Mode, Nyheter

Alexander McQueen höst/vinter 2012

Foto: All Over Press

VAD: Sarah Burton visade futurism med ett mjukt uttryckssätt, snarare än det hårda, kalla man brukar förknippa med begreppet.
MOTTAGANDE: Kritikerna älskar Burtons sätt att förvalta McQueens arv och samtidigt göra något eget av det. Den storslagna finalen plockade poäng, men vissa kritiker tycker att blomcouturen i klänningarna inte hör hemma hos McQueen.

SHOWSTUDIO ”Sarah Burton’s Autumn/Winter 2012 collection captured that sense of beastly beauty.”

NEW YORK TIMES ”Ms. Burton’s presentation was beautiful, but the monumental aspect was riveting — how it affects your eye.”

STYLE.COM The show’s progression from pure white to the grandest possible finale of red and black felt like a journey from innocence to experience.

WWD ”Burton expressed her viewpoint in a collection all about lightness with a core of power — and the emotion that makes McQueen McQueen.”

 

Rodeo

Mode, Nyheter

Modeåret 2011 – april, maj och juni: bröllopsyra, klädnadsförbud, unisexcensur och modebloggsdebatt

Under 2011 års sista dagar räknar RODEO ner några av årets mest utmärkande modehändelser. Ett kvartal i taget.

APRIL
Efter ett år av uppskriverier bevittande äntligen två miljarder människor det brittiska prinsbröllopet som kostat nästan lika många kronor. I centrum stod Kate Middletons Alexander McQueen av Sarah Burton-klänning. I hesiden, med 2,7 meter långt släp och helt i handgjord spets var den 200 år av brittisk sömnad- och modetradition nedkokat i en klänning. Men saknade den ursprunglige Lee McQueens attityd.

Frankrike inför förbud mot heltäckande klädsel, officiellt menat som ett försök att  lagstifta bort en kvinnosyn. Lagar kring hur kvinnor får och inte får klä sig är ingenting som existerat i Europa på decennier, förens år 2011 således. TV-kocken Nigella Lawson badar senare i burkini, vilket på Rodeo.net beskrivs som en symbol för kvinnlig frigörelse.

Balmain sparkar sin chefdesigner, den innan så hyllade Christophe Decarnin.

MAJ
Lady Gaga debuterar som oväntat vass modeskribent i modetidningen V. I övrigt prydde hon 36 globala modeomslag under året, inkluderat amerikanska Vogue och – helt osminkad – Harper’s Bazaar . 2011 blev alltså året då den innan så frispråkiga och avatnegardmässiga Gaga blev både finsalong och tandkrämsleendesnygg.

Andrej Pejics omslag på Dossier Journal censureras: tydligen liknar den unga, bildsköna “unisex”-modellen för mycket en kvinna och många amerikanska tidningsbutiker sätter cencurering över bilden.

Aftonbladets Ann Charlott Altstadt går till attack mot den modebloggande 80- och 90-talistgenerationen och beskriver dem som korkade, särskilt jämfört med 70-talets proggare. Men så resonerar bara den som missat samhällsutvecklingen de senaste tio åren, löd gensvar Rodeo.

H&Ms klädkedja COS öppnar för första gången i Sverige, till många shoppares lycka. Frågan blir emellertid hur våra små svenska varumärken ska tackla detta.

JUNI
Ann Sofie Back ställer ställer ut på Arnhems modebiennal där hon placerar sina plagg flytandes i en rosa vätska inuti en enorm jättedildo.

Givenchys Riccardo Tisci presenterar en herrkollektion som orsakar jubel och sensation: en korsning mellan militär och surf inklusive lyckat försök till kjol.

Whyreds talangfulla damdesigner Behnaz Aram säger upp sig från jobbet på Whyred. Vad hon ska göra istället är förhöjt i dunkel, ryktet säger att hon blivit anställd av H&M.

Bilder: Alloverpress.
Rodeo

Alexander McQueen v/s 2012: MYSTISKT

Foto: First View

VAD: Alexander McQueen visade sin vår- sommar 2012 kollektion under modeveckan i Paris.

