Mode, Nyheter

Kim och Kanye på omslaget av amerikanska Vogue

Kim Kanye Vogue cover

Foto: Annie Leibovitz, Vogue, april 2014

Efter månader av spekulationer är Kim Kardashians och Kanye Wests Vogueomslag här. Aprilnumret av amerikanska Vogues omslag pryds av det förlovade paret; Kim klädd i en bröllopsklänning från Lanvin; och pufftexterna Kim & Kanye, Their Fashionable Life and surreal times och #worldsmosttalkedaboutcouple.
Omslaget och reportaget inuti tidningen, där även dottern North syns på bild, är fotograferat av Voguefavoriten Annie Leibowitz.
Enligt rykten har Kanye West under lång tid uppvaktat Anna Wintour på olika sätt. Han har nämnt hennes namn i sångtexter och i intervjuer, och i oktober sa han: ”Det finns ingen anleding till att Kim Kardashian inte ska vara på omslaget till Vogue. Hon är den mest fängslande kvinnan just nu. Tillsammans är vi de mest inflytelserika när det gäller kläder.”
Men Anna Wintour hävdar bestämt att beslutet är helt och håller taget på Vogue. I tidningens ”Letter from the editor” i skriver hon: ”När det gäller omslaget, min åsikt är att det är både charmerande och berörande, bör jag tillägga att det var helt och hållet vår idé att göra det. Du har kanske läst att Kanye bett mig att sätta sin fästmö på Vogues omslag. Det har han inte gjort.”
Att det blev just Kim och Kanye på omslaget beror istället enligt Wintour på att paret, i enlighet med Vogues långa omslagstradition, är personer som definierar kulturen just nu.
”Kanye är en fantastik artist och kulturell provokatör, medan Kim genom sin starka karaktär, skapat en plats för sig själv i skenet från världens rampljus, och det krävs verkligen mod för att göra det.” skriver hon.
Reaktionerna är som väntat blandade. Skådespelerskan Sarah Michelle Gellar är så besviken på Vogue att hon via Twitter meddelar att hon nu avslutar sin prenumeration och uppmuntrar andra att ta efter. I kommentarsfältet på Vogue.com varierar åsikterna från ”I never thought this would happen, it’s a gorgeous cover” till ”I would like to join those who are extremely disappointed Vogue would lower its standards to put this abhorrent pseudo-celebrity on the cover. You’re not US Weekly.” (The Daily Mail, Vogue.com, Fashionista)

Text: Anna Nisslert

Rodeo

Mode, Politik/samhälle

…och här kommer de oretuscherade bilderna

Det tog inte lång tid efter att Vogue släppte sitt Lena Dunham-omslag innan den feministiska webbsidan Jezebel la en belöning på 10 000 dollar till den som kunde skaka fram de oretuscherade bilderna från plåtningen.

Och två timmar senare: resultat som visar att Lena inte fick se ut på bild som hon gör i verkliga livet (eller i tv-serien där hon spelar huvudrollen, producerar och skriver manus). Den manliga skådespelaren Adam Driver däremot, han lämnas orörd.

Läs mer om retuschen hos Jezebel.

ku-xlarge ku-xlarge-2 ku-xlarge-1 original ku-xlarge-4

 Lena Dunham retuscheras av Vogue till en bättre idealbild av hur en kvinna borde se ut. Varför? Läs mer på Jezebel, där bilderna är hämtade.

Lena Dunham retuscheras av Vogue till en ”idealbild” av hur en kvinna ”borde” se ut. Varför? Läs mer på Jezebel, där bilderna är hämtade.

