Kultur

OM DU ÄR I LINKÖPING

Gud, myset!! Missa inte detta om du är i Linköping!

Bland annat kommer framtidshoppen i Anaye (2/3 av bandet Swell som jag hajpat tidigare) köra sin nya (första) låt live! Och Kajsa Grytt kommer! Ja ni hör ju, låter fett!

PS Anaye spelar också sin låt + dj:ar lite på Vardagsrummet i Sthlm på kvällen. Ses där!!

ANAYE – SLÄPPER SNART SIN FÖRSTA SINGEL!

champagne
Promotion

Kultur, Musik

COOLA: STEVEN CUZNER OCH CENSUREN (?)

BERÄTTELSEN OM STEVEN CUZNERS CENSURERADE LJUDKONSTVERK

”Tydligen hade chefen för radioteatern (Stina Oscarsson) sagt att det var ”allt för starkt” och ifrågasatte därmed sändningen.”

STEVEN CUZNER FRAMFÖR SITT VERK UNDER SRc:S ”FINISSAGE”

Konstnären och aktivisten Steven Cuzner är  37 år gammal. Han bor sedan 11 år i Hagsätra och jobbar med konst och politik utanför de etablerade fälten. Förrutom att jobba med en rad spännande konstprojekt, många som rör sig mellan ljud, text och performance, är han inblandad i projekt som Nätverket Linje 19Prekariatet, Rätt att bo och Linje 19:s radio.

Häromveckan ombads han av SRc, Sveriges Radios digitala kanal för radioexperiment och konst, att framföra ett verk på deras ”likvaka/finissage”. Kanalen hade lagt ner, och i samband med Bonniers Konsthalls utställning Mer än Ljud (som jag skrivit om i CONST) skulle det sägas farväl. Steven tog tillfället i akt att vara politisk – men verket klipptes i bitar och sändes inte i sin helhet av Sveriges Radios sändning från kvällen. Det ansågs för… riskabelt.

Jag har tidigare sett liknande av Stevens ”textverk”, som det rörde sig om kvällen ifråga, när han gjorde det på Etnografiska museet för något år sedan. Det var fantastiskt, magnetiskt och hypnotiskt. Jag blev förtrollad, och har tänkt på det många gånger sedan dess. Att verket hade hög konstnärlig verkshöjd rådde det inga tvivel om. Så varför ville SR nu inte sända hela hans nya verk? Var det censur från SR:s sida, eller bara redaktionell feghet – eller är det samma sak?

Jag snackade lite med Steven om det här.

 

CONST: VAD VAR DET EGENTLIGEN SOM HÄNDE PÅ BONNIERS KONSTHALL HÄROM VECKAN?

STEVEN: Det som hände på Bonniers Konsthall… var bara att jag framförde ett textverk som jag skrev specifikt för den här kvällen, där jag läser tillsammans med publiken från en textanimation projicerad på väggen. Jag följer bara texten i den hastighet som orden fylls i, som på karaoke. Det fungerar lite som en hypnos och har precis samma effekt på mig som på publiken. Vi befinner oss i samma situation genom hela verket, i ungefär 15 minuter. När det var färdigt var det ingen från varken Bonniers eller radion som sa något fördömande om innehållet utan det tog en vecka, men jag var ju fullt medveten redan innan om att innehållet var besvärligt.

VAD VAR TANKEN MED KVÄLLEN?

Avsikten med kvällen var att begrava SR c. Det har varit en fantastisk kanal som jag själv jobbade med i flera år. Faktumet att SR valt att släcka kanalen är en obeskrivlig kulturkatastrof i Sverige, det rör sig alltså om flera hundra originalverk gjorda under hela uppstarten av det här seklet, alla inbundna i digitala temavärldar i en helhet som varit en viktig föregångare för digitala konstmagasin, inte minst internationellt. Ett innovationsmecka som jag fortfarande inte kan förstå att SR gör sig av med. Kvällen på Bonniers var alltså en planerad likvaka för kanalen.

VAD VAR DITT UPPDRAG?

Mitt uppdrag var att göra något. Jag fick bestämma själv. Jag har arbetat med textperformance i några år där jag använder den här formen, alltså att jag sitter på en stol med ryggen vänd mot publiken och läser en text som rullar och fylls i allt eftersom. Den här gången blev jag med tiden, allt sedan jag blev tillfrågad i våras, alltmer tveksam på sammanhanget, dvs Bonniers Konsthall.

 

VARFÖR TROR DU ATT SR INTE VILLE SÄNDA DITT VERK?

Jag var uppriktigt sagt förvånad att SR c en vecka senare hade kortat ner manuset rejält i sändningen på P1. Redan innan de spelade upp den första snutten var det en lång brasklapp så att säga som jag upplevde som en varning. Emellan de få stycken de ändå valde att sända klev producentens röst in med resonemang som ersatte min text. Det var uppenbart för mig att de hade haft problem med att sända helheten pga dess innehåll. Jag ringde faktiskt producenten ganska så genast efter sändningen.

