Skrev förra månadens krönika på förekommen anledning. Bland annat har jag fått frågor från folk som läser bloggen, kring låttexter i låtar jag gillar. I samband med att krönikan publicerades fick jag flera kommentarer om jag skulle föra samma argument vid vit makt-musik. Det skulle jag antagligen inte. Är det hyckleri? Hmm.. Jag tycker inte att Vit makt-musik om hur en grupp människor är bättre på grund av sin hudfärg är samma sak som att en rappare snackar om att han gillar tjejers röv. För jag upplever sällan raplåtar som hatiska (är det de lyssnar jag inte på dem), även om de kan tolkas som sexistiska.Det är skillnad på att hantera och uttrycka lustar och sex och uttrycka hat eller ovilja mot minoriteter. Men jag kanske är ute och reser här, tar gärna er kritik och hör vad ni tänker i kommentarsfältet nedan!

RAP, SEXISM OCH CENSUR

Jag och en kompis driver en nattklubb i Stockholm där det spelas mycket hiphop. Flera gånger har jag fått frågan hur jag kan lyssna på och själv spela den typen av musik som oftast porträtterar kvinnor som långt ifrån, hm, låt oss säga… intellektuella varelser. Istället är de sexiga bimbos eller rent av dumma i huvudet. Ändå lyssnar jag på den här musiken. Tro mig, jag har frågat mig själv vad jag håller på med ibland när jag suttit på bussen med hörlurar och hört någon kille snacka om hur han ser på tjejer och generat sett mig omkring i hopp om att ingen annan hört texten.

Är jag en hycklare som lyssnar på musik som verkar gå stick i stäv med vad jag tror på?

Jag tycker faktiskt inte det.

I SOMRAS PRATADE NÅGRA KOMPISAR om en fest där det inte skulle spelas någon sexistisk musik. Jag vet inte om det var en uttalad regel, eller bara en ambition från arrangören i fråga. Jag kom på mig själv med att bli irriterad över hela konceptet. Även om jag respekterade syftet att inte uppmuntra den typen av syn på kvinnor som beskrivs i texterna var det censuren som fick nerverna att klia. För jag är av uppfattningen att man inte kan censurera konst.

Konst – eller kultur eller vad man nu vill kalla det – är inte bara ett sätt att göra livet mer kul och spännande. Det är också ett av få utrymmen där vi kan låta våra mindre smickrande sidor spela fritt. Det är en av få chanser i vårt samhälle att få utlopp för all skit, som annars ligger och grumlar i oss tills det blir en flod som störtar ut i en mycket värre form än en låtrad.

Som det här med sexism i raplåtar, till exempel. Vi lever ju i en kultur där kvinnokroppar ständigt presenteras som om de vore objekt, precis som män idealiseras för att de är macho och har makt. Samtidigt får vi lära oss att kvinnor är mer än objekt, och män duger trots att de inte är presidenter. Det är ett otroligt stort avstånd mellan de två olika sakerna samhället uppmuntrar – å ena sidan att acceptera och fortsätta leva pliktskyldiga liv med halvtråkiga jobb och oglamorösa partners och å andra sidan åtrå det dyra, airbrushade och översminkade, rika, blekta och vältränade.

Hur ska vi hantera gapet?

Det är där kulturen kommer in, och medlar mellan de två extremerna – våra ideal och våra vanliga liv. Vi kan lyssna på låtar där kvinnor kallas kåta horor och män är machokillar med muskler och pistoler, och hantera våra fantasier.

I EN RAPLÅT KAN VEM SOM HELST under tre och en halv minut gå in i stereotypen som vi sett på tv: vara en stenhård man som får alla tjejer han pekar på, eller en supersexig tjej som köper 20 par skor på en halvtimme. När låten tar slut kan du återgå till ditt vanliga liv där du jobbar på Ica, långt från diamanter, perfekta läppstift och dyra bilar.

Det blir ett sätt att hantera vår hypersexualiserade konsumtionskultur. Precis som vi har nattklubbar och barer där vi kan berusa oss och bete oss på ett sätt som vi inte gör i vanliga fall, behöver vi musik som uttrycker det som finns inne i oss. Det som inte alltid är vackert, men som blir farligt om vi förnekar och censurerar det.

JAG TÄNKER ATT KONST ÄR en slags ventil för tankarna och idéerna som finns i samhället och därmed också i oss som är en del av det. Och bara för att jag ser en våldsam film kommer jag inte automatiskt att gå ut och slå någon, 80-talets videovåldsdebatt till trots. Jag tror inte heller att man blir sexist av att lyssna på låtar där det motsatta könet sexualiseras. Det betyder inte att man inte kan ifrågasätta låttexterna, precis som med alla konstformer bör de hela tiden ifrågasättas och diskuteras – det är ju på sätt och vis det de är till för.

Men jag tror inte att vi kan tvinga, eller censurera bort människors lustar till våld eller sex, även om de inte alltid stämmer överens med samhällets ideal. Däremot kan vi genom kultur hjälpa människor hantera lustarna utan att någon kommer till skada.