KONST UNDER HYPNOS

Ikväll ska jag se ett konstverk som bara finns under hypnos??

Det är Bonniers Konsthall (tidigare i CONST här) som sköter spektaklet, och det ska ske i två omgångar för 20 pers varje gång i en hotellsvit. Inte för alla men kanske för mig…. fast jag är skiträdd…

JA, jag fattar att det är ganska PR-knepigt, but can’t help it, är så….pirrig!! Var tvungen att skriva det här bara därför. Får återkomma med rapport, tills dess kan man läsa kort intervju med killen bakom projektet, Raimundas Malasauskas, här, och läsa socialstyrelsens godkännande av hypnosen på Kulturnyheternas hemsida…. Tydigen får de inte hålla på med tankeläsning… TUR.

champagne
Promotion

KLADDKAKA

Nån som har koll på kulturrelaterade aktiviteter som folk som sitter i fängelse får delta i?

Jag har hört en del om teater i fängelset, men i övrigt?

Här är min egen drömlista på vad folk som satt i fängelse skulle få göra:

- Måla, rita, göra collage

- Lära sig om (konst)historia

- Hålla på med lera, typ skulptur och dreja

- Gå på historiska museum

- Skriva

- Starta band

champagne

CONST SER: ROMEO OCH JULIA PÅ DRAMATEN

Häromdagen var jag på Romeo och Julia på Dramaten. Mycket duktiga Sofia Pekkari, som jag tidigare skrivit om här och här (hon har också intervjuats angående rollen i Rodeo här), spelade huvudrollen som Julia och hennes kille (på rikt!) Christoffer Svensson spelade Romeo. Båda ska föreställa typ 13-14 år (!!) men jag tycker det kändes rätt trovärdigt, trots att båda är i min egen ålder.

SOFIA PEKKARI – FOTO CHRISTIAN GUSTAVSSON/RODEO

När jag var där var det en massa skolklasser där. Antar att det är en perfekt föreställning att se om man är elev – Romeo och Julia och Shakespeare tillhör ju allmänbildningen, men man kan ju säga att alla där inte var så vana att gå på teatern…… Det var en del viskande och fnissade, men inte på långa vägar lika illa som Hanne Kjöller skrämt upp folk genom sin ledare om ungdomens förfall i DN. Jag tycker att det är bra att ungdomar får komma in på institutioner som Moderna och Dramaten – det tillhör trots allt oss alla genom skattepengar vi betalar, och har man varit på en plats en enda gång, är det så mycket lättare att komma tillbaka. Har man aldrig varit där är risken stor att man heller aldrig vågar sig dit…Eller ens kommer på tanken att gå dit.

CHRISTOFFER SVENSSON SOM ROMEO

En annan sak som störde lite var att jag inte hörde ordentligt – regissören har gjort en ny grej, inspirerad av hur teatrarna såg ut när Shakespeare satte upp pjäserna i början – och folk sitter liksom i en cirkel PÅ scenen – förutom ”vanliga” publiken i salongen. Kanske är det därför ljudet blir sämre – akustiken ”sugs upp” av allt folk? Jag hade i alla fall svårt att höra, och jag är inte ens tant (mer än i huvet, kanske…). Sen var det rätt mycket musik i bakgrunden som ytterligare tog upp det akustiska rummet. I kombination med att vissa skådisar pratade supersnabbt och det var gammalt Shakespeare-språk med mycket rim och metaforer, var det ganska många hinder för att jag skulle fatta allt.

Tack och lov är ju berättelsen känd, och jag visste ju ungefär vad som skulle hända. De skulle bli kära….olyckligt….sen skulle de dö (SPOILER ALERT) och ja, de flesta känner ju redan till berättelsen.

