Kultur

CONST SER: DISSEKERING AV ETT SNÖFALL PÅ DRAMATEN

För ett tag sen var jag på Sara Stridsbergs nya pjäs Dissekering av ett snöfall på Dramaten. Den handlar om Drottning Kristina, och frågan om hon ska gifta sig och rädda riket, eller låta bli att gifta sig och avsäga sig tronen. Hon vill både och, men både och går inte, med tidens ideal. Hela pjäsen kan sammanfattas med Kristinas kommentar:

”Jag vill härska, inte gifta mig!”

Får man vara allt, gå sin egen väg?

INGELA OLSSON SOM DROTTNING KRISTINA (Foto Roger Stenberg/ Dramaten)

När jag kom till teatern var det inte långt efter premiären, men salen var redan proppfull. Jag var spänd av förväntan – Ingela Olsson är en av mina absoluta favoritskådespelare, jag skulle typ kunna se henne läsa telefonkatalogen i en timme och tycka att det var intressant, och jag gillar Sara Stridsbergs (som har skrivit manus) böcker, så det kändes som en perfect match. Det är inte första gången de gör en produktion ihop – för några år sedan gjorde de Solanas-pjäsen på Dramaten, som jag skulle sett, men som var inställd pga hosta (antagligen pga all rökning i pjäsen) just kvällen jag hade biljett och var på besök i Stockholm.

Min första tanke när jag såg DAS var att volymen var så låg. Jag hörde knappt vad de sa på scenen – hur kunde då de 80åriga tanterna bredvid mig höra någonting? Tänker i och för sig ofta den tanken när jag går på teater. Men gamlingarna fortsätter ju gå, så jag antar att de hör bättre än man kan tro….

I början är Olsson skitarg på de andra skådisarna, de som agerar en slags grekisk ”kör” under hela pjäsen. I själva verket spelar de hennes hov – medan Olsson är en ovillig Drottning Kristina. Hon vill inte gifta sig eller skaffa barn – trots att det kan leda till rikets undergång, med den tidens gällande lagar.

Alla skådespelarna bär moderna kläder, vilket ger pjäsen en slags tidlöshet. Handlar den om förr i tiden – eller begränsningarna idag – begränsningarna för den som vill röra sig mellan könen, mellan normerna -?

Några underbara citat fladdrar förbi:

Någon i hovet: ”Äktenskapet är ett skydd för kvinnan, en mantel”

Kristina: ”Jag kan köpa tusen mantlar”.

Kristinas far har dött, och nu ska hon ta över riket. Om hon gifter sig.

Men Kristina är bara intresserad av jakt, erotik (bla med en kvinna i hovet), stjärnor, böcker och att skriva.

Hon är något av en antihjälte – hon beskrivs som ”våldsam mot tjänarna, manipulativ, lat, hänsynslös, ansvarslös”.

Alltså: allt en kvinna inte ska vara. En kvinna ska väl vara behaglig och snäll och tyst, om jag minns rätt…..

Kristina envisas med att kalla sig själv ”konung”.

”Jag är konung, jag kan inte föda barn”.

Frågan som hela tiden ställs är: Vad är man om man varken är kung eller drottning?

Det sker hela tiden en slags interaktion med tittarna, på gränsen till performance – något man känner igen från Jelinek-dramatiseringen jag såg på Dramaten för ett tag sen, ”Köpmannens kontrakt”. Lämplig, då jag minns att Stridsberg i en intervju för många år sen listade Jelinek som en av hennes favoritförfattare…

Det är samma känsla som i den pjäsen: skådisarna pratar i munnen på varandra, talar ibland i kanon, ”repar” på scenen. Scenteknikerna syns på scenen i en slags biroller, tempot, hastigheten, allt flyter fram och tillbaka i vågor. Höga ljud, bländande ljus som växlar till mörker (och för tankarna till en rockkonsert). Gränsen mellan backstage och frontstage flyter samman.

Jag hade trott att det var samma regissör, men för Jelinek var det Mellika Melouani Melani och för DAS Tatu Hämäläinen

Det är konstigt med experimentella grejer; abstrakt konst, experimentell teater, atonal musik. Hur snabbt det går från obegripligt till något man vänjer sig vid, börjar uppskatta. Jag minns första gångerna jag såg saker jag inte kunde få grepp om, nu börjar jag få fäste i dem, som av ren vana, som när man lär sig ett nytt språk och börjar begripa hela meningar, trots att man bara kan några ord….

Kommer att tänka på ett underbart citat ur pjäsen:

Tjänare: ”Ni vill vara något som inte existerar”

”Antingen så existerar ni, eller så existerar ni inte”

Kristina: ”Betyder inte min existens att teorin faller?”

”Eller så är det ni som faller”.

Ärligt talat, pjäsen har inte direkt det man kallar en ”driven story”. Tiden hoppar fram och tillbaka, manuset går inte från a till ö utan målas fram. Det är en pjäs att tänka länge på, snarare än en chans att bli underhållen och sedan glömma.

Allra mest fantastiskt är slutet. SPOILER ALERT. Kolla inte under klippet om du inte vill veta vad som händer!

TRAILER FÖR FÖRESTÄLLNINGEN

I slutet blåses en enorm gummigrej upp. Den har legat på scenen hela pjäsen och som tittare har man undrat vad det är. Det visar sig vara en enorm rutschkana/hoppborg, som blåses upp till ljudet av en kakafoni av trumpeter och nånslags cirkusmusik på högsta volym. Tjänarna springer runt på hoppborgen som bara växer och växer, och Kristina klättrar högst upp. Det känns som en barnfilm ur ett psykadeliskt 70-tal och man blir helt euforisk… Och så slutar musiken, och borgen börjar sakta, sakta, sjunka ihop. I de sitter Kristina som snart begravs i lufttom gummiborg.

Så är pjäsen slut. Jag ser mig omkring och alla ser yrvakna ut, utmattade, omtumlade, förvånade.

Se den.

SAMTAL MED FÖRFATTAREN SARA STRIDSBERG

champagne
Promotion

Kultur

CONST TIPSAR: MÖRKER PÅ WELD

Det här verkar helt fantastiskt. Missa inte!!!

image

champagne

Kultur, Musik

COOLA: STEVEN CUZNER OCH CENSUREN (?)

BERÄTTELSEN OM STEVEN CUZNERS CENSURERADE LJUDKONSTVERK

”Tydligen hade chefen för radioteatern (Stina Oscarsson) sagt att det var ”allt för starkt” och ifrågasatte därmed sändningen.”

STEVEN CUZNER FRAMFÖR SITT VERK UNDER SRc:S ”FINISSAGE”

Konstnären och aktivisten Steven Cuzner är  37 år gammal. Han bor sedan 11 år i Hagsätra och jobbar med konst och politik utanför de etablerade fälten. Förrutom att jobba med en rad spännande konstprojekt, många som rör sig mellan ljud, text och performance, är han inblandad i projekt som Nätverket Linje 19Prekariatet, Rätt att bo och Linje 19:s radio.

Häromveckan ombads han av SRc, Sveriges Radios digitala kanal för radioexperiment och konst, att framföra ett verk på deras ”likvaka/finissage”. Kanalen hade lagt ner, och i samband med Bonniers Konsthalls utställning Mer än Ljud (som jag skrivit om i CONST) skulle det sägas farväl. Steven tog tillfället i akt att vara politisk – men verket klipptes i bitar och sändes inte i sin helhet av Sveriges Radios sändning från kvällen. Det ansågs för… riskabelt.

Jag har tidigare sett liknande av Stevens ”textverk”, som det rörde sig om kvällen ifråga, när han gjorde det på Etnografiska museet för något år sedan. Det var fantastiskt, magnetiskt och hypnotiskt. Jag blev förtrollad, och har tänkt på det många gånger sedan dess. Att verket hade hög konstnärlig verkshöjd rådde det inga tvivel om. Så varför ville SR nu inte sända hela hans nya verk? Var det censur från SR:s sida, eller bara redaktionell feghet – eller är det samma sak?

Jag snackade lite med Steven om det här.

 

CONST: VAD VAR DET EGENTLIGEN SOM HÄNDE PÅ BONNIERS KONSTHALL HÄROM VECKAN?

