KULTURMARXISTERNAS MÖTESPROTOKOLL

I nya numret av Nöjesguiden har jag och KV (som just nu är på DN, håll utkik efter hans texter i Kulturen och På Stan!) gjort lite grävande journalistik. Vi har nämligen besökt Kulturmarxisternas månatliga stormöte (!!!)

I skrivande stund har snart 700 pers delat texten (från NG’s webb) på Facebook vilket är enormt kul, det är personlig rekord för nån text jag skrivit. Anledningen gissar jag är att det är ett viktigt ämne att kunna skämta om, folk behöver en ventil när stora, jobbiga, grejer inträffar…..

 

VI HADE INTE RÅD MED ILLUSTRATÖR SÅ JAG FICK RITA IGEN….MÅSTE BEGÄRA LÖNEFÖRHÖJNING..!

*

Vad har Anders Behring Breivik gemensamt med internetsidan Politiskt Inkorrekt och kommentarsfältherrarna på Flashback, Newsmill och Aftonbladets nätupplaga? De har alla avslöjat den kulturmarxistiska konspirationen. Konspirationens plan är mycket enkel: Genom att kontrollera media och skolor och föra in ämnen som ”tolerans”, ”feminism” och ”mångkultur” planerar man att omvandla Europa till ”Eurabia” – en islamistisk diktatur. I grund och botten styrd av en judisk elit. Än idag förnekar den politiskt korrekta (icke-högerextrema) majoriteten av samhället att konspirationen existerar. Men tack vare Nöjesguidens grävande reportrar kan vi nu som första tidning publicera protokollet från det senaste av kulturmarxisternas månatliga stormöten.


Mötesprotokoll 2011-09-01

1. Så var mötet genomfört. Vi kom igång något försenat eftersom bussen med deltagare från Umeådistriktet fick längre kötid än beräknat.

2. Ett tjugotal representanter från hela landet samlades i Kulturhusets kansli. Vikarierande bibliotekarier, journalister, teater-producenter, arbetslösa humaniorakursare, ett par tidningsredaktörer, några vänsterpolitiker, queeraktivister, HBTQ-personer och ett par killar från Al-Qaidas Sverigekapitel.

3. Ordförande Mullah T. Rosenberg gav alla ett varmt välkomna med ett rungande ”Marx Akhbar”, vilket möttes av applåder och svaret ”Hen Ah Salam”. Hen hälsade också våra internationella gäster från piratpartiet i Somalia och koranskolan i Islamabad välkomna.

4. Först på dagordningen var försvarspolitik. Konspirationen har sedan länge arbetat med att reformera försvaret genom att manipulera debattartiklar på landets kultursidor. Bestämt sedan tidigare är att lumpen så snart som möjligt bör förläggas till Marit Bergmans Popkollo (i samarbete med ABF), med fortsatt träning i öknen utanför Kabul i regi av våra afghanska vänner.
Styrelsen lyfte i samband med detta frågan som redan låg på allas läppar. Hur skulle vi hämnas efter nederlaget i Oslo?  En gemytligt uppiskad stämning fyllde rummet.
– Hatet är vår drivkraft, konstaterade Kamrat Elsa Gustavsson, bibliotekarie vid Hudiksvalls stadsbibliotek. Sveriges muslimer är mellanmjölkiga mesar som drömmer om räntefria banker. Eurabia behöver radikal islamism, inget annat!
Hennes hennafärgade hår brann av hat. Hatet mot det egna landet och sig själv. Sten Karlsson, musiklärare från Varberg, höll med:
– Ett förintat Sverige är ju trots allt målet för det här kvartalet.
Efter omfattande diskussion fattades ett beslut. Handlingsplanen för motattacken lyder: Fyra kvinnliga konstnärer klädda i trenchcoats placeras på strategiskt valda platser – två allsvenska fotbollsmatcher, Claes Ohlson vid Kungens Kurva och ett Rotarymöte i Halmstad. Kvinnorna framför ett performance-konstverk där de sakta tar av sig sina rockar och blottar klänningar tillverkade av begagnade tamponger. Framträdandet avslutas med stridsropet ”jag offrar mitt blod för mångkulturen” innan självmordsbomben briserar.