Rodeo

Hanna Johansson, Mode

Hanna kollar in Mindy Kalings ELLE-omslag

Lena Dunham är ju på omslaget till amerikanska Vogue, fotad av Annie Leibovitz inne i tidningen tillsammans med Adam Driver. Recension av själva bilderna: ….helt ok, asså, storyn eller vad man säger (som jag får en känsla av alluderar till Girls på något sätt?) känns inte skitkul: de är i New York, okej, är de ihop, är de polare, har de bråkat jättemycket eller varför ser de så arga ut? Den moderegin ”se skitsur ut och stirra ut i tomheten” går kanske under min radar rätt ofta bara för att man är så van vid att se den i reportage med modeller, men när man gör samma sak med exvis skådisar (eller som här, en skådis och en skådis/manusförfattare/regissör), där man har något sorts hum om modellernas personligheter och de inte bara är projektionsytor för någon annans vision, ser det plötsligt lite löjligt ut. Tycker de här bilderna är helt humorlösa. Vilket är konstigt? Med tanke på modellerna + att Annie Leibovitz verkligen brukar ha humor.

Och de har photoshoppat bort Lena Dunhams armar på två av bilderna vilket är asfult.

Men! Det finns en intervju med Dunham inne i tidningen och det är ju kul… ÄL SKAR säsong 3 för övrigt.

Men det var ju inte det här jag skulle babbla om egentligen! Liten brygga, bara: Vogue-omslaget har fått lite kritik för att den avbildar Lena Dunham i en closeup där man inte ser hennes kropp. Vilket som isolerad företeelse inte behöver betyda någonting – har folk sett hur Vogue-covers brukar se ut?

Men ELLE – som liksom amerikanska Vogue fokuserar på komiker i februari – har också fått skäll för deras omslag med Mindy Kaling, ett av fyra där de andra pryds av Amy Poehler, Allison Williams (Marnie i Girls! Är jag den enda som tycker att hon är skitkul?) och Zooey Bechamel. Såhär ser det ut:

mindy-kaling-elle-cover

Och här är de andra:

elle-01-feb-cover-women-in-tv-zoe-with-lines-0214-v-xln elle-feb-cover-women-in-tv-allison-cover-with-lines-0214-v-xln elle-feb-cover-women-in-tv-amy-with-lines-0214-v-xln

Som sagt: att modemagasin sätter nära ansiktsbilder på sina omslag är inte ovanligt, att modemagasin sätter svartvita bilder på sina omslag är inte heller ovanligt (Interview gjorde till exempel det med sitt modellnummer förra året) – men jag är förvirrad, varför är bara Mindy Kalings omslag en närbild på henne i svartvitt? Det minst cyniska svaret skulle kunna vara: för att hon är mer breakout star än de andra? Jag vet inte.

Hon själv twittrade ”I love my @ELLEmagazine cover. It made me feel glamorous & cool. And if anyone wants to see more of my body, go on thirteen dates with me.” – vilket är jätteroligt sagt och jag tror henne när hon säger att hon gillade sitt omslag, men det är inte riktigt vad det är frågan om. Hennes omslag ÄR ju snyggast, de andra ser ut som generiska ELLE-omslag alltid gör, plus att stylingen på Amy Poehler är helt off. Problemet som jag ser det är väl snarare att ingen på ELLE (i den antagligen rätt utdragna processen att ta de där bilderna!) verkar ha gjort invändningen: men ser det inte lite konstigt ut att den ENDA av våra women in television som är brun ska vara svartvit på omslaget? Kan inte det sända ut signaler vi inte står för till våra läsare? Jag tycker att det är… lite slappt.

Hanna Johansson

Krönika, Mode, Perspektiv

HANNA JOHANSSON: JAG ÄR UNDERVÄLDIGAD

Ibland tänker jag att en förutsättning för att vara intresserad av mode är att antingen vara, eller lockas av att vara, världsfrånvänd. Åtminstone var det världsfrånvändheten mellan sidorna i glossiga modemagasin som fick mig att börja läsa dem en gång i tiden. Det här var i samma veva som brittiska Vogue firade 90-årsjubileum och hade flera sidor vikta åt gamla medarbetare som Edith Sitwell, Cecil Beaton och Aldous Huxley, alla försedda med svartvit porträttbild och förälskade omdömen fällda av människor i deras omloppsbana. Tim Walker fotograferade Sasha Pivovarova framför ryska träslott och Erin O’Connor med pappersgäss. Vimmelbilderna fungerade som skyltfönster åt före detta rockstjärnors döttrar och adliga hipsters. Allt var helt sjukt på ett sätt som mitt femtonåriga jag älskade. Ingenting hade med mitt eget liv att göra, det fanns väldigt lite jag personligen kunde relatera till, ingenstans där jag kunde stoppa in mig själv. Vilket jag inte heller hade någon lust med. Jag läste för att glömma bort vem jag var.

