Mode, Nyheter

Vogue Italia kritiseras för att glamourisera våld mot kvinnor

vogueitalia

Bild: Steven Meisel, Vogue Italia

Kritik har riktats mot Vogue Italias modereportage ”Horrror Movie”, där fotografen Steven Meisel har tagit bilderna som föreställer kvinnor som antingen misshandlats, dödats eller hotas av män. Enligt chefredaktör Franca Sozzani, var intentionen inte att chocka utan att lyfta den viktiga samhällsfrågan om våld mot kvinnor, i synnerhet i hemmen. Men kritiker som Katharine K. Zarrella på Style.com påpekar att det, oavsett intention, är mycket problematiskt eftersom bildernas primära syfte är att sälja kläder. Vilket de gör genom att glamourisera våld.
”Missbruk är inte glamoröst, och brutalisering av kvinnor får aldrig skildras som vackert, speciellt i ett modemagasin.” skriver hon.

Mimma Viglezio skriver på Business of Fashion om hur våld i hemmet är en vanligare dödsorsak för världens kvinnor mellan 15 och 44 år än krig, cancer, malaria och trafikolyckor – tillsammans. Hon tycker att det är viktigt att fråga lyfts, och att det är bra att det görs i Vogue men att det är problematiskt att reportaget innehåller kommersiell information, som varumärken och pris. På Refinery 29 påpekar Leann Duggan att Vogue riktar sig åt de som allra minst behöver upplysas om problemet med mäns våld mot kvinnor. ”Vad är vitsen med att ”öka medvetenheten” kring ett brott hos dess primära offer? Kvinnor behöver bli medvetna om partnervåld lika mycket som vatten behöver bli medvetet om att det är vått.”

Det är inte första gången Vogue Italia orsakar diskussion och kritiseras i modevärlden. Sedan 2010 har tidningens hemsida en separat del som heter Vogue Black, som senast i januari i år fick kritik för att vara både rasistisk och segregerande. Franca Sozzani har även kritiserats för att 2010 ha använt BP:s enorma oljeutsläpp i Mexikanska Golfen som inspiration för ett modereportage, även det fotograferat av Steven Meisel.

Text: Anna Nisslert

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: DU FÅR INTE SÄGA ”SLAVE EARRINGS”

I en recension av den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichies senaste roman Americanah läser jag ett citat ur boken: att svarta författare som vill skriva om ras måste göra det antingen på ett smalt och pretentiöst sätt, eller vara vita. Vitas skildringar av hur människor berörs av rasism kan vara hur tydliga och aktivistiska som helst eftersom att de aldrig tolkas som hotfulla.

Det dröjde bara någon vecka innan den kultursidesdebatt om rasism som inleddes med Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask istället blev en plats för vita kulturjournalister att analysera sina egna fina värderingar i krönikor och helsidor, trots det ständiga påpekandet om hur viktigt det är att se och erkänna sin egen vardagsrasism. Jag tar åt mig av Americanah-utdraget därför att jag är vit och skriver om rasism inom mode ibland, men alltid i termer av vad Vogue Italia och gänget – inte mitt gäng – har gjort för dumt på sistone. Rasism inom modeindustrin är ungefär som villkoren för textilarbetare i Bangladesh eller modeller med ätstörningar: att det förekommer förvånar ingen längre. Så hur talar man om rasism bortom upprapandet av exempel?

Daniel Björk argumenterade nyligen i Bon för att konstnärligt skapande sällan är ”rent och sanitärt”. Varför ska då detta avkrävas modet? Han har en poäng, men jämförelsen mellan mode och konst eller litteratur haltar. Det är klart att det finns element av provokation och undersökning inom mode, men när Metro avråder läsare från att köpa gula kläder för att det inte passar en ljus hudton, eller när svarta musiker och modeller retuscheras ljusa i modereportage, eller när Rodeos stylingblogg Backstage Beauty by Redken publicerar totalt noll inlägg om afrohår, då är det inte fråga om huruvida den kreativa biten tillåts vara amoralisk eller ej.

Jag tror att det kan vara en början: man måste skilja på den mer abstrakta diskussionen om moral och den väldigt handfasta om representation. Så svårt är det inte. Du får inte säga negerboll, du får inte säga ”slave earrings”.

Rodeo

Mode, Nyheter

OSCAR SPENDRUP: "ALL DEN HÄR BEKRÄFTELSEN BETYDER INGENTING LÄNGRE"

De manliga modellerna får äntligen mer status och fler jobb, men dras fortfarande med både fördomar och taskiga villkor. Nu visar en ny serie vardagen för fem svenska modellkillar. Rodeo har pratat med två av dem – Niklas Källman som är ny på scenen och Oscar Spendrup som efter sju år i branschen börjar ledsna.

