Mode, Nyheter

NICOLAS GHESQUIERES MYSTISKA TWEET

Efter att ha lämnat Balenciaga (och försatt modevärlden i en smärre chock) i slutet av november var Nicolas Ghesquière snabb med att plötsligt starta upp ett twitterkonto, och därmed inleda sin första digitala närvaro.

Det tog emellertid en månad  innan den första ens tweeten kom: Tack alla för ett så fantastiskt välkomnande!

I tack-tweetens sällskap fick vi en bild av en Stormtrooper-hjälm, som tagen direkt ur Star Wars.

Ghesquières besatthet av den kultförklarade rymdäventyrssagan är känd (inte minst om man kollar in den sista höstkollektion han gjorde för Balenciaga) men samtidigt känns ändå tweeten ganska kryptisk. Vad vill han säga med hjälmen?

Kanske menar Ghesquière att han identifierar sig med en stormtrooper efter den storm som uppstått kring hans nya framtid: Det finns inte en kotte i modevärlden som inte skulle ge sin högra Balenciaga-sko (nåja) för scoopet vad Ghesquières nästa steg blir.

Förresten: PS. Killens val av twitterprofilbild. När ska vi prata om det?

Rodeo

Mode, Nyheter

Roberto Cavalli ger modevärlden en omgång på twitter

Roberto Cavalli verkar ha tröttnat lite på modevärlden just nu. Modehusets officiella twitterkonto som brukar utgöra en märklig blandning av vanlig snuskgubbe och företagets marknadsföring drabbades häromdagen av en rejäl utsvävning från designerns sida. Kalla det en mini-rant.

Roberto Cavalli verkar inte vara så glad på modeindustrin just nu.

Han twittrar:

”@Roberto Cavalli Mode … är en stor pengamaskin! ingen kreativitet längre! Om 50 år kommer modeböckerna inte ha NÅNTING att säga om OSS”

”@Roberto Cavalli Är ledsen, jag kan inte göra någonting åt det, jag har inte makten över de största. De köper modemarknaden! Liksom politiken.”

”@Roberto Cavalli Den enda amerikanske designern som jag gillar är MARC JACOBS …! men …bara Marc Jacobs-showen! Louis Vuitton är för gamla tanter.”

Sedan kommer det kanske märkligaste i Cavallis tweetrant – när han påstår att Dolce & Gabbana är Italiens bästa designers:

”@Roberto Cavalli Det italienska modet är det mest kreativa! och Dolce e Gabbana är bäst!”

Roberto Cavalli avslutar sedan med att outa det kalla förhållande Anna Wintour har till honom:

”@Roberto Cavalli Jag anförtro en hemlighet … Anna Wintur [sic] kommer inte och ser min show i Milano……. Varför ?? eftersom jag inte gör reklam i amerikanska Vogue ??

Rodeo

Krönika, Skönhet

Tyckandets tilltalande kraft

Jag har tröttnat på mycket av det internet utgörs av, till en viss del det Rodeo är. Det pågår ett konstant kacklande och babblande på hemsidor och bloggande. Tusen miljoner unika röster med egna brinnande budskap. Detta har fått mig att undra om ingen längre behöver bli upplyst eller informerad.

Twitter är en webbaserad tjänst för att förmedla budskap begränsade till 140 tecken, ungefär tre korta meningar. Tjänsten har på många sätt, inte olikt den några år äldre tjänsten bloggen, förändrat och utvecklat sättet privatpersoner, media och företag använder sig av internet. Bland annat som informationsförmedlare, nöjeskanal och opinionsbildare. Tidigare i veckan talade både professorn Gail Ramsay under Dramatens temakväll Den arabiska våren, om just de sociala medierna roll i den revolution som utspelats i några nordafrikanska länder. Därigenom har folket samlats, organiserats och bildat en opinion stark nog att både skrämma och avsätta diktatorer.

Siten stalkholmed.tumblr.com verkar typisk för hur internet mår i dag. Bilder, som föreställer unga män, läggs upp och ska sedan bedömas av sidans besökare. Fin, ful, snygg eller för vanlig. Här är det snabb kategorisering som gäller, ingenting tar tid – snabba beslut och åsikter gäller. I dag har våra 15 minuter i rampljuset reducerats till fyra ord i ett kommentarsfält, en kille får kommentaren ”Riktig combat-look, grr”.

När jag häromdagen försökte förklara fenomenet Twitter för en kollega reagerade han med att ifrågasätta hur mycket åsikter en så kort bit text egentligen kan innehålla. Räcker inte 140 tecken endast till att uttrycka gillande respektive ogillande?

