Mode, Recension, Världsturné

London SS15: Mary Katrantzou

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou har gjort sig känd med orädda, bokstavliga prints: färgstarka, ibland oväntade, som att trycka interiörer från inredningstidningar på kläderna. Visuellt oerhört intagande men också, skulle en lite snipigt kritisk röst kanske kunna säga, också rätt enformigt. Framförallt nu när den typen av bjärta prints med färgmättnad som en affisch i ett tonårsflickrum har blivit så trendiga, mer än när Katrantzou började.

Resortkollektionen var på ett sätt obvious på samma sätt som de äldre kollektionerna, lika grafisk, men dess inspiration från alfabetet, typografi, kommunikation, närmade sig också ett ännu lite mer cerebralt förhållningssätt till kläddesign. Och med vårkollektionen lät hon sig influeras av kontinentalplattornas rörelser. Klyschigt? Un petit peu, framförallt väldigt redo för att parodieras. Vi gillar lera. Vi gillar inte humor. Men Mary Katrantzou har ju humor, och hennes inspiration känns ofta uppfriskande associativ – hon är en av de mest begåvade bland unga designers på att gifta en tankegång som känns genuint intressant med ett estetiskt uttryck som står på egna ben.

Från de mer uppenbara jordfärgerna och överdelarna som bokstavligen bestod av separerade plattor till grafitliknande texturer och spets som påminde om mossa eller spindelväv – texturer låg i fokus i denna kollektion som i settingen på den mörka Londoncatwalken framstod som trolsk men som lika gärna, i en annan miljö, skulle kunna slå en som mycket urban och ungdomlig. Den kändes lustfylld. De tjocka, tredimensionella broderierna mot slutet av kollektionen fick mig att vilja sträcka ut handen och känna efter. Lite som ett barn.

Hanna Johansson
Promotion

Mode

London SS15: Tom Ford

Tom Ford SS15

Tom Ford SS15

Jag började gilla Tom Ford först i år, eller gilla: just nu älskar allt med honom, allt från hans röst till designen på hylsorna till hans hutlöst dyra läppstift. Och jag blev överförtjust när jag först såg den här kollektionen. Men han är en sådan som jag tror lätt delar upp folk i läger, antingen vi som är distanslöst tokiga i hans estetik, eller de som inte gillar den alls. Jag ska inte försöka övertyga någon, för jag tror att det blir svårt, och egentligen är det inte så intressant – hur som helst, det här är en bakgrund.

Med rufsiga snedluggar och tjockt ögonsmink såg modellerna på visningen ut att kunna hänga på samma fester som Hedi Slimanes glambohemer på Saint Laurent (dem kommer vi till senare – som ni kanske har märkt vid det här laget lägger vi numera inte ut de internationella recensionerna med hänsyn till visningsveckornas schemaläggning utan en i taget varje vecka) – svart, guld, silver, metalliskt grönt och brunt, siluetter lånade från det glamourösa sjuttiotalet snarare än det naturnära. Adjektivet ”sexigt” comes to mind dels för att vi har att göra med Tom Ford, dels på grund av wetlooken på tröjorna, kjolarnas längd (eller brist därpå), de synliga stay-upsen och de paljettbeströdda bröstvårtorna, men det finns också en slags wit i denna överdrift. Kanske kan man kalla det vampigt istället för sexigt, vilket plockar upp det gotiska i kollektionen – ordet vamp kommer ju från vampyr, tanken på en blodsugande och farlig femme fatale.

Det finns också ett androgynt spår med kostymer och högt skurna byxor som egentligen skulle ha kunnat läsas som helt kvinnliga om det inte vore för sjuttiotalsassociationen. Vissa av modellerna ser ut att ha kunnat vara statister i filmen Velvet GoldmineSnarare könsöverskridande än androgynt, förresten, det vill säga en kontrast till det modeandrogyna som snarare är en slags prepubertal look, no makeup-makeup och backslick, smakfullhet. Här är Tom Ford inte primärt smakfull i bemärkelsen stilren, men full av energi eller en vilja att säga någonting.