ERIK EHN, RIKARD SVENSSON OCH MARTIN ELIASSON FÄKTAS (FOTO: SÖREN VILKS)

Temat är ju också något som de flesta kan relatera till – kärlek, sex, förälskelse, familj… Det passar den unga publiken, och vissa skådespelarinsatser, som Zardasht Rad som var rolig och fyndig, sex-skämtande och enigmatisk lyckades dra många skratt från de rastlösa ungdomarna som satt och skruvade på sig och käkade Ahlgrens bilar… Även om  jag tyckte att han pratade lite väl snabbt (jag hörde inte allt) så gillar jag hur han gjorde kopplingen Shakespeare och rap (alltså, hiphop) tydlig – det är ju trots allt väldigt likt, med rimmen, metaforerna, dissarna – som när Zardasht och en annan kille ”battlar” på scenen, det kändes som en klassisk rap-battle där man ska berätta hur den andra är sämre av olika skäl. Som att slåss med ord, helt enkelt.

 

ZARDASHT RAD OCH RIKARD SVENSSON (FOTO: SÖREN VILKS/DRAMATEN)

BROTTAREN JOHN CENA RAP-BATTLAR ETT FAN

Över huvud taget var det mycket action på scen – otaliga fäktningsscener som var ganska hardcore och det fanns också mycket humor i föreställningen, vilket jag tror är ett bra sätt att göra gamla texter tillgänliga för en ung publik. Tänka, att allt var inte dötråkigt och stelt bara för att det var förr i tiden… chanserna är ju rätt stora att folk gillade att flabba bara för att de levde på medeltiden…. så mycket har ju människan knappast förändrats.

ROMEO ÅÅÅÅH ROMEO

Fast jag gillar också den här grejen med att det fanns publik på scen – de som sitter där kommer ju vara koncentrerade eftersom de är iaktagna, och jag tror att koncentrationen smittar av sig på publiken, vi vill ju göra som de andra vi ser……. Människan är ett socialt djur osv….

Jag gillar också storylinen i berättelsen om att ”fienden” (i detta fall motståndarfamiljen i Verona – i Sverige idag målas fienden allt mer upp som ”muslimer”?) inte är så farlig – de är bara människor, precis som alla andra.

Skulle jag rekommendera den här pjäsen?

Det är soft historialektion, duktiga skådisar och det händer mycket. Tydligen är också pjäsen mycket nära originalet – men det gör också att den är ganska lång. Jag hade nog föredragit om den var en halvtimme kortare, men om ni aldrig sett Romeo och Julia – eller kanske ännu hellre, om ni sett den flera gånger och vill se den igen och jämföra- why not!

KICKI BRAMBERG SPELAR AMMAN

Ur Nina Stenbergs intervju med Sofia:

VAD GÖR TEATERN TILL TEATER?

- Överenskommelsen om att allt är möjligt. I rummet kan vad som helst ske. Om jag säger att jag är sju år gammal så köper folk det. Vi är här för att vi vill berätta något som skådespelare och publiken är här för att lyssna. Vi försöker förmedla det vi vill säga och förhoppningsvis tar publiken emot det. Om kommunikationen funkar kan det bli bra teater.

champagne

9-11-TEXTEN SOM INTE BLEV AV

Alla skribenter drömmer väl om den perfekta texten. Nyligen trodde jag att jag hade hittat dit. Äntligen.

Det var i anknytning till att det var tio år sedan 11/9. Jag fick idén till en helt perfekt, fenomenal, ja nästan sublim text som skulle bli mitt epos – det var som att den kom från himlen. Det skulle bli en samtidsroman i fickformat, en essäliknande text som skulle fylla en halv kulturbilaga och minst vinna guldspaden.

Men, som ni kanske märkt har den inte dykt upp i sista veckans flod av 11/9-texter.

Jag ska berätta varför.

MIN FANTASTISKA IDÉ var att låta läsaren följa USA:s psykologiska resa från barnets oskyldighet till den vuxna människans medvetenhet om omvärlden, parallellt med min egen utveckling från flicka till kvinna. Jag befann mig nämligen i USA det året, tack vare ett utbytesstipendium jag lyckats få – antagligen för att ingen annan i min hemstad sökte. Jag hade 16 år gammal just anlänt till Klippiga bergen när terrorattacken inträffade.

