Hej Constläsare, vikarie-Elin här igen. Jag ska nu recensera/rapportera från utställningen The World won’t Listen på Marabouparken i Sumpan. Eftersom jag råkar vara anställd av Sundbybergs kommun (dock enbart vikarie.. .även där… livets lott…) så kände jag att det är extra viktigt att närvara! Representin’ osv.

På vägen dit tänkte jag över det faktum att jag nog inte är rätt person att recensera bildconst. Jag ställer mig ofta lite oförstående till det jag ser, detta mina (believe it or not) 60 hp konstvetenskap till trots, vilket ju dock bara bevisar livets enda Sanning: Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inget vet. Sedan är jag också uppfostrad av en kvinna (min mammi) som brukar sammanfatta all postrafaelitisk konst, eller well, post Monét, med orden ”en jävla get i ett bildäck” och så har jag bott några år i Berlin nu, där alla är en ”Aaartist” vilket lett till att staden formligen svämmar över av diverse ståltrådsskulpturer och allsköns foton på ett par suddiga tuttar i motljus. (Alltså, självklart älskar man egentligen det här och behöver bara resa till detta förlovade land för att inse att alla skulle må bra av mer synlig, tillgänglig, av-alla-för-alla-kultur, eller hur Lena A-L?)

Och jag Vet att allting säger någonting om någonting, om inte annat så om samtiden, etc, men visst kan man ibland få känslan ”vad… ska det här….. vara…… BRA FÖR”.

Vilken tur då att Phil Collins med videoverket The World won’t Listen verkligen känns i hela kroppen samt själen. Jag har nog sällan sett något som känns så äkta, faktiskt. Det hela kretsar kring The Smiths skiva ”The World won’t Listen” från 1987, och det kan mycket väl vara så att Collins verk tappar mycket av sin innebörd om man aldrig lyssnat på Smiths. MEN DET HAR MAN JU! Tur.

Installationen i Marabouparken består av tre stora videoscreenings med inspelningar från Colombia, Indonesien och Turkiet, där varje låt på skivan sjungs karaoke av olika smithsfans, mot bakgrund av tacky fototapeter. Skivan är knappa timmen lång och hela materialet ligger alltså på nästan tre timmar av tafatta, handsvettiga och falsksjungande, men av självförtroende sprudlande smithsfans som alla på något sätt verkar förkroppsliga de låtar de valt – de självsäkra, de kärlekstörstande, de arga, de lyckliga – alla sidor av Smiths och ja, typ, hela mänskligheten finns liksom representerade.

Det känns egentligen fattigt att försöka förmedla allt detta fina verbalt, så jag ska sluta med det, men måste bara delge mig av min favorit: den lätt tunnhåriga man i yngre medelåldern som till skillnad från de andra filmas i väldig close-up och som inte släpper kameran, det vill säga oss, med blicken en sekund när han med ett smärtsamt ärligt lugn sjunger Asleep. Jag vet inte om det var under inverkan av de 33 centilitrarna vernissageöl, men det kändes i hjärtat.

Många tankar väcks också om varför Smiths fortfarande är så aktuella för väldigt många människor, och varför de till så pass stor del är älskade av människor från andra politiska och kulturella sammanhang än det europeiska, där de uppstod. När musiken tystnat men kameran fortfarande är på skrattar sångarna oftast uppsluppet till, stryker kanske nervöst håret bakom öronen eller försöker hitta något att fästa blicken på, och då, i de sekunderna, får man en liten inblick i vilka de är och hur deras verklighet ser ut. Inbillar jag mig.

Som tur är hade jag min kompis Alva med mig, en gång i tiden känd som ”Linköpings näst största Smithsfan” (det största måste såklart vara en kille) och hon kunde upplysa mig om en annan extremt fin grej, som får avsluta denna rapport: i Stretch out and Wait hade den unga killen som sjöng ändrat texten i raden ”And is there any point ever having children, I really don’t know” till ”definitely yes”.  ”ÅHH han har säkert barn själv <3 <3 <3” viskade vi till varandra med uppenbar sinnesrörelse. Ett litet tecken på hur den här utställningen träffade åtminstone oss rakt i hjärtat, och kanske på hur Moz’ cynism inte alltid har överförts till hans nya fanbase. Kalla texterna tidlösa eller gör det inte, men visst får raden “if it’s not love then it’s the bomb that will bring us together” ny kraft när den sjungs av tonåringar från oroliga och våldsamma platser i världen?

 Phil Collins
the world won’t listen

19 mars–29 maj 2011

Marabouparken, Löfströmsvägen 8 Sundbyberg

T-Bana Sundbyberg eller Duvbo

(bilderna lånade från artlies.org)