. Designerna och deras advokat hävdar dock att de inte gjort något fel, och att försäljningen av bolaget 2004 till ett holdingbolag i Luxemburg inte hade som syfte att undanhålla den italienska skattemyndigheten hundratals miljoner euros. (Fashionista)

Pulitzerprisvinnaren och modejournalisten Robin Givhan är efter en tids frilansande på olika tidningar tillbaka på Washington Post, där hon från och med juni, på heltid kommer att skriva om mode ”som business, kulturell institution och rent nöje.” (Fashionista)

Legendariska jeansmärket Lee firar 125-årsjubileum genom att till hösten lansera en exklusiv samarbetskollektion med bland andra Örjan Andersson. (Habit)

Det lönar sig tydligen för lyxbutiker att anställa otrevlig butikspersonal. Detta visar en studie med titeln Should the devil sell Prada? I undersökningen kommer man dock fram till att den snobbiga behandlingen av kunderna, som liknas vid mobbing i skolan, bara fungerar i just lyxbutiker, under en kortare tid och om personalen verkligen passar in i märkets image. (Fashionista)

Och enligt en annan studie, från Harvard Business School, får kunder klädda i mjukisbyxor bättre service i lyxbutiker än de som är uppklädda. Enligt tillfrågad butikspersonal signalerar en dyr outfit nämligen kompensation för dåligt med pengar. (Fashionista)

Det vardagsminimalistiska magasinet och kollektivet Kinfolk har startat ett eget kläd- och inredningsmärke. Ouur Collection kommer säsongsvis att erbjuda produkter och plagg som uppmuntrar till en förenklad livsstil med fokus på bekvämlighet och användbarhet. (Ouur Studio)

Thailändska utgåvan av L’Officiel har valt att valt att sätta fjäderskruden från Chanels Paris-Dallas-kollektion (Pre fall 14) på omslaget av majnumret. Detta trots all kritik Chanel fått för användandet av denna symbol för den amerikanska ursprungsbefolkningen. (The Fashion Spot)

lofficiel thailand

Rodeo
Promotion

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: FRAMTIDENS JULKLAPPAR

Det lackar mot jul och jag skriver årets sista krönika för Rodeo. Många av er jagar säkert julklappar vid det här laget och fastän konsumentupplysning inte är mitt expertområde känner jag att ett par tips vore på sin plats. Men då modebranschen som bekant ligger minst ett år före resten av världen blir detta istället en prognos över de klappar som julsäsongen 2013 kommer att inta en självklar plats under den trendkänsligas gran.

Modejulklappstips nummer ett: coffee-tableboken How to be a fucking lady. Det naturliga – och hundra gånger roligare – steget efter skitstormen av streetstyle-böcker är förstås att vuxenbilderboksförlagen helt enkelt börjar trycka rent internet mellan dyrt formgivna pärmar. howtobeafuckinglady.tumblr.com har, med sin oheliga blandning av Naomi Campbell, bögporr, modekampanjer och underhållande utskällningar, varit ett glädjeämne hela året när ingenting annat funkar. Den vore helt underbar att kunna bläddra i. Kanske kommer tekniken ha utvecklats så pass till dess att även gifarna kan publiceras bibehållna.

För den som föredrar att läsa framför att bläddra: den Pulitzerprisbelönta modekritikern Robin Givhans bok om Le Grand Divertissement à Versailles, den legendariska modevisning som hösten 1973 satte såväl amerikanskt sportswear som afroamerikanska modeller på agendan när Halston och Anne Klein mötte Dior och Yves Saint Laurent på Versailles. Den här boken har man dessutom lite större chans att hitta i handeln än den föregående – nu när Givhan fått lämna sin post på Newsweek/The Daily Beast som kritiker och korrespondent meddelar hon att hon planerar skriva klart boken medan hon letar jobb. Den hugade kan se Deborah Riley Drapers dokumentärfilm Versailles ’73: American Runway Revolution under tiden.

