Kultur, Musik

CONST SER: MODERN KONSTMUSIK PÅ ÖSTERSJÖFESTIVALEN

För en vecka sen var jag på ”Baltic Composers Project” på Östersjöfestivalen, på Berwaldhallen i Stockholm.

Jag vet, det låter jättekrångligt. Men det var kul! Tänkte berätta lite om kvällen, så pedagogiskt jag kan.

Under tiden du läser kan du förslagsvis LYSSNA PÅ KONSERTEN HÄR

Östersjöfestivalen är en festival för klassisk musik och det som kallas ”konstmusik”, alltså typ: nyskriven ”klassisk” musik, med musiker, kompositörer och dirigenter från hela östersjö-området (Tyskland, Ryssland, balt-länderna, Finland osv).

Bakom det hela finns Sveriges Radio P2, en kanalen som jag misstänker att många som läser det här förmodligen sällan lyssnar på. Det tycker jag borde ändras på! Själv är jag något av en P2-junkie. När jag sitter hemma och jobbar om dagarna har jag alltid på P2 (utom när det kommer nyhetsprogram på samiska, arabiska osv vid lunchtid, det är 2 much för mig..) på i bakgrunden. Det är underbart, men får fin musik som man blir lugn av OCH man slipper tänka på alla otäckheter som händer i världen (som man ständigt påminns på på underbara p1, som jag gärna lyssnar på när jag inte jobbar samtidigt utan är fullt alert) och man slipper känna sig lobotomerad, som jag ibland gör när jag lyssnar på p3… som ju ibland är kul, men ibland pallar jag inte… tempot… där.

Well, well, efter den introduktionen: Berwaldhallen är Sveriges Radios egen konserthall. Den ligger under marken, vilket gör att musiken hörs väldigt tydligt mot fonden av tystnad. (Nyligen sändes en serie med program om hur Berwaldhallen/Radiosymfonikerna kom till, lyssningstips för den som vill grotta ner sig)

Dirigenten för kvällen var finska dirigenten Susanna Mälkki. Hon är invald i en massa mäktiga musik-grupper och akademier, och hon är lite av en expert på modern konstmusik. Hon är för övrigt den första kvinnan att få prestigejobbet att dirigera operaorkestern på La Scala i Milano. Här kan man höra en intervju med henne!

Dirigenten Susanna Mälkki. Foto: Simon Fowler

Inte bara var hon ett super-proffs, utan också supertrevlig och ödmjuk och charmig. Gång på gång fick hon publiken att skratta, samtidigt som hon utstrålade en skitcool seriositet. Jag är ett fan!

Idén med kvällen var att presentera ny musik av tonsättare som bor kring Östersjön. Mälkki fick i uppdrag att välja ut tonsättarna. Det blev tre killar i 40-årsåldern från Finland, Tyskland och Ryssland. Spelade upp verken gjorde Stockholm Nya Kammarorkester, som gjorde ett jättejobb med de här HELT nyskriva låtarna. Alltså, INGEN hade hört dem förut. Och ganska många var väldigt experimentella, så det kan inte vara helt lätt.

Först ut var det som skulle bli min favorit under kvällen. Arnulf Herrmann hette den tyska tonsättaren, och det mega-skeva verket hette ”Durchbrochene Arbeit”.

Det var helt nya toner, som jobbade ihop. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än att det var liksom skevt, men det fanns ändå en rytm i det hela. Som att det var regelbundet men inte regelbundet, med återkommande vandrande teman som bildade ett sammanhållet verk.

Själv sa tonsättaren såhär under intervjun i samband med uppförandet:

”Kanske närmar vi oss en tid där jakten på melodin inte är i fokus utan klanger och stämning ”.


Dmitrij Kourliandskij pratar med Mälkki.

Nästa man på scen var ryske Dmitrij Kourliandskij, som hade skrivit verket ”Maps of nonexistent cities. Stockholm”.

Han sa bland annat att han inte var intresserad av ljud, utan tid. ”Ljud är bara sminkad tid”.

Något att fundera på…!

Han menar att man med hans verk får möjlighet att höra och känna tid som passerar.

”Musik är tidens skulptur”.

Sen sa han, att vissa ju menar att prata om musik är som att dansa om arkitektur, alltså att man inte kan prata om musik utan bara lyssna, känna den. Men han skrattade och tillade. ”Jag tycker att dansa om arkitektur låter rätt intressant”. jag håller med!

Dmitrij menade att när man lyssnar på hans musik ska man inte lyssna på musiken från scenen (eller radion) utan ”lyssna på dig själv”. Det kräver alltså en delaktighet från lyssnaren.

Det här var mitt sällskap Nicholas favvo. Han tyckte det kändes som att man verkligen kunde se kartor av en stad framför sig, eller kanske kloaker. Jag tyckte det lät som ljud från en djungel och var hela tiden övertygad om att de måste ha fört in datorljud från fåglar, så naturtroget fick musikerna natur-ljuden att låta. Lyssna gärna själva och dela med er av vad ni tycker!

PERTTU HAAPANEN

Sista stycket hette ”Mermaid Machines” och var skrivet av finske Perttu Haapanen. Precis som namnet antydde var det lite man vs nature-känsla på verket, där ljud som lät väldigt mycket som industriella maskiner varvades med mjukare natur-ljud, med kontrasten metalliskt /poetiskt.

Verket var inspirerat av en konstnär som heter Tuula Närhinen som gjorde en utställning med titeln ”Frutti di mare” där hon ställde ut skulpturer gjorda av plastskräp hon samlat vid östersjön. Tonsättaren själv sa: ”Det såg kul ut men när man tänker efter var verken egentligen väldigt sorgliga”.

TUULA NÄRHINEN – FRUTTI DE MARE (FOTO FRÅN http://www.tuulanarhinen.net)

Innan musiken satte igång nämnde Mälikki att ”alla undrar ju vem som blir framtidens Beethoven”. Om det blir någon av de här tonsättarna som framtiden kommer kolla på som en av ”de stora” kan jag i alla fall säga det här: i framtiden kommer vi ha ett annat förhållande till melodier. För det verkar inte vara någon av de tre som var särskilt intresserade av just melodier, utan istället var det olika toner och ljud som hamnade i fokus. Kanske börjar konstmusiken, som någon påpekade under samtalen, allt mer likna filmmusiken, där det är korta sekvenser som bildar sammanhang, hellre än en tydlig början, stegring och slut.

Efter den här föreställningen var jag helt utmattad, som man blir av att lyssna koncentrerat på helt nya saker som hjärnan inte riktigt är van vid, så den måste jobba på högvarv för att ”fatta”.

Glöm som sagt inte att lyssna på konserten här!

onsdag kväll ska jag se en hyllningskonsert med musiklegenden John Cage, ”A celebration of sound Drottningholms Slottsteater, i samarbete med Bonniers Konsthall. Medverkar gör flera av musikerna från Konsthallens nya utställning ”Mer än ljud” som sätter igång nu i veckan.

Missa inte heller den pågående Cage-specialen på Moderna/Arkitektmuseet!

Cage var den första som påpekade att tystnad kan vara musik. Vi får se hur mycket tystnad det blir, och hur mycket utmattning!

champagne
  1. lg skriver

    Jättebra artikel. Alldeles för få har upptäckt modern konstmusik. Glöm inte Polarprisets konstmusikvinnare, ofta brukar det framföras ett eller flera verk av denne på Konserthuset. Ofta väldigt se- och hörvärt.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion