Recension

Milano SS15: Moschino

Moschino SS15

Moschino SS15

”Like every girl and gay boy, I loved Barbie,”sa Jeremy Scott efter Moschinos visning på Milanos modevecka i höstas. Japp, jag med – jag lekte helt sjukt mycket med barbies när jag var barn och har nu när jag är lite äldre insett att mina dockor levde ungefär exakt likadant som jag faktiskt gör nu och gärna vill fortsätta göra: de bodde tillsammans med sina kompisar, hade snygga kläder, jobbade med roliga saker. Hela leken gick liksom ut på att föreställa sig hur mitt vuxenliv skulle kunna se ut. Förutom ibland när man bara ville fucka ur och leka gud och låta dockorna bråka med varandra så att huvudena, bokstavligen, flög. Därför har jag lite svårt för sån ytlig kritik av Barbiedockor som går ut på att det per definition är skadligt att leka med en avbildning som inte är helt korrekt, ”Barbies midjemått är så litet att hon inte skulle kunna få mens i verkligheten” – och? Det är en docka, varför skulle hon få mens? Leken är en fiktion som jag tror att barn kan hantera bättre än vad vuxna ibland gör gällande, se: videovåldsdebatten. Apropå våld är det väl för övrigt lite typiskt att det anses mer skadligt för flickor att leka med snygga dockor än för pojkar att leka med låtsasvapen. But that’s none of my business…

Vart var vi? Jo, Milano! Moschino! Scott följde upp donken-estetiken från den förra kollektionen med ytterligare en stark symbol för det amerikanska 1900-talet, Barbiedockan. Och looken var en väldigt bokstavlig Barbie: tuggummirosa eller grälla mångfärgade minikjolar, byxor och aftonklänningar i mycket autentiskt sådär lite otympligt utförande, som om kläderna verkligen fästes med en bred kardborreremsa med dålig passform. Det tror jag inte att de gjorde i verkligheten, men det hade varit kul. ”Kostymigt” är ett passande ord för att beskriva det hela. För att vara en kollektion med blown up Barbiekläder känns det faktiskt lite humorlöst – tveklöst måste det ha varit urkul att se detta på plats, men på bild är det liksom inte tillräckligt formlöst eller crazy, hur sjukt det än låter. Eller kanske snarare: poängen finns där från början, det är Barbiekläder, slut, sedan händer inget mer. Varför älskar Jeremy Scott Barbie? ”She’s a good big sister, she’s had every job in the world, worn every outfit. And it’s just joyful. Her and I share the same things: We just want to bring joy to people.” She’s had every job in the world fastnar jag för och det syns också här, med Beach Barbies, Flight Attendant Barbies och så vidare – men kostym. Och varför inte.

Hanna Johansson
Promotion

Recension

Milano SS15: Jil Sander

Jil Sander SS15

Jil Sander SS15

Rodolfo Paglialungas musa till debutkollektionen Jil Sanders var Annemarie Schwarzenbeck, en otroligt fascinerande, bisexuell, androgyn författare som blev vuxen i Weimarrepublikens Tyskland; 1942 år dog hon, endast 34 år gammal, i sviterna av en cykelolycka(!). Hennes vän, fotografen Marianne Breslauer, beskrev henne som ”varken en kvinna eller en man, utan en ängel, en ärkeängel.” Väl värd en googling om du har en stund över. Jag börjar fundera på hur en könsöverskridande klädsel kan se ut idag. Annemarie Schwarzenbecks dandystil känns inte nödvändigtvis särskilt maskulin idag. Men det hänger också på andra saker än klädseln – utseendemässigt påminner hon lite om modellen Erika Linder, berömd för att jobba både på herr- och damsidan.

Jil Sander-kollektionen får mig att tänka mer på en tidsepok än androgynitet, med byx- och kjollängder som slutar strax nedanför knät där lite nedkasade strumpor tar vid. Något i utförandet är lite skevt, de assymmetriska öppningarna, mönstren med avbrutna ränder (jag associerar till en markeringspenna som rör sig över en boksida och stryker under det viktiga), men enligt vissa av dem som var där reflekterades det också i passformen - the good news is this: the only way is up, drog Tim Blanks rentav till med, och efterlyste större precision i fortsättningen. Det ska Paglialunga säkert kunna hosta upp.

Hanna Johansson

Recension

London SS15: Simone Rocha

Simone Rocha, SS15

Simone Rocha, SS15

Jag förstår att ni alla är hemskt nyfikna på vad just jag tycker om Roy-gate, så här kommer mina fifty scents: fucking skärp er. Nej, Roy Andersson har inte ”kidnappat” Hugo Rask eller claimat honom på bekostnad av Lena Anderssons förmåga att skriva fiktion, sluta använd detta ankdammsskvaller som en ursäkt för att få veva igång livets tråkigaste jävla debatt – om ”kulturmannen” – en gång till.

Vad har detta med Simone Rocha att göra, undrar ni? Jo: om Malin Ullgren m fl vill ta ett tips för sig själva och fokusera på själva fiktionen istället för verklighetens omständigheter kan vi kanske prata lite mer om Egenmäktigt förfarande, Lena Anderssons roman om poeten Ester Nilssons besatta förälskelse i konstnären Hugo Rask. Den förälskelsen som är ångestladdad, hoppfull, ärelysten, smärtsam, otålig, obesvarad, skamfylld.