STEVEN: Det som hände på Bonniers Konsthall… var bara att jag framförde ett textverk som jag skrev specifikt för den här kvällen, där jag läser tillsammans med publiken från en textanimation projicerad på väggen. Jag följer bara texten i den hastighet som orden fylls i, som på karaoke. Det fungerar lite som en hypnos och har precis samma effekt på mig som på publiken. Vi befinner oss i samma situation genom hela verket, i ungefär 15 minuter. När det var färdigt var det ingen från varken Bonniers eller radion som sa något fördömande om innehållet utan det tog en vecka, men jag var ju fullt medveten redan innan om att innehållet var besvärligt.

VAD VAR TANKEN MED KVÄLLEN?

Avsikten med kvällen var att begrava SR c. Det har varit en fantastisk kanal som jag själv jobbade med i flera år. Faktumet att SR valt att släcka kanalen är en obeskrivlig kulturkatastrof i Sverige, det rör sig alltså om flera hundra originalverk gjorda under hela uppstarten av det här seklet, alla inbundna i digitala temavärldar i en helhet som varit en viktig föregångare för digitala konstmagasin, inte minst internationellt. Ett innovationsmecka som jag fortfarande inte kan förstå att SR gör sig av med. Kvällen på Bonniers var alltså en planerad likvaka för kanalen.

VAD VAR DITT UPPDRAG?

Mitt uppdrag var att göra något. Jag fick bestämma själv. Jag har arbetat med textperformance i några år där jag använder den här formen, alltså att jag sitter på en stol med ryggen vänd mot publiken och läser en text som rullar och fylls i allt eftersom. Den här gången blev jag med tiden, allt sedan jag blev tillfrågad i våras, alltmer tveksam på sammanhanget, dvs Bonniers Konsthall.

 

VARFÖR TROR DU ATT SR INTE VILLE SÄNDA DITT VERK?

Jag var uppriktigt sagt förvånad att SR c en vecka senare hade kortat ner manuset rejält i sändningen på P1. Redan innan de spelade upp den första snutten var det en lång brasklapp så att säga som jag upplevde som en varning. Emellan de få stycken de ändå valde att sända klev producentens röst in med resonemang som ersatte min text. Det var uppenbart för mig att de hade haft problem med att sända helheten pga dess innehåll. Jag ringde faktiskt producenten ganska så genast efter sändningen.

VAD VAR DET EXAKT SOM DE KLIPPTE BORT I RADIO?

De klippte bort en hel del. Dels hela partiet där jag drömmer om att spränga ett glashus (väldigt korkat gjort av dem faktiskt eftersom jag ju förklarar så tydligt att drömmen är en dröm just för att det i verkligheten inte finns någon rimlig måltavla. I det partiet är det enligt mig väldigt uppenbart vad jag gör). De klippte bort meningarna kring ordet ”förbannelse”. Jag säger ju att det vilar en förbannelse över Bonniers (men att den tyvärr inte skadar dem utan tvärtom oss alla andra…) De klippte också bort flera andra delar men jag kommer inte ihåg allt. Tyvärr spelade jag aldrig in den retuscherade versionen.

Det mest intressanta med det hela är att producenten förklarade att en av anledningarna till att de inte kunde behålla så många delar var ”utsuddandet av gränserna mellan det verkliga och det overkliga” (faktiskt citat). Hon (producenten) sa också att det hela ”förskjuts till att bli något annat än ett konstverk”. Och i det läget är det alltså som att det inte längre är jag i egenskap av konstnär som säger dessa saker längre, utan istället att min röst har blivit Sveriges Radios röst. Väldigt mystiskt, och intressant. Dessutom en fin bekräftelse på att texten i uppläst form hade ganska stor inverkan. Att göra ett konstverk som suddar ut gränserna mellan konst och icke-konst är ju just precis vad alla konstnärer vill lyckas med. Tydligen hade chefen för radioteatern (Stina Oscarsson) sagt att det var ”allt för starkt” och ifrågasatte därmed sändningen.

SKÄRMDUMP FRÅN SR:S HEMSIDA

UPPLEVER DU SJÄLV ATT VERKET KUNDE UPPFATTAS SOM FÖRTAL?

Förtal är ett märkligt begrepp och jag vill inte påstå att jag har någon juridisk expertis när det gäller det här, men trots att jag visst säger att jag vill skada Bonniers rykte för jag ett mycket längre resonemang om hur det inte är möjligt (att skada dem). Alla arenor för samtidskonst är beroende av konst som innehåller kritik mot både institutionen i sig och mot kapitalet generellt eftersom att den kritiken representerar en så omfattande del av samtidskonsten. Därför är det omöjligt att skada någon av dessa i konstkontexten. I själva verket har sådan kritik motsatt effekt, den främjar både konsthallen och kapitalet.

 

HUR SKULLE DU FÖREDRAGIT ATT SR HANTERADE DITT VERK?

Jag har förståelse för att SR c blev rädda för eventuella konsekvenser men anser också att det var ett klantigt och fegt drag. Dessutom var det ingen som informerade mig om att de skulle hacka sönder verket och klippa in en annan röst som avväpnade texten. Det hade varit mycket bättre att våga sända hela och leva med en eventuell diskussion, eller meddela mig om vad de tänkt göra. Jag hade aldrig gått med på en censurerad version utan hade bett dem helt enkelt avstå från att sända det alls om de kände sig rädda.

 

TYCKER DU ATT DET BEHÖVS MER POLITIK I SVENSK KONST?

Samtidskonsten i Sverige liksom alla andra länder dignar av politiska ambitioner. Det är uppenbart att flertalet konstnärer hamnar i ett besvärligt glapp mellan dessa politiska ambitioner och faktiska effekter. Det blir som sagt väldigt svårt att förändra eller utmana när utmaningen har förvandlats till en vara, den främsta varan rentav. Däremot känns det som att innovationsbegreppet, som nog utgör en avgörande del av konstens kärna, faktiskt bidrar till att bilda en viss förmåga hos konstnärer, och jag börjar tro att den förmågan kan användas utanför konstkontexten på ett mer effektivt sätt än inom konstkontexten.

 

HUR SKULLE DET KULTURPOLITISKA LÄGET KUNNA FÖRBÄTTRAS?

Det kulturpolitiska läget är som allt annat i behov av dispens från marknadslogiken för att kunna erbjuda något annat än varor på en marknad. Egentligen menar jag att kulturen borde vara totalt utanför marknaden. Jag ser ingen poäng med värdeskapande i ekonomisk mening, det bidrar bara till oändlig konkurrens och utslagning. Kulturindustrin är en kulturell kris i sig.

 

VAD HAR DU FÖR PLANER FÖR HÖSTEN?

Närmaste veckorna är jag engagerad i diverse aktiviteter i samarbete med diverse organisationer och individer som alla riktar sig mot den skapade bostadskrisen vi inte längre borde acceptera. Det finns också planer på ett fortsatt samarbete med amerikanska gruppen Yes Men (eller Yes Lab numera) men dom planerna är såklart maximalt hemliga.

***

STEVENS VERK I SIN HELHET:

Den här texten följer ett mönster som du känner igen från andra texter. Du kan se texten framför dig och du förstår vad allt betyder. Du förstår vad orden står för och du förstår ordföljden. Ingenting är konstigt och ingenting är komplicerat. I och med att du förstår allting ersätter den här texten andra tankar du skulle haft just nu. Den effekten känner du igen från andra texter. Du tänker precis allt som texten kräver. Därav går det att konstatera att det inte är ditt fel att du tänker som du gör just nu. Texten kräver det av dig. Det enda du kan göra är att låtsas att du inte förstår. Problemet med det förslaget är att det är en rekommendation som kommer från samma text du inte längre ska förstå. Det gör att du hamnar i en situation som inte passar ditt fria tänkande. När du slutar förstå känns det påtvingat, och du kan därför inte känna dig självständig vare sig du fortsätter förstå eller slutar förstå. Men resultatet av det är hursomhelst att du börjar höra en annan röst än min röst. Det du själv kallar min röst, det vill säga din egen röst, tar över inuti ditt egna huvud.

