BERÄTTELSEN OM STEVEN CUZNERS CENSURERADE LJUDKONSTVERK

“Tydligen hade chefen för radioteatern (Stina Oscarsson) sagt att det var “allt för starkt” och ifrågasatte därmed sändningen.”

STEVEN CUZNER FRAMFÖR SITT VERK UNDER SRc:S “FINISSAGE”

Konstnären och aktivisten Steven Cuzner är  37 år gammal. Han bor sedan 11 år i Hagsätra och jobbar med konst och politik utanför de etablerade fälten. Förrutom att jobba med en rad spännande konstprojekt, många som rör sig mellan ljud, text och performance, är han inblandad i projekt som Nätverket Linje 19, Prekariatet, Rätt att bo och Linje 19:s radio.

Häromveckan ombads han av SRc, Sveriges Radios digitala kanal för radioexperiment och konst, att framföra ett verk på deras “likvaka/finissage“. Kanalen hade lagt ner, och i samband med Bonniers Konsthalls utställning Mer än Ljud (som jag skrivit om i CONST) skulle det sägas farväl. Steven tog tillfället i akt att vara politisk – men verket klipptes i bitar och sändes inte i sin helhet av Sveriges Radios sändning från kvällen. Det ansågs för… riskabelt.

Jag har tidigare sett liknande av Stevens “textverk”, som det rörde sig om kvällen ifråga, när han gjorde det på Etnografiska museet för något år sedan. Det var fantastiskt, magnetiskt och hypnotiskt. Jag blev förtrollad, och har tänkt på det många gånger sedan dess. Att verket hade hög konstnärlig verkshöjd rådde det inga tvivel om. Så varför ville SR nu inte sända hela hans nya verk? Var det censur från SR:s sida, eller bara redaktionell feghet – eller är det samma sak?

Jag snackade lite med Steven om det här.

CONST: VAD VAR DET EGENTLIGEN SOM HÄNDE PÅ BONNIERS KONSTHALL HÄROM VECKAN?

STEVEN: Det som hände på Bonniers Konsthall… var bara att jag framförde ett textverk som jag skrev specifikt för den här kvällen, där jag läser tillsammans med publiken från en textanimation projicerad på väggen. Jag följer bara texten i den hastighet som orden fylls i, som på karaoke. Det fungerar lite som en hypnos och har precis samma effekt på mig som på publiken. Vi befinner oss i samma situation genom hela verket, i ungefär 15 minuter. När det var färdigt var det ingen från varken Bonniers eller radion som sa något fördömande om innehållet utan det tog en vecka, men jag var ju fullt medveten redan innan om att innehållet var besvärligt.

VAD VAR TANKEN MED KVÄLLEN?

Avsikten med kvällen var att begrava SR c. Det har varit en fantastisk kanal som jag själv jobbade med i flera år. Faktumet att SR valt att släcka kanalen är en obeskrivlig kulturkatastrof i Sverige, det rör sig alltså om flera hundra originalverk gjorda under hela uppstarten av det här seklet, alla inbundna i digitala temavärldar i en helhet som varit en viktig föregångare för digitala konstmagasin, inte minst internationellt. Ett innovationsmecka som jag fortfarande inte kan förstå att SR gör sig av med. Kvällen på Bonniers var alltså en planerad likvaka för kanalen.

VAD VAR DITT UPPDRAG?

Mitt uppdrag var att göra något. Jag fick bestämma själv. Jag har arbetat med textperformance i några år där jag använder den här formen, alltså att jag sitter på en stol med ryggen vänd mot publiken och läser en text som rullar och fylls i allt eftersom. Den här gången blev jag med tiden, allt sedan jag blev tillfrågad i våras, alltmer tveksam på sammanhanget, dvs Bonniers Konsthall.

VARFÖR TROR DU ATT SR INTE VILLE SÄNDA DITT VERK?

Jag var uppriktigt sagt förvånad att SR c en vecka senare hade kortat ner manuset rejält i sändningen på P1. Redan innan de spelade upp den första snutten var det en lång brasklapp så att säga som jag upplevde som en varning. Emellan de få stycken de ändå valde att sända klev producentens röst in med resonemang som ersatte min text. Det var uppenbart för mig att de hade haft problem med att sända helheten pga dess innehåll. Jag ringde faktiskt producenten ganska så genast efter sändningen.

