Jag hade hört talas om Anne Tyler men aldrig läst henne, när jag satt i Plattan/Kulturhusets bibliotek häromdagen. Jag kollade the Believer, den amerikanska litteraturtidningen som finns att läsa där (och en massa andra bra tidningar – går förbi och kika om du är i Stockholm!), och kom till Nick Hornbys vanliga kolumn om vad han läst sedan senast.

Den här gången hade han (som vanligt) läst Anne Tyler, och han skrev några entusiastiska rader om hur hon är fantastisk, och tyvärr har hamnat i skymundan och anses inte vara “finlitteratur”, kanske för att hennes böcker är relativt lättlästa och ofta handlar om hemmet, familjen. Eller, han gick inte in i detalj på varför, men jag gissar att det var så.

Jag blev sugen på att ta reda på va the fuss was all about och gick ut från tidskriftsavdelningen, ut bland böckerna. Efter viss jakt -böckerna på plattan-biblioteket är inte sorterade som de vanliga biblioteken, utan efter tex “historia” eller “berättelser”- fann jag (under den senare kategorin) Tylers Lapptäcksplaneten. Det hade otroligt fult omslag men jag bestämde mig att låna den ändå, ihop med lite tidningar (man får låna alla tidningar utom det senaste numret, tips!).

Nu föll det sig så att just den här kvällen började min röst av någon outgrundlig/sjukt irriterande anledning allt mer falla bort. När kvällen kom på riktigt kunde jag knappt prata, och under hela lördagen var jag oförmögen att öppna munnen och få ut ett enda ljud. Det var skitläskigt, och jag undrade om jag någonsin skulle kunna prata igen. Det hela berodde antagligen på en av de där sommarförkylningarna man inte märker, eftersom det är varmt ute och man mår bättre rent generellt än, typ, på vintern. Och så hade jag varit ute, och alla hade rökt, och jag hade andats in all rök blandat med gräspollen…. jaja… Hur som helst bäddade jag ner mig hela lördagen med alla husmorskurer jag kände till, i väntan på att min röst skulle komma tillbaka. (Bland annat: vitlökshalvor i kinderna – en amish-tradition; ingefära/citron/honung som jag lärt mig i indien och sjukt mycket saltlakrits för att… det är gott…)

Under tiden låg jag och läste. På söndag morgon hade jag läst ut Lapptäcksplaneten, och min röst började sakta komma tillbaka (även om jag fortfarande inte kunde prata ordentligt, det var mer som kraxande ljud som flög ur när jag öppnade käften). Jag var nästan lite ledsen, inte för att rösten började blir bättre utan för att boken var slut.

Kontentan av det hela är i alla fall: shit vad Tyler skriver bra! Hon skriver om människor, för det mesta i sin hemstad Baltimore där hon i stället för att göra det som i recensioner alltid kallas “grova penseldrag” tar den pyttelilla penseln och går ner på det mänskliga, medan hon söker livet inne i människor. Det är “charmigt”, men inte på ett allt för kväljande sätt. Eller, tja, lite. Men jag gillar det. Tänk er typ tantsnusk- Sidney Sheldon möter new-england-quirken John Irving. Eller ja, jag vet inte..

Det hela kändes som när jag var 11 och plöjde böcker under varenda ledig minut, som om det inte fanns nån morgondag. Det var länge sen jag läste en bok med sådan berättarlätthet…. eller.. tja om man inte räknar Margaret Atwoods Syndaflodens år som jag läste nyligen (finns i pocket!). Shit vad bra den var. Den också… Fast egentligen tycker jag att båda författarna är lite för mesiga, lite för perfekta för att jag ska bli riktigt uppspelt. Jämför tex med bitska tyskan Juli Zeh som jag pratade om för ett tag sen (mitt tips: läs Leklust, finns i pocket!), och det är en helt annan grej. Men det är ju också det. En helt annan grej. Ibland vill man ha saltlakrits, ibland nån sliskig chokladbit.

Och: bra idé att vila när man börjar tappa rösten. Don’t push it. Din kropp försöker antagligen säga något. Jag vet att min gör det-

Kanske kan jag snart prata igen. Och nån gång läsa ut nya boken av David Foster Wallace som är skitbra men SÅ FÖRBANNAT lång. Herregud.

ANNE TYLER

Läs mer om Tyler i the Observer:

The morning after Anne Tyler won the Pulitzer Prize in 1989, she politely dismissed an inquisitive reporter with the explanation that she was too busy writing to talk; they had interrupted her in the middle of a sentence. ‘Allergic’ to interviews, Tyler is a writer not a celebrity.

Läs också i Harvard Review