VAD VAR DET EXAKT SOM DE KLIPPTE BORT I RADIO?

De klippte bort en hel del. Dels hela partiet där jag drömmer om att spränga ett glashus (väldigt korkat gjort av dem faktiskt eftersom jag ju förklarar så tydligt att drömmen är en dröm just för att det i verkligheten inte finns någon rimlig måltavla. I det partiet är det enligt mig väldigt uppenbart vad jag gör). De klippte bort meningarna kring ordet ”förbannelse”. Jag säger ju att det vilar en förbannelse över Bonniers (men att den tyvärr inte skadar dem utan tvärtom oss alla andra…) De klippte också bort flera andra delar men jag kommer inte ihåg allt. Tyvärr spelade jag aldrig in den retuscherade versionen.

Det mest intressanta med det hela är att producenten förklarade att en av anledningarna till att de inte kunde behålla så många delar var ”utsuddandet av gränserna mellan det verkliga och det overkliga” (faktiskt citat). Hon (producenten) sa också att det hela ”förskjuts till att bli något annat än ett konstverk”. Och i det läget är det alltså som att det inte längre är jag i egenskap av konstnär som säger dessa saker längre, utan istället att min röst har blivit Sveriges Radios röst. Väldigt mystiskt, och intressant. Dessutom en fin bekräftelse på att texten i uppläst form hade ganska stor inverkan. Att göra ett konstverk som suddar ut gränserna mellan konst och icke-konst är ju just precis vad alla konstnärer vill lyckas med. Tydligen hade chefen för radioteatern (Stina Oscarsson) sagt att det var ”allt för starkt” och ifrågasatte därmed sändningen.

SKÄRMDUMP FRÅN SR:S HEMSIDA

UPPLEVER DU SJÄLV ATT VERKET KUNDE UPPFATTAS SOM FÖRTAL?

Förtal är ett märkligt begrepp och jag vill inte påstå att jag har någon juridisk expertis när det gäller det här, men trots att jag visst säger att jag vill skada Bonniers rykte för jag ett mycket längre resonemang om hur det inte är möjligt (att skada dem). Alla arenor för samtidskonst är beroende av konst som innehåller kritik mot både institutionen i sig och mot kapitalet generellt eftersom att den kritiken representerar en så omfattande del av samtidskonsten. Därför är det omöjligt att skada någon av dessa i konstkontexten. I själva verket har sådan kritik motsatt effekt, den främjar både konsthallen och kapitalet.

 

HUR SKULLE DU FÖREDRAGIT ATT SR HANTERADE DITT VERK?

Jag har förståelse för att SR c blev rädda för eventuella konsekvenser men anser också att det var ett klantigt och fegt drag. Dessutom var det ingen som informerade mig om att de skulle hacka sönder verket och klippa in en annan röst som avväpnade texten. Det hade varit mycket bättre att våga sända hela och leva med en eventuell diskussion, eller meddela mig om vad de tänkt göra. Jag hade aldrig gått med på en censurerad version utan hade bett dem helt enkelt avstå från att sända det alls om de kände sig rädda.

 

TYCKER DU ATT DET BEHÖVS MER POLITIK I SVENSK KONST?

Samtidskonsten i Sverige liksom alla andra länder dignar av politiska ambitioner. Det är uppenbart att flertalet konstnärer hamnar i ett besvärligt glapp mellan dessa politiska ambitioner och faktiska effekter. Det blir som sagt väldigt svårt att förändra eller utmana när utmaningen har förvandlats till en vara, den främsta varan rentav. Däremot känns det som att innovationsbegreppet, som nog utgör en avgörande del av konstens kärna, faktiskt bidrar till att bilda en viss förmåga hos konstnärer, och jag börjar tro att den förmågan kan användas utanför konstkontexten på ett mer effektivt sätt än inom konstkontexten.

 

HUR SKULLE DET KULTURPOLITISKA LÄGET KUNNA FÖRBÄTTRAS?

Det kulturpolitiska läget är som allt annat i behov av dispens från marknadslogiken för att kunna erbjuda något annat än varor på en marknad. Egentligen menar jag att kulturen borde vara totalt utanför marknaden. Jag ser ingen poäng med värdeskapande i ekonomisk mening, det bidrar bara till oändlig konkurrens och utslagning. Kulturindustrin är en kulturell kris i sig.

 

VAD HAR DU FÖR PLANER FÖR HÖSTEN?

Närmaste veckorna är jag engagerad i diverse aktiviteter i samarbete med diverse organisationer och individer som alla riktar sig mot den skapade bostadskrisen vi inte längre borde acceptera. Det finns också planer på ett fortsatt samarbete med amerikanska gruppen Yes Men (eller Yes Lab numera) men dom planerna är såklart maximalt hemliga.