Någon vecka tidigare hade jag fått två veckors utegångsförbud. Jag hade börjat hångla med killen som gav mig skjuts hem från skolmatchen i amerikansk fotboll, och kom hem en halvtimme sent. Barnvakten, mina värdföräldrars pappa, visste inte ens om skälet men blev ändå så arg att han kastade en lampa mot mig (jag duckade). Men killar och känslor fortsatte vara mitt livs fokus. Det faktum att jag hade varit töntig, ful och plattbröstad tills några månader tidigare gjorde att min relation till hångel var som den en nyrik har till Gucci-shopping.

EN DAG I SEPTEMBER gick jag som vanligt in till min granne Claire, som gav mig skjuts till skolan. Men den här dagen mötte hennes mamma – som brukade ge mig extra frukost eftersom mina värdföräldrar behandlade mig ungefär som ett husdjur som får leva på Euroshopper-torrfoder – mig i dörren och skrek ”Oh my God, Oh my God!”. I köket stod tv:n på. Två plan hade just kört in i World Trade Center. I skolan såg vi på nyheterna och min US History-lärare pratade om ”al-Qaida” och ”Osama bin Ladin”. Ingen hade hört talas om något av det förut.

 

Det var förändringarna efter det här jag tänkte beskriva i min fantastiska text. Om hur det bestämdes att alla på skolan skulle ”Pledge allegiance to the flag” varje morgon. Om hur den flaggans färger började dyka upp överallt – på tröjor, klistermärken, broscher, hattar och skyltar. Om mjältbrandsskräcken, terror-alertsen på nyheterna, om hur varje millimeter av min väska kontrollerades när jag skulle flyga.

OCH MIN JOKER, DET som skulle ta min text från det vardagliga till det sublima, var Dagboken. Jag hade skrivit dagbok sedan jag var fem, men under året i Wyoming eskalerade det till det maniska. I min ägo hade jag alltså ett tusentals sidor långt opublicerat dokument om min egen och USA:s förändring. Trodde jag.

I somras började jag förbereda texten, och bad mamma rota fram lådan med dagböcker. Jag satt i telefon, alldeles pirrig medan jag hörde henne bläddra för att hitta rätt sida. ”11 September 2001”. Det här skulle bli fantastiskt.

”Idag hände något jättekonstigt. Ett flygplan flög in i två torn. Vi pratade om det hela dagen och det verkar vara några terrorister. På kvällen bad vi för brandmännen innan vi åt.” Jaha, fortsätt? Hon fortsatte, det var fem sidor till den dagen. ”Beau ringde inte, men Sarah sa att han faktiskt gillar mig. Jag vet inte, undrar om han verkligen menade det han sa häromdagen, eller om han faktiskt gillar Lisa? Och Ben gav mig en konstigt blick. Gillar han mig, eller…”

JAG SATT TYST I LUREN – det här kunde väl inte vara allt? Hon fortsatte: ”På gympan sa han att…” Så fortsatte det, och terrorister, nationalism och Usama bin Ladin lyste med sin frånvaro. Den dammiga USA-dagboken var långt ifrån den där samtidsfilosofiska samhällsskildringen jag föreställt mig. De tusentals sidorna text var inte mycket mer än en serie insändare till Kropp och Knopp, eller på sin höjd Fråga Malena. Min dröm om den episka kulturessän krossades som en Wall Street-liknande bubbelekonomi, och det sublima är ännu fjärran.

Jag får väl ge det tio år till.

********

KRÖNIKA TIDIGARE PUBLICERAD I ETC

champagne

GULDKANT I TILLVARON

Dagens Media har hittat den här gamla annonsen med en hyllning till ”kreativa” Johan af Donner – ni vet Röda Korset-chefen som tyckte att hans familj också skulle ha ”guldkant” på tillvaron och svindlade pengar för att kunna köpa lyxiga skidresor…..

Det är kanske DET sveriges ”kreativa” borde använda vår ‘skill’ till….

AF DONNER – ÄR PRECIS SOM ALLA SVERIGES KULTURUTÖVARE FÖRVÄNTAS VARA: RESULTATFOKUSERAD

champagne