5. Förmiddagen flöt i övrigt på smidigt. Efter en välbehövd paus med kaffetår, förmiddagsbön och lite goda kryddiga Kaek-kakor (med fyllning av dadelmassa) behandlades nästa punkt på dagordningen: den totala kontrollen över media och hur den bäst ska användas för att göra Europa till ett islamistisk envälde innan nästan årsstämma. En kvinna med svart hår från den extremistiska falangen Satirikernas Riksförbund kom med ett förslag:
– Vi borde skjuta Per Gudmundson!
Men förslaget röstas ner efter att flera påpekat att Svenska Dagbladet inte har råd att tappa fler prenumeranter.
– Deras kultursidor är ju faktiskt helt okej, inflikade Nina Johansson, doktorand i post-strukturalism.

6. Därefter öppnades rummet för övriga frågor och framtidsvisioner. Deltagarna kom fram till att planen att begränsa tv-utbudet till en kanal måste lyftas på nytt. Tv bör enbart visa tjeckiska dockfilmer, samiska och romska kulturprogram samt BBC-dokumentärer om den vita mannens post-koloniala skuld i Afrika.
– Vad sägs om att lämna en lucka fri i tablån nattetid för kurser och workshops? Lite feministiskt självförsvar, och kanske något sådant inslag från grottorna med en mysig motivational speaker. Det blir demokratiskt, lite som på öppna kanalen, tyckte Ralf, demokratisamordnare från Robertsfors.
Förslaget fick bifall.

7. Övriga spörsmål var att ersätta Ring P1 med böneutropare (9–12 vardagar) och att kultur-journalister ska fördubbla sitt arvode. En majoritet röstade för att snittlönen bör höjas från 8 000 kronor till 16 000 kronor i månaden innan skatt. När förslaget klubbats gned hälften av mötesdeltagarna girigt sina händer.

8. Sista punkten för dagen var skolan. De två uppmärksammade daghemmen som fört in ”hen” istället för ”hon” eller ”han” var första steget i vår världsomfattande plan att kriminalisera könen. Succén slog upp dörrarna för fler reformer inom skolan. Som att göra det estetiska tillvalsämnet ”Bild” till obligatorium, samt att inleda varje skoldag med morgonbön på kombinerad böne- och yogamatta. Poetry slam, diskursanalys och akvarellmålning ligger i pipen för att bli egna ämnen, precis som projektet att införa ”hen” i hela grundskolan.
– Men hur ska vi då lösa problemet med gymnastiken? Pojkar och flickor måste ha separat idrottsundervisning, påpekade Elsa Jansson, ordförande i (S)-kvinnor för tolerans och mångkultur.
Kim Stolt-Borg, professor i genusvetenskap kom med lösningen: att helt enkelt låta barnen välja vilket kön de identifierar sig mest med. Förlaget röstades omedelbart igenom.

9. Alla deltagarna började bli trötta efter en lång och krävande dag, och mötet avrundades med kokkaffe och samkväm. Innan alla skiljdes åt tog deltagarna på sig sina burkas, för att samlas på Sergels Torg där en midsommarstång brändes ner på sedvanligt vis.

Ida Therén och Kristoffer Viita

Texten är publicerad i September-numret av Nöjesguiden, finns också att läsa här.

PS. Om ni bor i Stockholm, Göteborg eller Malmö – plocka gärna upp ett nummer på stan, där texten ovan är snyggt redigerad av den duktiga AD:n, och det finns en hel drös bra texter av Agnes, Rebecka, Sanna osv osv. Ribs text har för övrigt väckt stora reaktioner, bäst tycker jag Pussy Made Of Gold har skrivit här.

champagne
Promotion

FARFAR OSAR TILL CLUBEN

Många har hört av sig och OSAt till kvällens klubb (gör det du också!). Däribland en av CONST mest trogna läsare….

**

Hej Ida.

Kan jag anmäla mig till kvällens jig i SiC

Jag kommer vid ettiden,då är det väj högt tryck och tiiräckligt hög volym.

