Det här med dans. Det är så svårt, både att förklara och förstå.

Det enda jag märkt med dans är att för varje gång jag ser det, fattar jag det lite bättre.

Nu har det gått länge sedan detta hände, men jag tänker berätta ändå.

Det var en vanlig helgdag. Min bff Victor ringde och undrade om jag ville hänga med honom och hans kille till Moderna. Det ville jag.

Vi kom dit och det var dansfestival. Vi frågade efter program men det fanns inte riktigt, danserna var utspridda över hela museet, pågick hela tiden. Vi förstod inte, men gick in på museet. Vi hade precis börjat lyssna på guiden för Eva Löfdahl-utställningen som pågick då när det kom in en massa kvinnor. Alla var klädda i helt vanliga kläder. Alla i gruppen såg mot deras håll.

De började en slags dans, som var som gjord för rummet. Deras rörelser passade in precis i Löfdahls installation.

Senare fick jag veta att de utformat danserna speciellt för att passa i de olika miljöerna.

FESTIVAL: DISPLAY – DANSFESTIVAL PÅ MODERNA MUSEET

När jag tittat en stund ryckte jag till. Jag kände ju igen en av dansarna! Det var Anna Koch – koregraf och the master mind bakom performance – och dansstudion WELD som alltid gör fantastiskt spännande grejer (som jag tidigare skrivt om i bloggen här.). I gruppen, förrutom Koch fanns kvinnor i många olika former och åldrar. En av kvinnorna var höggravid. Dansen skedde i tystnad, den gick långsamt, stillsamt som passade installationen omkring. Det var fint. Fantastiskt att se olika kroppar röra sig – något som ni som läst bloggen tidigare säkert märkt att jag gillar. Jag har aldrig sett en gravid kvinna dansa förut. Det var så fint.

FOTO (SAMTLIGA): ANNAMI FREDRIKSSON

Kvinnorna slutade dansa, tog sina skor och gick. Alla var klädda i vanliga kläder och kunde lätt misstas för ett gäng vanliga besökare som bestämde sig för att låta inspirationen ta över och bara dansa lite, spontant. Och varför inte, egentligen?

TILL OCH MED DEN STR8A MANNEN I MITT SÄLLSKAP UPPSKATTADE DENNA DANS…… SKOJA…..ELLER INTE : P

Vi gick vidare. Bara i korridoren utanför installationen möttes vi av en lång, smal gul matta. En man satt och spelade något jag gissar var basviol, eller liknande. Och så längst bort – tre nästan identiska svartklädda, korta kvinnor – alla i samma svarta page med markerad lugg. De dansade som om de vore en svärm insekter längs de knallgula vägen. Mitt sällskap tyckte det såg ut som ninjor, eller SPIONER. Vi tolkade det alla olika. Kvinnorna rörde sig längs den gula vägen, närmare och närmare oss. Det var som att de var samma kropp, eller samma person som visade olika ansikten. Det var så vackert…..!

NÅGRA NINJOR SVÄNGER OM

Dansen tog slut och folk rörde sig mot nästa rum. Här kom kanske min favorit, något helt sjukt, något som gjorde borde mig och mitt sällskap livrädda men samtidigt förtjusta. Det var en medelålders, dominatrixosande bastant kvinna som stod med en piska i hand och föste runt en… varelse… en slags korv av latex… som en larv, men den rörde sig så oförutsägbart att det kändes som en levande varelse. Det var helt…sjukt… Jag trodde det lilla monstret skulle attackera mig och ibland när den ryckte till gömde sig mina vänner bakom varandra, alla med samma skräckblandade förtjustning.

Jag försökte filma lite, se nedan.

LÄSKIG SADO-LATEX-KORV?

Så kom nästa rum, som skulle bli vårt sista på besöket. Det här var en annan favorit. Under ett stort latexskynke låg två kroppar. Snart kunde man ana att det var två kvinnor, men det kunde lika gärna vara en enda kropp, för allt vi såg var något som röde sig under tyget, som mest av allt liknande ett hav fullt av svart, seg, olja. Jag stod i säkert tio minuter och såg på det som skedde framför mig, det var så fascinerande att se deras rörelser under sjoket, som om de blev något annat, ett monster, en varelse från en annan dimension…

EN BURKA? EN OLJELÄCKA? ETT MONSTER?

TVÅ TJEJER DANSAR UNDER LATEXTYG……ELLER ETT MONSTER I OLJA, WHO KNOWS

Efter en tid kom den ena kvinnan ut från tyget och började dra den andra. Det går inte att beskriva.. men otroligt… Den andra kom ut, de bytte platser, flyttade runt. Hela tiden: kropparna, tyget, de gick från vanliga människor till något annat, något obeskrivligt, omänskligt, i samma ögonblick som de kom in under tyget.

MYS

Som för att påminna oss om hur förvillande det egentligen är, när vi tror att våra kroppar är så självklara – som om de skiljde sig från djur, natur. Egentligen är de bara ett latexskynke ifrån att vara något annat, något ordlöst, ursprungligt, primitivt.

Och hur skulle man bättre kunna illustrera det än genom fysiska kroppar.

Jag kommer i alla fall inte på någon konstform som skulle passa bättre.

*

Vi avrundade besöket med en god kaffe i espressobaren och satt i solen.

Jag ger dansfestivalen på Moderna 2011 fem sexiga monster av fem möjliga!

(Och stort tack till ANNAMI FREDRIKSSON som lät mig använda hennes bilder från dansfestivalen)