Jag vill inte ha de senaste årens internetutveckling ogjord. Att relationen mellan konsument och producent blivit diffus, i dag är många både skapare och läsare av innehåll, är intressant och nyttigt. Däremot finns det en fara i att vi i allt större utsträckning ägnar oss åt tyckande istället för tänkande och reflekterande.

De definitiva uttalanden som varje dag görs på internet ter sig för mig leda ett steg längre ifrån den fina egenskapen att kunna revidera sina åsikter. Min twitterfeed måste snart ha nått mättnadsgränsen för uttalanden till fördel eller nackdel för olika ståndpunkter.

Jag är trött. Jag är trött på ändlöst debatterande, allt jag vill ha är en balans mellan åsiktsutbyte och information. Saklig, kunnig och intresserad information. Sådant jag i nuläget jag varken behöver ta ställning för eller emot. För jag tror att om vi är pålästa och inte tvingar oss till snabbt värderande kommer vi i vårt åsiktsskapande vara än mer skarpare när det väl behövs i vår del av världen.

 

 

Rodeo

Krönika, Skönhet

Äkthetens förgänglighet

De otroliga berättelserna är Youtubes födebröd, de flesta videor jag får visade för mig föreställer djur eller barn som gör något ovanligt och beundransvärt. Ofta stannar berömmelsen där, ibland vandrar den vidare till gammalmedia som tv och startar en karriär för huvudrollsinnehavaren. Att granska äktheten i den här typen av filmklipp är inte ovanligt. Nyss utsattes stjärnskottet Lana Del Rey för drevet efter att man konstaterat att ett stort skivbolag legat bakom hennes video till internethitten Video Games.

När jag gick på mellanstadiet hade Joakim Hillson en stor hit med den semifeministiska Vacker utan spackel i vilken han stolt proklamerar att naturliga tjejer är hans melodi – sminkade bimbos göre sig icke besvär! Jag och mina klasskompisar tyckte att detta ställningstagande var heroiskt och stort, den snygge killen tog modigt spjärn mot tidens så kallade skönhetsideal.

Reaktionerna efter att det framkommit att Lana Del Rey inte är ett självskapat fenomen – bestörtning, ilska och en känsla av att ha blivit lurade – rör mig inte särskilt mycket, kanske bevisar det bara att människan står och faller med sin naivitet. Det är däremot något annat i skriverierna om Del Rey som irriterar mig. Om en del av uppståndelsen handlar om hennes autencitet rör en minst lika stor del hennes antaget påfyllda läppar. Ohämmat har det på Twitter, i musikbloggar och i kommentatorsfält hånats, smutskastats och beklagats sig.

Att i dag diskutera äkthet och naturlighet är överflödigt. Mycket av det som väcker uppmärksamhet i vår västkultur balanserar på en fin gräns mellan fantasieggande vanlighet och det konstruerade. Vare sig det gäller porr, resemål eller internetfenomen. Vi är själva medverkande i att ständigt flytta fram gränserna för vad som ser tillräckligt hemmagjort och genuint ut för att passera som intressant.

Samma sak gäller för så kallade naturliga skönhetsideal, det är sorgligt att så många är kvar där jag och mina klasskompisar var i elvaårsåldern. Alla utseenden är reflekterade och skapade, medvetet eller omedvetet, ofta sker det på samma sätt utifrån förväntningar och önskemål, det finns inget oförstört eller ursprungligt.

Jag och många andra med mig har sagt det förut, och nu igen: låt bli att komma med pekpinnar och tillrättavisande kommentarer. Det är ni som diskuterar kvinnliga bantande kändisars vikt som skapar illamående och osäkerhet, hämmande självmedvetenhet och kroppshat. Ta ett steg tillbaka och ni ska nog se att världen och dess kvinnor klarar sig rätt bra utan ert förmanande, även om det bara gäller något som världsligt som en film på Youtube.

 

Rodeo

Vem vill du vara?

Den senaste tiden har jag fått allt fler förfrågningar om att radera kommentarer från min blogg. Personerna i fråga vill inte att deras namn ska dyka upp vid en eventuell googlesökning. Börjar vi, inte förrän nu, inse vidden av de digitala spår som vi lämnar efter oss? Att frisera sin digitala identitet är troligtvis något som vissa har ägnat sig aktivt åt ett tag (uppenbarligen) och med största sannolikhet kommer det att bli allt vanligare, ett fenomen som än så länge bara är i sin linda. Senast i helgen publicerade DN Kultur en lång artikel om Facebook och twitter där man bland annat luftade huruvida det var okej att citera folk med hänvisning till olika sociala medier. Vissa var starkt emot att det de skrivit på till exempel Facebook skulle återanvändas i andra medier andra tyckte att det var självklart att det man skrivit på Facebook även skulle kunna publiceras i andra kanaler.

