CONST I DANMARK

Hej!

Som ni som läst bloggen några gånger märkt har jag nyligen varit i Danmark och rotat runt i kulturlivet.

Tidigare inlägg här och här.

Men mest var jag där för att skriva ett reportage om hur kultur- och nöjeslivet i Danmark påverkats av Dansk Folkepartis inflytande, till Nöjesguiden (illustrerade också pga nån måste ju göra det). Jag ville veta om partiet haft nån inverkan på kulturlivet, och så var jag givetvis nyfiken på hur SD:s ökning skulle påverka mig själv och mina vänners dagliga liv….

Här är resultatet! (Läs hela artikeln här)

Du kan också läsa artikeln på papper i Nöjesguiden som finns lite överallt i större städer i Sverige hela månaden.

KRAM!

Flera opinionsundersökningar antyder att SD kommer att bli större i nästa val. Under de senaste tio åren har Dansk Folkeparti fått upp emot 14 procent av de danska rösterna. Hur har deras inflytande i regeringen påverkat kultur- och nöjeslivet i Danmark och vad har vi att vänta oss i Sverige om deras svenska systerparti Sverigedemokraterna blir större? Är Danmark en spegel av hur Sverige kan tänkas se ut om tio år? Nöjesguiden skickade Ida Therén till Köpenhamn för att prata med kulturpersonligheter, musiker, en poet och en akademiker om hur de ser på läget.

Full av fördomar om de rasistiska danskarna reser jag från landet som Julian Assange dubbat ”feminismens Saudi-arabien” till Muhammedkarikatyrernas – och Danmarks – huvudstad. På centralstationen i Köpenhamn ser jag mig oroat omkring varje gång en tjej i slöja passerar. Kommer någon att skrika på henne eller ge ogillande blickar? Snart inser jag att den enda som glor på tjejerna i slöja är jag själv.

Efter att jag väntat en stund kommer min svensk-nigerianska barndomsvän som jobbar på danska MTV och möter mig. Vi genar genom Istergade, där många prostituerade möter sina kunder, för att komma till hennes lägenhet. Hon berättar att hon inte gillar att gå där själv eftersom många män tar henne för en av de afrikanska prostituerade kvinnorna. Jag frågar henne om rasismen i övrigt, men hon ger mig inte mycket vatten på min fördomskvarn. Hon säger att hon inte märker av rasismen mycket mer i Köpenhamn än i den lilla svenska staden där vi växte upp ihop. Ändå är vi i ett land som bara några veckor tidigare delvis styrts av främlingsfientliga Danskt Folkeparti (DF), med super-retorikern Pia Kjærsgaard i spetsen. Hur går det ihop?

Jag har fått tips på folk att prata med genom vänner och bekanta, och de flesta jag stämt träff med är rätt lika mig själv. De arbetar med nöje och kultur och de är kritiska till att populistiska partier vinner mark. Snävheten i mitt urval är medvetet, eftersom det vore omöjligt att hinna göra ett rättvist tvärsnitt av befolkningen på två dagar. Istället tvingas jag göra det som man alltid måste göra i journalistik: välja vinkel. Frågan jag bär med mig in i mötena är därför hur Dansk Folkepartis inflytande påverkat människor inte allt för olika Nöjesguidens kulturintresserade, slapp-radikala genomsnittsläsare.

Jag träffar sångaren Wafande nära hans lägenhet i Nörrebro. Området är ghettoklassat av den förra regeringen, men visar de första typiska tecknen på gentrifiering i den bleka inredningen på kaffebaren där vi träffas. En skäggig baristakille, som antagligen spelar i band, serverar oss kaffe som uttalas på engelska eller italienska, och vi kunde lika gärna ha varit i San Fransisco, Stockholm eller Madrid som Köpenhamn. Wafande berättar att hans musik är influerad av apartheid-reggae, och flera av hans texter är politiska. Förra året hade han en stor hit med låten Lang vej hjem, som handlar om vart man ska ta vägen om man inte är välkommen i ett främlingsfientligt Danmark. DF försöker skapa en förljugen bild av ett ”gammalt Danmark” och befinner sig i förnekelse att världen förändras, säger han. Alla som har utländsk bakgrund kallas andra generationens invandrare, trots att många har bott i landet i generationer. Själv är hans mamma dansk-fransk, och hans pappa har ursprung i Tanzania, Kongo, Malaui och Oman. Men han känner sig dansk.
– Folk har börjat blanda sig genom alla olika folkslag och man kan inte längre se om de är ”danska” eller ”ghananska”. Idén om att ”rädda gamla Danmark” är inte realistisk, det Danmark Dansk Folkeparti pratar om är när folk bodde i hyddor och hade svärd. Det går inte att vrida tillbaka tiden. Det här är mitt land, och om Pia inte gillar det, kan hon dra härifrån.

