Kultur

Coola: C-print – ny tidskrift om modern konst

Ashik, Koshik och Azmi, har startat en ny sajt som de kallar C-print. Det är en ideell sajt om samtidskonst. Ambitionen är att ”belysa en mångfald i konstnärliga uttryck samt lyfta fram företeelser som kanske inte alltid får så mycket utrymme i första taget”. Trivia: De råkar också råkar gilla att läsa den här bloggen! (Smickrad…) Jag mailade över några frågor för att få veta mer!

8571_10152040036731558_1414123355_n

Berätta mer om C-print!

Vi försöker tillämpa breda ramar för vad samtidskonst är och kan vara. Vår approach är ytterst att hylla konstnärer och konstnärskap. Vi förhåller oss inte ”objektivt” till konst, utan skriver om det som tilltalar oss, och saknar egentligen intresse för renodlad konstkritik på sajten.

Vilka är ni som ligger bakom?

Vi är tre bröder (tvillingparet Ashik och Koshik och kusinen Azmi) som startat och driver sajten ihop på fritiden. Det fina är att det ger en möjlighet att balansera mer traditionellt akademiska vardagssysslor och låta konstintresset komma till uttryck. Det är skönt att få utlopp för det, annars skulle man nog bli smått galen på sig själv.

1451391_10152040036951558_689552528_n

 

Vad är tanken med projektet?

En underliggande tanke är att man upplever att det råder ett slags ”konsträdsla” bland folk i allmänhet vilken grundar sig både på föreställningar som är skeva och sanna. Bland annat handlar det nog om att det upplevs som att man måste ha väldigt kloka saker att säga om det man ser; som om konsten öppet sätter intelligensen på prov inför andra. Det är ju lustigt vilka enorma krav man ställer på sig i fråga om just konst. Borde det inte räcka med att man intuitivt gillar eller inte gillar något? I en tid av Instagram och den detaljfokus som det medför är folk mer medvetna om estetik än någonsin, så vi försöker slå ett slag för att avdramatisera det hela och visa att samtidskonst är kul.

Vad är målet?

Målet måste förstås vara att nå ut till fler och fler. Det har gått förvånansvärt bra på kort tid och det är ju väldigt roligt. Vi är hemskt tacksamma och försöker hela tiden fundera på möjliga förbättringar. Vi försöker ju träffa även dem som har ett begynnande intresse, och så ett litet frö bland dem som inte har det. Vi har nog nått ett mål om vi överhuvudtaget lyckas späda på någons intresse. Vi har nog ibland som ett mantra uttalat att allt som sker får ske organiskt.

Vad inspirerar er?

 Vi inspireras nog av andras driv och blir imponerande av intressanta projekt som byggts upp i liten skala och sedan vuxit. Även bortsett från sajten så inspireras vi nog mycket av konst. Det är inte heller alltid så att det går att sätta fingret på exakt hur, annat än känsla av upprymdhet över någon annans fantasi när man väl lämnar ett galleri eller konsthall.

Vad har ni för planer för framtiden?

När det gäller sajten så hoppas vi på tekniska utvecklingar och på sikt att arbeta mer med gästskribenter och kanske inleda några samarbeten av olika slag!

1471322_10152040036541558_239828404_n

Besök sajten och, kanske, hör av er till dudesen!? Läs mer här.

champagne

Kultur

Sök pengar för att göra något kul i Malmö!

Ännu en anledning att älska Malmö. Tips!

Skärmavbild 2013-11-29 kl. 16.31.00

 

SÖK HÄR

Läs mer om kulturdelaktighetsprocessen i Malmö här

champagne

Intervju, Kultur

COOLA: Cristina Caprioli och 60 pieces

Det här med dans… Det är inte lätta grejer att fatta. Men jag vägrar ge upp! (Här finns tidigare försök).

Nu i dagarna har CCAP premiär och fest för ”60 pieces”. Men vad är 60pieces?

ccap_131116_2010

 

Folket bakom beskriver det såhär:

”60Pieces är en föreställning/installation/konsert/disco som sker i ett övergivet kontorsrum som också är ett konstgalleri, en festlokal och (nu) en scen, där publiken kan hänga, lyssna, se och uppdikta egna utsagor, i tio timmar medan språket/bilden skaver under ögonlocket med sin motsträviga (o)-lust och utsökt avvägda poetik.”

Man samarbetar dessutom bland annat med elektronikaartisten Andreas Tilliander (som jag gillar) och DJ Lillian Jap.

Vad betyder allt detta?

Ja, det skulle jag också vilja veta. Ställde därför några frågor till koregrafen bakom Christina Caprioli, i försök att bli i alla fall lite klokare. Hon håller på med forskningsprojektet ”Choreography as the Weaving Labor of Politics”. Föreställningen/projektet 60pieces är del av det.

 

Vad är egentligen ccap?

–En organisation och en lokalitet – för arbete med koreografi. ccap producerar föreställningar, installationer, utställningar, filmer, böcker etc, men är även en plats för andra (olika) konstellationer att arbeta, testa, repa etc. i, sist var det The Knife som ”bodde” hos oss, näst blir det Dramaten. Man kan säga att det är en rörelse av olika rörelser…

 


ccap_131116_2021

Vad betyder ”Choreography as the Weaving Labor of Politics”?

–Att koreografi är ett arbete, snarare än en färdig produkt. Och att detta arbete (i ständig process) är ett tids- och precisionskrävande vävande som väver fram och väver om både sig själv och sin omgivning; vävandet sker alltså inom och bortom det egna, ur och i relation till vår tid och givna sammanhang, genom att väva fram, om och samman olika tider, platser, discipliner, språk, kulturer och sociala sammanhang.

