KULTURSPONSRING I ETT BONDESAMHÄLLE

Häromveckan skrev Annina Rabe i Svd om hur svårt det är att få näringslivet att sponsra kulturen. Om inte ens ett okontroversiellt barnpalats får pengar – hur ska ett smalt konstprojekt kunna hoppas på stålar?

Rabe sätter fingret på något viktigt i synen på kultur i Sverige som politikerna tycks ha missat när de snackar om sponsringens helgade land. Kulturponsring funkar ju jättebra i USA, tycks de säga, medan de sneglar västerut mot idol-landet i väst där rika folk med svårstavade Mayflower-namn glatt kastar mer pengar ju konstigare konst det handlar om. Men de missar något viktigt: Anledningen att kultursponsring över huvud taget fungerar i USA är för att kulturen där har status. Att få sitt namn på en museiplakett anses vara något fint, något eftersträvansvärt och något som ger en ryggdunkning från kollegan när man möts på lördagspromenaden i Central Park. I Sverige skulle samma gest mötas med en provinsiell skakning på huvudet, och en viskning om hur personen – eller företaget – i fråga kastar pengarna i sjön.

Sverige lever fortfarande kvar i ett slags bondesamhälles-syn på kultur, där allt som inte går att mäta och sätta fingret på är något besvärligt och onödigt.  Det som värderas är det mätbara: en tjock plånbok och – precis som Rabe påpekar – kroppslig styrka manifesterad exempelvis i hur många mål du gjorde förra säsongen. Att vara intresserad av kultur, eller att vara klassiskt bildad anses onödigt i bästa fall, och ett slöseri i sämre fall – tydligt illustrerat i Svenskt Näringslivs förslag att minska studiebidragen till humaniorastudenter.

Så hur ska vi få igång en möjlig tradition av kultursponsring i Sverige? För det första behöver vi nån som andra med pengar ser upp till, som visar att det här med kultur faktiskt är något bra. Idealet hade varit kungen eller stadsministern, men eftersom de mest verkar intresserade av platt-tvs får vi vända blicken någon annanstans. Kanske kan HM gå i bräschen och visa hur coolt det är att sponsra museum eller barnkulturpalats? Eller IKEA, eller varför inte nyare företag som Spotify?

När de visat att det här är något viktigt och bra kanske andra kommer efter. Vem vet, kanske till och med vår nästa monark – hur otroligt det än kan verka.

MECENATEN GERTRUDE VANDERBILT WHITNEY

Foto på startsidan: All Over Press

UPPDATERING: Har fått en jättebra replik av Josefin som reder ut skillnaden kring ”sponsring” och mecentatverksamhet. Måstefördjupning för alla i kultursektorn som söker pengar!

champagne
  1. yvonne skriver

    Glöm heller inte att i USA är det avdragsgillt m. sponsring/mecenatverksamhet. Man måste ju vara miljardärer för att ha råd att sponsra m. skattade pengar!

  2. Johan skriver

    Jag har med intresse följt debatten om kultursponsring och den olycksaliga historian om Barnpalatset. En sak som slår mig är de kommentarer som kommit från flera håll (t ex dig) och som tydliggör att ni inte har en aning om skillnaden mellan mecenatverksamhet och sponsring. Om man nu är kulturarbetare torde den frågan vara ganska viktig att hålla koll på -eller har jag fel?

    Som både professionell (via mitt företag) och privat besökare av Palatset ett flertal gånger kan jag inte annat än förfäras av att (som vi säger i den privata sektorn) burnraten har varit så extremt hög och affärssinnet så oerhört kasst. I min strikt kommersiella värld, handlar det om att rätta mun efter matsäck och inte räkna med manna från himlen. Kulturarbetare måste förhålla sig till en kommersiell värld även i sitt ickekommersiella uttryck.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion
CONST
Ida Therén är 29 år, bor för tillfället i Brooklyn och jobbar som frilansskribent för olika tidningar. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad den ska vara bra för. Hon driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net