Jag tar min blåa blazerfrån 81 (den passar min ålder) och ett par vida

manchesterbyxor.

Jag liksom UMYO gillar DJ:s,men bed dem också riva av en bit med

Monica Zetterlund.

Många hälsningar frå farfar (som är en cool Hipstar men som förutom

Internationalen också gillar Evert Taube och Cornelis

Farmor kommer också om hon får ta med rollatorn

Bekräftelse önskas

**

FARMOR VILL OCKSÅ CLUBBA (tipsar om den här kursen)

UPDATE

Efter att flera frågor tänkte jag klargöra: det här är alltså ett autentiskt mail från min farfar. Om ni vill skicka en hälsning till farfar kan ni skriva i kommentarsfältet nedan. Farfar läser alltid bloggen och svarar säkert gärna på eventuella frågor.

champagne

JOACHIM SUNDELL FÖRKLARAR HIPSTERISMEN

Första gången jag hörde uttrycket ”hipster” var 2005. Jag var 19, hade just flyttat till Prag där jag tillbringade den mesta tiden med att spela i band och hänga i en bokaffär. Där träffade jag en kille från New York. Han kom från en rik familj och var uppväxt på Manhattan. Han pluggade konst. Han började prata om ”hipsters”, som om det var något självklart, ett språk vi delade. Jag delade inte hans språk, fattade ingenting.

”Vad är en hipster?” frågade jag, alltid alldeles för nyfiken för mitt eget bästa.

”Eh…unga.. som gillar musik och.. så”. Han skruvade på sig besvärat.

”Men då är jag nog en hipster! Jag gillar musik!”

”Eh.. ja.. alltså…” Han såg ännu mer besvärad ut.

”Men är jag en hipster?”

”Nja..alltså”…

Jag fick aldrig något svar på frågan. Senare, när jag fick lärt mig mer om begreppet, har jag ändå aldrig lyckats känna mig träffad eftersom mitt intryck är att hipstern är besatt av vad andra gillar? Jag har aldrig varit särskilt intresserad av det. Men men, who cares.

Men, jag är ändå nyfiken på fenomenet. Tidigare har jag skrivit om hipster-grejer i CONST här och här. Många kulturintresserade pratar om det men ingen tycks veta vad det är.

Kulturvetaren och journalisten Joachim Sundell skrev nyligen klart sin C-uppsats som handlar om just Hipstern, och Hipsterismen.

Här kan man lyssna på (eller ladda ner) en del av Jockes C-uppsats, ett radioprogram om Hipstern och hipsterismen. Han diskuterar ämnet med Mark Greif, Jenny Damberg och Kristofer Andersson. Sjukt intressant!

[soundcloud params="auto_play=false&show_comments=true"]http://soundcloud.com/constradio/joachim_sundell_och_hipstern[/soundcloud]

 

Jag bestämde jag mig för att ställa några frågor till Jocke, för att förstå fenomenet bättre.

VAD HANDLAR DIN UPPSATS OM?

Hipsters! Eller typ hipsters, hipsterismen, är kanske ett bättre ord. Jag går bakåt och undersöker konsumtionsvanor och subkulturer och försöker ta reda på hur fenomenet uppstod, varför, och vad det betyder.

VARFÖR VALDE DU JUST DET ÄMNET?

Simon Frasier University gjorde jag en jämförelse mellan punkare och hipsters, och ville gå vidare på det. Sen har ämnet inte fått så mycket uppmärksamhet av akademin, som är milt efterbliven när det gäller att hänga med i samtidskulturen. Det lockade ju också, förstås, att få vara först på bollen (eller sist, om man jämför med kulturjournalistiken). Grejen är väl att det har varit så jävla mycket tyckande och spekulation kring just hipsters. Jag blev less på allt höftande, och då växte frågan om vad vi har att göra med egentligen.

KAN DU BERÄTTA NÅGOT COOLT OM [ÄMNET] SOM JAG INTE VET?

Hipstern är inte en subkultur som typ mods eller punkare, istället så handlar det om en sorts konsumtionsrebell, som vill visa upp sitt utanförskap genom att konsumtion. Ordet hipster ligger närmare svepande generaliseringar som t.ex brats eller svennar. Det handlar om tendenser som växt fram under en lång tid, om en konsumtionsideologi som kommit in och tagit över vad som tiidgare har varit ungdomskultur eller subkultur. Vill man vara dramatisk så är hipstern subkulturens lieman, på sätt och vis.

VARFÖR VILL INGEN VARA HIPSTER?

Hipstern har växt fram ur 80-talets individualism, och utgörs oftast av den åldersgrupp som kallas ”Thatchers children”, dvs 80-talister och tidiga 90-talister som är fostrade i den nyliberala boomens bakvatten. Med ledord som individualism, självförverkligande och stilunikum omöjliggörs grupptillhörighet. Att identifiera sig med en tydlig grupp, stil eller sammanhang skadar en persons exklusivitet. Att kalla sig hipster utan ironi (samma sak med cool eller hipp) och vara det är därför svårt. Sen är det oftast lite så med subkulturella strömningar. Övriga samhället, oftast media, ger gruppen en titel som de nödvändigtvis inte använder själva, eller direkt vänder sig emot.

 

NU PÅSTÅR DE ATT HIPSTERN ÄR DÖD. ÄR DET SANT? I SÅ FALL-VARFÖR?

Ser vi till sökfrekvens och popularitet så har begreppet nått sin kulmen just nu, snarare. Fler människor än någonsin använder ordet och pratar om det. Att det har blivit allmängods innebär kanske att trendintresserade tvår sina händer och söker sig vidare.

Litteraturvetaren Mark Greif publicerade, tillsammans med N+1, en populärvetenskaplig antologi om hipstern förra året som hette just ”What WAS the hipster?”. I titeln leker man med just det, att allt som analyseras eller förklaras blir passé. Hipsterismens kärna är just konstant förändring, därför är det knepigt att svara på frågan om vad det är, eftersom själva definitionen dödar stilens aktualitet. Försöker man då, som N+1, definiera själva ordet så kommer det blixtsnabbt hamna på trendighetens avskrädeshög tillsammans med fixed gear-cyklar och stuprörsjeans. Det fick man tydligen rätt i, även om jag inte har koll på vilka ”de” som menar att den är död.

Kanske är det också så att hipstern hängt med väldigt länge (1999 – 2011) och att det därför blivit ett slitet begrepp. Vi har en stereotyp bild knuten till ordet, en vit man med färglada kläder, musikblogg, mustasch, polaroidkamera och tatueringsfetisch (eller någon annan valfri kombination av etablerade hipstertrender från det senaste decenniet). Det gör att vi kan skapa en bild av ordet och därför avfärda det som uttrett, även om generaliseringen inte berör den ideologiska kärnan. Den stereotypa hipstern med fixiecykel och djurmotivs-t-shirt är ungefär lika talande för vår samtid som punkkidsen med tuppkam och rutiga kedjebrallor från Shock är för 70-talets punkvåg. Så nej, hipstern är inte död, men ordet är nog för belastat med daterade trendsymboler för att vara relevant bland kultursnackisarna.

VAD KOMMER ATT ERSÄTTA HIPSTERN?

Pseudopolitiska innerstadssvennar. Eller nåt. Inte vet jag. Politiskt engagemang verkar vara inne, det ska bli intressant att se vad som händer där. Politisk apati brukar känneteckna hipstern så det tycks trots allt hända något där. Alternativt är det bara samma gamla statusjakt. Politisk kamp som accessoar. Socialism som det nya dubstep. Vi får hoppas att det inte stämmer.

 

VAD TROR DU OM ”THE END OF HIPSTORY” (BLOGGINLÄGG I CONST HÄR)?