***

STEVENS VERK I SIN HELHET:

Den här texten följer ett mönster som du känner igen från andra texter. Du kan se texten framför dig och du förstår vad allt betyder. Du förstår vad orden står för och du förstår ordföljden. Ingenting är konstigt och ingenting är komplicerat. I och med att du förstår allting ersätter den här texten andra tankar du skulle haft just nu. Den effekten känner du igen från andra texter. Du tänker precis allt som texten kräver. Därav går det att konstatera att det inte är ditt fel att du tänker som du gör just nu. Texten kräver det av dig. Det enda du kan göra är att låtsas att du inte förstår. Problemet med det förslaget är att det är en rekommendation som kommer från samma text du inte längre ska förstå. Det gör att du hamnar i en situation som inte passar ditt fria tänkande. När du slutar förstå känns det påtvingat, och du kan därför inte känna dig självständig vare sig du fortsätter förstå eller slutar förstå. Men resultatet av det är hursomhelst att du börjar höra en annan röst än min röst. Det du själv kallar min röst, det vill säga din egen röst, tar över inuti ditt egna huvud.

 

Samtidigt fortsätter min röst att läsa i rummet. Resultatet av det är en samling läten i luften som inte längre betyder något särskilt. En oförståbar ström av vågor som förflyttar sig i alla riktningar, i ljudets hastighet. Samma hastighet som alla andra ljud, inklusive väldigt snabb musik. Utan omdöme fyller den alla lediga utrymmen, inklusive din kropp, som den glider in i via öronen, bland annat. Därefter vet vi inte vad som händer, om den stannar i kroppen eller hittar en väg ut. Risken att den stannar ger oss anledning att bryta isär den redan innan intrånget. Det som binder ihop varje ord med en bestämd betydelse måste då klippas, så att ljudet förlorar sin kontext och luckras upp. Det som släpps in därefter är bara finfördelad materia med minimal effekt på dina tankar. Textens bokstäver är bara linjer eller punkter utan relation till språk. Språket har framgångsrikt reducerats till obundna partiklar och rösten har blivit verkningslösa vågor, som inerta gaser i luften. Att ha ett fatalistiskt förhållande till ljudet, rösten, språket och varje yttrande vore att låta allt tränga in ofiltrerat. Därför fungerar ett filter som en befrielse från fatalism. Samma mening sagd på nytt skulle låta nästan likadant men utan någon som helst betydelse eller inverkan på tankarna. Därför fungerar ett filter som en befrielse från fatalism. Det är när du bryter isär ljudet till oförenade partiklar som du slipper tänka tankar som kommer utifrån. Filtret hjälper dig behålla ditt oberoende. Omvänt har jag också mitt oberoende kvar när jag slipper upprätta tankar i omgivningen – trots att min röst dundrar på som ur någon typ av maskin. Jag läser vidare men trots röstens ofrånkomliga våld och intrång, ansvarar jag inte för att någon registrerar ord som språk eller att ett samlat budskap med dold agenda går att upptäcka.

 

I själva verket behöver jag inte dölja min agenda. Drömmen vore att ha en dold agenda, som utöver att vara dold har precis den effekt som agendan verkligen vill ha. I den drömmen skulle det också finnas en måltavla som samtidigt var det rätta målet. En glasbyggnad som påminner om en glasbyggnad från verkligheten fast med en serie underjordiska gångar som leder rakt in i byggnadens hjärta. Det är via gångarna under jorden som drömmen kommer igång. Korridorerna under jorden är rena och helt dämpade på så sätt att inga steg hörs. Ändå är det helt tydligt att det förekommer rädsla för att bli upptäckt och därför misslyckas. En fördel är att drömmen inte gör sig medveten om övervakningskameror och därför är det inte säkert att det finns några. Något som också saknas från drömmen är hela tanken om symbolik. Ingenting är symboliskt eftersom alla detaljer representerar sig själva. När det runt ett hörn plötsligt blir väldigt ljust framträder också själva målet. Att beskriva hur det ser ut med ord är inte nödvändigt eller effektivt eftersom bilden skulle påminna dig för mycket om något verkligt, något som du inte uppfattar som en trovärdig måltavla och därför istället skulle uppleva som ett symboliskt objekt. Det skulle rasera drömmen och förvandla bomben till en symbolisk bomb. Att du däremot i nästa stund ser explosionen från en kulle någon bit bort från glashuset uppfattar du som rimligt och konkret. Och du vet att glasbyggnaden som sprängs totalt, i ett moln av glas helt utan rök eller eld betyder något helt konkret. Attentatet är inte beroende av kommentarer eller bilder som omvärlden ska smälta. Det förändras inte av tolkningar utan uppfyller ändamålet redan vid själva explosionstillfället och är därför komplett. Byggnadens funktion har upphört att existera och det är det som är bra. Det är från och med nu väldigt svårt att återupprätta byggnadens funktion. Inte för att det saknas glas eller andra material att bygga med. Inte heller för att ingen människa kommer försöka återupprätta funktionen som byggnaden haft. Men när funktionen nu är död uppstår för första gången på länge ett utrymme för andra, nya funktioner.