–Vävandet står med andra ord som metafor för ett görande tänkande nät-verkande omstöpande av olika “trådar” till alternativa (av vävandets koreografi framtvingade) mönster och länkar, vilka synliggör nya ytor, platser och sammanhang, men även alla de knutar/problem som uppstår när olika ”trådar” vävs samman, inte minst de tomma (ännu inte inskrivna) mellanrumen mellan trådarna, där koreografi kan placera annan mening, och föreslå alternativa handlingar. I denna bemärkelse är koreografins vävande arbete ett sätt att föra politik. Oavsett om man är medveten om det eller inte…

 

Hur hänger ”60Pieces” ihop med forskningsprojektet i stort?

–Forskningen har sysslat med frågor om språk, eller snarare om sammansättningen av olika språk (vad händer när vi tilltalar varandra med olika språk?) – och med etiska frågor (vad händer när koreografi föreslår ett fler-språkligt etiskt möte?).

–Arbetet har bedrivits praktiskt teoretiskt, dvs. via studier och samtidigt på ”golvet” – via koreografi. Frågorna har varit många, ”trådarna” många och sammanvävandet komplex och har därför handlat mycket om metod och format. Således har det lett till flera olika koreografier med olika format. Med 60Pieces samlar vi en rad av dessa ”trådar”, specifikt de som inte ”platsar” i ett konventionellt format (en timmeslång dansföreställning på en scen, för en invigd publik etc.).

–Här visar vi istället ett flertal kortare koreografier som flyter in i varandra, under en längre tidsperiod och på en plats som inte är en scen, utan en tom kontorsbyggnad… Mer så, dessa koreografier sker i form av installation, via ett objekt, som film, i dansarens, eller publikens kropp. Många ”trådar”, olika, men sammanvävda.

–Dessutom sker de under en fest, där andra artister framträder och som avslutas med disco.

 

ccap_131116_2032

Hur fick du inspiration till 60Pieces?

–Mer än inspiration har det handlat om ett behov att dela med oss av vårt arbete, och att göra det i ett sammanhang/format som är i fas med det som föreslås. Sedan är det så att jag nyss fyllde 60… viket jag ville fira… med minst lika många koreografier… Detta sagt är det inte 60 koreografier… 60 står för många, och mina år.

 

Hur kommer det sig att du samarbetar med just Andreas Tilliander och DJ Lillian Jap?

–Andreas sysslar med en ”teknologisk minimalism” som är mycket likt det vi gör (om än med olika media)… dessutom har jag tidigare samarbetat med honom (i två produktioner). DJ Liljan är vän med en av dansarna. Jag träffade henne på James Blakes konsert tidigare i höst. På den vägen gick det… hon står för något annat, mer pop-house-inriktad, just det jag ville få in i vår ”multitrådväv”.

 

Ofta när jag pratar med vänner och bekanta nämner de dans som konstformen som är allra svårast att begripa för den som inte är insatt. Hur tänker du kring det?

–Visst är det krångligt… men inte bara. Dans erbjuder alltid mycket mer än sin ”konstighet”, det gäller att, kanske som oinvigd beskådare, ta sig förbi olusten för det avvikande okända, och ta emot det som tilltalas, även om det inte genast går att avkoda. Det är också en politisk grej, det här att ”våga” ta emot det man inte förstår. Oftast är det just i mellanrummen (som jag talade om tidigare) mellan det igenkännbara och det obegripliga som ny mening kan uppstå, och förnimmas. Därmed också bidra till att vidga vår ”värld”. Men visst kräver det mod, från alla involverade, vi själva och publiken.

– Allt som föreslår något nytt (här ”konstiga” kroppar som utför ”konstiga” rörelser) och dessutom har anspråk att ”röra” om i våra sinnens gryta framstå först som krångligt. Men är ändå värt att ta till sig… egentligen är dans väldigt konkret och även när den tar i och spjärnar emot är den alltid inbjudande – och ganska ”ofarlig”. Ibland rent av vacker…

ccap_131116_2018

Måste man vara intresserad av, eller kunna mycket om, dans för att ta till sig 60Pieces?

–Jag tror att de som är invigda kommer att ta sig till det på sitt sätt, och en dans-okunnig första ggn-besökare på ett annat. Oavsett kommer alla att kunna ta till sig något; 60Pieces är mycket ”visuell”, rinner smidigt framför ögonen, den är lätt att ta till sig (ganska mycket humor…), interaktiv (man kan själv pröva på) och, om än ibland, superknepig, oftast faktiskt ”underhållande”. Plus musiken, festen, diskot…

Har du några tips för en nybörjare som vill gå på modern dansföreställning, men som inte vet hur man ska börja? Vad ska man se, och ”hur” ska man titta. Ska man försöka begripa eller bara ”go with the flow”?

–Det är bara att börja, mitt i smeten – se på allt som pågår, på olika platser – ge det tid, inte förhasta bedömanden – att begripa är inte det viktigaste, däremot att förnimma och erfara – mer än go with the flow skulle jag rekommendera tune in, turn on, and drop out - att droppa ut är också ett sätt att komma in… eller lämna (det är också ok).

 

Vad har du för planer för framtiden?

–Mera koreografi, mera ”konstigheter”, mycket jobb och flera utlandsresor; jag/ccap har ett stort internationellt projekt på gång, i Europa och USA… New York next!

Läs mer om projektet och festen här! 60 pieces är framvävd av och med Sophie Augot, Ulrika Berg, Philip Berlin, Love Källman och Emelie Johansson.

FOTO: HÅKAN LARSSON / ccap

FLER COOLA KVINNOR I CONST

 

champagne
champagne