 

Samtidigt fortsätter min röst att läsa i rummet. Resultatet av det är en samling läten i luften som inte längre betyder något särskilt. En oförståbar ström av vågor som förflyttar sig i alla riktningar, i ljudets hastighet. Samma hastighet som alla andra ljud, inklusive väldigt snabb musik. Utan omdöme fyller den alla lediga utrymmen, inklusive din kropp, som den glider in i via öronen, bland annat. Därefter vet vi inte vad som händer, om den stannar i kroppen eller hittar en väg ut. Risken att den stannar ger oss anledning att bryta isär den redan innan intrånget. Det som binder ihop varje ord med en bestämd betydelse måste då klippas, så att ljudet förlorar sin kontext och luckras upp. Det som släpps in därefter är bara finfördelad materia med minimal effekt på dina tankar. Textens bokstäver är bara linjer eller punkter utan relation till språk. Språket har framgångsrikt reducerats till obundna partiklar och rösten har blivit verkningslösa vågor, som inerta gaser i luften. Att ha ett fatalistiskt förhållande till ljudet, rösten, språket och varje yttrande vore att låta allt tränga in ofiltrerat. Därför fungerar ett filter som en befrielse från fatalism. Samma mening sagd på nytt skulle låta nästan likadant men utan någon som helst betydelse eller inverkan på tankarna. Därför fungerar ett filter som en befrielse från fatalism. Det är när du bryter isär ljudet till oförenade partiklar som du slipper tänka tankar som kommer utifrån. Filtret hjälper dig behålla ditt oberoende. Omvänt har jag också mitt oberoende kvar när jag slipper upprätta tankar i omgivningen – trots att min röst dundrar på som ur någon typ av maskin. Jag läser vidare men trots röstens ofrånkomliga våld och intrång, ansvarar jag inte för att någon registrerar ord som språk eller att ett samlat budskap med dold agenda går att upptäcka.

 

I själva verket behöver jag inte dölja min agenda. Drömmen vore att ha en dold agenda, som utöver att vara dold har precis den effekt som agendan verkligen vill ha. I den drömmen skulle det också finnas en måltavla som samtidigt var det rätta målet. En glasbyggnad som påminner om en glasbyggnad från verkligheten fast med en serie underjordiska gångar som leder rakt in i byggnadens hjärta. Det är via gångarna under jorden som drömmen kommer igång. Korridorerna under jorden är rena och helt dämpade på så sätt att inga steg hörs. Ändå är det helt tydligt att det förekommer rädsla för att bli upptäckt och därför misslyckas. En fördel är att drömmen inte gör sig medveten om övervakningskameror och därför är det inte säkert att det finns några. Något som också saknas från drömmen är hela tanken om symbolik. Ingenting är symboliskt eftersom alla detaljer representerar sig själva. När det runt ett hörn plötsligt blir väldigt ljust framträder också själva målet. Att beskriva hur det ser ut med ord är inte nödvändigt eller effektivt eftersom bilden skulle påminna dig för mycket om något verkligt, något som du inte uppfattar som en trovärdig måltavla och därför istället skulle uppleva som ett symboliskt objekt. Det skulle rasera drömmen och förvandla bomben till en symbolisk bomb. Att du däremot i nästa stund ser explosionen från en kulle någon bit bort från glashuset uppfattar du som rimligt och konkret. Och du vet att glasbyggnaden som sprängs totalt, i ett moln av glas helt utan rök eller eld betyder något helt konkret. Attentatet är inte beroende av kommentarer eller bilder som omvärlden ska smälta. Det förändras inte av tolkningar utan uppfyller ändamålet redan vid själva explosionstillfället och är därför komplett. Byggnadens funktion har upphört att existera och det är det som är bra. Det är från och med nu väldigt svårt att återupprätta byggnadens funktion. Inte för att det saknas glas eller andra material att bygga med. Inte heller för att ingen människa kommer försöka återupprätta funktionen som byggnaden haft. Men när funktionen nu är död uppstår för första gången på länge ett utrymme för andra, nya funktioner.

 