 

Det som förändras nu när detta är sagt är att texten byter inriktning. Rummet du befinner dig i blir mer exakt vad det är. Vi befinner oss i en konsthall och här finns inget annat än konst. Det finns heller ingenting direkt som utmärker det här framförandet från vanlig konst. Jag gör det som förväntas av mig som konstnär och på det hela är det en tydlig konst- eller konstliknande händelse. För att slippa betrakta den här situationen som konst kan vi observera vissa drag som inte längre känns särskilt konstnärliga. Vi kan börja lägga märke till att innehållet börjar kännas mindre och mindre konstliknande ju längre det pågår. Ett konstverk behöver bli godkänt för att presenteras i ett godkänt konstsammanhang. Jag har motsatt önskemål. Varken uppdragsgivaren eller konsthallen fick en chans att granska innehållet i den här texten vid någon tidpunkt före den vi är i nu. Jag undvek specifikt att visa innehållet på förhand. Jag förklarade formen och att formen verkade konstliknande räckte som information. Och nu är det för sent att avbryta. Det är alltid svårt att veta vilken tidpunkt som är den rätta tidpunkten att avbryta något men en sak som är säker är att den tidpunkten redan är förbi i det här fallet. Det vilar en förbannelse över Bonniers och den förbannelsen kan vi inte upphäva. Tyvärr innebär det inte att Bonniers försvagas av förbannelsen utan omvänt att vi som befinner oss här gör det. Jag kommer förklara senare på precis vilket sätt vi kommer ta skada av den här situationen.

 

Planen var att låta Sveriges Radio göra det man kallar ett upptag av det här framförandet och sedan skicka ut upptaget i det vi kallar en radiosändning. Radiovågor är elektromagnetiska vågor som tar sig fram i ljusets hastighet. De levererar ljud som i sin tur tar sig fram i ljudets hastighet. Radio är ljusets hastighet plus ljudets hastighet. I den här kombinerade hastigheten kommer den här situationen kastas mot radioapparater i det som är tänkt som en sista välgörenhetsgest till SR c, kanalen som Sveriges Radio valt att släcka ner och aldrig igen göra tillgänglig. Den sista gesten är att med, kan tyckas, omotiverat ursinne och hastighet kasta kanalen mot en säker död. Men avrättningen har inte sin grund i ett intresse för livet efter döden. Vi avslutar aldrig projekt med det intresset. Det är budgetens storlek som avgör projektets omfattning och tillgänglighet. Makten som avgör ett avslut är ekonomisk och den ser till att avsluta projektet genom att bilda en brist på finanser. För att vi ska kunna hamna på andra sidan av projektet och se på dess postuma tillstånd måste det ta slut. Men i kapitalet ser vi bara dessa slut när pengarna har tagit slut. Döden är en ekonomisk affär.

 

Ordet döden betyder inte det vi en gång ville att det skulle betyda. När vi slutade se på själen som odödlig började vi se kroppen som odödlig. Det fanns en tid då kroppen slutade leva men själen fortsatte. Nu betyder döden att själen upphör medan kroppen fortsätter att leva i nya konstellationer; materia i förening med annan materia. Döden är evig för själen medan döden för kroppen inte längre är tillgänglig. Kroppen kan endast försvagas eller luckras upp och förlora sitt samband med sig själv. Kroppens delar, de delar som klarar nya sammanhang, fortsätter leva sina egna, nya liv. Att förut föreställa sig själens liv efter kroppens död har ersatts med fantasier om den döda kroppens fortsatta existens och öde utan den tidigare själen. Det är en existens vi mycket väl kan föreställa oss. Den långsamma föruttnelsen och uppluckringen som vi bevakar under tiden vi har själen intakt ger oss en bra bild av kroppens spirituella liv efter döden. Det är kroppsdelarnas autonoma andliga erfarenhet vi kan drömma om redan nu. Vi förstår den andra sidan, efterlivet, som en plats vi själva aldrig kommer uppleva. Fantasin om framtiden förvandlas på så sätt till en investering i helt andra själar än våra egna.

