Kultur

CONST SER: DISSEKERING AV ETT SNÖFALL PÅ DRAMATEN

För ett tag sen var jag på Sara Stridsbergs nya pjäs Dissekering av ett snöfall på Dramaten. Den handlar om Drottning Kristina, och frågan om hon ska gifta sig och rädda riket, eller låta bli att gifta sig och avsäga sig tronen. Hon vill både och, men både och går inte, med tidens ideal. Hela pjäsen kan sammanfattas med Kristinas kommentar:

”Jag vill härska, inte gifta mig!”

Får man vara allt, gå sin egen väg?

INGELA OLSSON SOM DROTTNING KRISTINA (Foto Roger Stenberg/ Dramaten)

När jag kom till teatern var det inte långt efter premiären, men salen var redan proppfull. Jag var spänd av förväntan – Ingela Olsson är en av mina absoluta favoritskådespelare, jag skulle typ kunna se henne läsa telefonkatalogen i en timme och tycka att det var intressant, och jag gillar Sara Stridsbergs (som har skrivit manus) böcker, så det kändes som en perfect match. Det är inte första gången de gör en produktion ihop – för några år sedan gjorde de Solanas-pjäsen på Dramaten, som jag skulle sett, men som var inställd pga hosta (antagligen pga all rökning i pjäsen) just kvällen jag hade biljett och var på besök i Stockholm.

Min första tanke när jag såg DAS var att volymen var så låg. Jag hörde knappt vad de sa på scenen – hur kunde då de 80åriga tanterna bredvid mig höra någonting? Tänker i och för sig ofta den tanken när jag går på teater. Men gamlingarna fortsätter ju gå, så jag antar att de hör bättre än man kan tro….

I början är Olsson skitarg på de andra skådisarna, de som agerar en slags grekisk ”kör” under hela pjäsen. I själva verket spelar de hennes hov – medan Olsson är en ovillig Drottning Kristina. Hon vill inte gifta sig eller skaffa barn – trots att det kan leda till rikets undergång, med den tidens gällande lagar.

Alla skådespelarna bär moderna kläder, vilket ger pjäsen en slags tidlöshet. Handlar den om förr i tiden – eller begränsningarna idag – begränsningarna för den som vill röra sig mellan könen, mellan normerna -?

Några underbara citat fladdrar förbi:

Någon i hovet: ”Äktenskapet är ett skydd för kvinnan, en mantel”

Kristina: ”Jag kan köpa tusen mantlar”.

Kristinas far har dött, och nu ska hon ta över riket. Om hon gifter sig.

Men Kristina är bara intresserad av jakt, erotik (bla med en kvinna i hovet), stjärnor, böcker och att skriva.

Hon är något av en antihjälte – hon beskrivs som ”våldsam mot tjänarna, manipulativ, lat, hänsynslös, ansvarslös”.

Alltså: allt en kvinna inte ska vara. En kvinna ska väl vara behaglig och snäll och tyst, om jag minns rätt…..

Kristina envisas med att kalla sig själv ”konung”.

”Jag är konung, jag kan inte föda barn”.

Frågan som hela tiden ställs är: Vad är man om man varken är kung eller drottning?

Det sker hela tiden en slags interaktion med tittarna, på gränsen till performance – något man känner igen från Jelinek-dramatiseringen jag såg på Dramaten för ett tag sen, ”Köpmannens kontrakt”. Lämplig, då jag minns att Stridsberg i en intervju för många år sen listade Jelinek som en av hennes favoritförfattare…

Det är samma känsla som i den pjäsen: skådisarna pratar i munnen på varandra, talar ibland i kanon, ”repar” på scenen. Scenteknikerna syns på scenen i en slags biroller, tempot, hastigheten, allt flyter fram och tillbaka i vågor. Höga ljud, bländande ljus som växlar till mörker (och för tankarna till en rockkonsert). Gränsen mellan backstage och frontstage flyter samman.

Jag hade trott att det var samma regissör, men för Jelinek var det Mellika Melouani Melani och för DAS Tatu Hämäläinen

Det är konstigt med experimentella grejer; abstrakt konst, experimentell teater, atonal musik. Hur snabbt det går från obegripligt till något man vänjer sig vid, börjar uppskatta. Jag minns första gångerna jag såg saker jag inte kunde få grepp om, nu börjar jag få fäste i dem, som av ren vana, som när man lär sig ett nytt språk och börjar begripa hela meningar, trots att man bara kan några ord….

Kommer att tänka på ett underbart citat ur pjäsen:

Tjänare: ”Ni vill vara något som inte existerar”

”Antingen så existerar ni, eller så existerar ni inte”

Kristina: ”Betyder inte min existens att teorin faller?”

”Eller så är det ni som faller”.

Ärligt talat, pjäsen har inte direkt det man kallar en ”driven story”. Tiden hoppar fram och tillbaka, manuset går inte från a till ö utan målas fram. Det är en pjäs att tänka länge på, snarare än en chans att bli underhållen och sedan glömma.

Allra mest fantastiskt är slutet. SPOILER ALERT. Kolla inte under klippet om du inte vill veta vad som händer!

TRAILER FÖR FÖRESTÄLLNINGEN

I slutet blåses en enorm gummigrej upp. Den har legat på scenen hela pjäsen och som tittare har man undrat vad det är. Det visar sig vara en enorm rutschkana/hoppborg, som blåses upp till ljudet av en kakafoni av trumpeter och nånslags cirkusmusik på högsta volym. Tjänarna springer runt på hoppborgen som bara växer och växer, och Kristina klättrar högst upp. Det känns som en barnfilm ur ett psykadeliskt 70-tal och man blir helt euforisk… Och så slutar musiken, och borgen börjar sakta, sakta, sjunka ihop. I de sitter Kristina som snart begravs i lufttom gummiborg.

Så är pjäsen slut. Jag ser mig omkring och alla ser yrvakna ut, utmattade, omtumlade, förvånade.

Se den.

SAMTAL MED FÖRFATTAREN SARA STRIDSBERG

champagne

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *. E-postadressen publiceras inte.

Promotion