Det som förändras nu när detta är sagt är att texten byter inriktning. Rummet du befinner dig i blir mer exakt vad det är. Vi befinner oss i en konsthall och här finns inget annat än konst. Det finns heller ingenting direkt som utmärker det här framförandet från vanlig konst. Jag gör det som förväntas av mig som konstnär och på det hela är det en tydlig konst- eller konstliknande händelse. För att slippa betrakta den här situationen som konst kan vi observera vissa drag som inte längre känns särskilt konstnärliga. Vi kan börja lägga märke till att innehållet börjar kännas mindre och mindre konstliknande ju längre det pågår. Ett konstverk behöver bli godkänt för att presenteras i ett godkänt konstsammanhang. Jag har motsatt önskemål. Varken uppdragsgivaren eller konsthallen fick en chans att granska innehållet i den här texten vid någon tidpunkt före den vi är i nu. Jag undvek specifikt att visa innehållet på förhand. Jag förklarade formen och att formen verkade konstliknande räckte som information. Och nu är det för sent att avbryta. Det är alltid svårt att veta vilken tidpunkt som är den rätta tidpunkten att avbryta något men en sak som är säker är att den tidpunkten redan är förbi i det här fallet. Det vilar en förbannelse över Bonniers och den förbannelsen kan vi inte upphäva. Tyvärr innebär det inte att Bonniers försvagas av förbannelsen utan omvänt att vi som befinner oss här gör det. Jag kommer förklara senare på precis vilket sätt vi kommer ta skada av den här situationen.

 

Planen var att låta Sveriges Radio göra det man kallar ett upptag av det här framförandet och sedan skicka ut upptaget i det vi kallar en radiosändning. Radiovågor är elektromagnetiska vågor som tar sig fram i ljusets hastighet. De levererar ljud som i sin tur tar sig fram i ljudets hastighet. Radio är ljusets hastighet plus ljudets hastighet. I den här kombinerade hastigheten kommer den här situationen kastas mot radioapparater i det som är tänkt som en sista välgörenhetsgest till SR c, kanalen som Sveriges Radio valt att släcka ner och aldrig igen göra tillgänglig. Den sista gesten är att med, kan tyckas, omotiverat ursinne och hastighet kasta kanalen mot en säker död. Men avrättningen har inte sin grund i ett intresse för livet efter döden. Vi avslutar aldrig projekt med det intresset. Det är budgetens storlek som avgör projektets omfattning och tillgänglighet. Makten som avgör ett avslut är ekonomisk och den ser till att avsluta projektet genom att bilda en brist på finanser. För att vi ska kunna hamna på andra sidan av projektet och se på dess postuma tillstånd måste det ta slut. Men i kapitalet ser vi bara dessa slut när pengarna har tagit slut. Döden är en ekonomisk affär.

 

Ordet döden betyder inte det vi en gång ville att det skulle betyda. När vi slutade se på själen som odödlig började vi se kroppen som odödlig. Det fanns en tid då kroppen slutade leva men själen fortsatte. Nu betyder döden att själen upphör medan kroppen fortsätter att leva i nya konstellationer; materia i förening med annan materia. Döden är evig för själen medan döden för kroppen inte längre är tillgänglig. Kroppen kan endast försvagas eller luckras upp och förlora sitt samband med sig själv. Kroppens delar, de delar som klarar nya sammanhang, fortsätter leva sina egna, nya liv. Att förut föreställa sig själens liv efter kroppens död har ersatts med fantasier om den döda kroppens fortsatta existens och öde utan den tidigare själen. Det är en existens vi mycket väl kan föreställa oss. Den långsamma föruttnelsen och uppluckringen som vi bevakar under tiden vi har själen intakt ger oss en bra bild av kroppens spirituella liv efter döden. Det är kroppsdelarnas autonoma andliga erfarenhet vi kan drömma om redan nu. Vi förstår den andra sidan, efterlivet, som en plats vi själva aldrig kommer uppleva. Fantasin om framtiden förvandlas på så sätt till en investering i helt andra själar än våra egna.

 