Rosalie Batz, mest känd som Rosa Lux, är en av landet mest välkända dj:s och producenter. I somras hade hon en jättehit med Min klub först, som sålde guld två gånger, och hon har under tre säsonger varit panelmedlem i Danmarks största kulturprogram, Smakdomarna. När vi träffas har hon just fått veta att hennes skiva nominerats till Danish Music Awards, och hon berättar att några av låtarna från skivan spelas mycket, såväl i Ibiza som i Teheran. Den viktigaste förändringen i danska samhället sedan Dansk Folkeparti blev stora tycker hon är hur tonen i media förändrats.
– Grundtoleransnivån har förskjutits och själva utgångspunkten har ändrats. ”De” är alltid problemet, ”de” kostar samhället, och ”de” sköter sig inte i skolan. Det är den generella tonen. Det är alltid vi och dem i media.
Rosa berättar om uppgivenheten som jag möter hos de flesta jag pratar med. Att folk har gett upp, istället för att bli mer engagerade. Hon nämner några exempel på hur kulturen börjat gå åt ett annat håll, en Bollywoodfestival och teatrar där flera olika etniciteter blandas, men att det är svårt att göra sådana projekt utan att det känns präktigt. Det blir lätt löjligt när man behöver sänka sig till en nivå där man måste förklara något så grundläggande som att araber också är människor.

Rosa är något av en lesbisk ikon i Danmark. Hon berättar att det finns mycket främlingsfientlighet även i gayvärlden. Danska RFSL har en egen grupp som ursprungligen vände sig till alla homosexuella med utländskt ursprung, men som nu i huvudsak är till för dem med mellanösternursprung, där många känner sig motarbetade av både det danska samhället och det homosexuella communitiet. Rosa berättar om hur några killar med utländsk bakgrund kastade stenar på Prideparaden för några år sedan.
– Alla politiker blev väldigt indignerade och sa att ”det är inte så här vi gör i Danmark”. Men vad fan, 95 procent av hatbrotten mot homosexuella är av vita. Och då bryr sig ingen.
Rosa tror på den nya kulturministern, Uffe Elbaek, som hon är god vän med. Han förespråkar en radikal ny kulturpolitik där pengar ska flyttas från att allt går till enstaka dyra projekt som exempelvis operan, till att också kunna finansiera små billigare projekt som fria teatrar och konserter.
Jag läser genom Elbaeks förslag och slås av att de påminner mycket om reformerna Mark Lorenzen tar upp när vi möts samma dag.

Mark och jag ses på Copenhagen Business School, en av de högst rankade handelshögskolorna i världen, där han är lektor i innovation och organisationsekonomi. Jag letar efter hans namn på listan över arbetsrum, och slås av att de flesta namnen inte låter ett dugg ”danska”. Omkring mig på skolan hör jag fler prata engelska än danska. Jag hittar Marks arbetsrum och går in. Han lyssnar på pianomusik, en armenisk pianist han såg i London förra veckan. Kulturlivet i Danmark har exploderat de senaste tio åren, med fler konserter, nya festivaler och fler restauranger berättar han. En ökning han tror beror på att folk har haft gott om pengar och att danskar reser mycket och tänker internationellt. Han säger att Danmark är mer globaliserat än någonsin (såväl ekonomiskt som geografiskt), även om Dansk Folkeparti har försökt sakta ner den utvecklingen.

När vi kommer in på hur Dansk Folkeparti påverkar kulturen påpekar han att partiet inte ens har någon kulturpolicy. Jag invänder med att jag har läst på deras hemsida att de vill lägga pengar på bland annat kyrkor och vikingamuseet. Han suckar och säger att de grejerna är välfinansierade, och skulle fått pengar även om inte DF hade varit i regeringen. Han tror att de bara påverkat kulturen indirekt, dels genom att stödja en konservativ regering som inte velat modernisera kulturpolitiken – vilket han anser behövs – och dels genom deras invandringspolitik. De få som släpps in i Danmark de sista åren är mest flyktingar som fyller EU:s kvoter. Istället för att flytta till Köpenhamn har högutbildade människor tvingats flytta någon annanstans, vilket Mark beskriver som ”korkat”.
– Det har kommit färre högutbildade invandrare från USA, Japan och hela världen på grund av Dansk Folkeparti. Om vi antar att det är aktiva kulturella konsumenter och producenter kan det ha varit större kulturliv utan begränsningarna. Min tolkning är att Dansk Folkeparti faktiskt varit ganska skadliga ur ett ekonomiskt perspektiv, för de har stängt ute intressanta människor som vi hade kunnat tjäna mycket pengar på.

Ett forskningsinstitut finansierat av danska staten, Anvendt KommunalForskning, har gjort undersökningar kring relationen mellan folks socioekonomiska situation och deras konsumtionsmönster. De som tillhör grupperna som enligt andra studier oftast röstar på DF konsumerar mindre kultur, eller mer ”masskultur” – alltså tv, stadiumkonserter och stora sportevent. Om man rör sig vänsterut, och mot de mer intellektuella, högutbildade och de som bor i stora städer, blir kulturkonsumtionen mer individualiserad och mer flexibel, i stil med små konserter, teaterbesök och experimentell kultur, berättar Mark. Det är därför Dansk Folkeparti inte har någon kulturpolitik, tror han. De som röstar på dem bryr sig helt enkelt inte om ifall de har det eller inte. Men han konstaterar att DF inte har lyckats stoppa den smala kulturen eller behålla Danmark ”danskt”, vad det nu betyder.
– Du skulle behöva ha en polisstat om du ville göra det. Den enda effekten deras regler haft är att det ekonomiska har påverkats. Invandringen och globaliseringen sker ändå.

LÄS FORTSÄTTNINGEN HÄR

Taggar: , ,

, ,

_champagne

2011.11.11 09:34