 

Sammanhanget vi befinner oss i just nu är förutom Sveriges Radios dödförklarande av SR c givetvis den här byggnaden. Inför Bonniers konsthall behöver jag inte vara försiktig med vad jag säger om konsthallen. Omvänt har heller Bonniers konsthall egentligen inget intresse av att censurera något jag säger och det är av två olika anledningar. Den första anledningen är att varje institution lik denna konsthall är beroende av kritik mot den egna institutionen. Det är nödvändigt för att bidra till uppfattningen att här råder öppenhet. Öppenheten är ett måste i ett liberalt samhälle och konsten i vår samtid består huvudsakligen av kritik. För att fortsätta framstå som en seriös konsthall måste konsthallen ge utrymme åt kritik av både konsthallen och kontexten som bär konsthallen. Den kontexten är så klart hela systemformen som tillåter Bonniers att behålla sin oproportionerliga rikedom. Hela konstvärlden bubblar av hat mot just denna systemform och en kritik av den är därför oumbärlig för seriösa konstinstitutioner. Den behöver alltså kritik mot ett system som bygger på ojämnlikhet för att behålla sin ojämlika position. Om institutionen vägrar kritik vägrar den också den konst som anses viktig i samtiden och tappar därav trovärdighet och med det försvinner de mest väsentliga investeringarna, som konsten alltid lockar fram. Därför har min agenda att skada institutionen motsatt effekt. Min agenda att skada Bonniers gestaltas i den minst fruktbara miljön för skadegörelse, det vill säga konstmiljön. Här ser den agendan ut som konst och inget annat, och konsten inte bara kan utan rentav måste visa upp sin vilja att krossa makten med jämna mellanrum. Min agenda uppfyller alltså alla krav och bidrar därför till ett bättre rykte för konsthallen, vilket i sin tur bidrar till starkare investeringar som gynnar Bonniers maktposition. Det här är sant trots att det enda jag vill är att skada konsthallens rykte. Vi vill försvaga maktkroppen men genom våra försök får den istället nödvändig näring att växa sig större och mer livlig.

 

Den andra anledningen till att Bonniers inte har intresse av att censurera något jag säger är ganska lik den första. De vet att oavsett vad jag säger så kan jag inte förändra deras ekonomiska ställning. I samma stund som jag frågar vem som tillåter mig att tala vet jag att det endast rör sig om en tillåtelse. Det vill säga ingen som hindrar min röst från att färdas som andra ljud och vågor enligt vågornas redan uppgjorda regler, ingen som hindrar den här texten från att följa sitt mönster med ord i en följd vi känner igen från andra texter, etcetera. Att låta alla texter läsas är det yttersta beviset på att texten saknar förmåga att jämna ut makt. Ingenting som är tillåtet drabbar ojämlikheten med jämlikhet. Det enda jag kan göra är därför att inte tillåtas att läsa den här texten. Och det innebär givetvis att du inte heller har tillåtelse att läsa eller på något annat sätt ta del av den här texten.  

champagne

Kultur, Musik, Politik/samhälle

COOLA: COMPADRE

”Bilden av kvinnan i burka är så jävla dammig och behöver upprättelse.”

Jag hörde först talas om Compadre i somras, och efter att ha hört deras låtar bokade jag dem på stört till Damons & min klubb. Vi arrangerade en dagsfest i Göteborg under Way Out West, och då körde Compadre live. De gjorde, som väntat, total succé. Bandet består av Love, Nadia och Tim, och de har bott i Malmö/Köpenhamn de senaste åren (med rötter i Jönköping), men nu har Nadia flyttat till Stockholm så vi kommer få se mer av dem även i den delen av landet! Kul!

I dagarna har de släppt en ny låt, ”Got no dough”, för första gången med en video till. Jag passade på att ställa några frågor till dem i samband med videosläppet!

COMPADRE PÅ DAGSFESTEN I GÖTEBORG

VILKA ÄR COMPADRE?

Vi är Nadia, Love och Tim, ”middle eastern heavy bass”s småländska nylle.

HUR LÄNGE HAR NI HÅLLT PÅ?

Vi gjorde vårt första gig för 3 år sen då vi betalade 2500 spänn för att få spela i en grotta under en irländsk bar i gamla stan, där ölen kostade skjortan. Men alla våra vänner kom, och vi rev stället.

 

COMPADRE – GOT NO MONEY

VAD INSPIRERAR ER?

Riktigt goa jävla kontraster. Då menar vi inte bara moskéer i Forserum och Aryan på julbordet, utan också att vara den fattiga och stökiga i de fina rummen.

 

NADIA (OCH ÄVEN IBLAND KILLARNA) BRUKAR HA PÅ SIG BURKA NÄR NI UPPTRÄDER. VARFÖR?

Vi tycker framför allt att det är skitsnyggt, formen av den och mystiken den omges av inspirerar oss. Vi gillar att sätta burkan i en ny kontext, vidga referensramarna.

Bilden av kvinnan i burka är så jävla dammig och behöver upprättelse.

 

VAD BRUKAR NI FÅ FÖR REAKTIONER PÅ ERA FRAMTRÄDANDEN – KVINNLIG HUVUDKLÄDNAD HAR JU BLIVIT NÅGOT AV ETT POLITISKT STATEMENT PÅ SENARE ÅR?