Sammanhanget vi befinner oss i just nu är förutom Sveriges Radios dödförklarande av SR c givetvis den här byggnaden. Inför Bonniers konsthall behöver jag inte vara försiktig med vad jag säger om konsthallen. Omvänt har heller Bonniers konsthall egentligen inget intresse av att censurera något jag säger och det är av två olika anledningar. Den första anledningen är att varje institution lik denna konsthall är beroende av kritik mot den egna institutionen. Det är nödvändigt för att bidra till uppfattningen att här råder öppenhet. Öppenheten är ett måste i ett liberalt samhälle och konsten i vår samtid består huvudsakligen av kritik. För att fortsätta framstå som en seriös konsthall måste konsthallen ge utrymme åt kritik av både konsthallen och kontexten som bär konsthallen. Den kontexten är så klart hela systemformen som tillåter Bonniers att behålla sin oproportionerliga rikedom. Hela konstvärlden bubblar av hat mot just denna systemform och en kritik av den är därför oumbärlig för seriösa konstinstitutioner. Den behöver alltså kritik mot ett system som bygger på ojämnlikhet för att behålla sin ojämlika position. Om institutionen vägrar kritik vägrar den också den konst som anses viktig i samtiden och tappar därav trovärdighet och med det försvinner de mest väsentliga investeringarna, som konsten alltid lockar fram. Därför har min agenda att skada institutionen motsatt effekt. Min agenda att skada Bonniers gestaltas i den minst fruktbara miljön för skadegörelse, det vill säga konstmiljön. Här ser den agendan ut som konst och inget annat, och konsten inte bara kan utan rentav måste visa upp sin vilja att krossa makten med jämna mellanrum. Min agenda uppfyller alltså alla krav och bidrar därför till ett bättre rykte för konsthallen, vilket i sin tur bidrar till starkare investeringar som gynnar Bonniers maktposition. Det här är sant trots att det enda jag vill är att skada konsthallens rykte. Vi vill försvaga maktkroppen men genom våra försök får den istället nödvändig näring att växa sig större och mer livlig.

 

Den andra anledningen till att Bonniers inte har intresse av att censurera något jag säger är ganska lik den första. De vet att oavsett vad jag säger så kan jag inte förändra deras ekonomiska ställning. I samma stund som jag frågar vem som tillåter mig att tala vet jag att det endast rör sig om en tillåtelse. Det vill säga ingen som hindrar min röst från att färdas som andra ljud och vågor enligt vågornas redan uppgjorda regler, ingen som hindrar den här texten från att följa sitt mönster med ord i en följd vi känner igen från andra texter, etcetera. Att låta alla texter läsas är det yttersta beviset på att texten saknar förmåga att jämna ut makt. Ingenting som är tillåtet drabbar ojämlikheten med jämlikhet. Det enda jag kan göra är därför att inte tillåtas att läsa den här texten. Och det innebär givetvis att du inte heller har tillåtelse att läsa eller på något annat sätt ta del av den här texten.  

champagne

Kultur

CONST TIPSAR: ”ROSA – DEN FARLIGA FÄRGEN”

Tänkte tipsa om en grej som jag tror kan intressera många som läser bloggen: en föreläsning som ni kan kika/lyssna på hemma i stugan!

Den 25 september höll Fanny Ambjörnsson och Karin Ehrnberger en föresläsning på Arkitekturmuseet som var väldigt poppis. Nu finns det även online! Det handlar om hur kön, klass och status skapas i design. Kolla på föreläsningen här:

[vimeo]http://vimeo.com/50819893[/vimeo]

”Varför anses färgen rosa vara en kvinnlig färg och ett uttryck för dålig smak? Hur ser de bakomliggande hierarkierna ut som definierar vad som är rätt och fel när det gäller estetiska val?

Med utgångspunkt i Fanny Ambjörnssons bok Rosa ­– den farliga färgen arrangerar Arkitekturmuseet en kväll om klass och kön inom design. På plats finns också Karin Ehrnberger, industridesigner som forskar om design och sociala sammanhang på Designfakulteten på KTH.”

champagne

Kultur

COOLA: KATARZYNA KOZYRA

image

Just nu pågår en utställning med polska konstnären Katarzyna Kozyra Kulturhuset i Stockholm. Den handlar om roller, identitet, kön och kroppar. Älskar det här videoverket som heter ”Cheerleader (In art dreams come true)”!

image

image

image

 

image

 

image
HÄR KOMMER DOATJEJERNA

image

HEEELOOO

image

image

image

image

image

image

image

image

 

image

image

Utställningen ”I konsten blir drömmar verklighet” håller på till 6 Jan 2013. Gratis inträde! Kika förbi om du är i stan!

champagne
CONST
Ida Therén är 29 år, bor för tillfället i Brooklyn och jobbar som frilansskribent för olika tidningar. För Rodeo.net skriver hon sedan januari 2011 bloggen CONST, om kultur och vad den ska vara bra för. Hon driver litteraturtidskriften CONST Literary (P)review. Hon gillar att läsa böcker och att kolla på konst.
Kontakt
Kärlek, tips eller frågor? Maila const@rodeo.net