VAD VAR DET EXAKT SOM DE KLIPPTE BORT I RADIO?

De klippte bort en hel del. Dels hela partiet där jag drömmer om att spränga ett glashus (väldigt korkat gjort av dem faktiskt eftersom jag ju förklarar så tydligt att drömmen är en dröm just för att det i verkligheten inte finns någon rimlig måltavla. I det partiet är det enligt mig väldigt uppenbart vad jag gör). De klippte bort meningarna kring ordet “förbannelse”. Jag säger ju att det vilar en förbannelse över Bonniers (men att den tyvärr inte skadar dem utan tvärtom oss alla andra…) De klippte också bort flera andra delar men jag kommer inte ihåg allt. Tyvärr spelade jag aldrig in den retuscherade versionen.

Det mest intressanta med det hela är att producenten förklarade att en av anledningarna till att de inte kunde behålla så många delar var ”utsuddandet av gränserna mellan det verkliga och det overkliga” (faktiskt citat). Hon (producenten) sa också att det hela “förskjuts till att bli något annat än ett konstverk”. Och i det läget är det alltså som att det inte längre är jag i egenskap av konstnär som säger dessa saker längre, utan istället att min röst har blivit Sveriges Radios röst. Väldigt mystiskt, och intressant. Dessutom en fin bekräftelse på att texten i uppläst form hade ganska stor inverkan. Att göra ett konstverk som suddar ut gränserna mellan konst och icke-konst är ju just precis vad alla konstnärer vill lyckas med. Tydligen hade chefen för radioteatern (Stina Oscarsson) sagt att det var “allt för starkt” och ifrågasatte därmed sändningen.

SKÄRMDUMP FRÅN SR:S HEMSIDA

UPPLEVER DU SJÄLV ATT VERKET KUNDE UPPFATTAS SOM FÖRTAL?

Förtal är ett märkligt begrepp och jag vill inte påstå att jag har någon juridisk expertis när det gäller det här, men trots att jag visst säger att jag vill skada Bonniers rykte för jag ett mycket längre resonemang om hur det inte är möjligt (att skada dem). Alla arenor för samtidskonst är beroende av konst som innehåller kritik mot både institutionen i sig och mot kapitalet generellt eftersom att den kritiken representerar en så omfattande del av samtidskonsten. Därför är det omöjligt att skada någon av dessa i konstkontexten. I själva verket har sådan kritik motsatt effekt, den främjar både konsthallen och kapitalet.

HUR SKULLE DU FÖREDRAGIT ATT SR HANTERADE DITT VERK?

Jag har förståelse för att SR c blev rädda för eventuella konsekvenser men anser också att det var ett klantigt och fegt drag. Dessutom var det ingen som informerade mig om att de skulle hacka sönder verket och klippa in en annan röst som avväpnade texten. Det hade varit mycket bättre att våga sända hela och leva med en eventuell diskussion, eller meddela mig om vad de tänkt göra. Jag hade aldrig gått med på en censurerad version utan hade bett dem helt enkelt avstå från att sända det alls om de kände sig rädda.

TYCKER DU ATT DET BEHÖVS MER POLITIK I SVENSK KONST?

Samtidskonsten i Sverige liksom alla andra länder dignar av politiska ambitioner. Det är uppenbart att flertalet konstnärer hamnar i ett besvärligt glapp mellan dessa politiska ambitioner och faktiska effekter. Det blir som sagt väldigt svårt att förändra eller utmana när utmaningen har förvandlats till en vara, den främsta varan rentav. Däremot känns det som att innovationsbegreppet, som nog utgör en avgörande del av konstens kärna, faktiskt bidrar till att bilda en viss förmåga hos konstnärer, och jag börjar tro att den förmågan kan användas utanför konstkontexten på ett mer effektivt sätt än inom konstkontexten.

HUR SKULLE DET KULTURPOLITISKA LÄGET KUNNA FÖRBÄTTRAS?

Det kulturpolitiska läget är som allt annat i behov av dispens från marknadslogiken för att kunna erbjuda något annat än varor på en marknad. Egentligen menar jag att kulturen borde vara totalt utanför marknaden. Jag ser ingen poäng med värdeskapande i ekonomisk mening, det bidrar bara till oändlig konkurrens och utslagning. Kulturindustrin är en kulturell kris i sig.

VAD HAR DU FÖR PLANER FÖR HÖSTEN?

Närmaste veckorna är jag engagerad i diverse aktiviteter i samarbete med diverse organisationer och individer som alla riktar sig mot den skapade bostadskrisen vi inte längre borde acceptera. Det finns också planer på ett fortsatt samarbete med amerikanska gruppen Yes Men (eller Yes Lab numera) men dom planerna är såklart maximalt hemliga.

***

STEVENS VERK I SIN HELHET:

Den här texten följer ett mönster som du känner igen från andra texter. Du kan se texten framför dig och du förstår vad allt betyder. Du förstår vad orden står för och du förstår ordföljden. Ingenting är konstigt och ingenting är komplicerat. I och med att du förstår allting ersätter den här texten andra tankar du skulle haft just nu. Den effekten känner du igen från andra texter. Du tänker precis allt som texten kräver. Därav går det att konstatera att det inte är ditt fel att du tänker som du gör just nu. Texten kräver det av dig. Det enda du kan göra är att låtsas att du inte förstår. Problemet med det förslaget är att det är en rekommendation som kommer från samma text du inte längre ska förstå. Det gör att du hamnar i en situation som inte passar ditt fria tänkande. När du slutar förstå känns det påtvingat, och du kan därför inte känna dig självständig vare sig du fortsätter förstå eller slutar förstå. Men resultatet av det är hursomhelst att du börjar höra en annan röst än min röst. Det du själv kallar min röst, det vill säga din egen röst, tar över inuti ditt egna huvud.

Samtidigt fortsätter min röst att läsa i rummet. Resultatet av det är en samling läten i luften som inte längre betyder något särskilt. En oförståbar ström av vågor som förflyttar sig i alla riktningar, i ljudets hastighet. Samma hastighet som alla andra ljud, inklusive väldigt snabb musik. Utan omdöme fyller den alla lediga utrymmen, inklusive din kropp, som den glider in i via öronen, bland annat. Därefter vet vi inte vad som händer, om den stannar i kroppen eller hittar en väg ut. Risken att den stannar ger oss anledning att bryta isär den redan innan intrånget. Det som binder ihop varje ord med en bestämd betydelse måste då klippas, så att ljudet förlorar sin kontext och luckras upp. Det som släpps in därefter är bara finfördelad materia med minimal effekt på dina tankar. Textens bokstäver är bara linjer eller punkter utan relation till språk. Språket har framgångsrikt reducerats till obundna partiklar och rösten har blivit verkningslösa vågor, som inerta gaser i luften. Att ha ett fatalistiskt förhållande till ljudet, rösten, språket och varje yttrande vore att låta allt tränga in ofiltrerat. Därför fungerar ett filter som en befrielse från fatalism. Samma mening sagd på nytt skulle låta nästan likadant men utan någon som helst betydelse eller inverkan på tankarna. Därför fungerar ett filter som en befrielse från fatalism. Det är när du bryter isär ljudet till oförenade partiklar som du slipper tänka tankar som kommer utifrån. Filtret hjälper dig behålla ditt oberoende. Omvänt har jag också mitt oberoende kvar när jag slipper upprätta tankar i omgivningen – trots att min röst dundrar på som ur någon typ av maskin. Jag läser vidare men trots röstens ofrånkomliga våld och intrång, ansvarar jag inte för att någon registrerar ord som språk eller att ett samlat budskap med dold agenda går att upptäcka.