Om jag hävdade att det är modemagasinen och inte jag som ändrats de senaste fem åren skulle jag låta som en Niklas Wahllöf-krönika och det vill jag inte, men när jag för första gången på ett par år plockade upp ett av de där klassiska, lite mossiga, annonsspäckade magasinen kändes skillnaden slående. Allt var fortfarande helt sjukt, men inte på ett fantastiskt sätt. Alexa Chung hade vunnit något sorts bäst klädd-pris och dedikerade det till ”all girls who dress like awkward boys”. På skönhetssidorna stod det om celluliter och hur man behandlar dem, vilket kostar flera tusen men egentligen inte går (båda dessa fakta framgick i texten.) Jag kände mig oerhört mycket som mig själv. Det vill säga ömsom deprimerad, ömsom irriterad.

Den där tröttheten hade ingenting att göra med modets etiska dimensioner; det var inte kritik av produktionsvillkor eller konsumtion som jag sökte och blev besviken när jag inte fann. Jag hyser visserligen visst personligt agg gentemot Alexa Chung och celluliter, men inte ens det hör till saken. Men en sak vill jag kunna kräva av ett modemagasin: att det inte är torftigt.

Rodeo

Krönika, Mode, Perspektiv

ANNA HELLSTEN: MODEPRESS BLIR SPONSRAT LYXFANZINE

Harpers Bazaars moderedaktör Anamaria Wilson lämnade nyligen sitt jobb för att bli kommunikatör hos modeföretaget Michael Kors. Sean Hotchkiss från GQ jobbar för klädmärket J.Crew, och Faran Krentcil, en gång på magasinet Nylon, får nu sin lön av nätbutiken Shopbop.

Det är branschsajten Fashionista som satt fokus på trenden att modemagasinsredaktörer hoppar över till konsumtionssidan, och det är en trend som högt och tydligt pekar på var pengarna och musklerna finns. Inte minst belyser det ett faktum i den nya medievärlden: det finns andra publiceringskanaler än traditionell press.

När jag intervjuade Daniel Kjellsson för ett tag sen, en före detta magasinsredaktör som dragit till Australien som startat det annonsörsfinansierade bloggnätverket Fellt, påpekade han skillnaden i redaktionell budget mellan till exempel Net-à-porter och Vogue – och att det inte är Vogue som sitter på den största. Och läsarna är mindre bekymrade om avsändaren än vad de gamla mediehusen vill tro.

Som tidningsläsare av den lite mer konservativa sorten är det med blandade känslor man följer utvecklingen. Inte så mycket för att marknaden styr, för det har den alltid gjort, och inte för att en uttryckligen köpt publikation nödvändigtvis är tristare att läsa, för det är de inte nödvändigtvis. Snarare undrar man – och nu får ni förlåta om jag låter som en murvel i skinnväst – vad som kommer att hända med de kritiska perspektiven när det läcker som ett såll mellan redaktion och marknad.

Det är förvisso sant att redaktionellt innehåll kan rymmas inom fler ramar än bara klassisk tidning. Det är sant att läsaren inte är dummare än att hon kan tolka avsändaren. Och att en kul story är en kul story, oavsett om den står i den här tidningen eller i en kundtidning för ett visst märke. Men: risken med den allt intensivare kärleksaffären mellan märken och medier är att modepressen allt mer blir ett slags sponsrade lyxfanzines där alla är happy, happy. Det är de ju redan, kanske någon invänder – ja precis, och just därför skulle det ju behövas mer branschkritik och inte mindre, något som inte är ännu en variant på den sorglösa ”vill ha!”-journalistiken.

”Vi skriver om det vi gillar och struntar i resten”, brukade det heta på det tidningsglada nittiotalet. Inte anade man att den attityden en gång skulle bli ett problem.

Rodeo
Rodeo: Just nu