Inspiration, Intervju, Kultur

Coola: Minna Magnusson och skrivbordet

Minna Magnusson är formgivare, bosatt och verksam i Stockholm där hon snart ska avsluta sitt tredje och sista år på Formlinjen på Beckmans Designhögskola. Hennes arbeten undersöker främst, enligt henne själv, ”skärningspunkter mellan fenomen, rum och kroppar, och hur gränser, normer och makt upprätthålls eller utmanas”. Hon gillar att kolla på youtubeklipp på gulliga djur och att terrorisera sina vänner med bilder och videos på sina hundar. Hon lever med mottot att ”en aldrig kan äta för mycket indiskt”.

Minna Magnussons skrivbord. Foto: Joakim Bergström

Minna Magnussons skrivbord. Foto: Patrik Thalén

 

Minna Magnussons skrivbord. Foto: Joakim Bergström

Foto: Joakim Bergström

 

 Berätta mer om projektet du sysslar med nu?

Jag har i mitt senaste projekt undersökt skrivbordet. Möbler, likväl som rum och andra objekt, är inte neutrala utan bär på historia; lager av inkludering och exkludering som gått i arv och bildat strukturer. Jag ville fråga mig om själva skrivbordet – och jag som formgivare av det – kunde utföra en motståndshandling mot dessa strukturer, om själva formen skulle kunna vara normkritisk och hur en sådan form i så fall skulle se ut.

Om vi tittar på skrivbordet handlar dess historia om kunskapsformulering och tolkningsföreträden, inte minst om en plats för den tänkande filosofen. Och filosofen har inte varit vem som helst, utan nästan uteslutande en vit, västerländsk man. Jag ville försöka tränga in i denna ordning, genom att omöjliggöra upprepningen av exkludering och istället möjliggöra en rad olika inkluderingar.

Du har inspirerats av teoretiker som Sarah Ahmed. Berätta mer om hur du resonerar?

För mig är det intressant att reflektera kring och experimentera med hur kritisk teori kan omsättas i faktisk form. Inte bara hur teori kan praktiseras som förhållningssätt eller etik i rollen som formgivare, utan hur det kan se ut om det omsätts estetiskt och formmässigt. Sara Ahmed har följt med mig i en rad projekt, med sina feministiska och postkoloniala texter om fenomenologi, där hon diskuterar hur kunskap om och relationer till ting och rum alltid är beroende av levda erfarenheter, och hur dessa är intimt förknippade med makt.

I förhållande till Skrivbordet blev Ahmeds teorier själva utgångspunkten, då hon skriver om normativitet som en vanehandling. Rörelsemönstret och positionerna som våra kroppar utövar och tar, i förhållande till objekt och rum, är alltså en slags upprepningar som utförs av ren vana. Vi följer så att säga efter andra kroppars rörelser; orienterar oss i liknande riktningar som Ahmed skriver. Tar vi skrivbordet så är det sittandes upprätt, bakom möbeln, som den vita mannen intagit positionen som filosof. Vill ”den Andre” vara filosof måste hen följa efter; orientera sig i enlighet med den vita mannens riktningar.

Mitt skrivbord bryter vanan och omöjliggör filosofens orientering, i den bemärkelsen att den upprätta sittande kroppen inte längre är tillgänglig som position. Istället möjligörs är en mer löshållen, ”bekväm”, och slapp position – som vanligtvis skulle associeras med filosofens motsats (t.ex. ungdomen/slackern/ledighet). Men snarare än en annan möbel – dvs något annat än ett skrivbord – är det ”den Andres” skrivbord. En skulle kunna säga att det är filosofers skrivbord, istället för filosofens - en möbel som orienterar sig mot olika kroppars erfarenheter som källa till kunskap. Genom att omöjliggöra en normativ riktning, och exkludera vissa positioner, möjliggörs alltså en mångfald av nya både bekanta och obekanta sådana.

 

Vad inspirerar dig?

Kvinnor, kvinnors erfarenheter och kvinnors tankar. Samt olika former av socialt och politiskt motstånd, som feministiskt, queerpolitiskt och antirasistiskt. Jag tycker att det är extremt viktigt att som formgivare ifrågasätta och fundera över normerna vi är medskapare i, vilken makt vi besitter och hur vi konsekvent kan både ifrågasätta den och använda den för att skapa inkluderingar.

Tror du att det går att göra politik med hjälp av form?

Jag skulle vilja vända på frågan och säga att det inte går att göra form utan att göra politik. När vi skapar objekt som oundvikligen placeras inom maktstrukturer så som ras, kön och klass så måste vi ta en funderare på vilka skyldigheter vi har. Även om en formgivare väljer att skapa ett objekt som “bara är vackert”, så har den automatiskt tagit ställning. Allt är politiskt, och att åberopa neutralitet eller ”inte ta ställning” är ofta detsamma som att blunda för sin egen position och sina egna privilegier, samt att ge sitt tysta medgivande till upprätthållandet av strukturer av förtryck och diskriminering.