I själva verket behöver jag inte dölja min agenda. Drömmen vore att ha en dold agenda, som utöver att vara dold har precis den effekt som agendan verkligen vill ha. I den drömmen skulle det också finnas en måltavla som samtidigt var det rätta målet. En glasbyggnad som påminner om en glasbyggnad från verkligheten fast med en serie underjordiska gångar som leder rakt in i byggnadens hjärta. Det är via gångarna under jorden som drömmen kommer igång. Korridorerna under jorden är rena och helt dämpade på så sätt att inga steg hörs. Ändå är det helt tydligt att det förekommer rädsla för att bli upptäckt och därför misslyckas. En fördel är att drömmen inte gör sig medveten om övervakningskameror och därför är det inte säkert att det finns några. Något som också saknas från drömmen är hela tanken om symbolik. Ingenting är symboliskt eftersom alla detaljer representerar sig själva. När det runt ett hörn plötsligt blir väldigt ljust framträder också själva målet. Att beskriva hur det ser ut med ord är inte nödvändigt eller effektivt eftersom bilden skulle påminna dig för mycket om något verkligt, något som du inte uppfattar som en trovärdig måltavla och därför istället skulle uppleva som ett symboliskt objekt. Det skulle rasera drömmen och förvandla bomben till en symbolisk bomb. Att du däremot i nästa stund ser explosionen från en kulle någon bit bort från glashuset uppfattar du som rimligt och konkret. Och du vet att glasbyggnaden som sprängs totalt, i ett moln av glas helt utan rök eller eld betyder något helt konkret. Attentatet är inte beroende av kommentarer eller bilder som omvärlden ska smälta. Det förändras inte av tolkningar utan uppfyller ändamålet redan vid själva explosionstillfället och är därför komplett. Byggnadens funktion har upphört att existera och det är det som är bra. Det är från och med nu väldigt svårt att återupprätta byggnadens funktion. Inte för att det saknas glas eller andra material att bygga med. Inte heller för att ingen människa kommer försöka återupprätta funktionen som byggnaden haft. Men när funktionen nu är död uppstår för första gången på länge ett utrymme för andra, nya funktioner.

Det som förändras nu när detta är sagt är att texten byter inriktning. Rummet du befinner dig i blir mer exakt vad det är. Vi befinner oss i en konsthall och här finns inget annat än konst. Det finns heller ingenting direkt som utmärker det här framförandet från vanlig konst. Jag gör det som förväntas av mig som konstnär och på det hela är det en tydlig konst- eller konstliknande händelse. För att slippa betrakta den här situationen som konst kan vi observera vissa drag som inte längre känns särskilt konstnärliga. Vi kan börja lägga märke till att innehållet börjar kännas mindre och mindre konstliknande ju längre det pågår. Ett konstverk behöver bli godkänt för att presenteras i ett godkänt konstsammanhang. Jag har motsatt önskemål. Varken uppdragsgivaren eller konsthallen fick en chans att granska innehållet i den här texten vid någon tidpunkt före den vi är i nu. Jag undvek specifikt att visa innehållet på förhand. Jag förklarade formen och att formen verkade konstliknande räckte som information. Och nu är det för sent att avbryta. Det är alltid svårt att veta vilken tidpunkt som är den rätta tidpunkten att avbryta något men en sak som är säker är att den tidpunkten redan är förbi i det här fallet. Det vilar en förbannelse över Bonniers och den förbannelsen kan vi inte upphäva. Tyvärr innebär det inte att Bonniers försvagas av förbannelsen utan omvänt att vi som befinner oss här gör det. Jag kommer förklara senare på precis vilket sätt vi kommer ta skada av den här situationen.

Planen var att låta Sveriges Radio göra det man kallar ett upptag av det här framförandet och sedan skicka ut upptaget i det vi kallar en radiosändning. Radiovågor är elektromagnetiska vågor som tar sig fram i ljusets hastighet. De levererar ljud som i sin tur tar sig fram i ljudets hastighet. Radio är ljusets hastighet plus ljudets hastighet. I den här kombinerade hastigheten kommer den här situationen kastas mot radioapparater i det som är tänkt som en sista välgörenhetsgest till SR c, kanalen som Sveriges Radio valt att släcka ner och aldrig igen göra tillgänglig. Den sista gesten är att med, kan tyckas, omotiverat ursinne och hastighet kasta kanalen mot en säker död. Men avrättningen har inte sin grund i ett intresse för livet efter döden. Vi avslutar aldrig projekt med det intresset. Det är budgetens storlek som avgör projektets omfattning och tillgänglighet. Makten som avgör ett avslut är ekonomisk och den ser till att avsluta projektet genom att bilda en brist på finanser. För att vi ska kunna hamna på andra sidan av projektet och se på dess postuma tillstånd måste det ta slut. Men i kapitalet ser vi bara dessa slut när pengarna har tagit slut. Döden är en ekonomisk affär.

