Krönika, Mode

Det är finanskris och de rika är uttråkade

I onsdags kväll gick jag på nyöppnade nattklubben The Box här i London. Det är en New York-klubb som varit poppis ett tag och kan bäst beskrivas som en dekadent kabaré som man tittar på tillsammans med unga investmentbankers och rika flickor. Så om ni undrar vad de välbärgade gör just nu så har ni här svaret.

Kanske är det denna de rikas längtan efter dekadens som fick Paris att leta fram sina bästa fetischsidor som något slags motvikt till den mondäna, borgerliga dam som syntes på så många catwalks.

Om man vill kan man säga att det startade redan på Mugler-visningen där creative directorn Nicola Formichetti berättade att ”I just wanted to bring the fun back” backstage och Lady Gaga hade svassat omkring på catwalken i skyhöga platåskor och cigg i mungipan. Först några dagar senare framgick det att det inte var ”fun” utan ”fetisch” som var grejen.

Den här typen av teatralisk fetischmadam återkom nämligen även hos Emanuel Ungaro och Louis Vuitton men till och med en modeskapare som Junya Watanabe drog vissa plagg i den här riktningen genom att skapa insvängda getingmidjor på sina skinnjackor som vore de en fusion av Marlon Brando och Diors New Look. Även Sarah Burton satte harnesk på sina McQueenska isdrottningar, något som fick Suzy Menkes att klaga på misogyni.

Varför kände vissa modeskapare att det var dags för kvinnor världen över att se ut som om de just införskaffat en ridpiska för lite rollspel i sängen? Kanske är det Luis Buñuels film Dagfjärilen (1967) som spökar. Catherine Deneuves dubbla personlighet – en borgerlig lady som extraknäcker som glädjeflicka under dagarna – känns som de två kvinnor som modet nu föreslår: den sedesamma och den dekadenta. Men det var svårt att inte också tänka på Nattportieren (1974), en film om ett sadomasochistiskt förhållande mellan en överlevare från ett koncentrationsläger och en naziofficer, något som Cathy Horyn påpekade kunde ha blivit en katastrof i efterdyningarna av Gallianoaffären.

I takt med att modet har blivit mer och mer ärbart verkar behovet hos vissa modeskapare att visa på den perversa sidan av det tillknäppta ha ökat. Ett snörpt liv känns ju inte direkt kyskt idag utan snarare porrigt och man skulle kunna avfärda allt detta som bara ännu ett ältande av det gamla hora/madonna-komplexet. Men det finns något i det hela som mer verkar vara en övertygelse om att det inte finns några madonnor. Inte för att alla tjejer skulle vara horor, utan bara en ganska självklar insikt om att kvinnor varken är madonnor eller horor utan människor med en sexualitet. Även den mest pryda kan ha en pervers sida.

Eller så är det helt enkelt så att modets kärleksaffär med 70-talet nu har gått in i sin dekadenta fas. På The Box växlar numren, men den kväll jag var där var det mest spektakulära en man med bröst som målade om sin stjärt till en vagina och drog ut en jättelik tampong ur den. Under 70-talet åkte det vackra folket i New York till gayklubben The Anvil för att titta på dildoshower och nakna gogodansare.

Om detta är framtiden var det nog fel att låta Carine Roitfeld lämna franska Vogue.

Rodeo
Rodeo: Just nu