MOTTAGANDE: Annorlunda, men på ett positivt sätt anser kritikerna. Sara Burton bevisar än en gång att hon kan axla rollen som McQueens ersättare, nu med en stark vår- sommar kollektion.

STYLE.COM ”This collection proved how hot-wired into the core of McQueen Burton truly is.”

DAZED DIGITAL ”Well, it was a crowd pleaser.”

VOUGE ”Any woman who wants a translation of the froth and the curviform peplums which appear here will without a doubt find it in the collection.”

FASHION WIRE DAILY ”The collection felt too tied to the DNA of McQueen.”

Rodeo

Krönika, Mode

Designerns nya roll

För en massa år sedan, när han var på Gucci, skrattade folk åt att Tom Ford inte ”kunde designa” kläder. Samma sak med Filippa Knutsson, som inte ville titulera sig som designer på Filippa K utan som creative director. Då är man inte modeskapare på riktigt menade folk.

I dag håller modesystemet på att stöpas om så att det där med att vara en kreatör, ett slags modets auteur, en grand couturier, en modeskapare med konstnärlig vision – allt det är demodé.

I stället står vi här med varumärken. Designerna är enligt Lucian James, creative director och grundare för Parisbaserade strategiska konsultagenturen Agenda Inc., numera att mer likna vid redaktörer som ser “varumärkena som mediakanaler som redigerar kulturella berättelser och manifesterar dem som kläder”. [WWD]

Även om modebranschen fortfarande på ytan hyllar idén om geniet så är det uppenbart att något håller på att hända. Publiken är mer intresserad av vad Emmanuelle Alt har på sig än vad Sarah Burton tycker. Varumärkena själva trycker också på för att göra designern mindre viktig. Även om folk skrattade åt Tom Ford förr, verkade Gucci dömt att försvinna från radarn när han lämnade företaget 2004, särskilt när den efterföljande trion med designer varken levererade upphetsning eller säljsiffror. Men i dag är Gucci starkare än någonsin medan Frida Giannini är mer eller mindre okänd. De har lärt sig sin läxa.

I LA Times skriver Booth Moore om den ökade avpersonifieringen av modebranschen. Adam Hanft, en expert på marknadsföring mot konsumenter hävdar att ”yngre konsumenter vet inte ens om att det finns en Calvin Klein” och att ”varumärkesidentiteter kommer byggas kring arv och sammankopplingar snarare än en designers personlighet, som vi sett hos Hermès med arvet från ridning och Prada med deras förhållande till den moderna konstvärlden.”

Om modeskapare på 50-talet var en mix av betjänt och maestro så är de i dag mer att likna vid en projektledare eller – som ovan – redaktör. Ibland undrar jag om jag liksom många andra modejournalister har en förlegad syn på mode som ett område vars grundval stavas förnyelse och originell vision. Ta bara Phoebe Philo som exempel. På ett sätt var det något nytt: Nytt för Céline, en ny riktning vid rätt tillfälle, en ny look för en ny tid. Men samtidigt påpekade många att estetiken kändes igen från till exempel Helmut Lang. Även Alexander Wang fick sig en släng från Cathy Horyn när hon skrev om den nuvarande vårkollektionen: ”Kollektionen laddade ner idéer från designer som Ann Demeulemeester och Issey Miyake — naturligt nog utan deras känsla av energi och intuition – och av den anledningen, trots några söta looks, var showen lite tråkig. Men var inte orolig för den 26-åriga Wang: den kombinerade pisksnärten av globaliseringen och internet garanterar att de här kläderna kommer se nya ut för någon.”

Modevärlden är i dag mer att likna vid det visuella flöde man finner på Tumblr. Kanske är dess uppgift inte längre att utmana oss (som jag ville göra gällande för någon vecka sedan) utan att ständigt knyta ihop trådar och olika estetiska uttryck på ett sätt som fångar hur vi vill se ut just nu. Modet som ett slags imagegooglande verksamhet med kläder som bränsle.