Ordet döden betyder inte det vi en gång ville att det skulle betyda. När vi slutade se på själen som odödlig började vi se kroppen som odödlig. Det fanns en tid då kroppen slutade leva men själen fortsatte. Nu betyder döden att själen upphör medan kroppen fortsätter att leva i nya konstellationer; materia i förening med annan materia. Döden är evig för själen medan döden för kroppen inte längre är tillgänglig. Kroppen kan endast försvagas eller luckras upp och förlora sitt samband med sig själv. Kroppens delar, de delar som klarar nya sammanhang, fortsätter leva sina egna, nya liv. Att förut föreställa sig själens liv efter kroppens död har ersatts med fantasier om den döda kroppens fortsatta existens och öde utan den tidigare själen. Det är en existens vi mycket väl kan föreställa oss. Den långsamma föruttnelsen och uppluckringen som vi bevakar under tiden vi har själen intakt ger oss en bra bild av kroppens spirituella liv efter döden. Det är kroppsdelarnas autonoma andliga erfarenhet vi kan drömma om redan nu. Vi förstår den andra sidan, efterlivet, som en plats vi själva aldrig kommer uppleva. Fantasin om framtiden förvandlas på så sätt till en investering i helt andra själar än våra egna.

Sammanhanget vi befinner oss i just nu är förutom Sveriges Radios dödförklarande av SR c givetvis den här byggnaden. Inför Bonniers konsthall behöver jag inte vara försiktig med vad jag säger om konsthallen. Omvänt har heller Bonniers konsthall egentligen inget intresse av att censurera något jag säger och det är av två olika anledningar. Den första anledningen är att varje institution lik denna konsthall är beroende av kritik mot den egna institutionen. Det är nödvändigt för att bidra till uppfattningen att här råder öppenhet. Öppenheten är ett måste i ett liberalt samhälle och konsten i vår samtid består huvudsakligen av kritik. För att fortsätta framstå som en seriös konsthall måste konsthallen ge utrymme åt kritik av både konsthallen och kontexten som bär konsthallen. Den kontexten är så klart hela systemformen som tillåter Bonniers att behålla sin oproportionerliga rikedom. Hela konstvärlden bubblar av hat mot just denna systemform och en kritik av den är därför oumbärlig för seriösa konstinstitutioner. Den behöver alltså kritik mot ett system som bygger på ojämnlikhet för att behålla sin ojämlika position. Om institutionen vägrar kritik vägrar den också den konst som anses viktig i samtiden och tappar därav trovärdighet och med det försvinner de mest väsentliga investeringarna, som konsten alltid lockar fram. Därför har min agenda att skada institutionen motsatt effekt. Min agenda att skada Bonniers gestaltas i den minst fruktbara miljön för skadegörelse, det vill säga konstmiljön. Här ser den agendan ut som konst och inget annat, och konsten inte bara kan utan rentav måste visa upp sin vilja att krossa makten med jämna mellanrum. Min agenda uppfyller alltså alla krav och bidrar därför till ett bättre rykte för konsthallen, vilket i sin tur bidrar till starkare investeringar som gynnar Bonniers maktposition. Det här är sant trots att det enda jag vill är att skada konsthallens rykte. Vi vill försvaga maktkroppen men genom våra försök får den istället nödvändig näring att växa sig större och mer livlig.

Den andra anledningen till att Bonniers inte har intresse av att censurera något jag säger är ganska lik den första. De vet att oavsett vad jag säger så kan jag inte förändra deras ekonomiska ställning. I samma stund som jag frågar vem som tillåter mig att tala vet jag att det endast rör sig om en tillåtelse. Det vill säga ingen som hindrar min röst från att färdas som andra ljud och vågor enligt vågornas redan uppgjorda regler, ingen som hindrar den här texten från att följa sitt mönster med ord i en följd vi känner igen från andra texter, etcetera. Att låta alla texter läsas är det yttersta beviset på att texten saknar förmåga att jämna ut makt. Ingenting som är tillåtet drabbar ojämlikheten med jämlikhet. Det enda jag kan göra är därför att inte tillåtas att läsa den här texten. Och det innebär givetvis att du inte heller har tillåtelse att läsa eller på något annat sätt ta del av den här texten.