Vi har i stort sett alltid fått positiva reaktioner kring det vi gör. Folk brukar uppskatta det dels ur ett modeperspektiv, men också för den politiska kittling det ger.

Det är fett att få bo i ett så pass moget land som Sverige som uppmuntrar en grej som vår.

De enda gångerna vi fått negativ kritik kring det, har varit från män som slagit sig för bröstet och talat om för oss hur provokativt och farligt det vi håller på med är, och hur vi egentligen bör göra det.

 

COMPADRE LIVE

VAD ÄR ERA PLANER FÖR FRAMTIDEN?

Vår grej är livekonserter, och vi vill fortsätta utveckla det. I framtiden ska folk förvänta sig ett 50-tal kameler på scen, guldregn och flygande mattor när de går på våra konserter.

 

VAD GÖR NI NÄR NI INTE SPELAR MUSIK?

Tim ritar hus, Nadia filmar saker och Love skickar massvis av mail.

*

MER COMPADRE:

soundcloud.com/compadremusic

facebook.com/compadremusic

dj.beatport.com/#/compadre

twitter.com/OYE_compadre

champagne

Kultur, Musik

VECKANS KONSTNÄR: CM VON HAUSSWOLFF

I förra veckan var jag på Bonniers Konsthalls John Cage-hyllningskonsert, där bland annat Anna och hennes far Carl Michael von Hausswolff uppträdde (inte tillsammans). Hela kvällen var full av experimentell musik – inte så konstigt med tanke på att det är det filosofen och kompositören Cage är känd för. Cage hade fyllt 100 år i år, så det har varit massa grejer som hänt i stan för att uppmärksamma honom. Under konserten tolkade olika artister, kompositörer och musiker hans nyskapande idéer på sitt sätt. En av mina favoriter var CM, som spelade in ljud och loopade dem som en slag spöklik matta.

VIDEO FRÅN NÄR CM KÖR LIVE I WIEN

CM deltar också med några verk på Bonniers Konsthalls nya utställning Mer än ljud som började häromdagen. Den håller på till början av december. Frågeställningen är: ”Vad är musik? Och vad gör den till något som är mer än ljud?

Det är ännu en del i konsthallens serie av utställningar som utforskar gränslandet mellan konst och andra konstformer (tidigare inslag har jag skrivit om här och här).

Jag passade på att ställa några frågor till ljudkonstnären himself!

CONST: HUR VET MAN SKILLNADEN PÅ ”MUSIK” OCH ”KONST”?

CM: Tja, förr i tiden var det ganska enkelt – musik var det man lyssnade på med öronen och konst var det man betraktade med ögonen …. Men allt eftersom att hjärnan suger åt sig en större del av musiken och konsten – dvs när hjärnan använder musik och konst för att behandla en idé eller en känsla, så har det uppstått en hel del gråzoner… Jag skulle vilja säga att det är upp till betraktaren/lyssnaren eller den enskilda konstnären/musikern att kategorisera konst och musik. I engelskan används ordet ARTIST om både kompositörer och bildkonstnärer och det tycker jag fungerar bra.

DET KÄNNS SOM ATT TRADITIONELL ”KONST” HAR BÖRJAT SMÄLTA IHOP MED FLERA ANDRA KULTURFORMER DE SENASTE ÅREN. ÄR DET HÄR NÅGOT DU FUNDERAT PÅ?

Konsten och dess utövare försöker alltid hitta nya vägar för att arbeta fram nya konstverk. I och med de postmoderna idéerna så har även traditionella grepp hittat nya samarbetspunkter i installationer mm. Så länge det rör sig framåt så tycker jag det är bra – men om man försöker hitta tillbaka till 18oo-talets värld så intresserar det inte mig. Konsten är en öppen sak – så pass öppen att den tar sig in i alla möjliga olika läger. Det är mycket bra: det kan ruska om i konventionerna och även föra en hel del funktioner framåt – typ design och arkitektur …. matlagning … sophantering ….

 

 

VAD INSPIRERAR DIG?

Att människor fortfarande står ut! …. min familj och vänner och kollegor inspirerar mig också mycket. Energi!

 

HAR DU NÅGRA FAVORITKONSTNÄRER?

Från det förgångna: Marcel Duchamp, William S Burroughs, Brion Gysin, Maryanne Amacher och John Cage.

Från nuet: Carsten Höller [läs mer om honom i CONST!], Rirkrit Tiravanija, Jana Winderen, Christina Kubisch och JG Thirlwell.

CARSTEN HÖLLERS RUTSCHKANA PÅ NEW MUSEUM

http://www.youtube.com/watch?v=3YpHPVVdFCw

CHRISTINA KUBISCH

OCH HUR SER DET UT MED MUSIKER, NÅGRA SOM DU GILLAR EXTRA MYCKET?