På ett sätt är det nästan en klyscha i sig – den om att modellivet är så hårt och svårt. Men där läget för tjejerna har blivit något bättre, ligger de manliga modellernas tillvaro fortfarande långt ifrån bilden av branschen som lyxig och full av pengar och champagne. I det första avsnittet av SVT:s nya serie Modellpojkar bor modellerna i en källare full av mögel i Milano, de röker gräs och kollar på porr i väntan på nästa dag, då en lång lista castings inför modeveckans visningar ska betas av i ett högt tempo. De allra flesta får nej.
– Jag tror att det fortfarande finns ganska mycket fördomar om modeller. Så fort man säger att man är modell så får de flesta en bild av att man är en ganska korkad kille eller tjej som glider runt på ett bananskal och tjänar en massa pengar på att ha bra gener. Men det är väldigt mycket jobb och slit också. Det är därför jag ville vara med i serien, för att visa att det man ser på bilder eller i Top Model bara är den glammiga delen av det.

Det säger Niklas Källman, 22, en av killarna man får följa i Modellpojkar. Niklas har jobbat som modell sedan han var 18 år och har bland annat fem visningssäsonger i Paris och plåtningar för Vouge Italia och Dior i ryggen. Hans första resor till Paris och Milano innebar ett rätt brutalt uppvaknande från bilden av att ett härligt jetsetliv väntade honom. Som manlig modell tjänar du en tredjedel så mycket som en kvinnlig på motvarande nivå, det finns inte alls lika många jobb och standarden på livet omkring modellandet är betydligt sämre. Ändå drömmer Niklas om att kunna jobba heltid som modell.
– Visst, du bor i de här sunkiga rummen och klumpas ihop med en massa okända människor, men de kan ju visa sig vara några av de häftigaste och mest inspirerande personerna du någonsin har träffat. Som modell får du tillgång till en värld full av upplevelser. Jag var i Tokyo i tre månader förra våren, och det var något av det häftigaste jag någonsin har gjort. Jag tror inte att jag hade fått resa och se så mycket om jag hade jobbat med något annat.

Den manliga modellbranschen växer. Än är det inte möjligt för killarna att få samma superstjärnestatus som de riktigt stora tjejerna, men intresset för manliga modeller blir större för varje år. Samtidigt ökar kraven på killarna som jobbar. Även de ska ha en viss kroppstyp och passa in i rätt utseendemall.
– Vikthetsen är inte en lika stor issue för killarna som för tjejerna, men den finns fortfarande där. Du ska ju behålla samma mått hela tiden och får varken gå upp eller ner för mycket i vikt. Dessutom finns det en träningshets bland manliga modeller. Jag är inte killen som blir bokad för Calvin Kleins underklädeskampanjer, men de som lever på att vara hunkiga måste träna hårt, säger Niklas.

I serien får vi också möta toppmodellen Oscar Spendrup, 21, som gjorde sitt första jobb som 15-åring och har jobbat inom branschen sedan dess.
– Min första bokning visade sig vara en nakenplåtning, så det blev en crash course i livet som modell. Man blir ganska härdad efter ett tag. Jag kan inte tala för alla, men jag tror att det som ändå lockar är att man vill bli bekräftad. Man tror att om man får bekräftelse från den här världen så får man ett bättre självförtroende, men den bekräftelsen betyder inte någonting alls egentligen, säger Oscar Spendrup, som har planer på att hoppa av hela karusellen och satsa på musiken istället.
– Modellyrket är ett bra jobb eftersom man kan vara flexibel och bestämma när man vill jobba. För mig som spelar i band har det varit jättebra att kunna spela på heltid någon vecka och sedan dra iväg och jobba ett tag. Men jag är rätt trött på det här livet nu, det ger mig ingenting. All den här bekräftelsen betyder ingenting längre.

Text: Maija Mårtensgård

Modellpojkar har premiär på SVT Play på torsdag klockan 17, och sänds också i SVT1 23.15 samma kväll.

 

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

Hanna Johansson | Ska vi göra något åt den oblyga rasismen?

I ett några veckor gammalt nummer av Metro ges shoppingtips ur de nya vårkollektionerna som finns i butik. Under rubriken ”Köp inte” längst ned på sidan syns ett par brandgula shorts och en skjorta i samma färg. Dessa ska man alltså styra bort från i fall man ser dem, då de anses alltför svårburna. Motiveringen: för att klä i gult krävs en mörk hudton. Vilka det är man riktar sig till och inte riktar sig till med tipsen kunde knappast göras tydligare.

Den som vill göra poänger om rasismen inom modeindustrin har en tacksam uppgift framför sig. Vogue Italias ”slavörhängen” eller Vogue Paris reportage med Lara Stone i blackface ligger fortfarande ganska nära i tid, och det är än i dag något av en händelse när en icke-vit modell hamnar på någon stor tidnings omslag eller öppnar en modevisning. I en intervju i The Guardian med svarta modellen Leomie Anderson, som kallats för ”nästa Naomi Campbell”, frågar sig journalisten Hannah Pool om den västerländska populärkulturen inte kan hantera fler än en framgångsrik svart modell åt gången. Medan den vita hudfärgen kan stå för lite vad som helst (jag upprepar: Lara Stone i blackface) anses den mörka begränsa.