Jag tror inte att hipsterismen är en subkultur, och därför skiljer sig från de stilar som den återanvänt under åren som gått. Sen tycker jag inte att man kan säga att hipsterismen upphörde för några år sen. Det stämmer inte. För några år sen började den däremot uppmärksammas på allvar, framför allt genom Ad-busters ”Hipster – the dead end of western civilization, som var inne på samma dystopiska slutsatser. (Ungefär samtidigt började hipsters själva försöka göra sig av med ordet)

Musikbloggen kännetecknade inte hipsterismen, det var ett av många uttryck för dess statusjakt. Det nya med tjejerna som beskrivs kanske är att de skiter i hipsterismens regelbok över rätt och fel och istället gör det de själva vill. Alternativt har de ”dålig koll”. I värsta fall är de offer för samma trendens moment 22, och ironiserar en etablerad och därför passerad trend i ett försök att distansera sig och vinna erkännande som nyskapande. Etablerandet och avfärdandet av trender går sinnesjukt fort idag. Eftersom ordet hipster i sig blivit en sliten klyscha (som de tycks anspela på) kan de kanske inte längre kallas för det. Men det är fortfarande EXAKT samma beteende som kännetecknat hipsterismen i över 10 år. Inget nytt under solen, bara nya nyanser av samma bruna. Vill man göra en höna av en fjäder kan vi kanske kalla dem för post-hipsters.

 

Vad har ni som läser för tankar kring det här? Kommentera gärna nedan. Har ni frågor till Joachim får ni gärna skriva det också, så ber jag honom läsa och besvara efter förmåga.

champagne

FESTIVALEN, DET KARNEVALSKA OCH DEN LIMINALA FASEN

Imorgon åker jag alltså till Härnösand för att spela på en endagarsfestival. Otroligt bra projekt tycker jag, i en stad där jag gissar att det inte är helt crazy full on kulturliv i vanliga fall kommer plötsligt en massa välkända band och nytt folk in och nya människor möts, nya tankar blandas. Kulturproffsen andas in nytt liv i landsbygden, landsbygden andas in nytt liv i kulturproffsen.

Det är just det jag gillar med festivaler utanför städer. Och jag tänkte prata lite mer om det idag. För det finns många skäl varför festivaler är viktiga. Såväl som ventil, övergångsrit och kultur för alla.

För någon vecka sen var jag alltså på Hultsfredsfestivalen – eller, Nya Hultsfredsfestivalen kanske man bör säga – efter konkursen häromåret fick de alltså ny ledning och de styrs nu alltså av ett tyskt gäng. De har tidigare tagit över och rustat upp andra festivaler som var lite på dekis och fått dem att blomma upp. Festivalen var mindre, hade några stora namn men färre mellanstora band och… ja en ovanligt soft publik måste jag säga. För de som kom till Nya Hultsfred VILLE verkligen gå på festival.

Jag har varit på Hultsfred några gånger förut – alltid på jobb för någon lokaltidning i tonåren. Nu återkom jag, 26 år gammal, nästan 10 år åldre än vanliga festivalåldern. Såg det med nya ögon.

KUL PÅ FESTIVAL, FOTO  ERIKA HELIN, fler här

Det är något särskilt med festivaler. Särskilt den sortens festival som nu verkar genomgå en ordentlig kris. Det är sammankomster utanför våra vanliga civiliserade arenor, ofta ute i skogar och åkrar med helt nya sammansättnignar av människor, med helt nya sociala regler.

Det är en chans för storstadsbon att tvingas utanför sin trygga innerstad, en chans för den som bor i en mindre stad att leva ut sina fantasier, klä ut sig, berusa sig, träffa nya människor.

För bor du i en mindre stad kan det – i alla fall enligt min egen erfarenhet som uppväxt i en håla – vara otroligt svårt att få utlopp för utlevelser av olika slag. Allt det som erbjuds i storstadens klubbliv där gränser kan testas och tänjas saknas. Jag visste inte ens vad en ”klubb” var förrän jag var nästan 20 – jag minns att jag läste DN Kultur men aldrig fattade vad På Stan menade när de pratade om ”klubbar”. Böcker förstod jag – men det abstrakta ”klubb”?

HULTSFRED – FOTO ERIKA HELIN FÖR RODEO

Jag hoppas verkligen inte utanför stan-festivalerna försvinner helt.