Ofta är de musiker som jag tycker om också kompositörer (som JG Thirlwell och Jana Winderen) men jag kan nämna The Master Musicians of Joujouka (från Rif-bergen i Marocko),  jazzmusiker som Peter Brötzmann, Achie Shepp och Sun Ra, rock musiker som Robert Fripp, Jack Bruce och Dorit Chrysler – ja, det finns många!!!

VAD LYSSNAR DU PÅ JUST NU?

Nya skivor med Thomas Köner, Mika Vainio och Sakamoto/Fennez – sedan lite Franciose Hardy och The The … jag har också en kort period nu med Edgard Varese …. ja, Annas nya platta förstås!!

NI ÄR JU MÅNGA I FAMILJEN VON HAUSSWOLFF SOM ÄR MED PÅ UTSTÄLLNINGEN. HUR KÄNNS DET ATT VARA EN DEL AV EN AV SVERIGES MÄKTIGASTE KONST-KLANER? ÄR NI KONSTENS SKARSGÅRDS?

Ha ha – jag vet inte om det är en mäktig konstklan – vi har i alla fall inte ambitionen att vara det .. Men det är kul att det funkar för alla. Vi håller också på med väldigt olika konstnärliga grepp och ibland är det kul när stigarna korsas – dessutom stöttar vi varandra på olika sätt i fall det går snett ….

HUR ÄR DET ATT VARA EN DEL AV EN FAMILJ DÄR SÅ MÅNGA SYSSLAR JUST MED KONST?

Jag har aldrig haft tanken på att mina barn ska hålla på med konst och musik. Det är en mycket osäker och nervös tillvaro – man vet aldrig om man har pengar till hyra och mat …. men det är klart att jag tycket att det är fantastiskt. Det är ett privilegium att, som människa, kunna syssla med konst och musik …. och att kunna leva på det.

BILDER FRÅN VERKET CM GJORDE MED MICHAEL ESPOSITO VID GAMLA PRÄSTGÅRDEN VID BORGVATTNET 2008

CMvH gör ett nytt verk för Bonniers Konsthall den 3 okt kl 18. (Matter IV (tba) ). Den bygger på rösterna från andevärlden som han spelade in vid Drottningholms slottsteater. Man kan se det på konsthallen och ska enligt uppgift ”även inkludera svart spagetti på något sätt”.

Missa inte!

Mer om Bonniers Konsthall i CONST finns här

champagne

Kultur, Musik

CONST SER: MODERN KONSTMUSIK PÅ ÖSTERSJÖFESTIVALEN

För en vecka sen var jag på ”Baltic Composers Project” på Östersjöfestivalen, på Berwaldhallen i Stockholm.

Jag vet, det låter jättekrångligt. Men det var kul! Tänkte berätta lite om kvällen, så pedagogiskt jag kan.

Under tiden du läser kan du förslagsvis LYSSNA PÅ KONSERTEN HÄR

Östersjöfestivalen är en festival för klassisk musik och det som kallas ”konstmusik”, alltså typ: nyskriven ”klassisk” musik, med musiker, kompositörer och dirigenter från hela östersjö-området (Tyskland, Ryssland, balt-länderna, Finland osv).

Bakom det hela finns Sveriges Radio P2, en kanalen som jag misstänker att många som läser det här förmodligen sällan lyssnar på. Det tycker jag borde ändras på! Själv är jag något av en P2-junkie. När jag sitter hemma och jobbar om dagarna har jag alltid på P2 (utom när det kommer nyhetsprogram på samiska, arabiska osv vid lunchtid, det är 2 much för mig..) på i bakgrunden. Det är underbart, men får fin musik som man blir lugn av OCH man slipper tänka på alla otäckheter som händer i världen (som man ständigt påminns på på underbara p1, som jag gärna lyssnar på när jag inte jobbar samtidigt utan är fullt alert) och man slipper känna sig lobotomerad, som jag ibland gör när jag lyssnar på p3… som ju ibland är kul, men ibland pallar jag inte… tempot… där.

Well, well, efter den introduktionen: Berwaldhallen är Sveriges Radios egen konserthall. Den ligger under marken, vilket gör att musiken hörs väldigt tydligt mot fonden av tystnad. (Nyligen sändes en serie med program om hur Berwaldhallen/Radiosymfonikerna kom till, lyssningstips för den som vill grotta ner sig)

Dirigenten för kvällen var finska dirigenten Susanna Mälkki. Hon är invald i en massa mäktiga musik-grupper och akademier, och hon är lite av en expert på modern konstmusik. Hon är för övrigt den första kvinnan att få prestigejobbet att dirigera operaorkestern på La Scala i Milano. Här kan man höra en intervju med henne!

