Hanna Johansson, Mode

Hanna kollar in mode i konsthistorien

 

in-this-homage-to-fc3a9lix-vallotton_s-1924-painting-le-retour-de-la-mer

Félix Vallotton, Le Retour de la mer

Félix Vallotton, Le Retour de la mer

chastain-says-here-she-reenacts-anders-zorn_s-1899-portrait-of-frances-folsom-cleveland

frances_cleveland-large

Anders Zorn, Frances Folsom Cleveland

chastain-poses-as-vincent-van-gogh_s-la-mousmc3a9-1888

a-mousme-1888(1)

Vincent Van Gogh, La Mousmé

the-twicee28093oscar-nominated-actress-in-the-role-of-gustav-klimt_s-frequent-subject-ria-munk

klimt-ria-munk-3-1918

Gustav Klimt, Ria Munk

chastain-seen-here-in-a-reimagining-of-renc3a9-magritte_s-la-robe-du-soir-1955

 

la robe du soir

René Magritte, La Robe du soir

Julia Margaret Cameron

Julia Margaret Cameron

jessica-chastain-vogue-cover1

Frederick Lord Leighton, Flaming June

Frederick Lord Leighton, Flaming June

Här (tips! bra skönhetsblogg) läste jag om Jessica Chastains diverse konstskruder i decembernumret av amerikanska Vogue.

Och så fick jag någon dag senare syn på en bild på Sasha Pivovarova från Jil Sanders höst 2007…

sasha p

… som genast fick mig att tänka på Hammershøis En brystsyg pige:

hammershoi

Hanna Johansson

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: JAG ÄR UNDERVÄLDIGAD

Ibland tänker jag att en förutsättning för att vara intresserad av mode är att antingen vara, eller lockas av att vara, världsfrånvänd. Åtminstone var det världsfrånvändheten mellan sidorna i glossiga modemagasin som fick mig att börja läsa dem en gång i tiden. Det här var i samma veva som brittiska Vogue firade 90-årsjubileum och hade flera sidor vikta åt gamla medarbetare som Edith Sitwell, Cecil Beaton och Aldous Huxley, alla försedda med svartvit porträttbild och förälskade omdömen fällda av människor i deras omloppsbana. Tim Walker fotograferade Sasha Pivovarova framför ryska träslott och Erin O’Connor med pappersgäss. Vimmelbilderna fungerade som skyltfönster åt före detta rockstjärnors döttrar och adliga hipsters. Allt var helt sjukt på ett sätt som mitt femtonåriga jag älskade. Ingenting hade med mitt eget liv att göra, det fanns väldigt lite jag personligen kunde relatera till, ingenstans där jag kunde stoppa in mig själv. Vilket jag inte heller hade någon lust med. Jag läste för att glömma bort vem jag var.

Om jag hävdade att det är modemagasinen och inte jag som ändrats de senaste fem åren skulle jag låta som en Niklas Wahllöf-krönika och det vill jag inte, men när jag för första gången på ett par år plockade upp ett av de där klassiska, lite mossiga, annonsspäckade magasinen kändes skillnaden slående. Allt var fortfarande helt sjukt, men inte på ett fantastiskt sätt. Alexa Chung hade vunnit något sorts bäst klädd-pris och dedikerade det till ”all girls who dress like awkward boys”. På skönhetssidorna stod det om celluliter och hur man behandlar dem, vilket kostar flera tusen men egentligen inte går (båda dessa fakta framgick i texten.) Jag kände mig oerhört mycket som mig själv. Det vill säga ömsom deprimerad, ömsom irriterad.

Den där tröttheten hade ingenting att göra med modets etiska dimensioner; det var inte kritik av produktionsvillkor eller konsumtion som jag sökte och blev besviken när jag inte fann. Jag hyser visserligen visst personligt agg gentemot Alexa Chung och celluliter, men inte ens det hör till saken. Men en sak vill jag kunna kräva av ett modemagasin: att det inte är torftigt.

Rodeo
Rodeo: Just nu