Kultur, Politik/samhälle

ETT OS UTAN POLITIK

Nu är OS slut, och det verkar varit ganska skandalfritt så vitt jag förstår. Ganska synd tycker jag. Tänkte förklara varför.

I sin bok ”Barbaric Sport: a global plague” skriver den marxistiske akademikern Marc Perelman att ”Sport är formen hypertävlingsinriktad global kapitalism tar i vår tid”. Och dagens nanosekundsmätande OS-tävlingar handlar verkligen om Den Perfekta Människan. Den som inte får ont, den som biter ihop. Den som Vinner.

OS har förändrats. Svunnen är den kamratliga festivalen för hobby-sportare man såg i början av förra århundrandet. Idag ser vi istället stenrika övermänniskor som tycks bryta mot naturens lagar.

Vårt intresse för tävlingarna har också ändrats, och blivit till en besatthet, inte olikt Romarnas syn på sina hjältar: Gladiatorerna.

Inte så konstigt, vad är väl ett bättre valium för folket i en komplex samtid än sport? Kroppar som rör sig. Enkla svar: vem vann, vem vann inte.

Men trots polerade glam-yta glappar den politiska verkligheten igenom ibland, även om årets OS var anmärkningsvärt (oroväckande?) fritt från politik – förutom Occupy-rörelsen som rörde sig i periferin, ignorerad av media.

VIA OCCUPY THE OLYMPICS

Vissa har använt OS för att försöka att frita fångar (en palestinsk terrororganisation 1927), andra har bojkottat spelen för att värdlandet invaderat ett annat land (USA vägrade dra till Moskva 1980). Två 200 meter-löpare använde 1968 medaljutdelningen till att protestera för mänskliga rättigheter. Det var Tommie Smith och John Carlos som sträckte upp varsin Black Power-näve i luften, med den sympatiserade tvåan Peter Norman tyst bredvid sig. Trion blev avstängda från spelet, något som dock inte lyckades förstöra deras olympiska anda: deras livslånga vänskap skildras i filmen Salute som kommer ut nu i sommar.

BILD: WIKIPEDIA

Vi verkar inte ha sett några politiska prostester det här året, men kanske är det inte så konstigt. Vår fiende idag är inte längre ett annat land eller en konkret fråga – utan något betydligt vagare. Det närmaste jag kan beskriva dagens största problem är hur filmmakaren Ross Ashrcroft formulerar det i filmen Four Horsemen (2012, visades på Göteborgs Filmfestival i våras): ”det vi ser idag är socialism för de rika, men kapitalism för de fattiga”. Alltså: Bailouts för bankerna och konkurrens till döds för vanligt folk.

Men skulle man protesterat mot just det, var hade väl varit bättre än i finans- och krismeckat London, fortfarande omskakat av rubriker om hur de största bankerna riggat räntor på ett sätt som fått traumaartade konsekvenser för, tja, resten av världen.

Jag hade hoppats på en kastad guldmedalj för att symbolisera det nyliberala ekonomiska systemets svek mot den vanliga människan; en bränd EU-flagga efter eurozonens ledares lögner som lett desperation för många av ländernas invånare, eller varför inte en pin på en guldmedaljörs bröst där det står: ”Barclay, dra åt helvete”.

Fast det mest radikala vore väl egentligen en vinnare som satte sig ner, suckade och sa: ”jag orkar inte tävla mer”.

Jag vet att jag är rätt trött på det.

TRAILER FÖR FOUR HORSEMEN AV ROSS ASHCROFT – MISSA INTE!

champagne
  1. Antigymmet skriver

    Det nummer av The Economist som publicerades för ca 2-3 veckor sedan skulle vara ett specialnummer om kriget i Syrien enligt omslaget, men det visade sig ganska snabbt mer eller mindre vara ett nummer om OS. Hela första halvan avhandlade OS ur ett ekonomiskt/ekonomipolitiskt perspektiv, vilket var mycket intressant. Verkligen rekommenderad läsning.

    Dock är det är ganska bisarrt hur OS kan skildras simultant med ett krig (och humanitär katastrof) på ett så isolerat sätt. Man gör inga kommentarer om hur de två världarna (sport och aggressiv politik) påverkar varandra eller ens kan samexistera (jag bara antar att Syrien hade deltagare i OS, men det var ingenting tidningen tog upp). Jag tror att Internationella Olympiska Kommittén har arbetat hårt på att censurera all politisk debatt och media verkar bara ha hakat på censuren.

  2. À skriver

    Vilken goja. Sen när blev majoriteten av alla elitidrottare stenrika? Vilken tid har inte präglats av hävdanden att svunna tider fokuserade mer på ideologi än politik, djup istället för yta? Sovjetunionen och Kina om några har fokuserat extremt hårt på idrottsliga prestationer i dåtid och i Kinas fall än idag trots politisk inriktning..

  3. adam skriver

    Är det inte ganska bedrägligt att prata om OS som politikfritt? Det handlar väl snarare om att det bara är ‘rätt’ politik som ska drivas utan ifrågasättande. OS är väl i själva verket ett politiskt maskineri utan dess like: London har mer eller mindre befunnit sig i ett undantagstillstånd, hem har jämnats med marken, Che Guevara-tröjor har varit förbjudna, likaså kommersiella logor som inte tillhört de officiella sponsorerna etc. Alltsammans inlindat i och legitimerat av en förrädisk väv av ‘internationell solidaritet’.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion