Herr, Inspiration, Kultur

Coola: Pontus Pettersson och The Black Box Theatre

pontuscigg

Pontus Pettersson in person

Pontus Pettersson är dansare och koreograf. Han gillar att jobba med objekt, saker han hittar på loppisar, men också med att göra någon slags konst, även om han själv tror att det aldrig kommer säljas. Han är utbildad på Statens Scenekunst Skole i Köpenhamn. Efter examen 2007 har han mest levt i resväska men sen två år tillbaka så bor han mer permanent i Stockholm, i kollektivet ”Sanningen” bakom Skrapan på Södermalm med kompisen Linnea. Sanningen har också ett annat smeknamn men det är koden till dörren så det är hemligt… Han gillar det och ”tror på Stockholm”.

Skärmavbild 2013-10-30 kl. 17.12.25

Han började dansa ganska sent och trodde egentligen att han skulle hållit på med mode och fotografi, hans största intressen som yngre då han brukade sy hela natten. Just nu håller han i dansprojektet The Black The Box The Theatre – Texting TexturesWELD i Stockholm.

Jag ställde några frågor till honom för att veta mer!

bild (3)

Hur hittade du dansen?

Det var senare, när jag upptäckte konsten i dansen kan man säga. Det är en fantastisk konstform med så mycket möjligheter, plus att dansen är i nuet, det ligger nära hjärtat. De senaste åren har jag börjat hittat tillbaka till mina tidigare intressen när jag t.ex. använt mig av en fotoserie innehållandes små objekt till att göra en tarotkortlek som jag spår i, som en one to one föreställning, den har jag gjort lite överallt, på klubbar, före och efter föreställningar, på festivaler och i kök runtomkring i världen.

bild (2)

Skärmavbild 2013-08-07 kl. 16.00.30
Berätta mer om projektet!
Det är en omarbetning av The Black Box Theatre som jag gjorde på Weld 2012, man kan säga att det var min egen teater i teatern. Nu på Weld så har jag bjudit in fler konstnärer och jobbar med en länkade koreografi kan man säga, det är en utställning och föreställningar från tisdag till söndag, med föreställningar torsdag till lördag.

Mycket av arbetet handlar om text, har bl.a. bett min vän Tova Gerge att skriva några texter samtidigt som jag har gjort en typografi till alla texter som kommer finnas att läsa under veckan. Det kommer också finnas en jättefin ljud installation av Theodore Trottner.

Bild 10

Hur fick du idén till projektet?
Iden kommer från solot MOPA – I disappear in darkness som visas under veckan. Det är en samling av sex andra solon som går under namnet MOPA – Preparing for battle, som hade premiär på dansens hus 2012. I solot som visas på Weld pratar jag om det dessa solon, fast i rimform, eller en udda rapmusikal nästan, hur de människor jag jobbat med påverkat mig, hur vi alla är sammanlänkade på olika sett kan man säga. Först skulle jag bara visa solot, men som vanligt vill jag alltid göra mer, och så blev det
bosmatcomputer

Hur tycker du att konstklimatet i Sverige skulle kunna bli bättre?
är inte så intresserad av att särskilja konstformer åt eller benämna vad som är konst eller inte, det känns som det finns många aktörer som vill göra klimatet bättre, och det tåget är ett bra tåg, en annan regering hade inte vart fel, men konsten överlever det mesta

glas
Har du några favoritkonstnärer? 
Jag tycker Skogen i Göteborg gör ett jättefint arbete, det kanske säger något om vart konstnären är idag eventuellt, jag är mer för initiativ än enskilda konstnärer

IMG_9865
Vad inspirerar dig?
Jag samlar ganska mycket, och även om det mesta säkert för många skulle se ut som skräp så gillar jag mitt skräp. Men mest så är det människor jag möter, vänner och människor på förbi farten, människor som tror och jobbar för en bättre värld, finns nog ingen formel eller sett hur det ser ut, men här är några namn, Linnea Carro, Diana, Dtina, Melody, Anna, listan är lång
lampakattochkanin
Vad drömmer du om?
Jag drömmer om djur mycket, men jag gissar att frågan var nåt annat, det skulle vara skönt att inte behöva tänka på att överleva ekonomiskt varje dag

tt-blue
Vad har du för planer för framtiden?
Har massa projekt och idéer i huvet, bland annat en temporär teater sen gör jag också projektåret på Kungliga konsthögskolan och håller just nu på med att leta efter eventuella samarbetspartners för det projektet. Framtiden är alltid spännande!



Skärmavbild 2013-05-05 kl. 13.09.42 Skärmavbild 2013-07-08 kl. 22.07.37

swane tillida

Föreställningen består av en utställning och en föreställning. Så här såg det ut på öppningen:

DSC02448 copy DSC02497 copy

 

Läs mer om The Black The Box The Theatre – Texting Textures och Weld på www.weld.se . Projektet har premiär imorgon torsdag och visas till 16 mars, passa på! Utställningen är gratis.  Öppet: torsdag, fredag 14-18, lördag söndag 12-16, föreställningar sker torsdag, fredag kl 19, lördag kl 17.

champagne
Promotion

Intervju, Kultur

COOLA: Cristina Caprioli och 60 pieces

Det här med dans… Det är inte lätta grejer att fatta. Men jag vägrar ge upp! (Här finns tidigare försök).

Nu i dagarna har CCAP premiär och fest för ”60 pieces”. Men vad är 60pieces?

ccap_131116_2010

 

Folket bakom beskriver det såhär:

”60Pieces är en föreställning/installation/konsert/disco som sker i ett övergivet kontorsrum som också är ett konstgalleri, en festlokal och (nu) en scen, där publiken kan hänga, lyssna, se och uppdikta egna utsagor, i tio timmar medan språket/bilden skaver under ögonlocket med sin motsträviga (o)-lust och utsökt avvägda poetik.”

Man samarbetar dessutom bland annat med elektronikaartisten Andreas Tilliander (som jag gillar) och DJ Lillian Jap.

Vad betyder allt detta?

Ja, det skulle jag också vilja veta. Ställde därför några frågor till koregrafen bakom Christina Caprioli, i försök att bli i alla fall lite klokare. Hon håller på med forskningsprojektet ”Choreography as the Weaving Labor of Politics”. Föreställningen/projektet 60pieces är del av det.

 

Vad är egentligen ccap?

–En organisation och en lokalitet – för arbete med koreografi. ccap producerar föreställningar, installationer, utställningar, filmer, böcker etc, men är även en plats för andra (olika) konstellationer att arbeta, testa, repa etc. i, sist var det The Knife som ”bodde” hos oss, näst blir det Dramaten. Man kan säga att det är en rörelse av olika rörelser…

 


ccap_131116_2021

Vad betyder ”Choreography as the Weaving Labor of Politics”?

–Att koreografi är ett arbete, snarare än en färdig produkt. Och att detta arbete (i ständig process) är ett tids- och precisionskrävande vävande som väver fram och väver om både sig själv och sin omgivning; vävandet sker alltså inom och bortom det egna, ur och i relation till vår tid och givna sammanhang, genom att väva fram, om och samman olika tider, platser, discipliner, språk, kulturer och sociala sammanhang.

–Vävandet står med andra ord som metafor för ett görande tänkande nät-verkande omstöpande av olika “trådar” till alternativa (av vävandets koreografi framtvingade) mönster och länkar, vilka synliggör nya ytor, platser och sammanhang, men även alla de knutar/problem som uppstår när olika ”trådar” vävs samman, inte minst de tomma (ännu inte inskrivna) mellanrumen mellan trådarna, där koreografi kan placera annan mening, och föreslå alternativa handlingar. I denna bemärkelse är koreografins vävande arbete ett sätt att föra politik. Oavsett om man är medveten om det eller inte…

 

Hur hänger ”60Pieces” ihop med forskningsprojektet i stort?

–Forskningen har sysslat med frågor om språk, eller snarare om sammansättningen av olika språk (vad händer när vi tilltalar varandra med olika språk?) – och med etiska frågor (vad händer när koreografi föreslår ett fler-språkligt etiskt möte?).

–Arbetet har bedrivits praktiskt teoretiskt, dvs. via studier och samtidigt på ”golvet” – via koreografi. Frågorna har varit många, ”trådarna” många och sammanvävandet komplex och har därför handlat mycket om metod och format. Således har det lett till flera olika koreografier med olika format. Med 60Pieces samlar vi en rad av dessa ”trådar”, specifikt de som inte ”platsar” i ett konventionellt format (en timmeslång dansföreställning på en scen, för en invigd publik etc.).

–Här visar vi istället ett flertal kortare koreografier som flyter in i varandra, under en längre tidsperiod och på en plats som inte är en scen, utan en tom kontorsbyggnad… Mer så, dessa koreografier sker i form av installation, via ett objekt, som film, i dansarens, eller publikens kropp. Många ”trådar”, olika, men sammanvävda.

–Dessutom sker de under en fest, där andra artister framträder och som avslutas med disco.

 

ccap_131116_2032

Hur fick du inspiration till 60Pieces?

–Mer än inspiration har det handlat om ett behov att dela med oss av vårt arbete, och att göra det i ett sammanhang/format som är i fas med det som föreslås. Sedan är det så att jag nyss fyllde 60… viket jag ville fira… med minst lika många koreografier… Detta sagt är det inte 60 koreografier… 60 står för många, och mina år.

 

Hur kommer det sig att du samarbetar med just Andreas Tilliander och DJ Lillian Jap?

–Andreas sysslar med en ”teknologisk minimalism” som är mycket likt det vi gör (om än med olika media)… dessutom har jag tidigare samarbetat med honom (i två produktioner). DJ Liljan är vän med en av dansarna. Jag träffade henne på James Blakes konsert tidigare i höst. På den vägen gick det… hon står för något annat, mer pop-house-inriktad, just det jag ville få in i vår ”multitrådväv”.

 

Ofta när jag pratar med vänner och bekanta nämner de dans som konstformen som är allra svårast att begripa för den som inte är insatt. Hur tänker du kring det?

–Visst är det krångligt… men inte bara. Dans erbjuder alltid mycket mer än sin ”konstighet”, det gäller att, kanske som oinvigd beskådare, ta sig förbi olusten för det avvikande okända, och ta emot det som tilltalas, även om det inte genast går att avkoda. Det är också en politisk grej, det här att ”våga” ta emot det man inte förstår. Oftast är det just i mellanrummen (som jag talade om tidigare) mellan det igenkännbara och det obegripliga som ny mening kan uppstå, och förnimmas. Därmed också bidra till att vidga vår ”värld”. Men visst kräver det mod, från alla involverade, vi själva och publiken.

– Allt som föreslår något nytt (här ”konstiga” kroppar som utför ”konstiga” rörelser) och dessutom har anspråk att ”röra” om i våra sinnens gryta framstå först som krångligt. Men är ändå värt att ta till sig… egentligen är dans väldigt konkret och även när den tar i och spjärnar emot är den alltid inbjudande – och ganska ”ofarlig”. Ibland rent av vacker…

ccap_131116_2018

Måste man vara intresserad av, eller kunna mycket om, dans för att ta till sig 60Pieces?

–Jag tror att de som är invigda kommer att ta sig till det på sitt sätt, och en dans-okunnig första ggn-besökare på ett annat. Oavsett kommer alla att kunna ta till sig något; 60Pieces är mycket ”visuell”, rinner smidigt framför ögonen, den är lätt att ta till sig (ganska mycket humor…), interaktiv (man kan själv pröva på) och, om än ibland, superknepig, oftast faktiskt ”underhållande”. Plus musiken, festen, diskot…

Har du några tips för en nybörjare som vill gå på modern dansföreställning, men som inte vet hur man ska börja? Vad ska man se, och ”hur” ska man titta. Ska man försöka begripa eller bara ”go with the flow”?

–Det är bara att börja, mitt i smeten – se på allt som pågår, på olika platser – ge det tid, inte förhasta bedömanden – att begripa är inte det viktigaste, däremot att förnimma och erfara – mer än go with the flow skulle jag rekommendera tune in, turn on, and drop out - att droppa ut är också ett sätt att komma in… eller lämna (det är också ok).

 

Vad har du för planer för framtiden?

–Mera koreografi, mera ”konstigheter”, mycket jobb och flera utlandsresor; jag/ccap har ett stort internationellt projekt på gång, i Europa och USA… New York next!

Läs mer om projektet och festen här! 60 pieces är framvävd av och med Sophie Augot, Ulrika Berg, Philip Berlin, Love Källman och Emelie Johansson.

FOTO: HÅKAN LARSSON / ccap

FLER COOLA KVINNOR I CONST

 

champagne

Intervju, Kultur

Teater: Women In Science-dagarna på Dramaten

ada

ADA

Snart är det dags för Women in Science-dagarna (27/11-6/12) på Dramaten&. Det utlovas ”innovativ teater om innovativa kvinnor”, och det gillar man ju! Det är en slags digital minifestival med tre fristående pjäser och seminarier som utforskar hur modern teknik kan användas inom teatern. Pjäserna är ADA, Maryam och Lise & Otto. Dessutom är det seminarier om hur modern teknik kan användas inom teatern.

maryam

MARYAM

Jag ställde några frågor till Helena Seth, ansvarig för Dramaten&, för att få veta mer:

Berätta mer om Women In Science-dagarna!

Idag ställer publiken större krav på att kunna vara delaktig och själva kunna påverka vad de är med om. Att kunna ta del av saker utan att vara låst till en plats eller ett speciellt ”publikuppförande”. Den digitala tekniken gör det möjligt, och bygger broar mellan platser, som i det här fallet mellan Husby och Nybroplan, och mellan publikgrupper. Men det öppnar också möjligheten att få ett helt annat innehåll, inom ramen för scenkonst.

Vad är målet med projektet?

Att visa att teater kan vara något annat än skådespelare på en scen och publik på ett hövligt avstånd.
Som nationalscen har vi ju ett ansvar att gå i täten för experimentell verksamhet. Med de här föreställningarna och samtalen, där man kan fördjupa sig i frågor både om teknik, kvinnlig representation och medborgardialog som en demokratifråga, så kan vi vara med och utforska fler intressanta områden. Den erfarenheten hoppas jag att vi kan ha med oss även i andra, kommande produktioner.

 

lise otto

LISE & OTTO

Varför tycker ni att man borde komma och kika och lyssna?

Den nya tekniken blir en allt större och viktigare del även av scenkonsten. Vi visade mobilteatern Maryam här på Dramaten i våras, i samarbete med Rats Teater, och såg hur en ny publik hittade hit, och hur en ny kunskap kom till huset. Teatern befann sig plötsligt runt om huset, i händerna på publiken, istället för på någon av våra scener.

Har ni några andra kul grejer på gång?

Vi har två aktuella och annorlunda föreställningar som sker här alldeles snart; En förlorad generation – röster från den nya arbetslösheten, som är en annorlunda föreställning om ungdomsarbetslöshet, med dokumentära röster som simultantolkas av skådespelare via hörlurar. Den spelas den 26-29 november, med olika samtal kopplade till föreställningarna.
Prophetic dances spelas 4-6 december på en av våra repsalarEn unik dansföreställning för bara en åskådare åt gången. Dansaren, Eliisa eller Hanna, bjuder in till ett rum där du kan ställa vilken fråga som helst, tyst för dig själv. Svaret får du i den profetiska dansen. I Prophetic dances tar dansen kaffesumpens eller det förstelnade tennets plats när du utforskar ditt inre och skådar in i framtiden.

Sedan har vi den traditionella Nobelläsningen den 12 dec. I år utan Alice Munro, men med Sara Stridsberg, Andres Lokko, Ann-Sofi Sidén, Horace Engdahl m fl.

Vad har ni för planer för framtiden?

Vi kommer att göra fler musikprojekt, där vi gifter ihop teater, musik och film. Vi fortsätter att arbeta med nationalismen som tema, både för Spoken word kvällar och debatter och föreställningar.

WIS418

 

LÄS MER OM WIS PÅ DRAMATENS HEMSIDA HÄR

LÄS MER OM ADAFTW HÄR!

champagne

Kultur

Coola: Slideluck Stockholm III


slideluck 25 aug

På söndag är det dags för Slideluck Stockholm III. Jag frågade en av folket bakom, Olga Krzeszowiec, vad det är:

–Från början är det en del av den större ickevinstdrivande organisationen Slideluck Potshow som har sin bas i New York, grundat av fotografen Casey Kelbaugh. Idén är att få fotografer och konstnärer att röra sig utanför sina ateljéer och in i ett gemensamt sammanhang där de kan dela och utforska. Genom att arrangera screenings och slideshows med fotokonst och förena dem med en enkel middag i knytkalas-stil blev den här typen av möten väldigt uppskattade.

Den första SLIDELUCK ägde rum på en liten bakgård i Seattle men har sedan dess utvecklats till ett evenemang som arrangeras i ateljéer, loft och gallerier världen runt.

Slidelucks visningar har tidigare varit förknippade med foto och multimediala verk. Slideluck Stockholm III har valt att lägga fokus helt på videokonst och rörlig bild. Det är första gången någonsin som en Slideluck- kväll ägnas helt åt experimentell film, och vi hoppas att fler städer följer vårt exempel. Under kvällen presenteras verk av både etablerade och oetablerade konstnärer.

VILKA LIGGER BAKOM?
Vi som organiserat och kurerat kvällen är Ulrika Pilo, Anna Oldne och Olga Krzeszowiec Malmsten. Vi är alla konstvetare i grunden och har arbetat på olika håll i konstbranschen. Det var ett väldigt självklart val för oss att göra en videokonst-screening. Vi har valt att uppmärksamma en konstform som vi tycker saknar en självklar arena.
BERÄTTA MER OM KVÄLLEN PÅ BIO RIO!
Vi öppnar med knytkalas och fri öl kl. 17 på Bio Rio. Kl 18 – 20 visar vi de valda videokonstverken. Vi börjar med en visning på Bio Rio och tar oss sedan ner till deras andra salong, Salong 4, på Barbro för fortsatt screening. Efter visningen fortsätter kvällen på Barbro med musik och bar. Evenemanget är gratis och öppet för alla. 

bio rio liten

NÅGOT SÄRSKILT MAN BÖR SE FRAM EMOT?
Självklart alla videoverk som ska vara med.

Vi kommer visa verk av Alf Rose, Anastasia Ax, Annabell Chin, Daniel Hoflund, Daniel Wirtberg/Jenny Wilson, Doireann O`Malley,Elin Magnusson, Jenna Garrett, Julia Peirone, Moa Israelsson Forsberg, Nadine Byrne, Sebastian Franzén, Simon Mullan, Tamara Henderson, Tilda Lovell, Vera Sjunnesson och Åsa Ersmark.

Vi gillar alla bidrag starkt, men extra kul är att det är ett flertal verk som kommer premiärvisas hos oss den 25 augusti. Bland annat en sekvens av Tilda Lovells nya videoverk Landescape och Elin Magnussons film Hatet. Tamara Henderson, som ställer ut på Magasin 3 i höst, har med sin uppmärksammade och fantastiska Spirit of Garf. Även Julia Peirones videoverk Jag är alltid glad känns viktig att visa.

VAD ÄR PLANERNA FÖR FRAMTIDEN?
Slideluck kommer fortsätta att hålla visningar världen runt. Vi har fått mycket positivt gensvar för att vi valt att arbeta uteslutande med videokonst och rörlig bild. Det finns redan lösa planer på att organisera ytterligare filmvisningar i andra städer.

Vad gäller oss som fick uppdraget att organisera Slideluck Stockholm III så kommer vi fortsätta att planera projekt och utställningar som vi hoppas få dela med oss av i framtiden.

MISSA INTE SLIDELUCK STOCKHOLM III PÅ SÖNDAG KVÄLL PÅ BIO RIO I STHLM!!! GRATIS!!! AWESOME-O!!!

champagne

Kultur

Stoff: Stockholm Fringe Fest

Hallå hallå dagboken

Igår var jag på Moderna en sväng, och sen förbi kulturhuset där det pågår: Fringe-festivalen! Vart man än vände sig: dans, konst, installationer, performance, samtal…… Gick runt där och chokade på kultur ett tag innan ungen gick från snäll & gullgullgull till devil’s child och det var dags att ta tuben hem och vara den freakiga kvinnan som ammar på gröna linjen…..

Här kommer lite vad jag såg, speglat ur min ”dumbphone” med cirka noll pixel-kamera (förvånandsvärt bra bilder trots att telefonen kostade ca 100 kr för 4 år sen??):

0_1

Två chicks som svimmade runt i vita rose petals vad det nu heter på svenska… rosblad? Låter coolare på engelska om jag får säga det själv….

0_0

Två dansare i kostym och aphuvudmask…. Avd samhällskritik månntro……”?????” …….
0_0 (1)

Ett samtal om att kommunicera mänskliga rättigheter genom teater. Samtalade gjorde Katarina Regio, Kudzai Chimbaira (driver Integrationsteatern i sthlm) och Tommy Lexen. Michael Strix var moderator (t.h.).

TIPS: Tommy Lexens pjäs ”Like Enemies of the state” som är baserad på ögonvittnen som varit barnsoldater i ”afrikas världskrig” i Kongo. Den visas på Fri Scen, Stadsteatern, 23 aug kl 14.45. Efter föreställning hålls ett samtal om processen bakom på Ekoteket, Kulturhuset.

0_0 (2)

Bikini-klubben, ett verk av Veronika Psotková. Skulpturer i ståltråd av sex kvinnofigurer. Coolt att kropparna är både kraftiga och… tomma, genomskinliga.

0_0 (3)

panoptICONS

Cool interaktiv installation/gatukonst-verk av holländska FRONT404. Såhär beskrivs verket i programmet: ”The panoptICONS are a hybrid of two species of urban scavenger: surveillance cameras & city birds. They live in our busy city centres, looking down on the crowds & feeding on our privacy.” (Mer info).

0_0 (4)

Ok mer info om de dansande tjejerna:

Dansteaterinstallation av amerikanska Danielle Russo Dance Company, med två kvinnliga dansare bland 400 000 rosblad och rosstammar… allt är först färskt, sen ruttnar. Tjejerna visar trosorna, lite voyeur-stämning…. Jag satt och kollade ett bra tag, det var fint & drömskt och kanske inbillar jag mig, men det kändes som en kommentar på hur gulliga drömtjejer ska vara, med klänningar och bland en massa rosblad…. Eller så är det oironiskt ”mysigt”, oklart…

Se program och annat för festivalen, som pågår till söndag, på hemsidan!

 

champagne
CONST
Ida Therén är 28 år, bor i Stockholm och jobbar som frilansskribent. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad det ska vara bra för. Hon bokar också klubbar samt driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net