Vad är dina planer för framtiden?

Att fortsätta utforska och utöva normkritisk formgivning, och försöka verka för att branschen artikulerar ett mycket tydligare ansvar i frågan, såsom delvis gjorts rörande ekologi och hållbarhet. Och kanske att öva på att bli lite rappare i käften. Jag hoppas också att jag får fortsätta att som nu vara omringad av en massa smarta och inspirerande människor.

champagne
Promotion

Kultur

CONST SER: NORDISK ARKITEKTUR PÅ LOUISIANA

Jag åkte till Louisiana för några veckor sen, främst för att se deras porträttutställning (inlägg kommer), men fastnade nästan mer för utställningen med Nordisk design som pågår där.

Båda jag och mitt sällskap, goda vännen Andrea (som för övrigt håller på att doktorera i att lösa cancer, är extremt stolt vän!) fastnade vid de små modellerna med exempel på hur den nordiska byggnadskonsten har påverkat, och påverkats av, våra särskilda, trygga (välfärds)samhällen här uppe i norr. Det fanns en massa annat spännande också, hade det inte varit så dyrt hade jag köpt hela boken som de gav ut i samband med utställningen. Här kommer några exempel på grejer jag gillade!

 

image

VÄGAR

Här är ett exempel på hur nya konstruktioner, som vägar, kan skapa en ny upplevelse av en plats. Utan trappan hade man aldrig haft tillgång till utkikspunkten, och platsen hade också sett helt annorlunda ut. Tycker det är intressant att tänka på, den här trappan väckte många tankar hos mig och jag stod länge och tittade.

image

FOTO PÅ TRAPPAN PÅ BERGSRYGGEN. ARKITEKTUREN MÖTER VATTEN, STEN OCH MOLN. *POET*

image

MODELL

Här kommer en till grej jag gillade. En paviljong gjord av betong, som liknar ett slags maosoleum, som tydligen håller på att byggas på ”the Woodland cementary” in Stockholm (Skogskyrkogården?). Hittade ett liknande projekt av honom här. Det var en del av en utställning med olika små byggnader, bland annat en labyrintartad koja och en slags kåta i metall. Den är gjord av svenska arkitekten Johan Celsing, och är helt slät, något som jag tyckte väckte en del tankar. Det var lite som ett antikt tempel, eller en kanvas, som man ville fylla på…

image

PAVILJONGEN – NOTERA UPPHÖJNINGEN DÄR BAK SOM SKAPAR EN KAL PLATTA, MOT DET RUNDA DÄR FRAMME SOM FÖR TANKARNA TILL EN KYRKA (?).

image

BYGGNADEN ÄR CA 2 M HÖG OCH TOM INUTI.

image

INTERVJU MED SVENSKA JOHAN CELSING DÄR HAN PRATAR OM VERKET OCH DEN TOMMA BETONGEN DET ÄR BYGGT AVimage

MER INFO!

Avslutningsvis ett projekt från Grönland, där den dansk-grönländska konstnären Pia Arke lagt grönländsk jord i kaffefilter, som för att symbolisera vår idé om ”färderslandsjorden” (eller vad heter det?).

image

PIA ARKE – KNYTEN MED GRÖNLÄNDSK JORD, LÄS MER HÄR:

image

 Verket får mig att tänka på Verner von Heidenstams klassiska dikt, Ensamhetens tankar. Här kommer ett utrdrag:
”Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
—men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna, där barn jag lekt. 

 [...] 

Kring halva jorden jag letat har

en punkt, som jag vackrast fick kalla.

Så vackra voro de alla,

att ingen vackrare var.

Tag allt som är mitt och mitt kan bli,

men lämna min yppersta gåva

att kunna njuta och lova,

där en annan går kallt förbi!

 

Avslutningsvis, här kommer lite feel-good-trivia: när jag var yngre jobbade jag extra på lokaltidningen. En gång intervjuade jag en lokal poet som var född i Nigeria. Han älskade den här dikten, och kunde den nästan utantill. Sen visade det sig att han tillhörde Ibu-folket, precis som en av mina bästa vänners pappa. Jag gav dem varandras nummer, och idag är de vänner (det finns inte jättemånga Ibu-nigerianer i småland…). Mys mys!

champagne
CONST
Ida Therén är 28 år, bor i Stockholm och jobbar som frilansskribent. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad det ska vara bra för. Hon bokar också klubbar samt driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net