Hanna Johansson

Mode, Recension, Världsturné

New York SS15: Gareth Pugh

Gareth_Pugh_001_1366

Gareth Pugh visade i New York i år istället för Paris och hans folkloreinspirerade kollektion pendlade från att kännas handgjord (råa jutesäcksfållar) till hårdrockig (på ett bra sätt!; en pentagraminfluerad cape kombinerad med skinnleggings).

Eller rättare sagt: en scenshow ägde rum i New York i början av september, vilken enligt reportrar på plats fokuserade mer på teknik än på bärbarhet, medan Pugh enbart visade upp kollektionen på showroom i Paris. Och intrycket när man bläddrar studiobilderna är inte att det på något sätt är radikalt obärbart eller hotfullt artistiskt: intresset för det hedniska och för folkloren är tydligt på det stora hela, men det finns också flera exempel ur kollektionen som dels känns aktuella på gränsen till daterade, dels skriver in sig i en rådande sjuttiotalsnostalgi inom mode just nu. Folkloreinfluensen i sig andas ju sjuttiotal, en slags gotisk gröna vågen över det hela.

Till New York Times säger Pugh: “I know this is a business, and we need to sell clothes, but it is also about image and inspiration, and sometimes a live show can miss the mark a bit. The lights go up, the model walks out, and you lose control of it. It’s really important to not only communicate, ‘This is a nice dress’ or ‘This is a cool trouser,’ but to sell the dream.” Jag uppskattar den reflektionen. Hela vårkollektionen känns som en försiktig önskan om mer fantasi, mera drömmar.

Hanna Johansson

Mode, Recension, Världsturné

New York SS15: Rodarte

Rodarte SS15

Rodarte SS15

Är blått det nya svarta? Det stora blå, alltså. Precis som Kenzo förra året vände Rodarte-systrarna Mulleavy blickarna mot havet med sin vårkollektion som visades i New York.

Och de håller sig på rätt sida om det bokstavliga: paljetter som glittrar som snäckor eller solkatter, breda maskor som i ett fisknät, några av modellerna kom ut på catwalken med rader av ögonbrynspiercings som liknade fiskekrokar – okej, jo, bokstavligt är precis vad det låter som. Ändå väjer de för Old Gregg-associationerna. Det kan ha att göra med att referensen känns uppriktig och nyfiken, kanske också att havets böljande former såväl som fiskebyestetiken rimmar med den slöjdiga hantverksmässighet som präglar Rodarte. De bohemiska aftonklänningarna i kollektionen kräver lite av sin bärare; jag är nyfiken på vem som kommer att ha på sig dem på vilken galapremiär. Kanske Elle Fanning eller Chloë Moretz? De patchworkiga kanvasjackorna, som burna av en sjöscout som efter några år på vift kom tillbaka som sjöjungfru, är däremot en självklar hit.

Se hela kollektionen på style.com

Hanna Johansson

Mode, Världsturné

NYFW AW14: Rodebjer

Rodebjer AW14

Foto: Märta Thisner

När det kommer till de internationella modeveckorna har jag nog inte så mycket FOMO. Det passar mig ganska bra att sitta framför datorn och gå igenom rapporterna, twitterflödet och visningsbilderna. Men Rodebjers visning är något helt annat. Jag hade velat vara där på Hotel Maritime i New York, gärna backstage, och känna på den, den och den.

Siluetten var rak och strikt, färgerna var terracotta, vitt, svart, kleinblått, lite grått och beige. Carin Rodebjer skapar kläder för den aktiva kvinnan. Att supermodellen Lindsey Wixson stängde visningen iklädd en svart kostym kändes som ett budskap i sig.

Rodebjer är bärbart, men det är mode till allra högsta grad. Kollektionerna inleds alltid med en tanke, en inspiration som flödar vidare och får eget liv. Förra säsongen var det arkitekten och designern Eileen Gray, den här gången var det Rita Mae Browns ord som inspirerade Carin Rodebjer: ”Women are thick and rich and full of hidden trasures”.

Det är tråkigt att Carin Rodebjer har flyttat till New York, men det säger jag bara av egoistiska skäl. Det var antagligen det bästa hon hade kunnat göra: nu har hon potential att bli den svenska modeskaparen som alla pratar om.

Anna Kopito
Rodeo: Just nu