I ytterligare en Versailles-relaterad dokumentärfilm, The Queen of Versailles från tidigare i år, finns den mest gastkramande julklappsshoppingscen jag sett i mitt liv och sedan dess är jag inte riktigt mig själv. Länge var lösningen på problemet ”vad ska jag ge till den som redan har allt?” att skänka bort någon slags upplevelsepresent i form av luftballongflygning, whiskyprovning eller att snurra runt i par på Gärdet i en jättestor plastboll (ingenting jag hittar på! Kallas zorbing och kostar från 495 kronor), men när något av det dyrbaraste som finns är att fritt disponera över sin egen tid framstår allt detta ändå lite som björntjänster. Min sista kandidat till årets modejulklapp 2013 blir därför: ingenting.

Men där är vi inte än! Jag ska ge bort Bo Widerberg-boxen och fast parfym från Diptyque, men jag säger inte till vem. God jul!

 

Rodeo

Krönika, Mode

Klädd i optimism

Var det ett par bananörhängen vi hade längtat efter? Det verkade nästan så när en enig domarkör tog ton efter Pradas visning i förra veckan.

Milanovisningarna var enligt bedömare de bästa på kanske ett årtionde och jag kan inte annat än att hålla med om att det var en av de starkaste säsongerna jag kan minnas. Milanos svaghet brukar alltid vara att alla har fått samma memo och skickar ut liknande kollektioner. Den här gången var det en styrka.

Det är lätt att ironisera över att Milanovisningarnas stora budskap var något i stil med ”COLOUR! FUN! PIZZAZZ!” men kanske är vi trötta på modekollektioner som ska konstla till det alltför mycket. Vill vi verkligen ha en teori om kroppen när vi köper kläder? Eller är det något som har drivits fram av uttråkade modejournalister?

Att minimalismen övergavs så snabbt tyder också på att minimalism inte riktigt var det vi var ute efter. Eller i alla fall inte det beigea i den. För det som är gemensamt mellan Raf Simons kollektion för Jil Sander och Phoebe Philo för Céline är känslan av chic som deras kläder utstrålar. I all sin medvetna kitsch var även Prada med i det spelet den här säsongen.

Men för att återgå till teorier om kroppen. Det här känns som en tid då modevärlden håller på att förälska sig i mode igen och då pratar jag inte bara om modeskaparna utan även alla andra röster som skapar trender och bilder av modet. Känns det inte just nu passé med anti-mode? Är det inte just därför som kollektioner som står för att de är mode – alltså kläder som hellre ska köpas och bäras än diskuteras – är de som upplevs som de starkaste?

Den nyligen avslutade retrospektiven av Yves Saint Laurents produktion i Paris ligger som en fond bakom den här säsongen och många designer har sagt att de inspirerats av Yves 70-tal vilket säkerligen är en orsak till denna säsongs fascination för det årtiondet. Men även vårens färger känns Saint Laurent. Raf Simons, vars kollektion för Jil Sander kommer vara en av den här säsongens allra mest tongivande, pratade om att han studerat YSL:s färger. Han pratade också om Yves tidiga couture. (Men Jil Sander förde också tankarna till amerikanska designers som Bill Blass.)

Jag ser det här som en säsong då modevärlden har återfått något slags tilltro till sig själv. Det finns en väg framåt i mötet mellan couture och gatan och för första gången känns kläderna som ett verkligt brott med nollnolltalet och dess designerjeans. Philo var helt klart något på spåret med kläder doftande av Yves Saint Laurents 70-tal, men hennes minimalism kändes samtidigt alltför derivativ och tillbakablickande. Men hon hade rätt i att det var något mer sofistikerat och vuxet i luften.

”Budskapet är färg”, kommer säkerligen världens modetidningar sammanfatta den här säsongen, men det finns andra sätt att se på det. Robin Givhan skrev i Washington Post att Milanos designer utmanade kvinnor att konfrontera sin största skräck: rädslan att stå ut från mängden. Om inte det är ett revolutionärt budskap i Sverige så vet jag inte. Och det intressanta är inte egentligen om en enskild visning sa något om samtiden. De som man borde fundera över är vad det betyder att modeskaparna känner ett behov av optimism. Är det verkligen en slump att brittiska Labourpartiets nye ledare Ed Miliband i sitt första tal markerade att en modern vänster ska vara optimister? Me thinks not. Det finns ett sug efter optimism och jag tror att det är det all färg handlar om.

Rodeo
Rodeo: Just nu