Recension

London SS15: Simone Rocha

Simone Rocha, SS15

Simone Rocha, SS15

Jag förstår att ni alla är hemskt nyfikna på vad just jag tycker om Roy-gate, så här kommer mina fifty scents: fucking skärp er. Nej, Roy Andersson har inte ”kidnappat” Hugo Rask eller claimat honom på bekostnad av Lena Anderssons förmåga att skriva fiktion, sluta använd detta ankdammsskvaller som en ursäkt för att få veva igång livets tråkigaste jävla debatt – om ”kulturmannen” – en gång till.

Vad har detta med Simone Rocha att göra, undrar ni? Jo: om Malin Ullgren m fl vill ta ett tips för sig själva och fokusera på själva fiktionen istället för verklighetens omständigheter kan vi kanske prata lite mer om Egenmäktigt förfarande, Lena Anderssons roman om poeten Ester Nilssons besatta förälskelse i konstnären Hugo Rask. Den förälskelsen som är ångestladdad, hoppfull, ärelysten, smärtsam, otålig, obesvarad, skamfylld.

Simone Rochas vårkollektion utforskade förälskelser med samma fokus, men det finns också en del roliga antydningar till den årsdagsfirande, gulliga, gömma-förlovningsring-i-kaka-aspekten av romantik. Maraboufjädrar på slappa pyjamasliknande plagg, älskarinnekläder. Blomprint på transparent botten (när jag väl har slagit in det förutsägbara kärleksspåret vill jag tänka att de liknar rosenblad på en smekmånadssäng, men det gör de i själva verket absolut inte), transparenta trenchcoats i sött rosa. Och sedan en rad svarta klänningar med sorgeflor – kläder för änkor, eller för någon vars love interest har slutat svara på sms med hänvisning till att den ”sover”.

Rocha var en av finalisterna i lyxkonglomeratet LVMH:s tävling för unga designers, där Tomas Tait kammade hem vinsten i år. Säkert kommer hennes utforskande av femininitet, som i både den här och i tidigare kollektioner, att nå nya höjder också i framtiden.

Hanna Johansson
Promotion

Mode, Recension, Världsturné

London SS15: Mary Katrantzou

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou har gjort sig känd med orädda, bokstavliga prints: färgstarka, ibland oväntade, som att trycka interiörer från inredningstidningar på kläderna. Visuellt oerhört intagande men också, skulle en lite snipigt kritisk röst kanske kunna säga, också rätt enformigt. Framförallt nu när den typen av bjärta prints med färgmättnad som en affisch i ett tonårsflickrum har blivit så trendiga, mer än när Katrantzou började.

Resortkollektionen var på ett sätt obvious på samma sätt som de äldre kollektionerna, lika grafisk, men dess inspiration från alfabetet, typografi, kommunikation, närmade sig också ett ännu lite mer cerebralt förhållningssätt till kläddesign. Och med vårkollektionen lät hon sig influeras av kontinentalplattornas rörelser. Klyschigt? Un petit peu, framförallt väldigt redo för att parodieras. Vi gillar lera. Vi gillar inte humor. Men Mary Katrantzou har ju humor, och hennes inspiration känns ofta uppfriskande associativ – hon är en av de mest begåvade bland unga designers på att gifta en tankegång som känns genuint intressant med ett estetiskt uttryck som står på egna ben.

Från de mer uppenbara jordfärgerna och överdelarna som bokstavligen bestod av separerade plattor till grafitliknande texturer och spets som påminde om mossa eller spindelväv – texturer låg i fokus i denna kollektion som i settingen på den mörka Londoncatwalken framstod som trolsk men som lika gärna, i en annan miljö, skulle kunna slå en som mycket urban och ungdomlig. Den kändes lustfylld. De tjocka, tredimensionella broderierna mot slutet av kollektionen fick mig att vilja sträcka ut handen och känna efter. Lite som ett barn.

Hanna Johansson

Mode

London SS15: Tom Ford

Tom Ford SS15

Tom Ford SS15

Jag började gilla Tom Ford först i år, eller gilla: just nu älskar allt med honom, allt från hans röst till designen på hylsorna till hans hutlöst dyra läppstift. Och jag blev överförtjust när jag först såg den här kollektionen. Men han är en sådan som jag tror lätt delar upp folk i läger, antingen vi som är distanslöst tokiga i hans estetik, eller de som inte gillar den alls. Jag ska inte försöka övertyga någon, för jag tror att det blir svårt, och egentligen är det inte så intressant – hur som helst, det här är en bakgrund.