På det sättet är frågan aldrig ”har vi sett det förut?” utan ”är det så här man vill se ut?” och återigen får jag känslan av att modevärlden i dag är allt mer av en allians mellan konsumenterna och företagsledningen. Modeskaparna är åbäken med konstiga idéer som antigen är för dyra att producera eller för avancerade i sin estetik för att gå hem hos folk. Vad konsumenten vill är inte att bli utmanad (människor ogillar förändring som bekant) utan att få en ständig ström av uppslag och idéer för hur han eller hon kan klä sig. Designers uppgift är inte längre att förändra folks syn på kläder utan att fånga upp ”kulturella berättelser” och sälja dem tillbaka till oss i en lite snyggare förpackning, helst med ett välkänt namn på etiketten.

 

DANIEL BJÖRK

 

Rodeo

Krönika, Mode

Det är finanskris och de rika är uttråkade

I onsdags kväll gick jag på nyöppnade nattklubben The Box här i London. Det är en New York-klubb som varit poppis ett tag och kan bäst beskrivas som en dekadent kabaré som man tittar på tillsammans med unga investmentbankers och rika flickor. Så om ni undrar vad de välbärgade gör just nu så har ni här svaret.

Kanske är det denna de rikas längtan efter dekadens som fick Paris att leta fram sina bästa fetischsidor som något slags motvikt till den mondäna, borgerliga dam som syntes på så många catwalks.

Om man vill kan man säga att det startade redan på Mugler-visningen där creative directorn Nicola Formichetti berättade att ”I just wanted to bring the fun back” backstage och Lady Gaga hade svassat omkring på catwalken i skyhöga platåskor och cigg i mungipan. Först några dagar senare framgick det att det inte var ”fun” utan ”fetisch” som var grejen.

Den här typen av teatralisk fetischmadam återkom nämligen även hos Emanuel Ungaro och Louis Vuitton men till och med en modeskapare som Junya Watanabe drog vissa plagg i den här riktningen genom att skapa insvängda getingmidjor på sina skinnjackor som vore de en fusion av Marlon Brando och Diors New Look. Även Sarah Burton satte harnesk på sina McQueenska isdrottningar, något som fick Suzy Menkes att klaga på misogyni.

Varför kände vissa modeskapare att det var dags för kvinnor världen över att se ut som om de just införskaffat en ridpiska för lite rollspel i sängen? Kanske är det Luis Buñuels film Dagfjärilen (1967) som spökar. Catherine Deneuves dubbla personlighet – en borgerlig lady som extraknäcker som glädjeflicka under dagarna – känns som de två kvinnor som modet nu föreslår: den sedesamma och den dekadenta. Men det var svårt att inte också tänka på Nattportieren (1974), en film om ett sadomasochistiskt förhållande mellan en överlevare från ett koncentrationsläger och en naziofficer, något som Cathy Horyn påpekade kunde ha blivit en katastrof i efterdyningarna av Gallianoaffären.

I takt med att modet har blivit mer och mer ärbart verkar behovet hos vissa modeskapare att visa på den perversa sidan av det tillknäppta ha ökat. Ett snörpt liv känns ju inte direkt kyskt idag utan snarare porrigt och man skulle kunna avfärda allt detta som bara ännu ett ältande av det gamla hora/madonna-komplexet. Men det finns något i det hela som mer verkar vara en övertygelse om att det inte finns några madonnor. Inte för att alla tjejer skulle vara horor, utan bara en ganska självklar insikt om att kvinnor varken är madonnor eller horor utan människor med en sexualitet. Även den mest pryda kan ha en pervers sida.

Eller så är det helt enkelt så att modets kärleksaffär med 70-talet nu har gått in i sin dekadenta fas. På The Box växlar numren, men den kväll jag var där var det mest spektakulära en man med bröst som målade om sin stjärt till en vagina och drog ut en jättelik tampong ur den. Under 70-talet åkte det vackra folket i New York till gayklubben The Anvil för att titta på dildoshower och nakna gogodansare.

Om detta är framtiden var det nog fel att låta Carine Roitfeld lämna franska Vogue.

Rodeo
Rodeo: Just nu