När jag pluggade socialantropologi minns jag att vi läste om amerikanska indian-kulturer där man skickade ut sina unga pubertetsungdomar ut i ödemarken. Där fick de hänga tills de hittat sig själva. Alltså, inte olikt festivalens funktion för många unga.

Fasen mellan olika åldrar och skeden i livet kallas inom antropologin ibland för ”liminala faser”. Det är ett utrymme för identiteter och gränser som tänjs och utforskas. Andra exempel på liminala faser – ofta kopplade till rit de passage eller övergångsriter* – är tiden som traditionellt sker kring dop, giftemål och begravningar. (Knyter också an till det ganska komplicerade men intressanta begreppet Performativitet som jag tipsar intresserade om att kolla upp).

Behovet av det här är om inte universellt så i alla fall återkommande i de flesta kulturer (jag har tidigare skrivit om klubbens historiska anfäder i samband med en lång text om Berghain).

Karnevalen – och det karnevalska – har i många kulturer varit stora folkfester, som fungerar som frigörande ventiler. Genom leken får man utlopp för frustration, längtan.

Vi behöver de här passagerna, de här kaosartade tiderna och riterna för att hitta hur vi vill gå vidare med våra liv, söka nya vägar utanför de självklara.

Vad är meningen med kultur? Det är den här bloggens tema. Och jag tror att svaret ligger just i det här. Utmaningen, utforskandet. Utrymmet emellan olika regler som skapar nya möjligheter, nya friheter.

NÅGRA DUDES LEKER LITE PÅ KARNEVALSKT PÅ HULTSFRED…”PERFORMATIVITET”. FOTO: ERIKA HELIN

Just nu håller festivalerna på att försvinna och ersättas av stadsfestivaler, som tex Way out west som det snart är dags för.

Kulturen centraliseras ytterligare. Och leken försvinner från festivalen – det funkar inte att springa runt i sparkdräkt (oj, glömde visst att det sjuka one piece fanns..) mitt på Avenyn – inte på samma sätt att vem som helst ska unna sig en crazy outfit i skogens skyddade miljö. Du riskerar inte att springa på chefen, klasskompisarna, föräldrarna.. På skogsfestivalen får du en säker plats där du kan leka, ett utrymme som inte finns på samma sätt i staden.

Stadsfestivalerna blir bara större och större – ja, bättre och bättre skulle man också kunna säga. WOW har bra bokningar och många av mina vänner ska dit. Jag kände INGEN som skulle till Hultsfred. Det var inte coolt, inte lika mycket snack om kring WOW som hade snygga affischer och häftiga band som alla i innerstan gillar.

När jag växte upp i en småländsk håla fanns det ingen kultur. Med ingen menar jag… kanske nån Riksteatern-föreställning som gästade med några lokalskådisar som gjorde en pjäs om rasism, that’s it. Höjden av konst var nån ful 70-talsskulptur gjord av träbitar som hängde i skolaulan.

Faktum att det inte långt bort fanns två festivaler som drog folk från hela landet: Hultsfred och Emmabodafestivalen, gav stolthet och relevans till ett i övrigt kulturfattigt område. Det gjorde att en massa musikintresserade människor flyttade till lilla Hultsfred, där till och med musikrelaterade utbildningar startade. Det gjorde att det skrevs om festivalerna och banden i lokaltidningarna över hela småland. Det skapade kulturell relevans för hela området.

Folk från STOCKHOLM (!) som annars aldrig skulle lämnat innerstan tvingades ut på landsbygden, leriga sida vid sida med Verklighetens Folk. Färdiga hierarkier ändras när man tas ur sitt sammanhang, och du tvingas träffa helt nya människor. Kanske får stadskids som annars aldrig skulle haft skäl att åka till en småstad en liten inblick i hur livet är där. Att det faktiskt finns människor som inte bor i en större stad. Ganska många till och med…. Trots att det allt för sällan avspeglas i media.