Simone Rochas vårkollektion utforskade förälskelser med samma fokus, men det finns också en del roliga antydningar till den årsdagsfirande, gulliga, gömma-förlovningsring-i-kaka-aspekten av romantik. Maraboufjädrar på slappa pyjamasliknande plagg, älskarinnekläder. Blomprint på transparent botten (när jag väl har slagit in det förutsägbara kärleksspåret vill jag tänka att de liknar rosenblad på en smekmånadssäng, men det gör de i själva verket absolut inte), transparenta trenchcoats i sött rosa. Och sedan en rad svarta klänningar med sorgeflor – kläder för änkor, eller för någon vars love interest har slutat svara på sms med hänvisning till att den ”sover”.

Rocha var en av finalisterna i lyxkonglomeratet LVMH:s tävling för unga designers, där Tomas Tait kammade hem vinsten i år. Säkert kommer hennes utforskande av femininitet, som i både den här och i tidigare kollektioner, att nå nya höjder också i framtiden.

Hanna Johansson

Mode, Recension, Världsturné

London SS15: Mary Katrantzou

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou, SS15

Mary Katrantzou har gjort sig känd med orädda, bokstavliga prints: färgstarka, ibland oväntade, som att trycka interiörer från inredningstidningar på kläderna. Visuellt oerhört intagande men också, skulle en lite snipigt kritisk röst kanske kunna säga, också rätt enformigt. Framförallt nu när den typen av bjärta prints med färgmättnad som en affisch i ett tonårsflickrum har blivit så trendiga, mer än när Katrantzou började.

Resortkollektionen var på ett sätt obvious på samma sätt som de äldre kollektionerna, lika grafisk, men dess inspiration från alfabetet, typografi, kommunikation, närmade sig också ett ännu lite mer cerebralt förhållningssätt till kläddesign. Och med vårkollektionen lät hon sig influeras av kontinentalplattornas rörelser. Klyschigt? Un petit peu, framförallt väldigt redo för att parodieras. Vi gillar lera. Vi gillar inte humor. Men Mary Katrantzou har ju humor, och hennes inspiration känns ofta uppfriskande associativ – hon är en av de mest begåvade bland unga designers på att gifta en tankegång som känns genuint intressant med ett estetiskt uttryck som står på egna ben.

Från de mer uppenbara jordfärgerna och överdelarna som bokstavligen bestod av separerade plattor till grafitliknande texturer och spets som påminde om mossa eller spindelväv – texturer låg i fokus i denna kollektion som i settingen på den mörka Londoncatwalken framstod som trolsk men som lika gärna, i en annan miljö, skulle kunna slå en som mycket urban och ungdomlig. Den kändes lustfylld. De tjocka, tredimensionella broderierna mot slutet av kollektionen fick mig att vilja sträcka ut handen och känna efter. Lite som ett barn.

Hanna Johansson

Mode

London SS15: Tom Ford

Tom Ford SS15

Tom Ford SS15

Jag började gilla Tom Ford först i år, eller gilla: just nu älskar allt med honom, allt från hans röst till designen på hylsorna till hans hutlöst dyra läppstift. Och jag blev överförtjust när jag först såg den här kollektionen. Men han är en sådan som jag tror lätt delar upp folk i läger, antingen vi som är distanslöst tokiga i hans estetik, eller de som inte gillar den alls. Jag ska inte försöka övertyga någon, för jag tror att det blir svårt, och egentligen är det inte så intressant – hur som helst, det här är en bakgrund.

Med rufsiga snedluggar och tjockt ögonsmink såg modellerna på visningen ut att kunna hänga på samma fester som Hedi Slimanes glambohemer på Saint Laurent (dem kommer vi till senare – som ni kanske har märkt vid det här laget lägger vi numera inte ut de internationella recensionerna med hänsyn till visningsveckornas schemaläggning utan en i taget varje vecka) – svart, guld, silver, metalliskt grönt och brunt, siluetter lånade från det glamourösa sjuttiotalet snarare än det naturnära. Adjektivet ”sexigt” comes to mind dels för att vi har att göra med Tom Ford, dels på grund av wetlooken på tröjorna, kjolarnas längd (eller brist därpå), de synliga stay-upsen och de paljettbeströdda bröstvårtorna, men det finns också en slags wit i denna överdrift. Kanske kan man kalla det vampigt istället för sexigt, vilket plockar upp det gotiska i kollektionen – ordet vamp kommer ju från vampyr, tanken på en blodsugande och farlig femme fatale.

Det finns också ett androgynt spår med kostymer och högt skurna byxor som egentligen skulle ha kunnat läsas som helt kvinnliga om det inte vore för sjuttiotalsassociationen. Vissa av modellerna ser ut att ha kunnat vara statister i filmen Velvet GoldmineSnarare könsöverskridande än androgynt, förresten, det vill säga en kontrast till det modeandrogyna som snarare är en slags prepubertal look, no makeup-makeup och backslick, smakfullhet. Här är Tom Ford inte primärt smakfull i bemärkelsen stilren, men full av energi eller en vilja att säga någonting.

Hanna Johansson
Rodeo: Just nu
Rodeo: Just Nu
Här hittar du de senaste nyheterna inom mode, skönhet och musik och massor av låtpremiärer, intervjuer, festbilder och inspiration.
Kontakt

Musik/Mode: Jon Lax
jon.lax@rodeo.net

Skönhet: Filippa Berg
filippa@rodeo.net

Mode: Agnes Grefberg Braunerhielm
agnes@rodeo.net