Dirigenten Susanna Mälkki. Foto: Simon Fowler

Inte bara var hon ett super-proffs, utan också supertrevlig och ödmjuk och charmig. Gång på gång fick hon publiken att skratta, samtidigt som hon utstrålade en skitcool seriositet. Jag är ett fan!

Idén med kvällen var att presentera ny musik av tonsättare som bor kring Östersjön. Mälkki fick i uppdrag att välja ut tonsättarna. Det blev tre killar i 40-årsåldern från Finland, Tyskland och Ryssland. Spelade upp verken gjorde Stockholm Nya Kammarorkester, som gjorde ett jättejobb med de här HELT nyskriva låtarna. Alltså, INGEN hade hört dem förut. Och ganska många var väldigt experimentella, så det kan inte vara helt lätt.

Först ut var det som skulle bli min favorit under kvällen. Arnulf Herrmann hette den tyska tonsättaren, och det mega-skeva verket hette ”Durchbrochene Arbeit”.

Det var helt nya toner, som jobbade ihop. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre än att det var liksom skevt, men det fanns ändå en rytm i det hela. Som att det var regelbundet men inte regelbundet, med återkommande vandrande teman som bildade ett sammanhållet verk.

Själv sa tonsättaren såhär under intervjun i samband med uppförandet:

”Kanske närmar vi oss en tid där jakten på melodin inte är i fokus utan klanger och stämning ”.


Dmitrij Kourliandskij pratar med Mälkki.

Nästa man på scen var ryske Dmitrij Kourliandskij, som hade skrivit verket ”Maps of nonexistent cities. Stockholm”.

Han sa bland annat att han inte var intresserad av ljud, utan tid. ”Ljud är bara sminkad tid”.

Något att fundera på…!

Han menar att man med hans verk får möjlighet att höra och känna tid som passerar.

”Musik är tidens skulptur”.

Sen sa han, att vissa ju menar att prata om musik är som att dansa om arkitektur, alltså att man inte kan prata om musik utan bara lyssna, känna den. Men han skrattade och tillade. ”Jag tycker att dansa om arkitektur låter rätt intressant”. jag håller med!

Dmitrij menade att när man lyssnar på hans musik ska man inte lyssna på musiken från scenen (eller radion) utan ”lyssna på dig själv”. Det kräver alltså en delaktighet från lyssnaren.

Det här var mitt sällskap Nicholas favvo. Han tyckte det kändes som att man verkligen kunde se kartor av en stad framför sig, eller kanske kloaker. Jag tyckte det lät som ljud från en djungel och var hela tiden övertygad om att de måste ha fört in datorljud från fåglar, så naturtroget fick musikerna natur-ljuden att låta. Lyssna gärna själva och dela med er av vad ni tycker!

PERTTU HAAPANEN

Sista stycket hette ”Mermaid Machines” och var skrivet av finske Perttu Haapanen. Precis som namnet antydde var det lite man vs nature-känsla på verket, där ljud som lät väldigt mycket som industriella maskiner varvades med mjukare natur-ljud, med kontrasten metalliskt /poetiskt.

Verket var inspirerat av en konstnär som heter Tuula Närhinen som gjorde en utställning med titeln ”Frutti di mare” där hon ställde ut skulpturer gjorda av plastskräp hon samlat vid östersjön. Tonsättaren själv sa: ”Det såg kul ut men när man tänker efter var verken egentligen väldigt sorgliga”.

TUULA NÄRHINEN – FRUTTI DE MARE (FOTO FRÅN http://www.tuulanarhinen.net)

Innan musiken satte igång nämnde Mälikki att ”alla undrar ju vem som blir framtidens Beethoven”. Om det blir någon av de här tonsättarna som framtiden kommer kolla på som en av ”de stora” kan jag i alla fall säga det här: i framtiden kommer vi ha ett annat förhållande till melodier. För det verkar inte vara någon av de tre som var särskilt intresserade av just melodier, utan istället var det olika toner och ljud som hamnade i fokus. Kanske börjar konstmusiken, som någon påpekade under samtalen, allt mer likna filmmusiken, där det är korta sekvenser som bildar sammanhang, hellre än en tydlig början, stegring och slut.

Efter den här föreställningen var jag helt utmattad, som man blir av att lyssna koncentrerat på helt nya saker som hjärnan inte riktigt är van vid, så den måste jobba på högvarv för att ”fatta”.

Glöm som sagt inte att lyssna på konserten här!

onsdag kväll ska jag se en hyllningskonsert med musiklegenden John Cage, ”A celebration of sound Drottningholms Slottsteater, i samarbete med Bonniers Konsthall. Medverkar gör flera av musikerna från Konsthallens nya utställning ”Mer än ljud” som sätter igång nu i veckan.

Missa inte heller den pågående Cage-specialen på Moderna/Arkitektmuseet!

Cage var den första som påpekade att tystnad kan vara musik. Vi får se hur mycket tystnad det blir, och hur mycket utmattning!

champagne