Efter att ha fått ett antal mail där jag blivit ombedd att radera vissa kommentarer började jag att fundera kring huruvida man verkligen bör gå dessa personer till mötes och radera kommentarerna? Är inte det lite som att korrigera i historieböckerna. Tänk om Hitler hade mailat alla historieboksförfattare och bett dem stryka den där tråkiga delen om judeförföljelsen? Okej, en något överdriven jämförelse, men internet kommer med största sannolikhet att bli den viktigaste historieboken i framtiden. I vissa fall anser jag dock att det är självklart att korrigera det som står i kommentarfälten, nämligen när någon person blivit omnämnd, och kanske till och med uthängd, mot sitt vetande eller vilja. Men om en person valt att själv lägga en kommentar och sen råkar ångra sig några år senare, är det då självklart att man ska vara så tillmötesgående att man tar bort kommentaren? Lagt kort ligger, eller? Om inte för den i längden ohållbara situationen när majoriteten av alla internetanvändare helt plötsligt vill skapa sig den perfekta digitala identiteten och ber bloggare, twitter- och facebookanvändare att ändra alternativt radera de inlägg, kommentarer och bilder där man figurerar. Ett evighetsarbete…

Många tankar, många frågor. Jag var tvungen att vända mig till någon som är betydligt mer insatt i de sociala mediernas värld än vad jag är för att rådslå kring hur man egentligen ska bemöta och hantera detta fenomen. Viktor Barth-Kron är webbredaktör på Café och väl insatt i det digitala spelet.

TROR DU ATT ALLA ANVÄNDARE AV SOCIALA MEDIER REFLEKTERAR ÖVER ATT DET DE SKRIVER KOMMER ATT VARA SÖKBART I ”ALL EVIGHET”?
VIKTOR – Helt uppenbart inte, då skulle vi inte få se så många alarmerande tidningsartiklar i ämnet. Kort kan man säga att de ovana (ofta äldre) inte har förstått det, medan de yngsta struntar i det. Vi däremellan oroar oss och försöker hantera det strategiskt.

TROR DU ATT DET KOMMER ATT BLI VANLIGARE ATT FOLK DRABBAS AV PANIK OCH I EFTERHAND VILL ÄNDRA DET SOM SKRIVITS OM DEM OCH AV DEM PÅ INTERNET?
VIKTOR – På kort sikt ja, på längre sikt nej. Äldre användare, de “digitala invandrarna” som gjort sociala medier-debut på Facebook, kommer att upptäcka och förfäras över det här under några år. Sen tar “infödingarna” över, de som växt upp med hela livet online och som betraktar det som suspekt att INTE ha festbilder i sökresultaten.

BÖR MAN RADERA KOMMENTARER OCH CITAT SOM FOLK SKRIVIT PÅ INTERNET BARA FÖR ATT PERSONEN I FRÅGA VILL DET? ÄR INTE DET LITE SOM ATT KORRIGERA HISTORIEN?
VIKTOR – Omöjligt att svara generellt på det, man måste avgöra från fall till fall vad som känns rimligt. Självklart måste man inte sitta och radera kommentarer som folk hamrat ner för egen maskin, däremot kan det finnas skäl att vara lyhörd när det gäller citeringar och liknande. Ett praktiskt alternativ, som undviker historieförvanskning, kan vara att lägga till en fotnot i bloggposten eller artikeln där man låter den omtalade komma till tals. I stil med: “Uppdaterat 18 oktober: Viktor Barth-Kron skriver till Rodeo att de här svaren ska ses i ljuset av att han var förkyld vid intervjutillfället.”

VILKET ÄR DITT BÄSTA RÅD FÖR ATT UNDVIKA ATT MAN NÅGONSIN SKA BEHÖVA DRABBAS AV DIGITAL IDENTITETSÅNGEST?
VIKTOR – Om du inte kan tänka dig att leva helt under radarn, alltså utan att någonsin lämna andra digitala avtryck än folkbokföring och resultat i Midnattsloppet, så finns egentligen bara två enkla råd. Det första: Acceptera att allt inte kommer att vara fördelaktigt. Det andra: Se till att så mycket som möjligt är det. En av de bästa sakerna med att ha en liten blogg eller sajt i eget namn är att man själv kan skapa sin första Googleträff. Skulle det sen vara så att du vill bryta helt med dina gamla åsikter, ditt gamla digitala umgänge och din frisyrhistorik så finns alltid möjligheten att byta namn. Ju vanligare, desto enklare att gömma sig i massan.

Rodeo
Rodeo: Just nu