För nu – även om småstadsinvånare kommer till Göteborg för att gå på WOW kommer de fortfarande vara småstadsborna som kommer till stan och träffar storstadsbor som redan har sin trygghet där. Folk som saknar kulturellt kapital tvingas in på de som har massa kulturellt kapitals trygga arena, och hamnar ännu mer i underläge. Hierarkierna förstärks istället för att kastas om, som de borde i ett karnevalskt (läs mer!) sammanhang.

ODD FUTURE PÅ HULTSFRED , FOTO ADRIAN PEHRSON

Då föredrar jag mer idén om att såväl jag själv som andra Stockholmare tvingas ut i leran och babbla med norrlänska punkare (ja, det hände). Hade vi träffats i Stockholm hade jag förmodligen inte mött dem, istället träffat mina vanliga trygga kompisar och sen gått hem till min vanliga trygga lägenhet.

Städer som Stockholm och Göteborg har redan allt det göttiga kulturrelaterade. Måste de få all bra musik och allt kul det för med sig också?

*********

* Från Wikipediat:

En övergångsrit är en rit som markerar en persons övergång från ett stadium i livet till ett annat. Övergångsriter brukar sammanfalla med familjehögtider. Riterna brukar åtföljas av enfest såsom dopfest, konfirmationsfest och bröllop. Ibland får den inblandade ett (nytt) namn i och med riten; vid dop eller giftermål. Vid riten får den aktuella personen inte sällan gå igenom en prövning, som vid möhippor eller svensexor.

I nästan alla kulturer på jorden finns följande typer av övergångsrit:

champagne

JAG RÖSTAR LP – LÅRPARTI

Några rader om en av mina favoritlåtar denna vår/sommar:

STOCKHOLMSSYNDROMET – LÅRPARTI

Ok, ok, vi skulle kunna snacka om hur den är sexistisk osv osv… men ärligt talat, nästan all rap är ju just det, och man får antingen embraca det eller… lyssna på nån annan musik. Om vi bara bestämmer att det är okej att rappa om att tjejer är sexiga..för det är de ju… så tycker jag att Stockholmssyndromet gör det SJUKT BRA

Jag älskar hur de rappar om hur snyggt det är med tjejers lår – det är inte längre 90-talets bröst, 00-talets booty – det är alltså något nytt vi ser: de kallar det

LÅRPARTI

Första gången jag såg dem spela låten – som förband till Raekwon – trodde jag de snackade om rumpa, att det var något nytt uttryck bara. Sen upplyste Nico mig om att så var det inte alls – i själva verket handlade det alltså om just LÅR.

I tidningen häromdagen läste jag om hur det är hälsosamt att ha runda lår, stor rumpa… och, det är ju SNYGGT.

”Folk är inte vana att höra folk som rappar som de snackar” säger killarna i Stockholmssyndromet i intervju i P3 Populär

Lyssna: Stockholmssyndromet om influenser och all kritik dom fått för sina texter!

*

Hade de sjungit om tjejlår på engelska hade ingen ens märkt det… nu är det STORT. Att någon rappar om kvinnokroppar PÅ SVENSKA

Givetvis inte oproblematiskt, men jag tycker att de lyckas göra det trovärdigt, ärligt, sexigt

Generellt tycker jag att de flesta rappare i Sverige gör misstaget att antingen vara från hooden.. och bara snacka om att de är från hooden.. det är så hårt buuu :C

ELLER så är de vita medelklasskids som typ ber om ursäkt för att de sjunger nån gladpoppig låt… Det jag gillar med Stockholmssyndromet är att de vågar ta ut svängarna lite, vågar inte vara tråkiga. Vågar vara sexiga!! För det är ju det Rap/Hiphop har, som aldrig kommer finns på samma sätt inom pop: SEX

Plus att jag tycker det är coolt att de gillar fylliga lår. Det alldeles för underskattat i vår kultur.

Här finns EXPLICIT video

STOCKHOLMSSYNDROMET

PS Läs Nico om Stockholmssyndromet och kvinnosyn här!

Play
champagne
CONST
Ida Therén är 29 år, bor för tillfället i Brooklyn och jobbar som frilansskribent för olika tidningar. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad den ska vara bra för. Hon driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net