Ibland har jag funderat på vilket gissel det måste vara att hitta rätt nyans när man köper smink om man är en sådan som klär i gult; Make Up Stores puder går exempelvis som mörkast upp i en terracottafärg döpt till ”Mombasa”, en stad i Kenya. Ni får gärna gissa vilken färg pudren ”Stockholm”, ”New York” och ”London” har. Just nu frontar för övrigt Make Up Store sin hemsida med looken ”Ethnic”, inspirerad av ”a lively and enigmatic ancient Peru”.

Det är en förbluffande oblyg exotisering man ägnar sig åt när man kallar en sminkkollektion för ”Ethnic” eller målar en vit modell svart i ett europeiskt modemagasin, men det är också en väldigt förutsägbar reaktion hos vita modemänniskor att nöja sig med att bli chockade och upprörda. Såhär är det, såhär har det varit ett tag. Ska vi försöka göra någonting åt det?

 

Rodeo

Krönika, Mode

Hädanefter kommer jag bara bära House of Dereon

Hur kommer det sig egentligen att många av de märken som är mest uppskattade och hyllade inom modevärlden också är de märken som känns mest vita? Det kvittar egentligen om vi pratar om Balenciaga eller Prada, om modevärlden rent generellt är vit så är märken som dessa den absoluta nollpunkten.

Häromdagen rapporterade BBC om en undersökning kring hur människors kläder påverkar uppfattningen om vilken hudfärg de har. Personer som befann sig på en skala från vit till svart blev plåtade i olika outfits, från kostym till sportkläder. En grupp människor fick sedan se en bild på dem och säga om de var just ”vit” eller ”svart”.
Naturligt nog var det ingen diskrepans mellan en bild där en väldigt vit person hade kostym eller sportkläder, men för de individer som hade en otydligare hudfärg fick foton där de var kostymklädda fler bedömare att säga ”vit” än då de hade sportkläder.

Okej, vi kanske inte svimmar av chock på grund av detta. Men det pekar på var den svårighet som modevärlden har när det gäller svarta modeller kommer ifrån. I början av 2000-talet gjorde Diesel en reklamkampanj där de hade vänt upp och ner på världsordningen. Alla modeller var svarta i en värld där Afrika var den rika kontinenten och svält plågade väst. I Diesels postmodernt ironiska värld kunde man sälja kläder genom att måla upp en verklighet som alla visste var absurd och falsk. I dag bygger avsaknaden av svarta modeller i modebranschens reklamkampanjer på samma uppfattningar om kopplingen mellan hudfärg och status.

Jag har fortfarande svårt att fatta att det var Vogue Italia som gjorde ett helt nummer med svarta modeller. Italien är ett av de minst sannolika länderna för politisk medvetenhet kring hudfärg. Vi pratar om ett ställe där det inte är ovanligt att man dricker kaffe och får små sockerpåsar med en svart, tecknad figur med röda ”negerläppar”. Ännu konstigare blir det när Vogue Italias sajt nyligen tipsade om ”slavörhängen” som om det vore den mest normala sak i världen. I Italien är svarta de där människorna som försöker sälja krimskrams (eller fejk-Gucci) till en.

Men visst finns det lyxmärken som använder svarta modeller. Först och främst tänker jag på herrlinjerna hos märken som Givenchy och Calvin Klein. De lyckas uppenbarligen arbeta runt våra förutfattade meningar. Eller? Givenchys Riccardo Tisci letar inspiration på gatan och refererar till gängkultur och rå sexualitet. Frågan är om det är särskilt progressivt. Det bygger inte direkt på en bild av svarta som sofistikerade medelklasspersoner utan snarare som ett släkte som är lite mer kroppsligt och fysiskt. På Calvin Klein jobbar Italo Zucchelli (är det en slump att båda märkena görs av italienare?) så hårt med sportreferenser att kopplingen till jamaicanska sprintstjärnor aldrig är långt borta. Även hos Calvin ses svarta män som fysiska praktexemplar, deras explosiva muskelstyrka blir en fetisch.

Samtidigt är det just detta som är den enda möjligheten för användandet av svarta modeller. Vi, kunderna, har idéer om hur en framgångsrik person ser ut och vill därför inte köpa märken som kommunicerar lågstatus. Men vi köper märken även av andra anledningar som inte är kopplade till status och klass: sex, som i exemplen ovan, och glamour, som i Beyoncé.

Glamour och sex är nämligen tillgångar som är oberoende av var man kommer från och det är också en av orsakerna till att en person som Kate Moss kan växa upp i Croydon i södra London. Vita modepersoner som jag borde därför fråga oss varför vi så ofta hyllar de sofistikerade märken som nästan uteslutande handlar med status och privilegium (och alltså inte om glam och sex). Som Prada. Som Jil Sander. Som Margiela. I sitt ifrågasättande av sexualitet och kvinnliga stereotyper, glömmer inte märken som dessa att ifrågasätta våra fördomar om etnicitet?

Vi kanske inte kan förvänta oss allt på en gång, men det finns en tendens hos mig och hos många andra modetyckare att dras till märken som känns väldigt vita. Det finns så klart något problematiskt med detta. Hädanefter kommer ni bara se mig klädd i House of Dereon.

 

 

Rodeo
Rodeo: Just nu