Med rufsiga snedluggar och tjockt ögonsmink såg modellerna på visningen ut att kunna hänga på samma fester som Hedi Slimanes glambohemer på Saint Laurent (dem kommer vi till senare – som ni kanske har märkt vid det här laget lägger vi numera inte ut de internationella recensionerna med hänsyn till visningsveckornas schemaläggning utan en i taget varje vecka) – svart, guld, silver, metalliskt grönt och brunt, siluetter lånade från det glamourösa sjuttiotalet snarare än det naturnära. Adjektivet ”sexigt” comes to mind dels för att vi har att göra med Tom Ford, dels på grund av wetlooken på tröjorna, kjolarnas längd (eller brist därpå), de synliga stay-upsen och de paljettbeströdda bröstvårtorna, men det finns också en slags wit i denna överdrift. Kanske kan man kalla det vampigt istället för sexigt, vilket plockar upp det gotiska i kollektionen – ordet vamp kommer ju från vampyr, tanken på en blodsugande och farlig femme fatale.

Det finns också ett androgynt spår med kostymer och högt skurna byxor som egentligen skulle ha kunnat läsas som helt kvinnliga om det inte vore för sjuttiotalsassociationen. Vissa av modellerna ser ut att ha kunnat vara statister i filmen Velvet GoldmineSnarare könsöverskridande än androgynt, förresten, det vill säga en kontrast till det modeandrogyna som snarare är en slags prepubertal look, no makeup-makeup och backslick, smakfullhet. Här är Tom Ford inte primärt smakfull i bemärkelsen stilren, men full av energi eller en vilja att säga någonting.

Hanna Johansson

Mode, Recension, Världsturné

New York SS15: Gareth Pugh

Gareth_Pugh_001_1366

Gareth Pugh visade i New York i år istället för Paris och hans folkloreinspirerade kollektion pendlade från att kännas handgjord (råa jutesäcksfållar) till hårdrockig (på ett bra sätt!; en pentagraminfluerad cape kombinerad med skinnleggings).

Eller rättare sagt: en scenshow ägde rum i New York i början av september, vilken enligt reportrar på plats fokuserade mer på teknik än på bärbarhet, medan Pugh enbart visade upp kollektionen på showroom i Paris. Och intrycket när man bläddrar studiobilderna är inte att det på något sätt är radikalt obärbart eller hotfullt artistiskt: intresset för det hedniska och för folkloren är tydligt på det stora hela, men det finns också flera exempel ur kollektionen som dels känns aktuella på gränsen till daterade, dels skriver in sig i en rådande sjuttiotalsnostalgi inom mode just nu. Folkloreinfluensen i sig andas ju sjuttiotal, en slags gotisk gröna vågen över det hela.

Till New York Times säger Pugh: “I know this is a business, and we need to sell clothes, but it is also about image and inspiration, and sometimes a live show can miss the mark a bit. The lights go up, the model walks out, and you lose control of it. It’s really important to not only communicate, ‘This is a nice dress’ or ‘This is a cool trouser,’ but to sell the dream.” Jag uppskattar den reflektionen. Hela vårkollektionen känns som en försiktig önskan om mer fantasi, mera drömmar.

Hanna Johansson

Mode, Recension, Världsturné

New York SS15: Rodarte

Rodarte SS15

Rodarte SS15

Är blått det nya svarta? Det stora blå, alltså. Precis som Kenzo förra året vände Rodarte-systrarna Mulleavy blickarna mot havet med sin vårkollektion som visades i New York.

Och de håller sig på rätt sida om det bokstavliga: paljetter som glittrar som snäckor eller solkatter, breda maskor som i ett fisknät, några av modellerna kom ut på catwalken med rader av ögonbrynspiercings som liknade fiskekrokar – okej, jo, bokstavligt är precis vad det låter som. Ändå väjer de för Old Gregg-associationerna. Det kan ha att göra med att referensen känns uppriktig och nyfiken, kanske också att havets böljande former såväl som fiskebyestetiken rimmar med den slöjdiga hantverksmässighet som präglar Rodarte. De bohemiska aftonklänningarna i kollektionen kräver lite av sin bärare; jag är nyfiken på vem som kommer att ha på sig dem på vilken galapremiär. Kanske Elle Fanning eller Chloë Moretz? De patchworkiga kanvasjackorna, som burna av en sjöscout som efter några år på vift kom tillbaka som sjöjungfru, är däremot en självklar hit.

Se hela kollektionen på style.com

Hanna Johansson
Rodeo: Just nu